Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: november 2013 (sida 1 av 2)

Att åldras som Arwen

I perioder av existentiella frågor och bryderier har människan i alla tider vänt sig åt olika håll för att söka svaren. Gud, profeter, droger, myter. I mitt fall är jag mest benägen att diskutera och analysera, men med ett intellektuellt förhållningssätt kommer man inte särskilt långt. Tyvärr. Och då tar jag till myterna.

Den senaste veckan har jag sett Sagan om Ringen-filmerna i väl avvägda portioner. Som daglig andlig spis. För att få stöd och kraft, hitta riktningen. Trots alla gråtoner i tillvaron existerar på allvar både gott och ont. Vänskap är störst. Det goda finns och är värt att kämpa för. Så jag har blivit styrkt och stärkt. Undrat, trots att jag sett filmerna mängder av gånger, om Frodo verkligen kommer att komma uppför Domedagsberget och kasta ner ringen. Känt ilningen när Eowyn säger till häxmästaren från Angmar: ”I’m not a man” när nazgulen sagt att ingen man kan döda honom och ”tjopp” så är han tagen av daga.

Det handlar om att låta sig tro på sagan. För att kunna få stödet. Men så kvicknar jag till. Och tänker att ”Alla gånger att jag vill vara Eowyn om jag måste välja mellan henne och Arwen”. För tänk stackars Arwen. Okej, hon är så fantastiskt snygg. Så som jag alltid ville se ut i mina yngre år. Men var är energin?

Och allt hon har att se fram emot är att bli en evig änka. Okej, hon får snyggingen Aragorn. Som hon alltid kommer att stå vid sidan av, i skuggan av. Jag ifrågasätter hans spirituella förmåga – Gimli, Merry och Pippin är ju helt klart de mest livsglada i hela historien. Men vid ett tillfälle lyckas Aragorn att elda massorna med ett tal som inte står Martin Luther King och andra retoriska fenomen långt efter. Det är när de marscherat mot Mordors port för att få Sauron att tappa uppmärksamheten som är riktad mot Frodo och Ringen.  ”It is not this day”.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=EXGUNvIFTQw&w=420&h=315]

Okej. Så han hade en talskrivare som var inspirerad den dagen. Men sen då?

Jag önskar att när Arwen tillslut begravt Aragorn inte låser in sig på sin kammare utan ger sig ner på värdshuset, skålar med hobbitarna, drar vågade skämt med dvärgarna och dansar på borden långt in på morgonkulan. Och att hon har ett gäng andra odödliga tanter som hon kan diskutera väsentligheter med och planera egna makalösa äventyr.

Kärlek uppstod

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10&w=560&h=315]
Jean Claude Van Damme och Volvo Trucks. En självklar tvåsamhet? Kom ”this match made in heaven” fram i fokusgrupperna? Eller var det bara att extrapolera några kurvor som managementkonsultfirman ritat ut, vid skärningspunkten föll Van Damme och hans gymnastiska färdigheter ut.

Nänä. Antagligen inte.

Litet av historien bakom den dundrande virala succén kan man få sig till livs i  den här artikeln i Göteborgsposten. Men det finns mer att lära sig. För visst är det så, vi i kräng- och påverkansbranschen vill ju göra det här varje dag. Varje dag kommer vi till jobbet och hoppas att IDAG kommer idéerna att flöda och budgeten att räcka och vi verkligen ska förstå oss på målgruppen och hitta vägen in till deras hjärtan och och och…….

Som tur är finns det människor som dagligen arbetar med att försöka förstå vad som gör att vissa budskap når fram och andra inte. Jag hade turen att på Valtech Day för några veckor sedan lyssna på Erik Modig. Se och lyssna på hans presentation här.

Förutom att han sa att skägg ökar trovärdigheten hos en presentatör med 10-20 % så poängterade han än en gång att den mesta marknadskommunikationen inte ens kommer in i hjärnan på våra önskade målgrupper och om den, mot all förmodan kommer in där så har den sällan effekt. Vi jobbar i evig uppförsbacke alltså. Inte konstigt att det läggs ut tiotals miljarder kronor på reklam varje år (drygt 66 miljarder förra året enligt IRM) här i Sverige. När så litet har avsedd effekt.

Dags att knyta ihop resonemanget. Det gör jag via några påståenden som jag hämtar från Erik Modig.

– Reklamen måste vara relevant för kunden. Antingen ska den vara underhållande eller innehålla information som är intressant.

– Varumärket måste vara relevant för kunden. På så sätt att det ä relevant antingen genom behov och/eller värderingar. (Intressant tycker jag, att ett varumärke kan vara frikopplat från mina behov men jag kan ändå gilla det för att jag delar värderingarna det står för. )

Här kommer det riktigt intressanta och tankeväckande påståendet som drabbade mig:

– Att reklamen är relevant för varumärket är underordnat.

Jag repeterar:

– Att reklamen är relevant för varumärket är underordnat.

Smack, bang. Klarhet! Fram för fler kärleksmöten som den mellan Van Damme och Volvo Trucks!

Lära för livet. Kunskap, del 2.

När jag nu började fundera mer kring kunskap så dök Sir Ken Robinson upp.

Om nu skolan ska lära oss för livet, vet vi vilket liv den ska lära oss för?

Litet tydligare, om nu skolan ska förbereda oss för framtiden, vet vi hur den framtiden ser ut?

Om inte, hur kan skolan förbereda oss (våra barn) att hantera livet i en framtid som vi inte alls vet hur den kommer att se ut?

Sir Ken Robinson tar de här frågorna till en högre nivå:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=zDZFcDGpL4U&w=560&h=315]

Kunskapsskolan – men vad är kunskap?

blooms

Vad är kunskap? Förut räknades kunskap som det som är långt till vänster. Nu är det områdena mot högra kanten som gäller.

När jag gick i skolan var historia mitt absolut värsta ämne. Andra duktiga flickor kunde lära sig hela stycken ur boken utantill och jag var avundsjuk på dem. Det handlade om årtal och namedropping. Listor ryckta ur sina sammanhang. Utantill gav bra betyg. Historia var tråkigt. Eftersom ingenting fastnade.

Så kom jag till universitetet. Och började läsa ekonomisk historia. Blev frälst, biten, underhållen, stimulerad, fick makalösa aha-upplevelser.

Hur kunde det vara så olika?

1. Sammanhang

2. Sammanhang

3. Sammanhang

Det nya betygssystemet som nyligen införts i svenska skolan går hårt åt utantillärandet. Kan man något utantill är man på den lägsta nivån av kunskap (se bilden ovan) och får därför låga betyg. Det här ställer ju till det för alla duktiga flickor och pojkar som nu har blivit vuxna och fått barn. Hur ska de kunna hjälpa sina barn som nu måste tänka och inte bara lära utantill?

Och Björklund. Ständigt denne Björklund. När han pratar kunskapsskola luktar det utantill i min näsa, men jag kanske misstolkar honom. För säga vad man vill, han har bidragit till ett betygssystem som premierar självständigt tänkande.

Vackert så.

Energi i november – är det möjligt?

DSC_0332

Skeppsholmen i Stockholm. 9:e november förra året.

Dagarna är inte långa, det är ljust mellan 8 och 4 på eftermiddagen. Det börjar bli kallt. Jag är fortfarande sjukskriven på halvtid.

MEN. Jag orkar igen. Det är en makalös känsla. Och jag skrattar ganska ofta. Och trivs när jag är på jobbet. Särskilt igår när kunde bjuda på kardemummakaka (å, vad enkelt det var att baka den!) och idag när fnissen inte kunde hejdas när de virala spin-off-filmerna efter Volvo Trucks Van Damme-reklamfilm började komma. Nota bene, det var inte bara mina fniss, det kom från alla på avdelningen, inklusive konsulten.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10&w=560&h=315]
Det var originalet. Och här kommer en variant från TV-seriernas värld:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=EMlpiey20b8&w=560&h=315]
En norrländsk variant:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=hc6qakzCE4k&w=560&h=315]
Och från en webbyrå eller liknande som hade litet tid över och kände att DET HÄR, det var bara att hoppa på:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=wltWAcuXV_I&w=560&h=315]
Upp och stretcha allihop, är detta den nya Harlem Shake?

Utvärdering – daglig djupavslappning

DSC_0171

Morgonrodnad.

Någonting har skett. Jag har ett annat lugn och ser ljusare på framtiden. Jag är inte kroppsligen ständigt beredd på angrepp. Ibland, i alla fall, pratar jag långsammare.

Det är möjligt att jag inte kan tacka Yoga Nidra-rutinen för alla framsteg, bland annat har jag träffat en ny doktor som var intresserad, ansvarstagande, kunnig, lyssnande och konstruktiv (ganska ovanlig, alltså) men ändå så tror jag att dessa futtiga 20 minuter dagligen av djupavslappning gör mig bättre beredd på vardagens stress och överraskningar.

Yoga Nidra – stressjuka 1 -0

När jag började med yoga för 15 år sedan och berättade om det för min morbror, den egensinniga, drastiska sjöbusen, då frågade han:
– Har du börjat levitera?

Jag vet inte om han vet mer om yoga nu för tiden, men nej, bästa morbror, ännu har jag inte lärt mig att levitera (=lyfta från marken) men yoga nidra-rutinen har i alla fall givit mig andliga stödstrumpor.

Inredning och tiden

PICT0046

Barnkammaren

 

PICT0056

Vardagsrummet

Jag håller på att skanna in diabilderna från mitt liv som barn och tonåring. Inser att jag föddes i en tid som var väldigt annorlunda än den tid vi lever i nu. På en massa sätt. Särskilt idémässigt – hur man såg på sitt eget liv, vad man förväntade sig, hur man såg sin plats i samhället. Jag föddes när Sverige började gå som tåget. Välfärdslandet där möjligheterna var stora om man bara var duktig. Mamma och pappa bar hatt och kappa respektive rock- trots att de var så unga, så unga så var de vuxna där på 60-talet. För att i nästa decennium köpa gula utsvängda byxor och maxiklänning med psykedeliskt mönster och bli yngre på alla sätt.

Något av det som verkligen skiljer tiderna åt är synen på möbler och inredning. Titta på bilderna. En barnkammare med kommunalgrå tapeter och IKEA-sängar. Samt det obligatoriska SPARKSKYDDET på väggen. I bast eller något annat material ingen människa hört talas om nu. (Sparkskydd, förresten. ??? Lärdes det ut på Barnavårdscentralen att blöjor samt sparkskydd var det första som skulle inhandlas?! Varför har ingen sparkskydd längre? Sparkar inte barn på väggarna längre? Eller har de egentligen aldrig gjort det i någon större utsträckning?) Ren funktion.

Och vardagsrummet. Soffa och soffbord från IKEA. Soffan var grön och stickig, ganska hård. Soffbordet var av teak med en flätad tidningshylla hängande under. Tavlor ska hänga över soffan, så där hänger två van Gogh-bilder i enkla ramar. Och så en märklig tavla med ett flamencodansande par.  Kommunalgrå tapeter även här.

NU. Möblerna och köken är som våra kläder och accessoarer. Något att visa upp, något som ger oss värde, något som berättar om oss. Så väldigt, väldigt annorlunda.

294_poul_kjaerholm_privat_hjem

Poul Kjaerholms hem utanför Köpenhamn.

Nej. Jag vill inte tillbaka till kommunalgrå tapeter och sparkskydd och stickiga soffor. Men jag är trött på uppvisningen som har blivit viktigare än den egna trivseln. Samtidigt är jag helt övertygad om att viss arkitektur och inredning hjälper lyckan en bit på vägen. Läs ”Lyckans arkitektur” av Alain de Botton (låna på biblioteket eller köp på antikvariat, den verkar helt slutsåld i vanliga bokhandeln) och begrunda denna bild

Hur ofta sker förändring? Om att jobba i en digital verklighet.

Efter att ha diskuterat med flera som jobbar med digital kommunikation och som känner igen sig i känslan av utmattning så känns det angeläget att försöka förstå varför vi som jobbar i den digitala delen av världen kan vara litet extra utsatta för stressorer. Det jag skriver här är inte specifikt för någon jag samtalat med och det finns ingen anledning att söka företagen eller organisationerna bakom exemplen. Se det som ren fiktion, men också som intressanta tankeexempel.

Jag börjar med en enkel fråga: varför kan det vara stressande att jobba med digital kommunikation?

Kanske för att spelplanen ändrar sig ständigt.

Och/eller för att arenorna flyttar på sig hela tiden.

För att planeringshorisonten i de flesta organisationer och företag är fortfarande på minst ett års sikt.

För att förändring är jobbig för de allra flesta. Särskilt när det gäller arbetslivet.

Blev det tydligare? Nä, förstår det. Jag tror jag måste ta ett par exempel:

Exempel 1

Vi tänker oss företaget Pling-plong som gör kläder och accessoarer som riktar sig mot en målgrupp bestående av tjejer mellan 14 och 25 år. 2011 satsade man på allvar på företagets Facebook-sida som ett ställe både för kundkontakt och marknadsföring. Försäljningen sker sedan på hemsidan. När planeringen inför 2013 satte igång på allvar under våren 2012 la man i budgeten en stor peng på att vidareutveckla Facebook-sidan. Redan på senhösten 2012 började den digitala sektionen försiktigt antyda att målgruppen börjat ändra beteende. Instagram borde marknadsavdelningen på Pling-Plong titta närmare på. ”Jaja, det tar vi nästa budgetår”, fick den digitala sektionen höra.

Efter sommaren 2013 är det helt tyst på Pling-Plongs Facebooksida. Trots ett väl planerat och väl genomfört flöde av bilder och inspiration är det en allt tunnare ström likes som Facebookredaktionen rapporterar in till ledningen. Samtidigt har Pling-Plongs värsta konkurrent Pang-Pang ökat sin omsättning med 20% efter att ha hittat sin nisch på Instagram.

Borde digitala sektionen varit litet påstridigare? Eller kände de sig redan tillräckligt ”besvärliga” med sitt Facebookande på arbetstid och sitt tjat om att målgruppen består av ”digitala infödingar” och därför har ett annat beteende än vad 50-åringarna i ledningsgruppen hade när de var tonåringar?

Exempel 2

I riksförbundet ”Alla för allt” ville några på kommunikationsavdelningen dra igång en Facebooksida. Det här var 2011. ”Javisst, vad trevligt” sa styrelsen och den verkställande ledningen. Till en början hade man inte så många som gillade sidan, men allt eftersom så ökade fanskaran. Under hösten 2012 skakades förbundet av en ”affär” och medlemmar och andra hade många frågor och åsikter. Flertalet av frågorna och kommentarerna kom via Facebooksidan.

Den pressansvarige ville kommunicera via pressmeddelanden och via pressjoursnumret. Frågorna och åsikterna som kom via Facebook ville hen helst inte befatta sig med. Efter några dagar, då kommunikationsavdelningens Facebookansvarige slitit sitt hår och försökt skriva ”rätt” sorts svar på alla ilskna frågor, började den pressansvarige att samarbeta. Under viss protest dock, synpunkterna och frågorna kom ju när som helst på dygnet. Vissa inlägg skapade rejäla stormar av kommentarer och tonläget blev högre och högre ju längre kvällarna led och ju mer helg de flesta kostade på sig och ju mindre ”Alla för allt” svarade.

Kommunikationsavdelningen fick en del intern kritik för att de dragit in ”Alla för allt” i det sociala media-träsket. Samtidigt försökte var och en i gruppen som jobbade med Facebook stämma i bäcken under kvällarna och helgerna för att stävja de längsta trådarna och de jobbigaste stormarna.

Borde kommunikationsavdelningen helt enkelt struntat i att skapa en Facebooksida? Det visade sig ju att organisationen inte var mogen för att ha den typen av närkontakt med medlemmarna. Eller är det organisationen som vid det här laget borde ha förändrat sitt sätt att se på kommunikation?

Nej. Det är inte enkelt för någon organisation att tänka om. Tidigare har man kunnat planera med viss träffsäkerhet och man har kunnat tänka inifrån-och-ut, men i vårt nya digitala och mer omedelbara kommunikationssamhälle så kan man inte längre göra som vanligt. Och då kan de digitala kommunikatörerna bli dem som får rollen av fridstörare. Bara för att de får agera budbärare.  Det är inte alltid bra för sinnesfriden.

Litet buddhism light, sådär

sensommar_och_vässarö 364

Vissa morgnar stannar kvar för alltid

Så jag gjorde min yoga nidra, den korta versionen för sent igår. Efter fyra på eftermiddagen.

Och så drack jag två kannor te. Å, så gott det var.

Dessutom tittade jag på katastroffilm till midnatt.

Allt som allt. Inte så smart.

Sov riktigt dåligt.

Men ändå. Vaknade utvilad. Njöt av cykelturen till jobbet. Åt finfrukost på jobbet och skrattade.

Tror bestämt att kroppen och själen håller på att läkas. Och att yoga nidra är en mycket effektiv väg. Ska fortsätta. Dagligen.

 

Sjätte och sjunde dagen – jag tror på djupavslappning!

IMG_0586

Utan bildtext

 

Att ordentligt slappna av varje dag funkar. Inte sitta-framför-TV:n-slappna av, inte dricka-te-läsa-bok-slappna av, inte en-liten-öl-slappna av, utan kroppslig-totalvila-och-vaket-sinne-slappna-av. Tjugo ynkapynka minuter.

MEN. Igår gjorde jag mina 20 yoga nidra-minuter vid sextiden på seneftermiddagen. Och nattsömnen blev inget vidare. Jag är inte säker på att det hade att göra med att jag gjorde min yoga nidra senare än vanligt, men det kan hänga ihop.

Idag lade jag yoga nidran tidigare och hoppas att jag kan sova som vanligt inatt. ”Det är en gåva att få sova som ett barn”. Jag brukar göra det.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=KvaHjACFHLY&w=560&h=315]

 

Verifierad av MonsterInsights