Månad: maj 2014 (sida 2 av 4)

maj 21, 2014 / 2 kommentarer

Apropå Hemnet #blogg100 dag 82

Ska bli ratatouille?

Hemnet gör reklam just nu som går ut på att Hemnet-knarkande är en vanlig och legitim last. Det här objektet som las ut förra veckan har fått fin spridning i sociala medier på grund av det omättliga och omotiverade användandet av paprikor. Och bilden jag visar här är bara en försmak. Jag hoppas att objektet ligger ute ett tag så att fler kan titta.

Frågor att ställa sig:

– är det en MYCKET medveten strategi från mäklarens sida att göra annonsen för ett mycket ordinärt, ja, jag skulle vilja säga opersonligt och direkt charmlöst hus värd besväret att titta närmare på.

– ingår kunskapen om spridning i sociala medier i mäklarutbildningen numera?

Jag avslutar med ytterligare en bild:

Börjar det inte bli litet otäckt?

maj 20, 2014 / 1 kommentar

Jag tar mitt samhälleliga ansvar #blogg100 dag 81

Dags att ta sitt samhälleliga ansvar och varna för denna urusla stavmixer. Den är inköpt på Teknikmagasinet och den betingade det facila priset av 149 kronor. Javisst, det borde ha fått mig att dra öronen åt mig. Men jag hade två tunga argument för att det kanske skulle kunna funka.

1. Latte-vispen som jag inhandlat på Teknikmagasinet kostade larviga 49 kronor och den är alldeles utmärkt. Kolossalt bra, helt enkelt.

2. I ett test som jag läste inför inköp av sagda stavmixer var en mixer av märket Melissa den som vann hela testet. I konkurrens med Braun och andra dyra och dyrare märken. Min mixer sägs vara av märket Melissa.

Dessutom läste jag i kommentarer under testet att det var svårt att hitta den topprankade stavmixern. Jag tänkte, litet enfaldigt kan tyckas, att de hade gömt dessa utmärkta stavmixrar på, just det Teknikmagasinet. Inom räckhåll för alla män med pojksinnet kvar och utom räckhåll för husmödrar av alla sorter.

Men icke. Mixern är riktigt usel. Knivbladen är små och veka. Framförallt SMÅ. De sitter högt uppe i den lilla upp-och-ner-vända skålen. Den skål vars syfte jag hittills inte varit klar över, men som jag nu inser inte, jag upprepar, INTE ska vara djup. För då kommer knivarna inte åt det material de ska sönderdela.

Äsch. Ingen idé att jag försöker beskriva fler felaktigheter. Köp den inte. Punkt slut.

Ps. Jag skrev om hur jag numera oftast går tillväga när jag ska köpa kapitalvaror. Då halkade stavmixer-köpet med. Därför känner jag mig än mer manad att varna för stavmixern från helvetet. Ds

maj 19, 2014 / Inga kommentarer

På väg #blogg100 dag 80

Götgatan i Stockholm

Den här bilden är tagen på den tiden det inte var så spännande att bo på Söder i Stockholm. Den är tagen på den tiden det fortfarande fanns tanter med kappa och förnuftiga skor (som inte var neonfärgade). Den är tagen på den tiden alla fasader i Stockholm innerstad inte var putsade till tänderna.

Var det en bättre tid? Något att längta tillbaka till?

Samtidigt var jag och min tvilling ilskna på det faktum att vi var födda fyra-fem år för sent. Hade vi varit litet äldre hade vi faktiskt kunnat se David Bowie när han var Ziggy Stardust. Vi hade kunnat se Roxy Music med Brian Eno. Vi hade kunnat se Rolling Stones när Mick Jagger var som snyggast – 1972. Nu fick vi hålla till godo med Roxy Music på Konserthuset 1976 och Rolling Stones på Knebworth samma år. Så vi tyckte DÅ inte att vi levde i den bästa av världar.

Vad menade jag med ”På väg”? Jo. Att det bara är 19 inlägg kvar till det hundrade. För energin fattas mig. Men inte idéerna, som tur är.

maj 18, 2014 / 3 kommentarer

Skratta och gråt! #blogg100 dag 79

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=xHpACGDporo?rel=0&w=560&h=315]

Agneta Sandström vet mycket om utmattningsdepression. Dessutom levererar hon one-liners på löpande band och på norrländska. Vad sägs om:

Det går inte att lösa alla jävla problem i världen med litet mindfulness

Dessutom punkterar hon idén om att det inte bara är att tänka litet positivt, hon avrättar snällt och vetenskapligt ”sanningen” om att det ”inte handlar om hur man har det utan hur man tar det”.

Det går enligt henne inte att bota den världsomspännande epidemin av depression genom att ”lägga gurkskivor på ögonen och bejaka sin kvinnliga sida”.

maj 17, 2014 / 2 kommentarer

Mänskliga behov #blogg100 dag 78

Wiveka Wachtmeister och Fredrik Ramberg med de stora dukarna och behovet att göra.

Jag ska inte klaga över den tillfälliga bristen på energi hos mig vilket gör att det nästan är omöjligt att slutföra utmaningen blogg100. För utmaningen och bloggandet i sig har med det djupt mänskliga behovet av att skapa. Det som faktiskt gör oss mänskliga. Behovet av att påverka, omforma, hitta nytt, göra.

När krafterna återkommer ska jag skriva mycket mer om det här. Men tillsvidare kan ni läsa den mycket intressanta skriften ”Creative Man” som Danska Framtidssekretariatet gav ut för snart 10 år sedan. Efterfrågan på den skriften blev så stor att de gjorde en pdf av den och la ut på nätet. Halleluja Internet!

Jag länkar till Wivekas skissböcker. När jag tittar i dem slutar jag tänka på att det jag skriver måste ha en läsare eller det jag fotar måste ha en betraktare. Då dras jag med i behovet av att bara göra, påverka, hitta nytt, beskriva, omforma.

Ps. ”Creative Man” innehåller mycket mer. Jag kommer att återkomma till den skriften och tankegångarna. Ett viktigt spår handlar om hur vi nuförtiden skapar berättelserna kring våra liv med hjälp av varumärken. Och att behovet av att väva berättelserna är ett Mycket Stort Behov. Ds

maj 16, 2014 / Inga kommentarer

Matspaning #blogg100 dag 77

Den blå grafen visar intresset för Pulled Pork.

OK. Samma som med Michael Kors-väskorna – vill du simma i mittenfåran fortsätter du att bära din väska och bjuda på Pulled Pork. Fast bara ett tag till. Åtminstone när det gäller Pulled Pork. Trenden är nedåtgående, liknande fritt fall.

Det vore ju roligt om jag istället för att peka ut vad du INTE ska bära, köpa eller bjuda på kunde peka ut vad du SKA bära, köpa eller bjuda på. Men kör på tacopaj, alltid svennigt, alltid uppskattat och vem vet – kanske är den så svennig att den snart gått varvet runt och fått hipp-faktor. Som smörgåstårtan fått. (Fast det syns ju inte i diagrammet.)

maj 15, 2014 / Inga kommentarer

Jag hade fel #blogg100 dag 76

Jag skrev i min lista över kommande blogginlägg att den ena av de här två böckerna var bra och antydde att jag inte tyckte detsamma om den andra. Men då hade jag inte läst klart någon av dem. Utan lagt den ena ifrån mig till förmån för den andra. Nu när jag läst båda kan jag bara säga att jag hade fel. Båda är mycket läsvärda. Men av helt olika skäl.

Jag har skrivit om en annan av John Ajvide Lindqvists böcker tidigare, så återkommande läsare vet att jag tycker att hans sätt att blanda verklighet och övernaturligheter är fullkomligt lysande. Han når så långt in i mänskligheten med det greppet. Vad är det då han rör sig kring i ”Människohamn”? Livslång kärlek, stora förluster, hemlighållande som urholkar mänsklig samvaro och gemenskap, föräldraskap. Så är han ju expert på ungdomsårens hemskheter och de kommer med även i den här berättelsen. Skärgården dominerar hela boken. Det är inte finskärgården med alla trädäck och vitmålade inredningar, det är människors utsatthet i gränsen mellan land och hav och där havet som kraft alltid bestämmer. Det är den fulskärgård som jag sett här och där, mest påtagligt på Husarö. Glesbygdsskärgården där bara resterna finns kvar. Av produktion, av människor, av sammanhang.

Så var det då boken som jag först läste 80 sidor i. Snabbt, hungrigt. Och sedan la ifrån mig, lätt äcklad. Grunge chick-lit. Litet snuskigare sex, litet stökigare privatliv än i vanlig chick-lit. Jag har bara läst en bok av Unni Drougge tidigare – ”Andra sidan Alex”. Några delar name-dropping, några delar nyckelroman (VEM är det?), några delar explicita sexscener och lättläst. Lättläst, jag bara rann igenom boken. ”Boven i mitt drama kallas kärlek” läste jag på samma sätt, när jag nu tog upp den igen. Det är en förfärlig historia Unni Drougge berättar om sig själv. Hon är skoningslös både mot sig själv och den Niclas hon hänger ut. Vilket hon gör med all den rätt varje människa har att berätta sin egen historia. Det handlar om psykisk och fysisk misshandel i ett sjuårigt förhållande som hon till slut tar sig ur. Hon överlever med nöd och näppe.

På Instagram skrev jag ”Två böcker som har något gemensamt”. Och det gemensamma är beskrivningen av en gest – en mans/pojkes hand över en kvinnas/flickas nyckelben. Gesten, beröringen är viktig i båda böckerna. Men har mycket olika betydelse.

maj 14, 2014 / Inga kommentarer

Varumärken och personer #blogg100 dag 75

Texassonen?!

Texas Longhorn har ju blivit ett stort varumärke de senaste åren. Revbensspjällen och barbequesåsen finns på Ica numera. Och restaurangerna har placerats litet överallt i hela landet. Historien berättas bakpå revbensförpackningarna: om Texassonen som 1994 tänder grillarna på S:t Paulsgatan i Stockholm för att han vill ge oss svenskar en smak av texanskt grillat kött med tillbehör. Stora köttstycken. Grillade. Sötrökiga såser.

I och med historien blir varumärket knutet till en människa som vill något gott. Det är fint, det är modernt, det är kanske förledande.

Vi ser samma sak i Linas Matkasse, som jag ju hyllar urskiljningslöst. Lina Gebäck har blivit synonym med någon som mirakulöst löst livpusslet. (Min enorma glädje när hon nu har adderat möjligheten att köpa mjölkbrödäggfrukt når inga gränser. Lina Gebäck for president or at least Nobel Prize!)

Och i veckan hittade jag en ny sorts disktrasa där upphovskvinnan återfinns på förpackningen. Flower Scrub. Påhittad och marknadsförd av Malin Lilliesköld. Typiskt för vår tid. Väldigt oväntat att se det just bland rengöringsprodukterna i affären. Intressant.

Måste ge mig ut på litet mer spaningar. Eller titta inåt? För vad handlar jag? Vill jag ha en person bakom det jag konsumerar? Om det så är livsmedel, vin, kläder, frisör- eller träningstjänster? Att det ska finnas EN person att lita på där bakom allt, snarare än ett stort töcknigt varumärke.

maj 13, 2014 / 2 kommentarer

Glöm inte pillren! #blogg100 dag 74

Nu har jag själv glömt det några veckor. Usch och fy på mig! Jag vet ju att livet blir enklare när kroppen funkar. Och det gör den bättre med några Omega-3-kapslar, en multivitamin, litet extra järn, magnesium och så toppar jag med D-vitamin.

Jag har förstått av mina olyckssystrar i den slutna Facebook-gruppen som jag skrev om igår att hormonproduktionen kan bli alldeles felinställd vid långvarig stress. Det här måste jag lära mig mer om. Återkommer om det. Men fortsätter tillsvidare med vanliga apoteksvaror.

maj 12, 2014 / 4 kommentarer

Det här med skuldfrågan #blogg100 dag 73

Bara frågor, inga svar

Jag har blivit med i en annan sluten Facebook-grupp där vi stöttar varandra. (Jag är ju med i den för tvillinglösa tvillingar som jag skrivit om förut). I den återfinns många hundra svenskar som drabbats av utmattningssyndrom. Människor delar med sig av sina livshistorier och sin kamp för att komma tillbaka till en värdig tillvaro. Människor skickar kramar och styrka och pepp och goda råd till andra som de inte känner. Det är vackert. Det är Internet och sociala medier när det är som bäst.

Det finns ett par saker jag slås av:

1. en förödande majoritet är kvinnor

2. skulden är tung, självanklagelserna många

Ettan är intressant i sig, förtjänar en eller många bloggposter i sig. Tvåan vill jag idag bara använda som utgångspunkt för ett antal frågor:

Hur ska den perfekta anställda se ut?
Ska hen vara helt utan relationer?
Ska hen helst ha mycket friska föräldrar eller sedan länge avsomnade och färdigsörjda?
Om hen har ett knackigt äktenskap, ett funktionshindrat barn eller en dement förälder, ska hen då hamna i en ”riskgrupp” hos rekryteringsföretaget eller HR-avdelningen?

Skulden är tung hos många som är sjukskrivna. Självanklagelserna haglar. ”Jag måste lära mig att säga nej”. ”Jag kan inte engagera mig så mycket i….”. ”Jag borde inte ha skiljt mig/fött så många barn/blivit ihop med/tagit hand om…” Det sägs inte så mycket om samhället i stort och om arbetslivet och arbetsgivarna. Och med det lämnar jag detta om utmattningssyndrom för idag.