Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: april 2014 (sida 2 av 4)

Potatisgratängen från himlen #blogg100 dag 52

potatisgratäng

Det enda potatisgratängsrecept du någonsin kommer att behöva komma ihåg

För 4-5 personer

1 kg potatis (jag gillar bäst fast potatis)

1 halvstor till stor purjolök

4-5 vitlöksklyftor

1 msk smör + 1 msk olivolja

2,5 dl vispgrädde

2 – 2,5 dl mjölk

2 tsk salt

Svartpeppar

Ugnsvärme 175 grader

Gör så här:

1. Skala och skiva potatisen i 3-4 mm tjocka skivor

2. Ansa purjolöken och skär den i strimlor, 1 – 2 cm

3. Krossa vitlöksklyftorna med knivbladet (ett knep jag lärde mig av Jamie Oliver i ett av hans första program) så går det lättare att hacka och använda vitlöken. Jag tycker att de där små vitlökshacken kan bli litet hårda annars.

4. Lägg smör och olivolja i en kastrull och låt det bli varmt men inte brunt. Lägg i purjolöksstrimlor och vitlökshack. Dra ner på värmen så att löken puttrar i fettet. Sötman från purjolöken ska komma fram, ingenting ska brännas och bli beskt. Det ska lukta örtigt, smörigt och sött. Sätt på ett lock och låt puttra några minuter. Ganska svag värme på plattan, alltså!

5. Häll ner potatisskivorna och rör runt. Låt bli varmt. Någon minut bara.

6. Häll på vispgrädden och så mycket av mjölken att det knappt täcker löken och potatisen.

7. Låt koka upp försiktigt. Rör om ordentligt då och då.  Var varsam med värmen – bränns mjölken vid är det bara att slänga alltihop. Den vidbrända smaken av mjölk slår igenom allt.

8. Själva tanken med att koka potatisen i gräddmjölk är att få ur stärkelsen ur potatisen som då reder hela anrättningen. Just därför blir den så krämig. Så låt alltihop koka 5 – 7 minuter eller så länge det behövs för att gräddmjölken ska tjockna en smula.

9. Krydda med salt (ordentligt) och svartpeppar.

10. Häll i en ugnsform.

11. Låt grädda 30-45 minuter beroende på ugn och form. Potatisen ska vara mjuk och gratängen snyggt gyllenbrun.

31 minuter kvar till misslyckande #blogg100 dag 51

OK. Det här var jobbigt. Så här illa har jag aldrig legat till. Så i sista minuten. Och med en massa idéer men utan kraft att gestalta dem. Tittade på mina inlägg förra året under blogg100-utmaning. Hittade en massa bra. Såpass att jag blev alldeles stum. Dags för en lista samt en Ellen till.

Vad jag ska skriva om veckorna som kommer:

1. träningsdagboken som kom av sig

2. recept på potatisgratängen från himlen

3. recept på de perfekta köttbullarna

4. mer om känslan av att hitta hem. Till de andra tvillinglösa tvillingarna. Och om varför det inte går för andra att förstå.

5. ytterligare ett recept – på äggröra/sallad/gucka. Ibland med tonfisk. Oftast med curry.

6. uppföljning kring utmattningssyndromet

Och så var det dags för en Ellen till. Riktar sig mer till en mogen publik kanske. Som har hyfsad koll på vad tantriskt sex är. För det får man inte, jag upprepar INTE, reda på här. Men håll till godo:

 
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=K4y04zQaUFQ?rel=0&w=560&h=315]

Inga tungsintheter på långfredagen #blogg100 dag 49

Gårdagens bloggpost om mitt liv som tvillinglös tvilling blev beskådat. Inte som när jag postade klippet med Ellen Degeneres avrättning av Bics pennor för en kvinnlig målgrupp, men ändå. Idag postar jag med hjärtat, en Youtubefilm där Sherlock möter Doctor Who. En ”match made in heaven” för oss Cumberbitches och för oss som älskar populärkultur. Särskilt om där förekommer tedrickande.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=q3bGYljQ5Uw&w=560&h=315]

Jag är en tvillinglös tvilling #blogg100 dag 48

PICT0162

Från vänster till höger: jag, docka 1, docka 2, min tvilling

Egentligen är det här inlägget bara en påa. Vissa saker måste man närma sig med försiktighet. Som det faktum att jag förlorade min tvilling för 8208 dagar sedan. Att den jag var innan den 27 oktober 1991 blev en helt annan sedan. För min identitet var bland annat byggd på det faktum att jag var född och uppvuxen som en tvilling, jag var en del av en helhet. Efter den 27 oktober 1991 var jag en tvilling utan min tvilling.

Och som med mycket annat så kommer det kära Internetet in här också. För några månader sedan fick jag veta att det finns en sluten Facebook-grupp för tvillinglösa tvillingar. Jag berättade min historia i korthet och fick komma med. Nu kommer det berättelser varje dag i mitt Facebook-flöde som bekräftar mina upplevelser och som får mig att känna mig normal i mina reaktioner och känslor. I gruppen är vi närmare 1000 personer, spridda över hela världen.

Om bilden? Vi hade bett våra föräldrar om att ta en bild på oss när vi sov. Vi ville verkligen veta hur vi såg ut som sovande. Jag har för mig att vi blev litet besvikna. Vi såg alltför mycket ut som vanligt. Jag kommer faktiskt inte ihåg vad vi hade väntat oss.

Rädd att flyga #blogg100 dag 47

lilla stjärna

Jag flög hem från Paris i söndags. Under vissa perioder av mitt liv har jag verkligen hatat att flyga. Så jag har undvikit att göra det. Det är ju ingenting som handikappar en människa, att undvika flygresor, alltså. Även om det känns så i den ängsliga medelklassen. Man bör resa så långt bort att man måste flyga. Så enkelt är det. För att behålla sin position.

Nåja. Nu reste jag. Flög. Och kände av min gamla flygoro. Eftersom jag åkte reguljärt kunde jag inte bara beställa in ”Stora semestermenyn” som jag har förstått att Fritidsresor har på sina flygningar: en rejäl aperitif av den spritstinna sorten, öl-eller-vin och så en ordentlig avec på det. Litet mat är visst också inkluderat. Jag tog det litet försiktigare och begravde mig i ”Lilla stjärna” av John Ajvide Lindqvist.

De dryga två timmarna i kabinen bekom mig inte. Jag var i Sverige, med Theres och Teresa. I utanförskap och gemenskap. John Ajvide Lindqvist är en makalös gestaltare av barn och tonåringar i känslomässigt utanförskap. Jag tycker att det är ett genidrag att lägga till den orealistiska, magiska dimensionen. För den som är fast i känslan av cementerat utanförskap finns bara ritualerna, magin, det rättmätiga våldet som tänkta utvägar. Eller den gudomliga interventionen.

Nu är det dymmelonsdag och jag känner en konstig förkylning vandra runt i utkanterna. Som ett rovdjur som väntar på en svaghetstecken. Bäst att lägga sig och vila, alltså. Jag har skrivit om känslan av utanförskap förut men inte något just om flygrädsla.

 

 

Måste jag verkligen blogga idag också? #blogg100 dag 46

IMG_0176

Vår på Skansen

Påsklov. Grus i ögonen. Kall och varm om vartannat. Efter en dag på Skansen med barnen och inlånat barn. Strålande sol om men kallare än Paris. Spanade efter vargarna men såg inga. Lodjuren fick stora stycken kött medan vi tittade. Vildsvinsbarnen var förtjusande. En stund satt jag och lyssnade på en berätterska inne i Back-Mats stuga. Hon berättade om Bjäran och om smörlycka. Elden sprakade.

Vi avslutade med sockervadd och tunnelbanestopp. Kom hem trötta och ännu värre är det nu. Sjukdom på väg? Alltså, VANLIG sjuka.

Att vara en förebild #blogg100 dag 43

Det tänker jag på ibland. Men för det mesta inte. Fast just nu när jag känner att jag varit på väg att bli litet sjukare igen istället för som jag planerat, att bli frisk, då har tanken krupit in i medvetandet.

Helt enkelt därför att jag vet att jag borde ha skärmförbud ibland och att jag MÅSTE meditera och yoga. För att inte gå i spinn och snurra rakt in i utbrändhetsfällan.

Och egentligen slår jag två flugor i en smäll genom att sätta mig och titta i väggen och/eller lägga mig på mattan och sluta ögonen. Jag hittar botten och lugnet i mig, där jag kan vila och jag visar barnen att jag mår bra av att stänga av. Av att koppla bort mig. Av att ha litet småtråkigt. Av att inte alltid ha roligt. Av att inte alltid omedelbart leta fram svaret på frågan som poppade upp i huvudet.

Verifierad av MonsterInsights