Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: augusti 2012 (sida 1 av 1)

Vad är det med zombies som är så tilltalande?

Så här tänker jag mig som zombie. Men….

….det är nog snarare så här jag kommer att se ut (och känna mig).

Efter att ha tittat på ett gäng zombiesar som tog sig norrut från Medborgarplatsen i lördags så börjar jag uppskatta dem allt mer. Jag gillar inte att läsa om zombiesar, de är för äckliga och jag är för kräsmagad. Jag känner hur de luktar skunk och hur löst och slafsigt allt trasigt skinn är.

Men att se dem var inspirerande. Och jag förstår tjusningen i att klä ut sig till zombie. Det är helt enkelt en logisk följd och en gestaltning av hur man känner sig vissa dagar. Vilken befrielse vore det inte att komma till kontoret som zombie, slafsa in till kaffeautomaten, grymta igenkännande till kollegorna och försiktigt (för att inte tappa någon lem) sätta sig vid skärmen och tangentbordet. Den dagen skulle alla förstå att denna kvinna bör man se upp med idag annars kan man få hjärnan uppäten.

Världens bästa hamburgare (så här långt i alla fall)

Dessertmenyn på White Trash i Berlin. Stilsäkert!
(personen på bilden har ingenting med artikeln att göra)

Här gäller det att hålla sina löften.

Jag har redan givit ett finfint recept på en hamburgerdressing som piffar upp vilken köttbit som helst. Och så utlovade jag även ett recept på världens godaste hamburgare. För även om hamburgarna är finfina på Pubologi i Stockholm, på P J Clarke’s i New York, på White Trash Fast Food i Berlin, på Byron i London och på Sporvejen i Köpenhamn så är de hemlagade som är gjorda efter följande recept absolut smaskigast.

500 g köttfärs
2 msk Worchestershiresås
2 msk Dijonsenap
1 pressad vitlöksklyfta
2 msk hackad koriander (är inte helt nödvändigt)

Arbeta ihop ingredienserna ordentligt till en smidig färs. Forma hamburgare. Stek eller grilla till tycke och smak. Servera med de tillbehör du tycker passar på din hamburgare.

Och som sagt – receptet är hämtat från Donna Hays kokbok ”New Entertaining.

Checklistan för livet eller hur du vet att ditt liv är perfekt

Den här bilen finns absolut inte med på listan.

Jag lovade före sommaren att skriva om Checklistan för livet. För det ju nu så är att jag bor i en välbeställd villaförort utanför Stockholm. Där är människor ganska lika, de är borgerliga och de hävdar individualistiska val. Men ibland känns det som om många av dem har samma lista över hur ett perfekt liv ska vara.  Och då tror jag att listan ser ut såhär (tyvärr är jag inte tillräckligt bra på html för att få in boxar som ni kan använda för att pricka av i listan):

  • Skaffa utbildning
  • Skaffa kille eller tjej (motsatt kön gäller)
  • Förlova sig
  • Gifta sig
  • Skaffa bra jobb
  • Första barn
  • Radhus
  • Barn nummer två
  • Friliggande villa
  • Tredje barn
  • Nytt kök i vitt
  • Stor bil av busskaraktär
  • Hund
  • Måla väggarna Stockholmsvita
  • Fondvägg, målad i ”spännande” färg eller med ”roligt” mönstrad tapet
  • Pojkarna ikläds pikétröjor från Polo Ralph Lauren
  • Flickorna bär Hollister-kläder

Så sitter man där med det perfekta livet. Man har bockat av varenda punkt på Checklistan för livet. Och sen då? Hmmmm…. Då kommer nog:

  • surdegen
  • och sedan kommer mannens motorstarka statusbil – ”’cause I’m worth it”.

Jag drar mig till minnes en gång, och det är nog därför jag skriver om det här, en arbetskamrat till mig som suckade litet behagsjukt och så sa hon:

–          Mitt liv är alldeles perfekt.

Och fortfarande undrar jag om hon verkligen kände att livet var perfekt eller om det helt enkelt var så att hon kunde pricka av de flesta punkterna i Checklistan för livet. Jag vet inte. Jag borde kanske fråga henne.

"Det stormar om Lindex i sociala medier"


Jag ville sätta en rubrik av kvällstidningstyp. Det är ett bra sätt att få perspektiv på det man sedan skriver om. För visst är det ingen naturkatastrof som drabbat Lindex, deras försäljning kommer att fortsätta vara hög, Lindex kommer att fortsätta finnas i de flesta köpcenter runt om i landet och jag kommer att fortsätta köpa tights till min dotter där. Kanske.

Vad har hänt Lindex?

I veckan skrev en mamma till en 9-årig dotter ett inlägg på Lindex Facebook-sida. Mamman, Malin Stehn, var djupt upprörd över det utbud av kläder som riktas till flickor i hennes dotters ålder. Hon upplevde att Lindex vill ekipera 9-åringar som små ”luder”.

Lindex har nästan 70 000 ”gillare” på sin Facebooksida vilket gjorde att många, många människor såg Malins inlägg. Och reagerade. Många delade inlägget, många ”gillade” inlägget, många kommenterade inlägget – vissa försvarade Lindex, andra höll med Malin, vissa förordade bojkott av Lindex och andra framhöll den självreglerande marknadens princip: om ingen köper kläderna som kan uppfattas som sexuellt utmanande så försvinner de, men vill folk ha dem så handlar de på Lindex och visar därigenom att det finns en efterfrågan på den typen av kläder för 9-åringar.

Vilket är Lindex varumärkeslöfte?

Vad väntar jag mig av Lindex egentligen? När jag tänker efter känns de som ”nästan som H&M” fast inte riktigt. Lindex har ingen egen identitet i min varumärkesvärld utan jag vet att jag kan gå in dit utan att bli ruinerad när jag ska handla till barnen. Efter att jag först varit på H&M.

Men jag antar att det finns ett varumärkeslöfte någonstans. Jag gav mig ut på upptäcktsfärd. Insåg att Lindex ägs av den finska koncernen Stockmann som har många fina ord kring värdegrund och annat. Där pratas om att verksamheten är rättvis och etiskt hållbar. Men när man tittar närmare på vad som står om vad Lindex ska leverera är det inte mer än ”Modekedjan Lindex erbjuder ett inspirerande och prisvärt mode.”

Att se sociala medier som gammalmedia – riktad endast åt ett håll

Lindex har ju, fram till förra veckan haft en framgångsrik Facebook-sida. Avdelningen som jobbar med sociala medier har gjort ett duktigt jobb om man med framgång menar antalet ”gillare”. De inlägg Lindex själva gör får många ”tummen upp”. Men engagemanget från kunderna är inte överväldigande. Lindex har fått definiera spelplanen, de har fått prångla ut sina nya kollektioner i lugn och ro. Medvind, sötebrödsdagar, framgångssaga.

Och så – PANG!!!

Jag tycker att historien är intressant för att den upprepar sig. Medvind, gullegull, sociala medier är så trevligt, vi lägger ut våra kampanjer, vi köper annonser och tävlingar och får upp antalet ”gillare”. Men så kommer mothugg. Och företaget står handfallet och agerar i panik, gör en pudel men verkar mest taget på sängen. Och i det här fallet är det märkligt eftersom det inte är första gången Lindex varit i blåsväder för sina Lolita-kläder.

Jag menar, någon eller några i ledande ställning har tagit ett strategiskt beslut om att satsa på den här typen av kläder, eller hur? Det är ju inte så att någon designer med pedofiltendenser mullvadat fram en kollektion, fått den uppsydd, distribuerad och marknadsförd utan att någon uppmärksammat det hela. Medvetenheten om att kläderna balanserar på en accepterad gräns borde finnas eftersom debatten uppstått tidigare. Ett beslut om ”kör” är taget. Alltså borde någon också ha lekt med tanken på en ny debatt. Och denne någon borde ha pratat med de stackarna på sociala medie-avdelningen som hittills seglat i medvind. Så att de visste vem de skulle prata med innan de agerade. Och tog bort inlägget från Malin Stehn. Som de sedan ”trollade” tillbaka och förnekade att de någonsin tagit bort det.

Lär vi oss bara den hårda vägen?

Kommer Lindex att ha lärt sig något av detta? Att vi är inne i en ny tid nu. I en tid då konsumenternas möjlighet att påverka har ökat. Konsumenternas åsikter kommer fram, vare sig vi i kräng- och påverkansbranscherna vill eller inte. Vi måste lyssna, vi måste svara med respekt, vi måste vara transparenta. ”Corporate bullshit” börjar bli alltmer obsolet – det måste finnas substans bakom flosklerna annars kommer företagen bara att drabbas av hån.

Vad skulle Lindex gjort då? 

1. Aldrig tagit bort Malin Stehns inlägg, inte ens tillfälligtvis.
2. Givit sig in i samtalet. Utan att vara polemisk. Lyssnat, varit empatisk. Respekterat.
3. Gjort diskussionen till sin – skapat ett forum kanske, upprättat en panel kring frågor om kläder, könsroller, barn, sex.

Det handlar inte längre om skiten kommer in i fläkten utan när den gör det. Så städa i garderoben på en gång, skeletten kommer att hittas!

Du når 150 % av Sveriges alla kattägare

En av Susannes underbara katter. De är svåra att fånga på bild, de där rackarna. De rör sig så gärna.

Sådär kan de uttrycka sig på mediebyråerna. De har så lustiga tal och termer de använder sig av.  Och det är så mycket de inte säger, så mycket de inte beaktar. Hur räknar de? Jag har försökt förstå.

Först är det ju naturligtvis den faktiska tidningens tryckta upplaga. Sedan verkar det finnas någonslags faktor om hur många människor som läser varje exemplar av tidningen. Och det verkar ju vettigt, ofta ligger ju en tidning på ett centralt ställe i ett hem där det passerar minst en person dagligen. Typ köksbordet eller bredvid toastolen.

Då blir det tillslut ganska många människor man når. Eller skulle kunna nå. Om:

1. alla som sätter sig med tidningen läser tidningen från pärm till pärm

2. de som väl läser tidningen från pärm till pärm också tittar på varje annons

3. annonsen ifråga är så iögonenfallande att alla som bläddrar förbi sidan den är på faktiskt ser annonsen

4. att annonsens budskap är så relevant att tidningsläsaren tar till sig det som står

Så. Det vet ju varenda människa med minsta lilla självkännedom att så här går det inte till. Okej, att 13-åringen läser KP från pärm till pärm och om och om igen och att 9-åren fnissar sig igenom samma Herman Hedning gång efter gång efter gång. Men själv läser jag Metro som fan läser Bibeln, det vill säga jag bläddrar fram till Sudokut på en gång. Och de tidningar jag öppnar, vare sig privat eller i tjänst läser jag mycket selektivt, det vill säga jag snabbspolar reklamen om jag alls ser den.

Varför pratar man inte med mediebyråerna om det här? Varför får de hållas? Vi som kan litet mer vet ju att det är glädjekalkyler de förser oss med, men det är i alla fall glädjekalkyler som är konsekventa. Men en ovan medieköpare kanske faktiskt tror på de siffror medie-”rådgivare” levererar.

Moral eller ”business as usual”?

Smak av höst – dags för nya pennor och nya listor

Vilken annons skriker högst? Vilken annons lyssnar du på?

Som jag skrev nyss är jag en strategisk katastrof som bloggare. Jag kan ju inte ens hålla mig till mina egna utlovade bloggposter. Här var listan jag skrev i våras som gäller vad jag skulle skriva om.
Före sommaren.
Hahahaha……
Så gick det med de föresatserna.

1. om mediebyråernas mumbojumbo-begrepp som räckvidd och tittare och “du når…..”. Hur länge till kommer de att kunna föra oss mediaköpare bakom ljuset? Eller vill vi tro på dem?

2. att sälja sina saker på Blocket är en social verksamhet.

3. om det oavlönade men mycket tillfredsställande frivilligarbetet.

4. att ha en checklista för livet – är det möjligt?

5. fortsättning på följetongen om Kony2012.

6. om vardagen i största allmänhet.

Men, man är väl inte sämre än att man kan bättra sig och såsom varande vän av ordning (ibland när det passar) så är det väl bara att sätta igång. Dagens bild anspelar en smula på vilken punkt jag kommer att ge mig på först.

Ett samtal med mig själv som 14-åring

En av Jenny Holzers truismer från Wanås

Måste på en gång frankt deklarera att idén är snodd rakt av. Sara Bergmark-Elfgren ringde upp sitt 15-åriga jag  i sitt sommarprogram som sändes måndag 30 juli 2012 och det drabbade mig så att jag måste göra samma sak.

-Hej Eva! Det här är Eva som är 50 år.

-Varför ringer du?

-Jag tänkte att du kanske ville veta en del om framtiden. Och så kanske jag kan ge dig några ord på vägen.

(avbryter) -Är du tjock? Har du fortfarande glasögon?

-Inte så värst tjock och ja, jag ser perfekt på ungefär 15 centimeters avstånd men jag har kontaktlinser för det mesta och kan därför se som en normal människa.

-Pju! (andas lättad ut). …….. Bor jag kvar i Örebro?

-Nej. Jag, du, vi flyttar om ett år ungefär och kommer inte tillbaka. Bara några få gånger. De flesta du, jag, vi umgås med flyttar också därifrån – till Stockholm och utomlands. Förr eller senare.

-Skönt att höra. …….. Tänker du/jag fortfarande på mat hela tiden?

-Nej. Det tog ganska många år att sluta vara fixerad, men tillslut är livet så fullt med annat. Förresten, du kanske vill veta att jag/du jobbar med något som inte ens är påtänkt 1976.

-Vad är det då?

-Kommunikation med datorer.

-Vadå? Programmerar jag? Nänä, det där tror jag inte på.

-Det är litet svårt att förklara. 2012 har nästan alla människor datorer (-VA?) och bärbara telefoner som är små datorer (-VA!!??) och man använder de här till att prata med en massa människor, en del som man känner och en del som man träffar på under vägen och en del som man bara känner genom datorerna.

-Det här är rena rama science fiction. Hur har det gått med miljöförstöringen då?

-Den är värre än någonsin.

-Kommer jag gå NA och lära mig programmera och sånt?

-Nej. Programmeringen sköter andra. Du/jag skriver och gör annat.

-Ok. Vad var det du ville säga då?

-Du är inte lika osynlig som du tror. Våga tro att andra människor kan vara nyfikna på dig.
-Sluta skämmas över dig själv. Försök i alla fall.
-Du kommer att vara med om tragedier som nästan dödar dig, men du kommer att överleva. Det är viktigt att du är övertygad om det.

-Jaha, det där låter ju lagom kul. Jag vill inte veta mer. Men annars då – har du/jag någon kille?

-Ja. Tillslut. Barn och villa också. Men det där får vi ta litet mer i enrum.

-Men det är inte Bryan Ferry jag gifter mig med?

-Nej. Och inte Steve Priest heller. Och det ska du vara glad för. Hälften av medlemmarna i Sweet är döda och de andra två är sorgliga föredettingar. När du slutade ha dem som idoler där efter Grönan-spelningen visade du att du hade fattat.

-Blir jag helt vanlig?

-Den frågan kan jag faktiskt inte svara på. Den brottas jag med fortfarande. Men du/jag kommer att göra saker du nog inte blir helt överförtjust över: du kommer att bli scout (”VAAA??!! Blir jag frälst, skenhelig och intolerant också?!?!””Nänä, lugna dig. ”), du kommer att gilla att cykla, styrketräna och yoga, fast det tar ett bra tag att komma över gympahatet. Du kommer inte att göra någon vidare karriär, fast du kommer att jobba med en massa roliga saker.

(Lätt hånfullt) -Läser du ens fortfarande? Och musik har du väl slutat lyssna på? Du dansar väl till Streaplers och Flamingokvintetten också.

-Hallå (förnärmat). Vad jag vill ha sagt är att en del saker läggs till under livets gång och gör det rikare men aldrig i livet att jag slutar läsa och nu har jag börjat lyssna mycket på musik igen och dansa till dansband kan jag bara inte.

-Kommer du ihåg mig inuti dig?

-Varje dag, Eva. Varje dag.

En strategisk katastrof

Det är lika bra att inse faktum: jag kan inte blogga strategiskt. För vad är det de säger, de där bloggexperterna?

”Håll dig till ett eller ett par ämnen”

Hur skulle jag kunna det, när verkligheten ständigt bjuder på överraskningar och tankeverksamheten sätts igång av de mest skilda företeelser? Dessutom är ju sociala medier ständigt roligt, liksom mat och populärkultur och kläder är hur kul som helst ibland precis som scouting. Musik går ju inte att leva utan, inte heller böcker eller bra idéer.

”Uppdatera ofta”

Jojo, det vore ju finfint om man kunde ha en to-do-lista för livet som livet kunde hålla sig till. Men tröttheten slår till ibland, makalösa upplevelser exploderar, problem och utmaningar uppstår utan att man bjudit in dem till det, livet uppför sig inte som önskat, helt enkelt. Ibland finns massor av idéer och alltför litet tid, ibland finns varken tid eller idéer och, o, det finns ljuvliga stunder då det både finns tid, energi och hugskott som är förtjänta att utvecklas.

”Använd bilder”

Och just det gjorde jag inte här.

Verifierad av MonsterInsights