Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: maj 2014 (sida 1 av 4)

Per Gessle och de tappade trosorna #blogg100 dag 93

Det har väl varit de senaste veckornas mest omtalade klipp: SD-kvinnors reklamfilm och Heikki L:s musikvideo där Per Gessle sjunger. Vilka unkenheter!

Heikki L:s video har tagits bort från Youtube efter påtryckningar från Per Gessle och Sony. Så jag kan inte visa den. Men här är den i kort sammandrag och utan musik: ung kvinna ligger i sängen, ung kvinna får sms på väldigt synlig mobiltelefon, ung kvinna badar med synlig mobiltelefon, ung kvinna börjar välja underkläder, ung kvinna provar hela garderoben (fortfarande bara underkläder), ung kvinna åker bil, ung kvinna kommer till en strand där en äldre man jazzar runt, ung kvinna skrattar. Det intressanta är att produktionen är hyfsat påkostad men historien är riktigt, riktigt billig.

Anledningen till att videon inte finns tillgänglig på Youtube är att både Sony (mobilen som spelade en viktig roll var en Sony) och Per Gessle har tagit avstånd från videon och Per Gessle (tror jag det var) har begärt att videon inte ska vara tillgänglig.

Så var det ju SD-Kvinnors film inför EU-valet. I en artikel där de själva pratar om filmen tycker de att budskapet är klockrent, men jag lyckades inte fatta någonting. Jag såg bara bröst och solbränna och magrutor och arisk renhet och blont hår och gubbsjuka. Jag kan bara inte lägga upp filmen här, det kan jag ju inte. Läs artikeln i Dagens Media, där finns filmen.

Gubbsjuk unkenhet. Hur kan det finnas så mycket plats för den? Som tur är kommer jag att skriva om något mycket, mycket trevligare i övermorgon.

 

Livet i fel ordning #blogg100 dag 92

regntunga skyar

Regntunga skyar – perfekt dag för inomhushäng

Det som räddade min nacke, axlar, rygg och huvud igår var Yoga Nidra. Jag är litet förundrad. Jag hade masserat och lagt flera lager fleece och en smula cashmere över det värkande paketet, jag satt med ryggen mot solen för att få värme, jag knådade och tryckte. Men det som hjälpte var att slappna av. De där korta tjugo minutrarna med Yoga Nidra i öronen. Märkligt. Och idag när någonting hände som fick ontpaketet att aktiveras igen, in med Yoga Nidra i öronen, själen och kroppen så blev livet OK igen.

Idag regnar det i Stockholm. Tack och lov. Alldeles skönt att vara utmattad och få sitta och läsa och lyssna på när Pojken skjuter zombies. Jag ville läsa men det som fanns i hyllan kändes för tungt. Jag asade mig ner till trappuppgångsbiblioteket och insåg att jag läst det mesta. Tog Björn Hellbergs ”Sankte Per”. Förstod att den skulle vara av mysdeckarvarianten, men tänkte att det kanske är alldeles vad jag behöver. Trots att jag nu mest läser svartare typer av deckare är jag väl bevandrad i mysgenren också. Miss Marple, Krister Homan och hans katt har varit mina följeslagare tidigare. Alldeles för tidigt. För det kan jag väl lugnt säga, jag har gjort det mesta i fel ordning och vid fel tillfällen. Åtminstone om man tänker att livet ska gå enligt checklistan för livet.

1. som tonåring satt jag gärna inne och läste mysdeckare
2. alkohol blev intressant först när jag var rejält över tjugo
3. jag började jobba deltid för att ta hand om min sjuka mamma när jag var 25
4. jag var gammal när jag blev mamma
5. sociala medier har genomgripande förändrat mitt medelålders liv
6. förlovad och gift har jag aldrig varit
7. jag hoppade av ”karriären” redan vid 27 och startade på nytt tjugo år senare
8. jag blev scout när jag var medelålders

Det här gör att jag är väldigt nyfiken på resten av livet. Bara jag orkar. En av mina bästa vänner som också är Stenbock tror jag skulle säga att vi Stenbockar blommar sent eller åldras vackert eller något annat trösterikt. Vi håller oss till den versionen. Nu tillbaka till mysfarbrorn Björn Hellberg.

Dagsform, en nyckfull historia #blogg100 dag 91

balkongsitta

Det var varmare än de sagt på väderprognosen.

Idag blir det kort.

Jag vaknade med att nacken och axlarna satt ihop i ett stelt och värkande paket. Att jag inte lär mig! Jag ska inte sova på mage, hur mysigt det än känns just när jag kramar kudden och vänder världen ryggen. Så dagen har gått åt till att lösa upp eländet i rygg, nacke och axlar.

Imorgon kanske jag förstår varför det här onda kom just nu. Jag har en känsla av att det inte bara har att göra med magsovning och fönsterdrag. Imorgon kanske jag skriver om utmattningssyndrom och konstigheter i kroppen, sömnen som allt vilar på, det här med att vara frisk och att det tar på krafterna att vara mamma.

Det går trögt #blogg100 dag 90

samverkanskonsumtion i brfen

Inte med bloggandet. När det gäller det så kom jag faktiskt igång igen. Och nu är det bara (nåja) roligt. Men det går trögt med två saker:

1. min sammanfattning och mina reflektioner kring ”Creative Man”, den enormt spännande rapporten från Institutet från Framtidsstudier i Danmark som handlar om samtiden och hur vi kan tolka den så att den blir mer förståelig. Särskilt för oss som jobbar med marknadsföring, konsumentbeteende, framtidsfrågor och påverkan. Men det finns mycket som sätter igång tankarna på mig som privatperson och konsument också.

2. samverkanskonsumtion. Varför går det så långsamt med tillväxten av gemensam konsumtion? Ett par högtryckstvättar per villagata eller en borrmaskin per trappuppgång räcker mer än väl, så varför ska alla ha sin egen? Alla dessa bilar som står i carportar och garage (och nu pratar vi inte finfinbilarna utan den där andrabilen, du vet) och som luftas någon gång i månaden, alla dessa borrmaskiner som används sammanlagt en halvtimme innan de skrotas. Varför inte hyra grannens bil istället? Eller gå in i verktygspool?

För ett år sedan var jag på Kistamässan och lyssnade på en del föredrag. Ett hölls inför de besökare som var intresserade av butiksinredning och -exponering. Det var en kvinna från analysföretaget United Minds som pratade om framtiden och om trender. I hennes värld var detta med samverkanskonsumtion nästan överspelat – det hade det pratats om i framtidsbranschen så länge att hon nästan verkade känna sig skamsen över att behöva tjata om det en gång till.

Jag blir litet beklämd över att det går långsamt. Men så ser jag alla dessa gemensamma bokhyllor. Flera stycken på min arbetsplats och så, naturligtvis, den som finns i min trappuppgång. Det är början. Det är bara början.

Tre deckare och en klassiker #blogg100 dag 89

pojken i resväskan

Varför läser jag deckare?

Jag började med Agatha Christie för trettiofem år sedan. Eller förresten, det startade ju långt före dess, med Kitty-böckerna, Tvillingdeckarna och Fem-böckerna. Men efter Poirot och Miss Marple så kom Sjöwall-Wahlöö. Så Leif GW Persson. Och efter det Andrew Vachss, James Ellroy och Patricia Cornwell.  Det här var fortfarande på den tiden man fick leta efter bra (eller i alla fall hyggligt underhållande) deckare. Nu är det ju gödslat med dem. Men det finns mycket dåligt också.

Ok. Nu har jag namedroppat en massa men fortfarande inte kommit närmare svaret på varför jag (och många likasinnade) läser deckare. Hyggligt simpelt:

1. det är underhållande

2. det är lättuggat

3. det är lätt ångestdämpande

4. det kan, i bästa fall, berätta något om samtiden

För att deckarna ska funka på alla fyra sätten måste de vara hyfsat välskrivna och välkomponerade, annars skär det ju i öronen och illusionen av att jag läser något nästan bra faller som ett korthus. Den där läbbiga känslan som liknar den när man ätit för mycket lösgodis infinner sig.

Därför ska jag nu rekommendera ”Pojken i resväskan” av Lene Kaaberböl och Agnete Friis och ”Det fördolda” av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt. Samt avråda från att läsa ”Fjällgraven” av Michael Hjorth och Hans Rosenfeldt.

I ”Det fördolda” presenteras karaktärerna som sedan finns kvar i Hjorth/Rosenfeldts deckare. Här är den märkliga människan Sebastian Bergman fortfarande tillräckligt trovärdig, men i ”Fjällgraven” har han gått helt överstyr och är varken intressant eller rolig längre. Eftersom han är en av huvudfigurerna blir det ganska platt. Särskilt med tanke på att de flesta andra också är träaktiga endimensionella.

”Pojken i resväskan” är skriven med ett patos bubblande i bakgrunden. Den danska kvinna, Nina som väl kommer att vara den som återkommer i senare böcker är av den lätt monomana och komplexa typ som deckarhjältar och -hjältinnor ska vara nuförtiden. Men det är inte henne jag fastnar för, det är själva historien.

Och så var det klassikern: ”Flood” av Andrew Vachss. Den enögde advokaten som började skriva extremt hårdkokta deckare för att sätta barnpornografi och utnyttjande av barn på medvetandekartan. Det är svart, svart, svart och patos, moral och lojalitet. Karaktärerna är både väldigt platta och extremt komplexa. New York är skitigt, fult, illaluktande, genomruttet och fullt av ondska. Burke och hans ”familj” är våldsamma korsriddare på det godas sida. ”Flood” skulle kunna vara en serie, ritad av Rolf Gohs.

Lära sig säga nej #blogg100 dag 88

Pang! Så går vi in i väggen och blir liggande. Några veckor, några månader, några år. Nu ska vi rehabiliteras i bästa fall. Då blir det ofta KBT. Eller litet självhjälpslitteratur där det står ”Lär dig att säga nej. Lär dig att sätta gränser”.

Som de duktiga flickor (och pojkar) vi är säger vi att nu har vi förstått och javisst, vi ska bli bättre på att sätta gränser. Det är ju oss det hänger på. Det är alltid oss det har hängt på. Så vi biter litet extra i bettskenan och intalar alla, oss själva med, att vi har lärt oss att sätta gränser.

MEN. Om hela världen därutanför har blivit vana vid att vi förebygger, föregriper, tar på oss arbete och skuld, sopar undan, sopar efter, fixar och står i, hur ska vi då på allvar kunna förändra något alldeles själva?

Jag menar inte att vi utmattade som borde veta våra gränser inte har ansvar. Men just vi behöver litet extra hjälp och stöd just med gränssättning, för det är det vi har stora problem med. Och det är ju inte så att vi fram till att vi krockade med väggen inte levererade på en massa nivåer som våra arbetsgivare, partners, barn, vänner, föreningar och anhöriga drog nytta av. Det är praktiskt att ha sådana som oss på en massa ställen. Men det kanske inte bara är vi som ska betala.

Dags att se oss utmattade som en samhällelig angelägenhet.

 [youtube http://www.youtube.com/watch?v=4xmckWVPRaI&w=420&h=315]

Pedofiler jag mött #blogg100 dag 87

Allt började med att jag satt och lyssnade på en P3-dokumentär på bussen upp mot fjällen. Den handlade om när Sverige yrvaket började förstå att barnpornografi finns, att barnpornografi handlas med och att det inte går att blunda och inte låtsas om.

Jag började minnas. Pedofil ett och pedofil två.

Jag stötte på Pedofil ett när jag jobbade på ett fotolabb. Det var ett entimmeslabb som låg i Stockholms Centralstation. På den här tiden, sent 80-tal, framkallade vi filmer och kopierade bilder med hjälp av maskiner men det mänskliga ögat och det mänskliga handhavandet behövdes för att bilderna skulle bli hyfsat bra. Pedofil ett jobbade på SAS. När hans filmrullar var fyllda kom han med dem till oss och vi framkallade och kopierade bilderna. På dem förekom unga, mycket unga filippinska pojkar. Pedofil ett visade bilderna för oss och pratade om pojkarna när han hämtade ut korten. Jag kommer inte ihåg exakta ord men han pratade smeksamt om dem, om hur han hade dem under tiden han var på semester där i Filippinerna, om hur vackra och snälla de var. På bilderna var barnen alltid nakna, de satt i hotellrummets fåtöljer eller i sängen. Pedofil ett pratade om pojkarna som om de var vänner till honom, vars gunst han förtjänat genom att vara en bra människa. Som om han ville visa för oss, snabblabbspersonalen vilken god och omtyckt människa han var.

Pedofil två var en tjänsteman i skjorta och slipover som en gång om året kom till bildbyrån där jag jobbade och letade bilder (mitten av 90-talet). Han satt några timmar och bläddrade igenom många mappar. Först tänkte vi bildredaktörer att han var litet av en konnässör, han tittade mest på svartvitt. Han fick med sig en försvarlig bunt bilder ”till påseende”. Det här var alltså på den tiden bilderna endast existerade som faktiska papperskopior eller diabilder. När kuvertet någon vecka senare kom tillbaka SÅG vi vad han lånat. Bara bilder på barn med blottade kön. Mest flickor mellan fyra och åtta-nio år. På stranden, på gräsmattan på landet, lekandes, badandes, inomhus och utomhus. Vi som såg bilderna reagerade och pratade med vår chef som ringde upp tjänstemannens kvinnliga chef på HSB. Hon skulle ”prata med” sin medarbetare.

Det intressanta med både Pedofil ett och Pedofil två var att ingen av dem verkade skämmas. Vi som SÅG skämdes. Vi skämdes för deras skull och vi skämdes över att behöva påtala. Men själva agerade de alldeles obekymrat.

Om det här hade hänt idag skulle jag reagerat och agerat helt annorlunda. Det blir en ytterligare bloggpost. Och ytterligare ett inlägg om hur vår oskuld togs ifrån oss – från oss bildredaktörer på bildbyrån och från oss nutidsmänniskor överhuvudtaget.

Quick fix, pedofiler och världen vi lever i #blogg100 dag 86

balkong

Idag har jag givit mig en dag utan. Utan människor, utan måsten, utan planer, utan jobb, utan ambitioner. Bara vila. Försöka vara här. HÄR. Vilket är ganska lätt en dag när Sverige är som vackrast – ljusgrönt, doftande, kvittrande. Varmt och skönt. Och lönen och andra ersättningar har kommit in på kontot. Frukostkaffet var gott och välgörande. Jag läser ”Flood” av Andrew Vachss igen. Mer än tjugo år sen sist. Den håller fortfarande.

Det enda jag har föresatt mig idag är att skriva en kort lista över kommande blogginlägg. En liten påa, helt enkelt. Sagt och gjort:

1. ”Det är bara att lära sig att säga nej”. Låter jätteenkelt, eller hur? Dumheter. För sådana som mig (och vi är många) är det bland det svåraste som finns.

2. Pedofiler jag mött.

3. Den tredelade samtiden. Önskan att förenkla och förstå.

4. Två bra deckare och en dålig.

5. De perfekta köttbullarna.

Har jag blivit klokare? #blogg100 dag 85

DSC_0266

Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge. Kanske. Kanske inte.

Snart måste jag börja jobba heltid. Försäkringskassans handläggare säger att det inte går att motivera att jag är fortsatt deltidssjukskriven. Efter snart elva månader av stadigt tillfrisknande och återgång först till arbetsplatsen och nu till mina ordinarie arbetsuppgifter så säger Försäkringskassan att jag ska matchas mot alla på arbetsmarknaden förekommande jobb och då är det inte motiverat med längre sjukskrivningsperiod. Jag skulle kunna ta ett mindre krävande arbete. (Orimligheten i detta får jag prata om en annan gång.)

Jag har alltid varit en duktig-flicka-typ. Jag tycker jag har varit en på det hela taget ganska duktig utbränd typ också. Tillfrisknandet har väl nästan gått enligt mallen. Men nu fallerade jag visst. Hade kanske varit litet för käck hos doktorn (de måste väl också bli underhållna av roliga och snälla patienter, orkar väl inte höra på gnäll hela dagarna) som inte skrev ett tillräckligt övertygande intyg.

MEN. Hallå! Det var ju inte det här jag skulle skriva om. Jag skulle ju få ur mig en LISTA. Över vad jag har lärt mig av utbrändheten (jag använder det kortare och snärtigare ordet än ”utmattningssyndromet”). OK. Sagt och gjort:

1. Återhämtning är allt. Återhämtning är en färskvara. Återhämtning bör ske varje dygn. – VILA! VARJE DAG!

2. Att tillslut erkänna att viljan att vara lags, att vara till nytta har styrt mig i livet. Och att inse att den viljan ska jag hushålla med och använda sparsamt i väl utvalda sammanhang. För den viljan tog mig långt utanför min själsliga och kroppsliga gräns. – VÅGA SÄGA NEJ!

3. Kroppen är värd att lyssna på. Den måste lyssnas på. – KÄNN EFTER!

4. Orden kan användas som kosmetika. För verbala människor kan orden användas som skydd. Med hjälp av orden kan man bygga trovärdiga historier både för sig själv, doktorer och terapeuter så att man överlever i sina relativa lögner.  – LYSSNA MER TILL KROPPEN ÄN TILL DINA EGNA ORD!

5. Sömn.

6. Bra mat och kosttillskott.

7. Skärmförbud ibland. Människoförbud ibland. –  HA DET LÅNGSAMT OCH SMÅTRÅKIGT!

8. Det finns andra därute du kan dela erfarenheterna med. – HALLELUJA FACEBOOK OCH BLOGG100!

9. Träning, förstås. Men inte bara mer av träning, utan rätt sort. Jag skulle kunna träna mig trasig av både plikt och lust men det är inte dit jag ska.  – TA HJÄLP AV FOLK SOM KAN! I mitt fall handlar det om PT Erling på Westnine Fitness i Solna.

Det här var de nio första punkterna. Jag är inte det minsta klar. Återkommer i frågan.

 

Verifierad av MonsterInsights