Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: januari 2016 (sida 1 av 2)

Lifehacks, husmorstips eller vad ska en göra med tomma toarullar?

IMG_2893

Jag bröt handleden för två veckor sedan. I veckan som gick opererades en titanplatta in och jag tror att det var först då som de lade benen rätt också. Kort sagt, det har varit två veckor av viss smärta, av trötthet och av klart funktionshinder. Nu fattar jag på allvar vad min mamma menar när hon säger att ”det tar tid att vara handikappad”. Någon gång ska jag berätta hennes historia, för den förtjänar att berättas, men det är inte idag och inte här.

För idag ska jag motionera de ömma, gipsade musklerna och senorna i vänsterhanden genom att skriva detta oviktiga, triviala men ändå användbara blogginlägget. Som handlar om återbruk och feng shui. Nästan. Litet ordning, i alla fall.

De där rullarna som finns längst inuti toa- och hushållspapperet, vad gör du med dem? Sparar till julpysslet? Tänder brasa med? Ja, det är bra. Men vad sägs om idéen att använda dem som sladdförvaring? Jag såg det tipset på Facebook häromveckan och jag tyckte det var så smart. För hur trött är jag inte på alla usb-kablar och laddarsladdar som ligger överallt och bara trasslar sig. Sladdarna liksom jäser när en vänder ryggen till och blir större och definitivt trassligare. De brer ut sig i lådorna och skåpen och ger akutångest varje gång en tittar på dem.

Så jag lindade, vindade upp sladdarna och la de prydliga härvorna i varsin rulle. Senast jag tittade i skåpet hade sladdtrasslet inte påbörjats, inte minsta lilla jäsning var på gång.

Visst var det här ett bra husmorstips? Ett bra lifehack? Vänta – det kommer fler. Men inte idag. För nu ska jag låta vänsterhandens fingrar vila, äta litet chokladglass och titta på ”Person of Interest” – jaja, det är dags att bli frisk nu, jag har sett allt som är bra på Netflix och har nu bara de mindre bra serierna kvar. Vilket gör att jag har TRÅÅÅÅÅKIGT. Snälla hand, bli bra! Nu!

Mästartakter av olika slag

Jag och mina barn tycker alltså att vi innehar distriktsmästartiteln i mys. Nu, efter att jag brutit handleden inser jag att jag är anti-regionsmästare i att be om hjälp. Å andra sidan tror jag att vi är många som kämpar om den titeln.

Om inte annat, så är detta års långa läxa – att lära mig be om hjälp.

För järnspikar, vad vardagen blir annorlunda med en gipsad arm. Att slänga ut julgranen från balkongen är inte att tänka på (genom lägenheten och trapphuset finns inte med på kartan – jag skulle bli lynchad av de vanligtvis mycket snälla grannarna för att ha barrat ner överallt). Diska är vääääääldigt svårt. Skriva på datorn funkar fint, som synes. Hälla av pastavatten går inte, då behövs två friska händer och fungerande armar. Dammsuga funkar faktiskt. Bädda är bara att glömma – dra-på-lakanen hasar hånfullt fram och tillbaka över madrassen. Knäppa bh:n – ett tidsödande företag. Snöra kängor gör ONT. Kramas är läkande. Titta på ”Big Hero 6” till frukost är direkt välgörande. Men ingenting som hjälper mig ut i vardagen.

Jag fick Pojken att hjälpa mig med återvinningskassarna. Och faktiskt, när jag ikväll ska träffa några av mina närmaste vänner, så inleder vi kvällen med att tvätta mitt hår innan vi går loss på osten och vinet. Jag bad om hjälp. Anti-mästartiteln förlorad. I alla fall idag.

Samla poäng och jaga utmärkelser!

Jag och Pojken tävlar om att få mest poäng på Khanacademy. Han pluggar matte på sin nivå och jag på min. Vi har kommit förbi 50 000 poäng båda två och har en massa utmärkelser. När han hade nått 25 000 hade vi kommit överens om att han skulle få köpa ett Star Wars-spel till Xbox360-konsolen. Det var ett spel där vi äntligen fick användning för Kinect-mojängen. Det här får jag berätta mer om, men det var ju inte det som huvudpoängen idag.

Huvudpoängerna är matte, gamification och pedagogik på riktigt. Att sitta och leka (ja, det känns så även om huvudet ibland kokar) matte med Khanacademy är som att sitta med en privatlärare.

– Jaha. Hm. Nu kan du det här. Då är det bäst att du går vidare med det här området.

– Men ojdå, det var visst litet svårt. Använd ledtrådarna här och sedan kan du titta på en video som tar dig igenom hur du ska attackera den här typen av problem.

-Testa först själv, annars finns jag här och hjälper dig.

– Men ska du verkligen öva på det där igen. Du har redan gjort det så mycket och du kan det verkligen som ett rinnande vatten. Nu är det dags att bli utmanad!

Nej. Jag förstår faktiskt inte varför vi ska fösa ihop 30 elever som först ska landa i klassrummet, sedan fås att hålla tyst, sedan försöka förklara något som en del av dem redan har fattat för längesedan och några andra inte är i närheten av att förstå, för att sedan ge dem läxor där de ska sitta hemma och plugga utan vägledning. När matteundervisningen via typ Khanacademy skulle kunna vara skräddarsydd för var och en.

Det är inte alls omöjligt att jag drar alldeles för stora växlar här. Men för egen del skulle jag kunnat göra en massa bättre saker än att ledas ihjäl i tolv år i skolan. För fy tusan, vad jag hade tråkigt! Och vad litet jag fick med mig av värdefulla kunskaper. Och vilken tur att jag lever och är nyfiken i den här spännande tiden, så jag får fortsätta lära mig. På ett roligt sätt. När och hur det passar mig.

Istället för nudlar

falafel

Hungrig

Jag kom ihåg ett uttryck från mina yngre år. Sparmat. Alltså mat som inte gräver för djupa hål i plånboken. Sparmat pratades det om i Allt om Mat och på dagstidningarnas matsidor, som på den tiden publicerades en gång i veckan. På torsdagar om jag inte missminner mig, samma dag som Konsum och Ica hade sina helsidesannonser för veckans extrapriser.

Häromdagen delade jag med mig av ett av mina långvariga recept. Som dessutom är sparmat. Kanske tillochmed spara-på-svinnet-mat. Rädda några skrumpnande potatisar och en halvdålig lök från grönsakslådan och ett utgånget ägg från kartongen längst in i kylen och vips har du räddat både kassan, världen och stoppat din egen hunger. Då handlade alltså receptet om ”Franska rårakor”.

Idag är det dags för hemlagade falaflar (eller hur en nu benämner falafel i plural). Stek dem istället för att fritera, så blir det enkelt och avsevärt mindre osigt. Mindre flottigt, också.

1 burk sköljda och avrunna kikärtor (ca 230 g avrunnen vikt)

1 hackad gul lök

1 tsk spiskummin

1/2 tsk salt

En pressad klyfta vitlök

½ dl hackad persilja

2 msk majsstärkelse (Maizena)

Mixa alltihop till en hyfsat jämn smet. Gör små biffar. Stek 3-4 minuter på varje sida så att du får en frasig och fin yta.

Jättegott att äta tillsammans med quinoa/bulgur/couscous/ris, tsatsiki eller tjockyoghurt och litet andra grönsaker. Eller i pita- eller libabröd med tjockyoghurt, sallad och andra knapriga grönsaker och kanske någon kryddstark sås.

Ett recept för oxveckornas tunna plånböcker

Det här var det första vi lagade på Hemkunskapen i högstadiet. Alltså för ungefär fyrtio år sedan. Jag har lagat de här ”Franska rårakorna” ända sedan dess. Utmärkt mat för hungriga magar och tomma plånböcker – perfekt för januari, helt enkelt.

Till varje person behövs:

2 potatisar

1/2 lök

1 ägg

salt och peppar

Riv potatisen.
Riv löken.
Blanda med ägg, salt och peppar.
Stek i så tunna kakor du vill ha.
Ibland gör jag bara en stor, den blir litet tjock och saftig och behöver oftast delas på för att den ska kunna vändas.

Det är gott att låta ett par skivor ost smälta på ovansidan mot slutet.

De här rårakorna går att serveras med allt möjligt – lingonsylt, litet bacon eller fläsk om en är lagd åt det mer traditionella hållet.
Ost som smälter (som sagt), ett par skivor tomat och litet oregano för en mer pizzaaktig touche.
Litet andra rotsaker går ju också att riva ner om en vill ha färg eller mer smak. Morot och litet rotselleri, kanske. En rödbeta blir nog snygg i och då blir det ju toppen med chèvre eller fetaost på.

Långsiktiga effekter av Yoga Nidra

vinteryogi

Tyst

Det funkar.

Det funkar med Yoga Nidra.

På många sätt.

Det är som de har sagt till oss på Stressmottagningen att medveten närvaro inte är en insikt som en dag drabbar en, utan det är en färdighet som går att träna upp och som dessutom blir bättre varje gång en praktiserar den.

Jo, det är klart att det här långa jullovet har varit otroligt välgörande för mig. Jag har gått ner i varv, upplever bekymmerslöshet och välmående, har hittat och praktiserat goda vanor, haft roligt och totalmysigt med Aktivistvalkyrian och Pojken. Men jag tror inte bara att det är jullovet, jag tror att djupavslappningen som vana har fått mig att komma vidare i att vara medvetet närvarande och accepterande. Även när jag sitter och skriver och nya avsnitt av ”Clone Wars” väsnas från TV:n så blir jag inte uppvarvad, irriterad, okoncentrerad. När jag lägger mig för att sova kan det låta utomhus av helikoptrar, sladdande mopeder eller hundar på nattpromenad, men jag hör det bara. Jag registrerar men fastnar inte i ljudet, låter det inte komma in i tankarna eller gnaga på själen. Jag kan tillochmed yoga hyfsat koncentrerat med Welcome to Night Vale-avsnitt spelande från central plats i lägenheten, så att alla kan höra, oberoende om en sitter vid symaskinen eller vid köksbordet. Eller yogar i vardagsrummet.

En riktig pluspoäng med Yoga Nidra är att jag nu vet vilket verktyg jag ska ta till när Pojken ska vända tillbaka dygnet efter ett långt jullov. Han kommer ner med Yoga Nidra och somnar.

Jag lägger upp två Yoga Nidra-klipp. Det första kör jag nästan dagligen. Tyvärr är det någon som lagt upp klippet som uppenbarligen bara är ute efter annonspengar, men jag hittar inte ”original”-klippet, så håll till godo. Det andra är ett klipp där den ledda avslappningen syftar till insomning.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=Ip5fA5T33iM&w=560&h=315]

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=r9jIuZ_1I8c&w=560&h=315]

Friskvård på riktigt?

DSC_0465

Eller avslappning?

Sedan igår är jag inne på det här med nyårslöften och föresatser. Jag kommer att återkomma till metakommunikation igen, för det är så ohyggligt spännande. Särskilt med tanke på att jag fick en kommentar från Dr Spinn som handlade om meta-inlärning och då fick jag ihop två olika spår som jag ska fortsätta utveckla.

Men nu tillbaka, i viss mån, till det här med utmattning och stress i arbetslivet. Det är väl ingen som missat att sjukskrivningstalen på grund av stressrelaterad ohälsa bara skjuter iväg. Jag hoppas verkligen att det pågår mycket utrednings- och forskningsarbete om det här. Annars är det vi som drabbas och drabbats som får sätta doktorer, politiker och arbetsgivare på rätt spår.

Jag har funderat en del på det här med friskvård. Numera har en stor del av dem som har en anställning möjlighet att få bidrag till friskvård. Ett par tusenlappar eller mer per år för att gå på gym, simma eller få massage. En del av oss har gym på våra arbetsplatser och kanske har vi också träningspass som vi kan gå på. MEN.

Hur ofta är det de som mest är i behov av rörelse som går på passen eller kilar till gymmet på lunchen? och

Motverkar den träning som erbjuds stress eller kan den tillochmed förvärra den? Här tänker jag att de som redan är på väg mot utmattning ibland tränar extra hårt för att få bort tröttheten och känna sig som ”bra” prestationsmänniskor och därmed drar sig ännu närmare kanten mot stupet. Och att prestationspräglad träning skrämmer bort dem som ”bara vill röra på sig”.

Jag tror att folkrörelsetanken skulle må bra av att dammas av här. Alltså tanken om att det som erbjuds påverkar ALLAS hälsa. Det här är mina förslag:

  • Uppmuntra promenerande möten – upp till tre personer kommunicerar mycket bättre i friska luften. i dagsljus och i rörelse än i inpyrda mötesrum. Dessutom sover alla bättre och blir därmed friskare, gladare och mindre stressade.
  • Uppmuntra till mikropauser med rörelse, särskilt för kontorsarbetare som sitter vid datorn större delen av sin arbetstid. Finns appar för sådant och program att ladda ner i datorn.
  • Uppmuntra att stå upp då och då vid skrivbordet.
  • Uppmuntra färdigheten att slappna av djupt genom att erbjuda det som lunchaktivitet – ett pass Yoga Nidra ett par gånger i veckan i ett större mötesrum. Eller varför inte uppmuntra till att byta ut fikarasten mot en kortare meditation eller Yoga Nidra.
  • Uppmuntra tanken på vila och återhämtning såväl som tanken på rörelse och motion.

Vad tror du?

Nyårslöften!

DSC_0954

En vecka försent. Fast det gör ingenting, för det här handlar om livsmotton. Inte bara om ett fånigt, nytt år.

Dessutom vill jag återanvända redan finfina tankar. Känns helt rätt på alla sätt. Varför uppfinna nytt när det redan finns så mycket bra tänkt?

Jag börjar med Laurie Anderson och Lou Reeds livsmotton:

  1. Var inte rädd för någon
  2. Skaffa dig en riktigt stor bullshit-detektor
  3. Var riktigt, riktigt ömsint

Jag citerar från ett tal Laurie Anderson höll, så kan du läsa om tankarna på rätt språk och i absolut rätt sammanhang:

I’m reminded also of the three rules we came up with, rules to live by. And I’m just going to tell you what they are because they come in really handy. Because things happen so fast, it’s always good to have a few, like, watchwords to fall back on.

And the first one is: One. Don’t be afraid of anyone. Now, can you imagine living your life afraid of no one? Two. Get a really good bullshit detector. And three. Three is be really, really tender. And with those three things, you don’t need anything else.

Och så litet Dalai Lama på det. De tre dygderna att bygga sitt liv på och att ständigt sträva efter:

  • tolerans
  • tålamod
  • medkänsla

Jag ska göra mitt bästa.
Jag ska göra vad jag förmår.
Jag lovar mig själv det.

 

Ha en metakväll

Jag fortsätter på metakommunikationspåret som jag inledde igår. Idag tänkte jag helt enkelt ge tips på några filmer och en podcast som kan öva upp metakommunikationsförmågan.

Filmerna:

  1. The Truman Show. Filmen där Jim Carey spelar en man som lever sitt liv i tron att det är ett riktigt liv. Som vi ju alla gör. Skillnaden är att han är huvudpersonen i en reality-såpa som handlar om hans liv. Hans fru är en avlönad skådespelerska precis som alla andra i hans värld. Produktplaceringarna är en självklar del av berättelsen. Men han tycker inte att det är konstigt eftersom han alltid har levt det här livet. Tills något händer och han börjar klä av tillvaron.
  2. Välkommen till Pleasantville. En baklänges Truman Show, skulle en kunna säga. Här är det de två tonåringarna från nutiden som åker in i en TV-serie från 50-talet komplett med oskulder, vita ankelsockor, vida kjolar, icecreamsodas, farliga pojkar i läderjackor och snälla pojkar i cardigans. Och allt är i svartvitt. Världen är i svartvitt. Alla känslor är inkapslade, allt är fint och välordnat, alla gör vad de förväntas, livet levs i rätt ordning enligt en solklar checklista. Den yngre brodern har drömt om att leva i det här enkla samhället och njuter till en början, den vildare storasystern protesterar hela tiden. På olika sätt för de in kaos och riktiga känslor och förändringen de bringar påverkar hela samhället på ett påtagligt kulört sätt.
  3. The Joneses.  Berättelsen om två PR-proffs som ikläder sig rollerna som Mr och Mrs Jones för att sälja in livsstil och tillhörande produkter. De bosätter sig i övre medelklass-områden där det finns ambitioner om att röra sig uppåt i de sociala skikten. De låtsas vara en framgångsrik familj, den perfekta familjen, helt enkelt. Eftersom de är så snygga, trevliga och framgångsrika blir de ledstjärnor för hela området och kan genom sitt sätt att konsumera påverka de andras konsumtion. För det är ju det som filmen handlar om – konsumtion som livsstilsmarkör.
    MEN. Filmen skulle ju inte kvala in här i listan om den inte ”sprack”, det vill säga att skådespelarna tillslut inte orkar med sitt jobb. Riktiga känslor uppstår där de inte ska uppstå, mänskligheten bryter igenom och det säljande budskapet krackelerar fullkomligt.
  4. Poddcasten ”Welcome to Night Vale”.  Berättelsen om den lilla orten Night Vale som ligger någonstans i det rurala Amerika vävs genom de radioutsändningar som görs. I Night Vale bor det människor, vädret rår och polisen upprätthåller lagen. Det är nästan som förväntat. Tills du börjar lyssna ordentligt.

OK. Vad är kontentan av det här? Vad går det att träna upp genom att genomföra den här metakvällen?
Jo, att ytan och det underliggande är två skilda saker. (Visste ju redan Freud, men det är lätt att glömma.)
Och att det går att systematiskt dekonstruera tillvaron för att förstå den på ett djupare plan.
Och att faktiskt inse, att bara beakta ytan är ett aktivt val.

Det där var nog det viktigaste: att bara beakta ytan är ett aktivt val.

Spoiler alert!

darthvader

När jag fick höra det första gången!

Det fanns en tid, mellan 1977 och 1980, då ingen visste att Darth Vader var Luke Skywalkers pappa. Tänk dig det! INGEN utom George Lucas visste att Darth Vader var Lukes fader. Dessutom fick vi vänta i TRE år på att få veta fortsättningen. Och ingen visste om det skulle bli en uppföljare eller om det var slut efter att Dödsstjärnan exploderat.

Den här bloggposten ska INTE handla om att vi på den tiden köpte smågodis i små påsar och kiosktanten eller -farbrorn plockade en bit i taget. Nejnej, den ska handla om metakomunikation.

Jag vill framföra tesen att våra barn och barnbarn (Generation Z och framåt) kommer att ha metakommunikation som ett andra förstaspråk. I min generation var vi hänvisade till filmvetargubbar med skägg och förnäma kulturskribenter som kunde uttala Claude Lévi-Strauss på proper franska för att få tolkningar av kulturella och populärkulturella fenomen. Då kunde vi få veta att det faktum att Darth Vader är Lukes far kan man utläsa av hans namn – tänk Dark Father.

Medan nu är memes och Easter eggs självklara delar av de yngre generationernas tillvaro. Det är självklart att det i varje film de ser finns massor av referenser till andra filmer, böcker, berättelser och nutida händelser. Att tillochmed Barack Obama refererar till Mad Max-filmerna när han pratar om klimatkrisen är bara vanligt och självklart.

Hur ska jag nu binda ihop det här?
Jo, vad jag är ute efter är frågan vad det gör med människor som växer upp med att alltid leta efter undermeningen i det som sägs? Om samtidigt de äldre generationerna fortfarande är bokstavstrogna? Vad händer när de unga kommer in på arbetsplatser och ut i den politiska sfären där politiska slagord, affärsidéer, varumärkeslöftena och värdeorden framhålls som sanningar medan mycket tyder på något annat? Ganska snabbt kommer de unga att avläsa sanningen genom att lyssna på det som sägs mellan raderna, iaktta det som faktiskt görs och avkoda hela verksamheten som lögnaktig. De gör sin egen kulturanalys, de är sina egna strukturalister. De behöver inga experter som berättar det här, de har det med sig från uppväxten.

Jag återkommer till memes, Easter eggs och källkritik. Allt det här, skulle jag vilja hävda, som de yngre är avsevärt bättre på än äldre (mer bokstavstrogna) generationer.

 

Verifierad av MonsterInsights