Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: juli 2016 (sida 1 av 1)

The summer of ’16 – the summer of Pokemon Go?

Två veckor sedan Sverige släpptes in i Pokemon Go-gemenskapen. Två veckor av en del larm men mest av milda glädjetjut från föräldrar som sett sina ibland alltför innesittande barn ge sig ut i grannskapet. Och i större och större cirklar utanför det. På sina jakter träffar de andra som är ute på samma sorts jakt och i ett svep blir barnen synligt mer sociala (för när de sitter inne i synbar ensamhet är de ju ofta väldigt sociala, men vi avkodar inte deras aktiviteter som sociala eftersom vi vuxna ofta sätter likhetstecken mellan social samvaro och relativ fysisk närhet. Det verkar som många vuxna tror att barnen umgås med själva mobilen eller datorn eftersom det är så det ser ut) .

Men det är ju inte bara de yngre som kommit ut. Det handlar ju om att hela familjer fått något att samlas kring. Där alla är lika intresserade av att ge sig ut och ge sig in. Det behövs inga stora planer, bokningar och köp av utrustningar för att tillsammans komma ut i naturen. Det behövs bara varsin smartphone och surf kvar den här månaden.

Jag kommer att återkomma till att vi inte har Hylands Hörna längre som binder oss samman som folk. Jag har skrivit om det tidigare också, men det fenomenet förtjänar än mer resonemang, ännu flera ord. Men den här sommaren har vi en gång till förenats kring något gemensamt. Det blev inte allsången på Skansen, det höll på att bli Emil Jensens sommarprogram men det blev en app som använder GPS:en i mobilen och som skapar ett lager ovanpå vår ”vanliga” verklighet.

Och ja, anledningen till att jag sitter och skriver istället för att vara ute på Pokemon-jakt är att jag har slut på Poke-bollar. På ön där jag semestrar finns det Pokemons att fånga, men det finns inga Poke-stops att ladda hem flera bollar på. Vilket gör att vi imorgon måste åka till Vaxholm. DÄR finns det Poke-stops.

Michelle Obama och kampen mot det allmänna slappa tänkandet

Det händer konstiga saker i det stora, mäktiga och märkliga landet i väst. Vi riskerar att få en riktig pajas på världens mäktigaste ämbete. Hur kan det hända?

Ett av svaren är väl att det är jobbigt att tänka. Så när någon säger att han ”säger som det är” och det blir enkelt att förstå sig på den krångliga nutiden när en lyssnar på honom då väljer den slappa tänkaren att stödja pajasen.

Men tyvärr. Tillvaron är knepig. Den är underbar i sina många lager. Men det krävs faktiskt både energi och tankemöda för att ens börja försöka förstå. Och det är vår förbannade skyldighet att försöka förstå! Annars förverkar vi vår rätt att påverka.

Som vanligt kastar jag sten i glashus eftersom jag ibland bara inte orkar följa med ordentligt i nyhetsflödet. Men även så tar jag mig min rätt att säga: TÄNK! SLUTA SLAPPTÄNKA!

Var kommer då Michelle Obama in i det här? Jo. För att hon och hennes rådgivare inte slapptänker. De insisterar på att historien spelar roll men att den inte måste definiera oss, de använder samtidens nya kommunikationskanaler och möjligheter. Men de budskap Michelle Obama framför pajasförenklar inte tillvaron och även när hon agerar med i ”Carpool Karaoke” så förlorar hon inte trovärdighet och hennes hjärtefrågor förlorar inte i angelägenhet.

Det blir två långa Youtubeklipp som avslutar dagens inlägg.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=ln3wAdRAim4&w=560&h=315]

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=4ZNWYqDU948&w=560&h=315]

 

En fin analys av talet kan du läsa här.

På hemligt uppdrag

Det här med att vara Airb’n’b-värd för med sig spännande samtal och nya kunskaper. Och ibland märkliga situationer.

Nu ligger det i mitt kylskåp en rosalila presentpåse som jag ska leverera. Den innehåller inget olagligt, bara en vanlig chokladkaka av märket Lindt (jo, jag lovar!) och ett brev. Gästen som lämnade presenten för vidare leverans hade sett ut mig, han ville anförtro det här uppdraget till någon han kände kunde tycka att det var roligt att få vara en del av något äventyrligt. Han hade läst mina gästers fina omdömen om mig och vågade fråga (även om han verkade litet obekväm och generad först).

Jag kommer att få motta vidare instruktioner. Under tiden ligger presentpåsen i kylen för att chokladen inte ska flyta bort.

Vad är jag en liten del av? Kanske en kosmopolitisk romans?

Mysigt rum i lugnt område

Lidingö, Stockholms län, Sverige

Nära till storstadens hela utbud av nöjen och kultur ligger Lidingö, en skärgårdsö. Från lägenheten är det promenadavstånd till havsbad, insjöbad, bassängbad, löpslingor och vandringsleder.

https://www.airbnb.se/embeddable/airbnb_jssdk

Akta er för ”Marcella”!

Jag tror det var när jag fått telefonsamtalet från min dotter när hon satt i en trappuppgång i ett okänt hus i Nice tillsammans med de andra i sin familj och ett annat svenskt par, när de just undkommit den framrusande vita lastbilen, som jag började titta på ”Marcella” på Netflix. Jag fick telefonsamtalet innan jag ens hört eller sett något på TV eller i sociala medier om vad som hänt i Nice, så jag hann aldrig bli orolig utan blev i samma ögonblick viss om både dådet och om mina barns trygghet.

Men ändå. Jag behövde bli distraherad. Jag hade några dagar då jag bara ville att tiden skulle gå så att jag sedan kunde få träffa och ha barnen nära. Då började jag titta på ”Marcella”. Och tittade klart eftersom den var spännande och i lagom många avsnitt.

MEN. Hur många plotholes var det inte? Hur konstruerad var inte historien? Hur märkliga var inte karaktärerna? Hur litet kärlek till karaktärerna fanns där inte? Hur litet känsla och hur mycket rutinkonstruktion var där inte?

Hans Rosenfeldt. Det förklarar allt. Han är en duktig men helt okänslig snickargubbe. Han är nog bäst i världen på Post-it-lappar-konstruktioner. Men ackackack, hur långt han är från sin själ. Och därmed finns det ingen karaktär som får eller förtjänar kärlek, det finns ingen moral att hålla sig i. ”Marcella” är en duktig konstruktion som lämnade mig lätt illamående. Det luktar manipulation lång väg. Precis samma känsla som när jag läst ”Hypnotisören”. Usch, för sånt!

(Se ”River” istället. Stellan Skarsgård gör en hel men trasig människa trovärdig. Skådespeleri par excellence.)

Vad chiapuddingen egentligen handlar om

IMG_3691

Grodägg?

Nej. ”Chiapudding” låter som en god efterrätt. Litet snygg, sådär. Nejnej. Det är halkigt, litet mysigt slemmigt (om en gillar kräm) och passar fint ihop med blåbär. Men det är inget jag skulle servera efter en trevlig middag. Inte ens efter en normal middag.

MEN. Den gör magen glad och fin. Det är därför alla pratar (pratade?) om chiapudding. Fast ingen säger egentligen något om varför. Chiapudding, litet kundalini-yoga och rejält med kaffe – det är allt som behövs för att en tantmage ska vara glad.

För det har jag förstått – efter sömn (som är det nya svarta) så är magens funktion det tanter över femtio gärna pratar om. Allt enligt Agneta Sandström. Så då drar jag mitt strå till stacken.

Och allt du behöver veta om chiapudding är detta: 1.5 msk chiafrön i 1 dl vätska. Rör runt ett par gånger under första kvarten. Sedan kan du låta det hela stå i kylen över natten. Häll på litet bär, hackad frukt, några nötter och annat som gör det hela mer aptitligt.

Tomma sommarstugor och längtande människor

Jag åkte hem från ön en söndag i december med taxibåten och en annan kvardröjande sommargäst. Komplett med julgran från egna tomten. Tror jag.

Jag frågade den andra sommargästen om jag kunde lifta med honom in till stan. Jo, det gick bra. Så vi satt där och pratade under de trekvart som det tar att komma in till Stockholm. Han berättade om vad som hänt de senaste 15 åren ute på ön, de femton år jag inte varit där. Han berättade om den nya sortens sommargäster som köper ställen i skärgården för att det är det man ska ha (ytterligare en punkt till Checklistan för livet, alltså). Eftersom de har barn som är så upptagna med alla typer av aktiviteter och eftersom den här sortens människor också måste utnyttja de ynkapynka semesterveckorna till utlandsvistelser så är ön mer folktom än någonsin på somrarna. Antingen är den nya sortens sommargäster i sitt hus på midsommar och har fest eller så kommer de någon vecka i augusti och har kräftfest.
Resten av året står husen ekande tomma.

Delningsekonomimänniskan i mig blir som tokig. Tokig av litet ilska men mest tokig över att det finns så stora möjligheter. I och med att jag själv kommunicerar mycket kring min glädje över att få ha kommit tillbaka till mitt paradis och att jag är där så mycket jag bara kan, så har jag fått en del frågor från vänner och bekanta om hur man hittar ställen att hyra. Och ja, det finns ställen som inte används. Ja, det finns skötsamma människor som vill hyra sommarställen. Men det verkar svårt att hitta en marknadsplats. Där agenterna på samma sätt som med Airb’n’b är försedda med trovärdighetsbetyg. För självklart är det förtroende som är den springande punkten här.

Även om den nya sommargästtypen är en som inte behöver bry sig om ökande räntor eller amorteringskrav så vill den nog gärna ha in en extra slant till nya Ralph Lauren-kuddar i marint mönster eller en ny Michael Kors-väska till tonåringen. Så varför finns inte marknadsplatsen? Eller gör den det men den är dåligt kommunicerad? Enlighten me, please!

”Andas! Annars orkar jag inte med dig.”

En av mina vänner vill inte prata med mig förrän jag har återfått en normal andning.

Det har jag tänkt mycket på den senaste tiden. Att jag själv ofta är mitt i någonting när jag sätter mig ner vid ett fikabord, i ett sammanträdesrum eller vid middagen. Eller kliver in genom en dörr. Mitt i en berättelse, mitt i en tankegång. Inte så ofta bara där, just då.

(Som nu, när jag sitter och skriver det här en julimorgon på landet. Vinden är snäll, solen skiner varmt men jag har placerat mig i skuggan, jag hör en hel del fåglar, både stora och små, det är så tidigt att bara småbarnen hos grannarna hörs. Jag är litet närvarande när jag berättar om vad jag förnimmer, men faktiskt sitter jag ju här och skriver. Och då är jag inte riktigt här ändå.)

Tänk om det kunde bli självklart att varje möte, varje lektion i skolan skulle inledas av en gemensam stund av andningsfokus.

– Nu, säger avdelningschefen, så tar vi och sätter oss riktigt skönt i våra stolar. Blunda och känn hur stolen känns mot kroppen, mot lårens baksida, mot ryggen. Placera fötterna stadigt i golvet. Andas in genom näsan. Andas ut och låt axlarna sjunka. Fortsätt fokusera på andningen i tio andetag.

Eller så.

Skulle vi då ha helt andra möten? Helt andra skol- och arbetsdagar? Stand-up-möten och andra intressanta delar av agilt arbetssätt – vore det mer effektivt att byta ut dem mot en gemensam andningsstund?

Utan att bli alldeles flummig så måste jag ju säga att de gånger jag mediterat i grupp har stora saker hänt inom gruppen. Kanske är det bara för att vi just då har delat en lugn och fokuserad stund, att vi har delat en behaglig stund. Eller så sker faktiskt någotslags utbyte mellan människor i det meditativa tillståndet. Efteråt har det varit väldigt mycket svårare att kallprata. Att dra igång en debatt eller ett gräl skulle vara helt otänkbart.

Vad är din åsikt och erfarenhet? Själv ska jag kanske sätta timern på mobilen på alarm ganska många gånger om dagen. ”Andas” ska det stå när signalen ljuder. Med några utropstecken dessutom.

Jag avslutar med den tibetanska munken som så enkelt lär ut meditation.

 
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=nOJTbWC-ULc&w=560&h=315]

Tid för reflektion

gryning

Jag trodde jag haft semester.

Men det var nog inte så.

Särskilt som jag åkte på bil”semester” med barnen. Med stopp på tre ställen på fem dagar.

Särskilt som jag hade några extraspännande Air’n’b-gäster som i ett fall gav mig ett spännande uppdrag och i ett annat fall påminde mig om resor och drömmar för trettio år sedan.

Särskilt som barnen var i Nice fjortonde juli och räddades i sista minuten från den framrusande lastbilen av sin pappa.

Så det där med reflektion fick visst bli nu. När barnen och jag varit på landet nästan en vecka. Kylen och frysen full med mat. Vattnet vid klipporna är äntligen riktigt njutningsfullt badbart. Våra aphjärnor (återkommer till det uttycket) har börjat lugna ner sig.

Jag sover mycket. Och drömmer tydliga drömmar. Det är som om jag skickar ut själen i drömvärlden när jag somnar. Och själen kommer tillbaka med meddelanden till mig. Jag har haft några riktigt obehagliga upplevelser i drömvärlden. Så obehagliga att jag behövt ligga kvar i sängen och låta själen komma ihåg att allt är lugnt, det finns ingen farlig människa här, inga mobbar som trycker på, bara vi tre, solen, träden, vattnet och en massa tid. Sedan har jag kunnat stiga upp och vara här och nu.

Tid för reflektion. Reflektion behöver tid. Reflektion kan inte stressas fram, då blir det bara förnuftigt tänkande.

Verifierad av MonsterInsights