Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: oktober 2016 (sida 1 av 1)

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är

Och det gäller för dig med.

De senaste veckorna har jag fått alltför många anledningar att tänka på Edith Södergrans citat.

Vi är människor med enorm kapacitet till tänkande, analys och stora känslor.

Ändå sitter vi där på tunnelbanan, i ”Ring P1”, vid middagsbordet, i fikahörnan och hasplar ur oss de mest korkade och slöaste saker. Som gör oss dumma, som gör världen dummare och dummare.

”Det allmänna slappa tänkandet” som Liv Strömquist och Lena Andersson enades kring. Ja, det firar triumfer dagligen.

Och jag tänker inte på Trump-anhängare och SD-människor. Jag tänker på många i min egen ålder som inte förvaltar sin senioritet utan istället tar åldern som intäkt för att slippa utvecklas i sitt tänkande. Det är också då jag inser att det finns fog för ålderism, trots mina halleluja-rop när mina fördomar om omvärldens ålderism kom på skam i mitt eget fall.

Jag erkänner villigt att jag pinsamt nog fortfarande trodde att vi i Sverige är drygt 8 miljoner invånare. För det var vi ju när jag växte upp. Tur att jag hittade till SCB:s hemsida som presenterar användbar statistik, av den typen vi alla borde ha i ryggmärgen, och där fick veta att vi snart är 10 miljoner. Men nej, jag tänker inte fortsätta hävda att vi är drygt 8 miljoner.

På samma sätt som jag inte tänker hävda att ”alla bara tittar på sina mobiler på tunnelbanan”. Om du bara tittar på ytan och inte reflekterar själv över vad du gör – ja, då ser du en massa människor böjda över sina mobiler. Men. Folk läser tidningar och böcker. Folk för konversationer, ytliga och djupa. Folk lär känna varandra bättre. Folk tar reda på saker. Folk blir inspirerade. Det är vad som pågår bortom det du tror dig se.

Det anstår dig icke att göra dig mindre än du är.

Sluta reproducera plattityder och fördomar.

Fortsätt känna, tänka och reflektera.

Fortsätt lära dig annars förvaltar du inte gåvan att vara född tänkande och kännande människa.

Karin, borta i 25 år

fil-2016-10-27-16-27-17

Jag tog porträttet på Karin när vi bodde tillsammans i en etta på Karlbergsvägen.

Karin har varit borta från vår värld i 25 år idag.

Det handlar om henne idag. Inte om mig som kvarglömd tvilling i de levandes värld. Det har jag skrivit om förut och det kommer jag att fortsätta skriva om.

Idag är det Karin det handlar om.

Karin den otåliga.

Karin den djupt intellektuella.

Karin den utseendefixerade.

Karin som tidigt var krävande, svår att trösta och lugna.

Karin den oroliga, vaksamma.

Karin med sina låtsasbarn – Elisabeth, Eva-Britt och Gunnar. Elisabeth som vann alla tävlingar dememellan. Eva-Britt som evig tvåa och Gunnar som klantade sig och var allmänt bara ett påhäng.

Karin som fick ”gubbarna” på Operabaren (de var yngre än jag är nu) att lyfta blicken från ölen och titta bort mot evigheten, genom att citera Karin Boye.

Karin som kunde lyfta vilket samtal som helst till höjder en inte visste fanns inom en.

Karin som pratade i all oändlighet.

Karin som avbröt tills jag eller alla lyssnade.

Karin som ett tag hävdade att det var de åldrande på institutionerna som var den riktigt förtryckta gruppen när jag försökte frälsa henne med feminism.

Karin som alltid gick tre steg före i läsandet och tänkandet.

Karin som introducerade Levi-Strauss och Ursula K LeGuin, Vogue och Harper’s Bazaar.

Karin som kunde äta två 100 grams Marabous Romrussin på en kväll (vilket var tokmycket då).

Karin som skolkade av princip om lektionerna var meningslösa.

Imorse läste jag ut ”A Wizard of Earthsea” som jag fick av henne när vi gick i gymnasiet. Boken är nu väldigt sliten. Imorse berättade den för mig om försoning, om att bli hel, om att omfatta mörkret och ljuset i mig, om att omfatta livet och döden.

Lisa och Iyengaryoga

lisa_yogena

 

Mitt kombinerade forsknings- och konsumentupplysningsuppdrag kring yoga började lättvindigt, men det har blivit mer och mer seriöst och därför knepigare. Jag trodde att jag skulle kunna skriva i litet lätt veckotidningsstil om vad som utmärker de olika inriktningarna och sedan komma med litet klämkäcka råd mot slutet om varför just du ska välja den ena eller andra yogaformen.

Istället blir det personliga berättelser från dem jag pratat med men också från mig själv eftersom jag genom praktik försöker förstå de olika yogaformerna.

Idag berättar jag om Lisa som är Iyengaryogalärare och har en studio i Täby norr om Stockholm.

Hon började yoga när hon gick i nian. Det var en lärare i hennes skola i Singapore, där hon bodde andra hälften av 80-talet, som hade yogalektioner på lunchrasten. Nyfikenheten var väckt, hon fortsatte med yoga och meditation. När hon kom tillbaka till Sverige var det ännu inte vanligt med yoga, men hon hittade Skandinavisk Yoga & Mediationscenter där hon gick helgkurser för att praktisera och lära sig mer. Och så har det fortsatt, yogan har funnits där som en följeslagare. Under en lång tid praktiserade Lisa Ashtangayoga. Ofta och intensivt. Med Ashtangayogan följde skador. ”Jag blev trasig”, som Lisa säger.

Under en nio månader lång yogautbildning i Australien kom Lisa i kontakt med Igenyaryoga. I och med det började också en väg mot läkning.

Lisa berättar: ”För mig är Iyengaryoga bland annat som sjukgymnastik; det är viktigt att rörelserna, ställningarna utförs anatomiskt rätt och med hjälp av redskap som rep, bälte, klossar, bolster och en bra lärare så kan de flesta människor utföra ställningarna rätt.”

Hon fortsätter: ”Iyengaryoga handlar om utveckling. Den handlar mycket om medvetenhet. Iyengaryogan är krävande och utmanande, men genom redskapen så är det möjligt för alla att börja praktisera.”

Jag har varit i Lisas studio, Yogena och testat Iyengar. Det har varit starka upplevelser av total koncentration, öppnande av kroppen och sedan mycket stor avslappning. Dagen/dagarna efter har jag känt i kroppen att jag verkligen har använt den.

Efter att ha utövat Iyengaryoga har jag också fått insikter i vad jag är på jakt efter när jag söker den ultimata träningsformen. Vilket jag fattat att jag faktiskt gör. Jag känner att kroppen kan bli starkare, rörligare, uthålligare, ”visare”, att jag kan lära mig att använda den mer ändamålsenligt och att jag blir mer medveten vilket ju också gör att jag blir uppmärksam på när något inte är rätt. Samtidigt kan jag få avslappning och total bortkoppling från ”the monkey mind”. Både när jag tränar fysiskt och i avslappningen efteråt.

Jätteproppen Orvar har blivit kränkt

Apropå fyrtio- och femtiotalisternas diskussion kring ”ålderism” och apropå millennials som har sönderspelade hjärnor alternativt är så curlade att de inte ens hittar till kylskåpet så skrev Niklas Wahllöf sanslöst roligt imorse i DN. Han avslutar med:

Att en generation (=fyrtio/femtiotalister min anm) som fått växa upp under världshistoriens kanske mest gynnsamma 70 år på världens fredligaste plats (=Sverige min anm) nu beklagar sig över att tilldelas ett stipendium som de kan göra vad de vill med – konst, frilansande, omvårdnad om sina under karriären negligerade närmaste, precis vad de vill – är förstås provocerande för yngre som aldrig släppts in på de marknader där extrema värdeökningar har gjort fyrtiotalisterna till mångmiljonärer bara genom att finnas till.

För så är det ju för fyrtio/femtiotalisterna, de som vi sextiotalister kallade för Jätteproppen Orvar. De har varit många, de har surfat på välfärds-Sveriges uppåtgående kurvor och nu vill de fortsätta jobba istället för att ta pension (ovan benämnt stipendium, om någon missade det).

Och Niklas W fortsätter:

Låt alla strebrar, alla vi som tragiskt nog tillåtit våra liv att handla om plikt och prestation, om lön och tävlan och konsumtion i stället för lättja, kontemplation och värdighet, låt oss fortsätta köra på upp till 100. Kör slut på oss, vi har ändå inte förstått vad livet går ut på.

Och med det är dagens inlägg slut och imorgon kommer jag tillbaka med kontemplation och värdighet, i form av en sedan länge utlovad text om yoga. Imorgon handlar det om Iyengaryoga och Lisa.

 

Att ge sig ut på marknaden

Ja, hugahuga sommarstuga, det var inte alltid bekvämt att ge sig ut på den dejtingmarknad där jobbsökande och rekryterare möts. Men jag känner att jag blev en hel del erfarenheter rikare. I alla fall blev det några historier att berätta vidare. Och en och en annan hypotes som borde testas.

Här kommer de i osorterad ordning:

  • nu har jag varit föremål för ett antal personlighetstester. I ett enda fall har jag fått diskutera kring utfallet av testet. Det kändes renhårigt, tycker jag eftersom en delar med sig ganska frikostigt av sig själv.
  • i något fall skulle jag både göra ett personlighetstest och ett ”problemlösnings”-test (någonslags IQ-test, antar jag) på nätet innan jag ens haft personligt samtal med någon på företaget. I och för sig var det en avtalstext liknande den som Apple brukar skicka på en som en skulle godkännas först. Jag orkade inte riktigt läsa (som sagt, avtalet var av Apple-typ), men jag tror och hoppas att företaget lovade att de inte skulle missbruka resultaten. Som tur var kvalificerade jag mig vidare till telefonintervju med riktig person, så jag behövde inte bli förorättat upprörd och integritetskränkt. Även om jag nu alltså gått in i det hela med (halv-)öppna ögon.
  • jag har sökt ganska många jobb inom den offentliga sfären – jag tänkte att min kompetens skulle kunna komma vårt gemensamma samhälle till godo. Men nejnej och nejtack. Just myndigheter och förvaltningar verkar slänga just mina ansökningar i högen med de ointressanta. I en annan fas skulle jag kunnat tro att det var jag som saknade kompetens eller hade för smal profil men eftersom jag fick så positiv respons på resten av jobbdejtingarenan så undrar jag verkligen vad som pågår på myndigheternas och förvaltningarnas HR-avdelningar. Är det där ålderismen firar sina verkliga triumfer?
  • det kändes som om jag fläkte ut mig på Match.com, Tinder, Elitsinglar.se och HappyPancake samtidigt och hela tiden. När det gäller jobbdejtingscenen så handlar det lika mycket om paketeringen som på den vanliga dejtingscenen. För att inte tala om storytelling och varumärke.
  • och precis som att skönheten finns i betraktarens öga så gäller numera samma sak för kompetens. Några absoluta värden existerar inte längre. Inte för oss manschettarbetare i alla fall.  De flesta begrepp är tänjbara och kan ges olika betydelse beroende på vem som hanterar dem.
  • jag kan kodorden nu. ”Letar nya utmaningar” sägs istället för ”hjälp, jag är ytterligt desperat efter nytt jobb, snälla, ge mig ett, vilket som helst, jag tar det!”. ”Förändringsbenägen” betyder ”jag gör vad ni säger åt mig att göra”. Det är en helt egen terminologi på jobbdejtingarenan. Det är mycket ”processer” också. Överallt.

Men, det måste jag säga, jag har mött flera rekryterare som varit fantastiska på att entusiasmera och som fått mig att känna mig som om jag verkligen har något att komma med. De har varit så unga att jag skulle kunnat vara deras mamma om jag börjat riktigt tidigt. De har behandlat mig som en människa. De har visat respekt, inte för min ålder men för min kompetens och erfarenhet och hur jag har förvaltat de storheterna.

Helt klart har den här fasen varit sanslöst spännande. Och skitjobbig.

Snart 55 och eftertraktad

Vid trettitre är man passé, vid trettifem kan man hälsa hem – så har det låtit i mitt huvud ända sedan jag var i den åldern. Och det var ju alltså tjugo år sedan. Jag gjorde ingen strålande karriär innan jag var tretti även om jag jobbade på intressanta ställen och med intressanta uppgifter och sedan dess har jag hankat mig framåt. Hoppade på och tillslut av en väldigt rolig bransch som efter ett tag hamnade i en kris som slog sönder alla strukturer som branschen dittills tagit för självklara. (Det här var bildbyråbranschen.) Beslöt mig då för att inte definiera mig som bildbyråmänniska utan som digital kommunikatör vilket gjorde att jag kom in i försäkringsbranschen. Här, berättelsen om mitt arbetsliv i ett väldigt litet nötskal.

Det kan jag klart konstatera: jag har inte varit direkt eftertraktad, jag har fått jobba för att komma vidare. Kan ju inte påstå att jag haft rekryterare hängande efter mig någon gång under mina år i arbetslivet.

Förrän nu. Vid 54 års ålder. Och efter en utmattning.

För att göra en lång historia kort: När jag väl kom till det läge att jag på sensommaren skulle skriva på ett anställningsavtal hade jag två jobb att välja på – två roliga, intressanta, utvecklande, välbetalda jobb i organisationer med snälla människor. Jag hade dessutom tre intervjuer inbokade som jag fick boka av. Eftersom jag fortsatte att skicka in ansökningar fram till att avtalen fanns där så har telefonen sedan fortsatt att ringa.

Och jag kan bara konstatera: min ålder har inte någon gång använts emot mig. Den har tvärtom använts för mig – som ett argument för att den breda och gedigna erfarenhet jag säger mig besitta är totalt trovärdig.

Det finns mycket mer att skriva om det här och det kommer jag också att göra. Men jag ville bara berätta, jag vill ingjuta hopp hos er andra i min ålder, jag vill vara ett (av förhoppningsvis flera) exempel på att senioritet och erfarenhet är efterfrågade storheter. Om, vill jag tillägga, en förvaltar sina erfarenheter och förädlar sina förmågor.

En stilla stund i samtiden

fil-2016-10-07-20-15-48

Mediterar?

Det är i populärkulturen samtiden kan avläsas med störst precision. Fortsätter jag att hävda. Så när jag började titta på ”Billions” blev jag inte besviken. I de två första avsnitten förekommer två fenomen som känns intressanta att ta upp:

1. De båda huvudkombattanterna, två riktiga alfa-hannar använder båda två mindfulness/meditation. Dessutom gör de det via appar i sina smartphones. På kontoret. Läs det sista igen – de sitter där och gör det, på kontoret.

2.  BDSM-sex används inom ett jämställt, trevligt äktenskap där båda har viktiga jobb. Ingenting av det vanliga ”stackars-man-som-gick-på-internatskola-enda-möjligheten-att-inte-gå-sönder-och-att-fortsätta-vara-framgångsrik-är-att-gå-till-dominatrixen-varannan-vecka”.

Det var veckans spaning det. Fortsätt gärna diskutera på familjemiddagen imorgon eller parmiddagen ikväll.

fil-2016-10-07-20-15-28

Mindfulness

Skygglappar, moral och bistånd

Jag har jättesvårt med faktumet att det är sådana enorma skillnader i välfärd mellan människor på vår jord. Mitt dåliga samvete dras igång omedelbart av bilder, nyhetsrapportering och statistik. Så känner jag att jag vill göra något. Helst rädda världen. För att jag i nästa ögonblick (eller nästa vecka) hamnar i ett mer apatiskt tillstånd och nickar när andra säger:

”Men hur ska jag veta vilken organisation jag ska ge till, de är korrupta allihop, jag går och shoppar istället”

Nä. Jag shoppar inte gärna istället. Men det är klart, något annat lägger jag väl pengarna på. Eftersom de går åt.

Så kommer det en impuls igen. Jag läser något. Jag ser en bild. Jag kommer ihåg längtan efter att göra något ordentligt som påverkar världen i rätt riktning.

Men sedan strax tillbaka i förvirringen igen: Vilken bössa? Vilket 90-konto? Vilket land? Vilken sjukdom?

Dessutom blir jag arg då och då – varför ska jag, som ibland suttit pissigt till ekonomiskt behöva ha dåligt samvete för att jag inte lägger pengar i bössor eller har stående överföring till UNHCR när det finns så många andra som lassar in tonvis med kulor varje månad och som helt samvetslöst köper Polo-kläder till barnen och renoverar köket för tredje gången. Samt åker till Karibien över julen.

Då är det tur att det finns människor som kommit en bra bit längre i tankarna, som har handfasta råd till oss alla och som kan uttrycka sig på ett bra sätt. Här kommer ett citat från William MacAskill, ung, skotsk filosof som intervjuas i DN idag:

–  Både du och jag hör till de rikaste två procenten i världen. Vi är inte rika för att vi förtjänar det utan för att vi råkat födas här och för att våra föräldrar tillhör en viss socioekonomisk grupp. Vi kan göra enormt mycket för att minska fattigdomen.

Och med det säger han ju också, tolkar jag det som, att det är vår plikt som människor att dela med oss av det vi har. För vi har ju faktiskt inte förtjänat det, vi har bara haft tur. Just det.

Vad han däremot inte säger är att vi ska bli hjälparbetare allihop. Nejnej. Nu citerar jag artikeln i DN:

Spontant kan man tycka att ett altruistiskt val vore att arbeta inom sjukvården eller att direkt involvera sig i hjälparbete. ”Följ ditt hjärta”, heter det ju.

Men MacAskill ser rationellt på att maximera nyttan och menar att ett bra val kan vara att satsa på bank- och finansvärlden. Hur är det möjligt? Därför att man där tjänar så bra att man, om man är duktig, kan skänka pengar nog att det räcker till fem hjälparbetare, som var och en gör lika mycket nytta som man själv hade gjort om man gått in i någon organisation (troligen mer).

Så. Nästa vecka ska jag börja jobba med något jag är riktigt bra på. Och från och med november ska jag bli månadsgivare till några väl valda organisationer. Det risiga samvetet stoppar jag tillbaka i det mörka hörn där det hör hemma.

 

Personlighet, diagnos eller hormoner?

dsc_0331

Det var en fin dag i söndags

Måste fortsätta på gårdagens inlägg. Eftersom jag nu när jag läser igenom det inser att det är litet kryptiskt. Jag får fylla på, helt enkelt. Jag börjar med frågeställningarna jag själv brottats med:

  • varför blev jag utmattningssjuk?
  • varför känner jag mig som en kubformad kloss i ett runt hål ibland?
  • varför måste jag dra mig undan ibland?
  • varför verkar andra så obekymrade och oberörda?
  • VAD ÄR DET FÖR FEL PÅ MIG?

Ibland har jag tänkt att jag har en depressiv läggning. Vilket jag i månaden efter inte alls tycker att jag har.

Ibland har jag tänkt att det har mycket med hormonerna att göra – att det finns cykliska variationer och åldersmässiga tecken. Vilket jag senare kan motbevisa.

Ofta har andra definierat mig. De har berättat för mig vem jag är. Föräldrar och släktingar, män och chefer. Nästan alltid har jag känt mig felsedd, feldefinierad, nedplattad, förenklad. Men eftersom det har varit auktoriteter så har jag tagit in vad som sagts och fortsatt grubbla.

Hade jag upplevt livet som en hyfsat slät och fin, om än slingrig, väg framåt då hade jag inte behövt ställa mig de här frågorna. (Även om jag tycker att det är varje människas förbannade plikt att utvecklas personligt, annars stannar mänskligheten vid Donald Trumpar och SD-are.) Men nu har jag ibland känt det som om livet slungat omkring mig i en betongblandare. Jag har hanterat det mesta, så småningom, men jag har funderat på om jag kunde ta några piller eller jobba efter någon särskild terapi så att jag kunde hantera livet bättre. Så där som andra verkar göra.

”Så där som andra verkar göra.”

Där har vi själva nyckelmeningen. Och det var där boken jag skrev om igår dockade in alldeles utmärkt. För vad den säger är: Nej, det är inget fel på oss som är starksköra (HSP). Vi är i minoritet, men vi är inte få. Om vi själva vet om hur vi fungerar kan vi utvecklas och göra stordåd eller bara leva allmänt bra liv, vilket som, du väljer själv. Vi har ingen sjukdom, så vi kan inte bli botade, men vi kan leva mycket gott tillsammans med vår personlighetstyp.

Eftersom jag processar tillvaron och livsfrågorna med intellektet behövde jag verkligen en förklaringsmodell. Nu har jag fått den. Nu behöver jag inte se mig som konstig och svår att förstå mig på. Jag kan ägna mina tankar åt viktigare saker.

Blev det mer förståeligt nu?

(Och om allt det här om starksköra bara är hittepå, så bryr jag mig inte, för nu har jag fått ro och styrka att leva vidare.)

 

Personligheten och drunkningsdöden

Och där satt den!

Jag har haft den i hyllan i drygt ett år – en liten självhjälpsbok i pocket som heter ”Drunka inte i dina egna känslor”. Jag har tittat på den med lätt förakt trots att det var jag själv som köpte den. Det är något med omslaget och med titeln som gjort att ögonen har hoppat över den när jag sökt med blicken i bokhyllan efter något att läsa.

MEN. Den är hur bra som helst. För den är enkel att ta till sig och den ger handfasta råd. Det är helt enkelt en bok för oss som tydligen behövs för ”flockens” räkning men som är i minoritet och därför inte utgör normen. HSP kallas vi engelskspråkiga länder, här i Sverige har vi blivit namngivna som ”starksköra”.

Efter en inledning som handlar om att sådana som vi finns bland alla arter, att vi utgör en femtedel av mänskligheten (alla kön!) och att vi behövs för att kunna uppfatta hot, misstämning, sjukdom och annat som kan störa tillvaron. Sådant som de med tjockare skinn behöver veta för att hålla flocken i rätt riktning. Vi behövs också som idésprutor och som dem som tänker nytt.

Sedan kommer ett diagnospaket – ”känner du igen dig i det här?” Några få exempel:

  • Jag blir lätt uttröttad av starka intryck.
  • Folk tycker i allmänhet att jag är vänlig och behaglig.
  • Jag har ett rikt inre liv.
  • Jag kan prestera extremt mycket på begränsad tid. När jag är på topp är det inte någon som slår mig.
  • Jag har större behov än andra av att vara för mig själv ibland.
  • Jag har ofta svårt att mentalt släppa det som har hänt. Jag kan grubbla över sådant jag själv gjort eller vad andra har sagt till exempel. Jag har svårt att sätta punkt och gå vidare.

Efter en del resonerande kommer sedan de handfasta råden om hur en ska överleva i vårt samhälle som starkskör. Hur en ska kunna utnyttja sin särbegåvning, som det faktiskt handlar om utan att gå under. Eftersom särbegåvningen kommer med en hel del knepigheter.

Det handlar helt enkelt om att bli medveten om styrkorna och svagheterna. Och, väldigt, väldigt viktigt, att inte jämföra sig med en norm och hela tiden fråga sig varför en inte kan vara ”som alla andra”?

Den starksköra är inte fel. Den starksköra är starkskör. Punkt slut. På gott och ont.

Läs boken – med den kapacitet du som starkskör besitter gör du det på några timmar! Däremot kommer du att behöva reflektera över den i lång tid framåt.

Verifierad av MonsterInsights