Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: augusti 2014 (sida 1 av 1)

Jag trivs bäst i öppna landskap utan människor. Just nu.

IMG_0090

Och ser det ut så här när jag tittar uppåt blir jag ännu lugnare.

Ingen referens till kontor. Vill bara klargöra det. Den här posten handlar väldigt litet om arbetet och arbetslivet. Mer än att det handlar om sjukan ”utmattning” som ju handlar om hela livet, det vill säga även om arbetslivet.

Efter att ha umgåtts med mina barn i många veckor på heltidsbasis (det vi allmänt kallar ”semester”) och då även har slängt in diverse goda vänner som jag också velat träffa och prata med så är jag socialt utmattad. Efter två veckor på jobbet så behövde jag en hel helg bara med mitt eget sällskap. Jag vill inte ringa någon, jag kan möjligen slänga iväg något på Facebook för att få ett kvitto på att jag existerar, men jag behövde verkligen bara gå in i mig själv. Sova länge. Låta tankarna vandra. Såga litet i en stam som blev till några vedklampar. Köra litet Yoga Nidra i solskuggan. Dricka ganska många koppar te. Bli väckt tidigt för att titta på soluppgången för att sedan sova fyra timmar till.

Att vara utmattad och leva i en heltidsfamilj – går det att repa sig då? Jo, det är klart att det gör, men jag undrar om det inte tar längre tid. Särskilt om man är av den personlighetstyp som jag misstänker att jag är. Som inte kan slappna av förrän de jag räknar som mina närmaste har det bra. De jag ansvarar för. I mitt huvud.

”Att säga nej till andra kan jag lära dig, men att säga ja till dig själv, det kommer att ta mycket längre tid” skrev en medlem i sluten Facebookgrupp för utmattade att en terapeut hade sagt till henne.

Just nu innebär att säga ja till mig själv att jag måste vara ensam. Har jag någon i närheten väcks mina känslor av att jag borde. Borde servera. Borde planera. Borde vara trevlig. Borde vara intressant. Borde vara nyttig. Borde stå upp för mig själv. Borde behaga.

Så. Nu äter jag när jag vill. Borstar inte håret. Sover middag. Ringer inte. Låter solen värma. Ända till imorgon. Då är det jobb i fem dagar. Och barnvecka med högläsning, innerlighet, ordentliga middagar och läxprat.

Jag jobbar heltid igen. Det funkar. Det är roligt. Men kvällsaktiviteter. Det går inte. Hur illa det än ses att tacka nej så går det inte att göra något på kvällarna. Jag måste lära mig det. Gör jag något en kväll, särskilt om det betyder att jag måste interagera med andra människor, då får jag plikta i flera dagar. Sova mindre än åtta timmar – går inte. Interagera med människor – räcker med de timmar jag är på jobbet.

Sakta smyger sig frågan på – är det nu jag är frisk snarare än när jag orkade allt? Är jag närmare det mänskligt möjliga livet nu än förut?

En mormor och högläsning

PICT0921

Mormor i mitten med den allvarliga blicken

Egentligen har den här bloggposten absolut ingenting med min mormor att göra. Men jag ville gärna använda den här bilden. För när jag ser den ser jag mig själv. Jag tror att det är så jag börjar se ut. Just i den här bilden gillar jag mormors blick. Den är allvarlig, rakt på och det är som om hon vill berätta något.

Men jag kände aldrig henne, skulle jag vilja säga. Hon fanns där på Petrejusvägen 5 i Hammarby och i kolonistugan i Skarpnäck. Hon lagade mat och kokade kaffe i en röd, emaljerad, ganska hög kaffekanna. Utom när det var till fint, då bryggde hon kaffe i en San Pedro. Den där vingliga glasbryggaren där vattnet vandrade uppåt. Hennes äppelkaka med mandelmassa var makalöst god och hennes kanelbullar var stora, utan bullformar och rejäla, både i smak och format. Men ändå kände jag inte henne. Hon var mormor. Punkt slut. ”Hoppalanta” sa hon när hon skulle ta emot när jag skulle ned från köksbänk. Minnesflisor av händelser.

Då är det annorlunda med relationen mellan Elsa och mormor i Fredrik Backmans ”Mormor hälsar och säger förlåt”, uppföljaren till ”En man som heter Ove”. Mormor är Elsas bästa vän. Hon är Elsas vapendragare och den som alltid står på hennes sida, vad som än händer. Men så dör mormor. Och Elsa får en massa uppdrag i arv.

Är det en bra bok? Ja. Särskilt är den fantastisk att dela med andra, som högläsningsbok. Den handlar om förlåtelse, om förståelse, om tolerans, om människors val, om att acceptera olikheter. Och om kärlek som kan ta sig så olika uttryck. Dessutom är den, som Ove-boken, väldigt, väldigt rolig.

Läs den högt för någon eller några du vill visa kärlek.

Alla tankar jag skulle hinna tänka klart

morgondopp

Morgonteet

 

Jahaja. Som vanligt var det här sommaren då ska jag skulle få perspektiv på allting, klarhet i det mesta och insikt i hur jag ska leva mitt liv framåt.

Och hur gick det med det då? (Retorisk fråga).

Nja. Kan vi bara komma överens om att sommaren kom emellan. Semestern kom emellan. Solen kom emellan. Baden kom emellan. Barnen kom emellan. De sociala sammanhangen kom emellan. Matlagningen och disken kom emellan. Högläsningen kom emellan. UNO-partierna kom emellan. Den underbara sömnen kom emellan.

Jo. Jag har haft två stunder av  absolut närvaro. Den ena var på en bastutrappa i södra Finland, den andra var på en bastutrappa i Stockholms mellanskärgård. Just vid de här tillfällena var det lagom varmt, jag var utsövd, jag kunde dra mig undan, jag behövdes inte av någon, det var så pass tidigt att det var tyst.

Men under en hel sommar blev det inte fler än dessa två stunder.

Blir det nu i höst som jag ska tänka klart? (Retorisk fråga igen. Skulle inte tro det, va?)

Ett dopp i sjön är bättre än stesolid

IMG_0619

Han gillar att hoppa från klipporna, Pojken.

Dagen blev helt annorlunda efter badet. Imorse var det ingen lockande idé att ge sig ner och bada trots fint (men inte tyngande) sommarväder, så jag hoppade över morgondoppet. Någon timme efter frukosten började Pojken tjata om att det var dags att gå ner och bada och efter stort motstånd och några tankeloopar så gav jag och Aktivisten med oss.

Väl nere på badklipporna var det mycket skönare och sitta i solen än att hoppa i. Trodde jag. Ända tills jag tjatades i av Pojken. Och sedan simmade jag omkring i tjugo minuter eller mer och bara hade det bra. Kroppstemperaturen gick ner, vattnet gav skönt motstånd, barnen och den omgivande naturen var så fina ur vattennivåperspektivet.

Och nu kommer jag fram till det som egentligen var anledningen till den här bloggposten: tanken att badandet har genomgripande positiva effekter som går långt utanpå det rent fysiska att kroppen svalnar av och värdet i att röra sig. Vattnet kommer så NÄRA. Temperaturen kommer så NÄRA. Upplevelsen går inte att resonera bort. Vattnet ger NÄRVARO.

Badandet ger en stark signal om HÄR och NU. En signal som inte går att ignorera. Som inte går att förhandla bort. Mindfulness quick-fix. (Vilket i sig är en paradox. Tror jag.)

I alla fall blev känslan inför dagen, inför den avslutande semesterveckan, ja, inför hela livet helt annorlunda efter badet. Trivsel, lugn, närvaro, tankestillestånd. Vilket, det sista alltså, för min del är något eftersträvansvärt.

Har det med huden att göra? Vårt största organ. Som ju blir så helt engagerat vid badandet. Är det så många sensationer på så många ställen samtidigt och med sådan intensitet att de blockerar ut det mesta, särskilt det dåliga? En ljum sommarvind mot huden är ju finfin också, men det är inte samma intensitet i den beröringen som i vattnets totalnärvaro.

En lovsång till badandet, helt enkelt.

Och vad är det för fel på litet jävla enkel reflektion? #bloggswe

”När jag var liten tog vi bara cykeln till fotbollsplanen och där fanns alltid någon att spela med. Nuförtiden sitter barnen bara framför datorn.”

Jaha.
Nähä.
Har du hört talas om FÖRÄNDRING?
Har du inte tänkt på att du själv jobbar med helt andra saker än dina föräldrar?
Har du tänkt på att du själv sitter framför datorn hela dagarna på jobbet när du inte sitter i möten?
Har du tänkt på att du själv satt på tunnelbanan imorse och blippade på mobilen samtidigt som du bläddrade i Metro?

Jag blir så inihelvete trött på alla dumma vuxna som utgjuter sig över sina barn och barnbarn, men allra helst över andras barn och barnbarn. Meh! Vilka är det som har skapat den här tillvaron våra barn och barnbarn ska existera i och förhålla sig till? Jo, vi vuxna såklart.

Skärp oss, vi vuxna!

Det är vi vuxna som sitter oss till döds framför skärmar på kontoren och sedan får för sig att bli Iron Men och Women vid fyrtifem års ålder och får hjärtproblem och stressfrakturer när vi egentligen borde börja lyssna till våra egna kroppar och kanske, kanske våga föreslå ett promenadmöte. Gör vi det?

Det är vi vuxna som tittar på Cesar Milan och Supernanny och går hem och börjar orera om ”gränssättning” när vi egentligen bara borde sätta oss och ner lyssna på våra barn (och inte tro att de är hundar). Vad gör vi?

Det är vi vuxna som placerar Buddha-figurer i vardagsrum och trädgårdar (eftersom Elle Interiör tycker att vi ska ha dem där) när vi egentligen borde fråga oss själva om våra egna konsumtionsmönster och vår statusstress. Men det är litet jobbigt, eller hur?

Det är vi vuxna som tittar så mycket på skräp-tv att det är förnedrings-tv och gosigull-program som tjänar ihop mest reklampengar till tv-kanalerna så att det blir ännu mer hemskheter för barnen att välja bland och få sin världsbild från. När vi egentligen borde diskutera världen med våra barn och barnbarn. Men hu, då kan man bli ifrågasatt!

Det är vi vuxna som suckar över Pisa-undersökningens resultat och byter skola för våra barn som andra byter underbyxor när vi egentligen borde engagera oss i lärarnas löner och driva frågan om vilken verklighet dagens skola utbildar för. Litet jobbigt det också, eller?

Det finns något väldigt självgott över vuxna i den mätta medelklassen som byggt sin supertrevliga tillvaro som ekonomer, jurister och ingenjörer på att bygga den digitaliserade verklighet vi lever i nu och sedan ha mage att klaga på sina barn och barnbarn som bara ”sitter vid skärmen”. Men vem gav dem skärmen? Vem legaliserade skräp-tv? Vem urholkade skolan (om den nu är urholkad)?

Jag vet. Idag var jag inte färdigtänkt. Jag kräktes bara. Jag kastar sten i glashus så att det dånar. Men jag är arg. På mig själv och på andra liknöjda vuxna som inte orkar följa med i förändringen och skapa det bättre samhälle som vi egentligen vill ha och som vi jobbat för.

Ett år efter kraschen #bloggswe

bliss

Det blir mjukt och lugnt när det är mulet om det bara är en paus i det soliga

Ska jag försöka mig på att börja summera det här året som gått efter att jag bara la mig och sov?

Eftersom insikterna fortfarande kommer trillande så kommer jag säkert att backa på några punkter inom ett halvår och uppvärdera andra. För det här året har varit ett år av insikter, utvärdering, fasansfull oförmögenhet, plötsliga skov av makalös energi som följts av bakslag så tunga att jag trott mig vara tillbaka på ruta ett, bättre självkännedom. Till att börja med.

1. Kroppen och själen är tillsammans ett fantastiskt och för det mesta robust och självreglerande system.

2. Stress och utmattning tär på systemet under lång tid och skapar obalanser som inte fixar sig fort. Litet KBT räcker inte. Litet SSRI-preparat räcker inte. Litet mindfulness räcker inte. Litet anpassade arbetsuppgifter räcker inte. Dagliga promenader räcker inte. Litet magnesium, järn och b-vitaminer räcker inte. Litet mer jämställdhet hemma räcker inte. Litet mindre slimmade arbetsorganisationer räcker inte. Men kanske att alla, ALLA insatser tillsammans hjälper. Det är ett helt system som är i olag.

3. OK. Jag kanske har en sådan personlighet att jag är mer i riskzonen för utmattning än andra. OK, då. Jag får väl gå med på det och träna på det där med ”nej”. Jag får väl gå med på det och lägga entusiasmen på sådant där jag får utdelning istället för att alltid bli engagerad i och intresserad av allt. Förändra det som går att förändra och strunta i det andra.

4. Kroppen och själen kräver vila och återhämtning för att kunna orka och prestera. Jag är uppvuxen med att människor med litet sömnbehov och stor arbetskapacitet i timmar räknade beundrades. Vilka dumheter! Hädanefter ska här sovas och drömmas och dagdrömmas och vila med blicken riktad mot molnens framfart. Med vetskapen om att jag gör mig och världen gott.

Nänä. Det får räcka för idag.

Verifierad av MonsterInsights