Månad: mars 2014 (sida 2 av 4)

mars 21, 2014 / 2 kommentarer

Magsår, musarm och möjligheten att överleva arbetslivet #blogg100 dag 21

Kommentar överflödig

Måste kroppen fara illa av livet?

Okej. Jag går med på att åldern påverkar musklernas förmåga att bygga upp sig, jag går med på att……. Ja, det var nog ungefär så långt. Men jag tycker verkligen inte att det finns en självklarhet i att ha ont. När jag var liten hade papporna ibland ont i ryggen och ont i magen – de sov på plywood ett tag och drack te (det vill säga inte-kaffe) i perioder. Mammorna klagade inte, så jag vet inte om de hade ont eller om de bara var tysta. När jag kom ut i arbetslivet på 80-talet var det litet fräckt att ha magkatarr, så när det sved till i maggropen när den första klunken kaffe trillade ner då visste man att man verkligen hade blivit vuxen. Naturligtvis ville man att det skulle gå över fort och det gjorde det alltid.

Men nu. Det är musarmar till höger och vänster. Nackspärrar och spänningshuvudvärk. Frusna axlar. Besök hos naprapater, osteopater, kiropraktorer, massörer och sjukgymnaster är vardagsmat. Jag ser korta, struttande steg, kutande axlar och alldeles stela höfter.

Hallå! Jag hade faktiskt tänkt att ha en fungerande kropp som inte ständigt vaknar stel och smärtande även när jag slutar jobba. Hur ska jag lyckas med det? Där har vi egentligen målet med min träning. När jag har skrapat bort allting som har med fåfänga att göra. Jag vill vara kompis med min kropp. Eller förresten jag vill mer än det, jag vill att vi ska vara en helhet – kroppen och själen – och jag vill att vi ska ha roligt ihop. Länge till.

Går det att träna sig tillbaka till kroppen före spänningarna, före musarmarna, före nackspärrarna? Det verkar som det. Fortsätt följ med på mitt projekt.

mars 20, 2014 / 2 kommentarer

Doften av Nivea och ljudet av en HD #blogg100 dag 20

Hur var det nu? Lyckades Harley Davidson varumärkesskydda motorljudet eller…?

De senaste månaderna har jag köpt två Nivea-produkter – en deodorant och en ansiktskräm. Och båda luktar Nivea. Å, vad de luktar NIVEA. I mitt inre exploderar trevliga associationer och minnen – sportlov, soliga snöiga vidder, skalad apelsin, varm choklad i termos, trygghet, blöta Lovikka-vantar, kökslampans varma sken genom fönstret. Barndom. Utomhus. Vinter.

Klart jag kommer att fortsätta köpa alla möjliga Nivea-produkter. Funkar de? Tja. Varken bättre eller sämre än andra i samma prisklass och som är tillgängliga på samma sätt.

Men jag har för mig att det fanns en period när Nivea parfymerade sina ansiktskrämer, bodylotions och duschprodukter på alla möjliga sätt. I tron att det var varumärket som namn som var det viktiga. Men varumärket Nivea utan Nivea-doften är för de flesta i min generation helt meningslöst. Nivea ÄR Nivea-doften. Och nu har även Nivea själva förstått det.

Har Nivea skyddat doften? Som det pratades om att Harley Davidson skulle eller lyckades göra med sitt distinkta motorljud.

mars 19, 2014 / 4 kommentarer

Korv stroganoff de luxe extravaganza #blogg100 dag 19

Det som göms i korvskinnet samt några andra ingredienser

Köket kommer att dofta ljuvligt, du kommer att bli mätt och alldeles lycklig, dina gäster kommer att hålla sams – kort sagt, det här receptet bäddar för en lyckad kväll. Ursprungsreceptet kommer från River café, jag har blandat deras långkokta med deras snabblagade Salciccia-sås. Men det är bara kryddningen från den snabblagade – så räkna med en puttringstid på 1 ½ timme.

8 råa italienska korvar (saciccia), okryddade eller med fänkål eller rosmarin

Olivolja

2 röda lökar

2 vitlöksklyftor

1-2 torkade chilies (kan bytas ut mot chiliflakes)

2 lagerblad

2.5 dl rött vin

½ muskotnöt, färskriven eller

1 msk hackad färsk rosmarin

2 burkar/kartonger hela tomater (à 400-500 gr)

Havssalt och svartpeppar

1-2 dl vispgrädde

120 gr parmesan, färskriven

Dra skinnet av korvarna och dela korvköttet i mindre bitar
Hacka rödlöken och finhacka vitlöksklyftorna
Värm litet olivolja i en gryta
Häll i korvsmulorna/bitarna
Låt korven svettas på mellanvärme, efter ett tag kommer vätskan att försvinna och det som har rinnande konsistens är det goda korvfettet
Då lägger du i lökhacket, chili samt lagerblad och så låter du alltihop stå och mjukna och bli brunt (upp mot 30 minuter)
(Det går att ta bort litet av fettet om man absolut vill)
Häll i vinet och låt det koka bort (höj eventuellt värmen)
Dags för tomaterna. Låt puttra långsamt och länge (45-60 minuter).
(Här är det dags att sätta på pastavattnet)
Nu doftar det MAAAAAT i hela huset om fläkten inte är supereffektiv.
Krydda med muskot, salt och peppar. Blanda i parmesan och grädde.
Servera såsen med pasta. I originalreceptet förordas penne.

mars 18, 2014 / 8 kommentarer

Stressjuka och utmattningssyndrom – är det mitt bidrag till världshistorien? #blogg100 dag 18

Vågar jag mig upp på bron?

När jag cyklade in till jobbet häromdagen fick jag sällskap med en grannfru. Före detta grannfru ska tilläggas. För drygt ett år sedan flyttade jag ifrån villagatan till det lokala centrumet. Vi har inte setts så mycket det senaste året. Men nu cyklade vi hänsynslöst i bredd och pratade oss igenom viktiga saker. Som stressjuka. Eftersom jag bestämde mig för att det var bättre att skämmas i offentligheten än i min egen inpyrda sjuksäng så skrev jag ganska tidigt i sjukdomsskedet om att jag gått in i väggen/blivit stressjuk/bränt ut mig. På bloggen som sedan skjuts ut både på Facebook, på Twitter och på LinkedIn.

Så hon visste och vi kunde direkt börja prata väsentligheter. Det är ju inte så att mina erfarenheter på något vis är väsensskilda från de som lever ett vanligt medelklassliv med barn, belånade bostäder och engagerande jobb. Många befinner sig i perioder nära gränsen för när stressen tar över både kropp och själ. De flesta klarar sig. En del av oss däckar.

Det vore bra om mina erfarenheter kunde vara till nytta för andra. Bara det att jag varit hyfsat öppenhjärtig har gjort att andra människor har öppnat sig gentemot mig. Vetskapen om att jag inte är ensam är makalöst läkande. Jag har fått ta del av andras berättelser och fått råd och tips om allt från hanteringen av myndighetskontakter till listor över ”att göra” och ”att inte göra”.

När jag nu antagit utmaningen #blogg100 har jag hittills sett att de inlägg jag skrivit som lästs mest är de som handlat om stressjuka. Så jag fortsätter mitt uppdrag, för det är så det känns. Uppdraget att förstå, berätta och sprida vidare.

mars 17, 2014 / 9 kommentarer

Träning och duktigheten #blogg100 dag 17

*andas för fort*

Jamen är det inte liemannen som flåsar oss i nacken i spåret? Eller är det gamle Luther vi försöker brösta upp oss inför?

Ja, det är ju det här med duktigheten. ”No pain, no gain”. Belöna sig med något gott efter träningen. Känslan av att vara litet bättre än de andra som inte är röda i ansiktet och eftersvettas vid trefikat.

Lyckas vi inte få till magrutorna eller den fasta rumpan kan vi i alla fall känna oss duktiga. Sådär ”jag-har-läst-min-läxa-15-gånger”-duktig eller ”jag-tackade-i-alla-fall-nej-till-det-sjunde-glas-vinet”-duktig. Alltså, ”jag-vet-inte-om-det-är-någon-nytta-med-det-men-Luther-kanske-går-på-det”-duktig.

Jag ska försöka ta mig därifrån. Det är svårt som tusan att inse att det faktiskt är mitt liv, mitt välbefinnande, min hälsa, min kropp-som-ren-funktion det handlar om. Men det vore ju sorgligt om jag inte lärde mig något av att ha brakat in i väggen. Jag sprang ju rakt in i den, med Runkeeper som bästa kompis, springskorna på och cykeln redo. Att vid 52 års ålder inse att Luther inte är någon att luta sig mot när det blåser och att duktighetspoängen inte räknas någonstans, det är sent men inte för sent.

Nu lär jag om. Sakta men säkert. Hoppas jag.

Ps. Maria Sveland skrev om ”fascistyoga” och duktighet. Roligt och hemskt. Ds.

mars 16, 2014 / 2 kommentarer

Det är korten du aldrig tog du ångrar #blogg100 dag 16

Jag köpte en kamera. En riktigt liten och enkel kamera. Den passar i fickan och verkar ganska tålig. Den är bara litet tjockare än mobiltelefonen. Kort sagt, jag kan ha med den överallt, alltid.

Vilket betyder att jag kan fånga dagarna på riktigt.

Jag kom ihåg att livet blir bättre när jag tar kort. Det påmindes jag om när jag såg Hans Gedda-utställningen. Hans lust och kärlek till fotografiet men framförallt till det fotografiska berättandet fick mig att inse att ”jag måste ha en kamera”. På samma sätt som ”jag måste ha penna och papper”.

Att Hans Gedda spelar i en totalt annan liga än jag är jag väldigt medveten om. Så se bilderna här ovan som en del av min berättelse. Inte mer.

mars 15, 2014 / 1 kommentar

Veckans oj-vad-vi-delar-händelser #blogg100 dag 15

Oäkta (?) kyssar

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=IpbDHxCV29A&w=560&h=315]

När jag skriver det här har klippet visats nästan 50 miljoner gånger på Youtube. En formidabel viral succé som slår Volvos lastbilar och min egen favorit JCvD och hans episka split med en ponnylängd ungefär.

Det såg så bra ut. Men det var inte helt på riktigt. Dels stod det ett modeföretag bakom alltihop och dels var de som kysstes halvkändisar – modeller, barn-till-någon-megakändis, etablerade skådisar. Läs mer på Resumé .

Och som alltid kommer det spoofs. Hittills har jag sett en med hundar och en något mer ekivok som handlar om handtrallor.

Köpt sanningsägare

Mia Skäringer, den trevliga flickan med den folkliga dialekten och de trivsamma små bilringarna skrev att hon var trött på dieter och kroppsfixering. Det hon skrev var bra, det osade av ilska och trötthet över ideal vi blivit matade med men aldrig bett om. Men så var det kanske inte helt äkta det heller. Hon hade ju köpts av Proviva för att skriva om ett rimligt hälsomedvetande. Och då var det inte riktigt den där friska smaken av lingon som stannade i munnen längre utan den där lätt unkna eftersmaken av mango-Proviva som gick ut för några dagar sedan.

Jag är ambivalent. Hon har ju en publik som lyssnar, hon säger något vettigt, hon har fått en plattform att säga det ifrån. Men ändå. Litet mer transparens skulle inte vara fel.

Butikschef häller vatten på tiggare

En butikschef för Hemköp i Göteborg, närmare bestämt vid Stigbergstorget irriterade sig så pass på en tiggare som brukar sitta utanför butiken att han hällde vatten över tiggaren. Detta såg en man som skrev om det på Facebook. Och så drog en liten storm igång. Kommunikationschefen var nytillträdd och verkade bli tagen på sängen, så det tog ett bra tag innan den professionella mediehanteringen kickade in. Och då hade ju en del lapsusar redan gjorts. Men det verkar som om Hemköp har klarat sig ganska bra. På något sätt lyckades de med sin ”damage control” eller vad det nu heter.

mars 14, 2014 / 2 kommentarer

Kroppen och själen – de hänger visst ihop #blogg100 dag 14

Den självklara rörelseglädjen. När ingenting gör ont.

I kroppen ligger sorg. I musklerna ligger stress inbakad. Så har jag förstått det. De känslor som varit för stora eller som inte haft möjlighet att erkännas för sammanhanget inte har godtagit dem, de känslorna finns där i kroppen. Med åren bygger man sin kropp så att den tar omvägar runt det som gör ont. Med åren måste man tänka nytt kring träningen, alltså. Det finns en åldersfaktor som inte har att göra med det rent fysiska åldrandet utan också med det känslorna har utsatt kroppen för och hur kroppen har reagerat på det.

Nu försöker jag träna mig tillbaka till den glada kroppen. Den kropp som fungerar på alla sätt. Hittills har den nya träningen med PT Erling på WestnineFitness inneburit att mina fötter och händer inte längre är iskalla utan normaltempererade. Ett litet framsteg.

Hur tränar jag då? Återkommer i frågan när jag hittar orden för att beskriva träningen. En ledtråd är kroppskännedom. Och så andningen, förstås. Ojoj, så svårt.

mars 13, 2014 / Inga kommentarer

Meningen med en konstförening? #blogg100 dag 13

Igår gick några från konstföreningen på jobbet och tittade på utställningen Hans Gedda och Mörkrets Mästare på Nationalmuseum@Konstakademien. En kvinna vid namn Marie visade och berättade. Hennes språk var otidsenligt och vackert. Alldeles exakt. Hon stakade sig inte en enda gång, hummade inte. Använde nästan ålderdomliga ordvändningar. Hon pratade vördnadsfullt om byggnaden, verksamheten och historien innan hon kom till själva utställningen. Då hade hon satt scenen – bilderna var ingenting att skratta åt, det fanns inte utrymme för slarv eller löje. Ironin var förpassad till livet utanför Konstakademiens väggar.

Jag blev helt tagen. Av bilder jag sett förut, många gånger. Och det berodde på Marie. Är berättelsen allt? Är sammanhanget, kontexten allt?

Efter visningen gick jag och handlade åksjukepiller, liktornsplåster och en kamera. Ganska nöjd med det.

mars 12, 2014 / 6 kommentarer

Ensamhet, plåga eller gåva? #blogg100 dag 12

Symboliken i den här bilden lämnar jag över till betraktaren att spekulera kring

Att få vara alldeles för mig själv, för att jag vill det, det är bland det bästa jag vet. Det känns outsägligt lyxigt, närapå förbjudet. ”När jag vill det”. Det var egentligen det viktiga.

Ensamheten är så orättvist fördelad. Bland människor och under en livstid. Det finns så många människor som känner sig ensamma, övergivna, utanför. Det finns så många människor som håller på att explodera för att de aldrig får vara ensamma. Jag har varit i båda lägren. Just nu simmar jag ut och in ur ensamheten. Varannan vecka lever jag i ett sammanhang med mina barn med matlagning och läxor och samtal och småbråk och litet tjat och många kramar och varannan vecka kan jag hämningslöst ägna mig åt det som faller mig in (de timmar när jag inte jobbar, förstås). Ibland betyder det att jag vill umgås med andra människor, ibland betyder det att jag vill sitta alldeles för mig själv och läsa eller titta på Netflix eller skriva eller bara dricka te och äta glass.

Jag skulle vela dela med mig litet av min njutbara ensamhet till mig själv som småbarnsmamma eller till någon annan som inte har en minut för sig själv. Och sätta in litet av barnveckornas intensitet på gemenskapskontot så jag kan ta ut litet av den känslan av sammanhang när barnen har blivit stora, när jag bara behövs som närvaro och förankring.