Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: december 2016 (sida 1 av 1)

Bästa tv-serier och filmer på Netflix

Nej. Jag tänker inte skriva någonting om skitåret 2016. Det återkommer jag till. (Fast för egen del har 2016 varit ett extremt intressant och utvecklande år. Samt jobbigt. Det kanske jag återkommer till.) Så idag blir det några listor över godbitar på Netflix. Olika listor beroende på vilket behov som just för stunden är mest pockande.

Lista 1. När själen måste lyftas eller bäddas in.

  • ”A Christmas Carol” från 80-talet med Stora Brittiska Karaktärsskådespelare, underbara viktorianska London-miljöer, en massa fin och snäll moral. En underbar julsuck! (film)
  • ”Vägg mot vägg”, en liten fransk romantisk bagatell med parisiska takåsar och bonne-rum (film)
  • ”Singing in the Rain” för nostalgin, dansen, dansen, DANSEN och den allmänna lättheten i allt handlag (film)
  • ”Call the Midwife” (”Barnmorskan i East End”, alltså), som en svensk 40-talsfilm med klämmiga flickor och vattenkammade pojkar men så oändligt mycket mer trovärdigt. Ja, ja, JA, jag tror på människors medfödda godhet när jag ser barnmorskorna och nunnorna i Nonnatus House. (serie)
  • ”The Unbreakable Kimmie Schmidt” Hur knasig som helst! Och upplyftande. Märklig. En kvinna räddad från en undergångssekt kommer till nutida New York. Men ingenting av det en skulle kunna tro händer. Bara en massa annat. (serie)
  • ”The Secret Garden”, en sådan där makalös engelsk barnbok som blivit en ljuvlig film. En gammal herrgård, en föräldralös flicka, en sjuk pojke, en sörjande vuxen, en hemlig trädgård, människor som inte får nämnas. Och så godheten, nyfikenheten, viljan att göra bra som överbryggar de svåra känslorna och öppnar upp livet. För alla. (film)
  • ”Välkommen till Marly-Gomont”, ännu en läkande film om misstro som vänds till vänskap och solidaritet. Genom barnafödande och fotboll. Det är franskt så calvadosen stänker. (film)

Lista 2. Ner i själens mörker.

  • ”The Fall”. Så välgjort så det gör ont. Inte en enda karaktär är slarvigt utmejslad. Inte ett ord sagt i onödan. (serie)
  • ”Dag”. Och i själens mörker sitter humorn och har det bra. Så skrocka och sätt i halsen. (serie)
  • ”Luther”, säsong 1 och 2. Och möjligen 3, men undvik säsong 4. (serie)

Lista 3. Stora känslor och överdådiga kostymer.

  • ”Borta med vinden”, klassikern över alla klassiker. Komplett med liten paus med musik. (film)
  • ”Dangerous Beauty”, Venedig, 1500-tal, passion, pest, klass och inkvisition. Samt märklig översättning om du kör svensk text. (film)

Lista 4. För anglofiler.

  • ”Sherlock”. Vänskapen mellan Sherlock och Watson. Den intressanta relationen mellan Sherlock och brorsan Mycroft. Alla sidokaraktärer som bygger ihop illusionen. Sherlock är nästan en ”metahuman”, en supermänniska. Fast bara nästan. Han har John Watson som sin ende vän som ser honom, tolererar honom och uppskattar honom. Är Sherlock kanske ”Marvel möter barnmorskan i East End”? Typ. (serie)
  • ”Hinterland”. Wales är gudomligt vacker och dramatiskt och gör sig fantastiskt bra som back-drop till en välspelad, välförfattad thriller med mörka undertoner. (serie)
  • ”Broadchurch”. En annan dramatisk del av det brittiska landskapet som likaledes harmonierar med en likaledes mörk thriller. Som naturligtvis är välspelad, välgjord och, och…alldeles underbar. Den deppigaste Doctor Who-versionen med mest synt-utseende, David Tennant spelar huvudrollen. (serie)
  • ”Happy Valley”. Ojoj. Vilken serie. Det engelska landskapet är helt underordnat de finfina karaktärerna – den kvinnliga polisen och hennes syster står i centrum. Svårt att säga så mycket mer än att SE DEN! (serie)
  • ”The Fall” (igen)

Lista 5. Hoppa över.

  • ”Taken 3”. Jag har inte ens sett den. (film)
  • ”Luther”, säsong 4. Vem bryr sig om Luther – han är bara intressant i förhållande till psykopaten Alice Morgan.

ruth-wilson

Tillbaka till Lucia (-gate)

Jag vet att jag varit sträng. Jag vet att jag kanske gjort att några personer känner sig obekväma och förlägna. Då vill jag passa på att berätta att de senaste veckorna har jag pudlat ett antal gånger. Det är ganska skönt att verka i ett sammanhang där det går att säga: ”Jag hade fel. Jag har tagit bättre reda på fakta så nu har jag en annan uppfattning. ”

Och jag tror faktiskt att det går att pudla i sociala medier också. Bland sina vänner och bekanta. Men även om en är en offentlig person. Så nu tycker jag att det är dags för Katerina Janouch (se min tidigare bloggpost) och Ann Heberlein (inlägg från 7 december kl. 15.16) att tänka efter några varv och också berätta om sina reflektioner. Dessutom tycker jag att Elisabet Höglund (se min tidigare bloggpost) borde förklara varför hon skrev det hon gjorde i sin blogg. Vem vet, hennes bloggpost kanske inte alls var ett inlägg i debatten som uppstod kring Åhléns Lucia utan bara en trevlig berättelse med historiska förtecken.

Om det är så att någon av mina läsare fortfarande tror att Katerina Janouch hade rätt så är det nu dags att läsa vad Expo grävt fram. Redan en par dagar innan deras artikel så tolkade den omåttligt klartänkte Jack Werner (en av upphovspersonerna bakom Viralgranskaren) skeendet på samma sätt. Som vanligt välskrivet, lugnt förklarande. Jag citerar:

Konspirationsteorier är ett klassiskt sätt att slippa undan den hårda, oförsonliga verkligheten. Vi anar hellre onda viljor i illslugt samarbete ovanför våra huvuden än ser en enkel men vidrig sanning i vitögat. Om en hatstorm är resultatet av ett storföretags myglande tillsammans med en grupp antirasister är det för vissa paradoxalt nog lättare att acceptera än verkligheten: att det finns svenskar som inte drar sig för att hata barn för att de har fel hudfärg. Men varje gång vi unnar oss att försjunka i dessa fantasivärldar blir de lite bekvämare. Till slut blir de svåra att ta sig upp ur igen.

Om ni fortfarande tror att Katerina Janouch hade rätt så finns ett brev från reklambyrån citerat här.

Jag vill inte på något sätt banka in min sanning i någon annans huvud. Jag vill själv förstå vad hela Luciagate handlar om EGENTLIGEN. För som den kloke personen Henrik Fröjmark skriver :

Kan vi inte snälla snälla prata (min kursivering) om att vi de senaste åren har fått en organiserad rasism som livnär sig på en ökande vardagsrasism (min kursivering) och som vill ändra verkligheten som den ser ut (….) Och hur fasen vi hamnat här. Och hur fasen vi ska ta oss till något annat.
Hur blev rasismen det nya normala, det som företag och allmänheten måste anpassa sig efter?

För det är så att det finns ett EGENTLIGEN. Som i vad Luciagate egentligen handlar om. För nu om någonsin så MÅSTE vi problematisera och reflektera. Det är vår stora uppgift. Annars kommer vi att förbli verktyg i händerna på krafter vi inte själva styr. Och antagligen inte ens erkänner.

Cdon och gråtande barn vid julgranen

Jag brukar inte göra ner varumärken. Men idag tänker jag göra det. För min relation med CDON har blivit extremt ansträngd. Fast de verkar tycka att det är ”business as usual” att tappa bort ett viktigt paket i en och en halv månad och sedan skicka ut en faktura på 150 kronor för att jag inte hämtat paketet.

Historien i några korta punkter:

  • Pojken har sparat pengar till en Xbox One (spelkonsol).
  • Sagda spelkonsol beställs från CDON i början av november.
  • Jag börjar bevaka leveransen via ett ordernummer jag fått. Får veta att paketet packats och levererats till PostNord.
  • Dagarna går och ingenting händer i leveranshistoriken.
  • Jag hör av mig till CDONs kundtjänst som konstaterar samma som jag – att ingenting händer i historiken.
  • Det går ytterligare dagar. Jag hör av mig nästan dagligen till kundtjänst och frågar om de kan skicka en ny konsol. Det kan de inte.
  • Det går ytterligare dagar. Jag vill veta att de kommer att reklamera eller hantera det som gått fel så att jag kan skaffa en ny konsol från annat håll. Jag blir tillsagd att vänta, jag tror att det beror på att CDON inte kan reklamera PostNords hantering förrän efter ett visst antal dagar.
  • Efter två veckor då Pojken dagligen hållit på att gå upp i limningen kan jag äntligen beställa en 300 kronor dyrare spelkonsol från MediaMarkt.
  • Spelkonsolen från MediaMarkt dyker upp efter tre dagar. Glädjen och lugnet bäddar in hemmet i närapå julstämning trots att det bara är mitten av november.

Dagarna, veckorna går.

  • I början av december dyker en avi upp. Paketet har landat på ICA. Jag undrar vilka äventyr det varit ute på?
  • Jag hämtar inte paketet, såklart. Vi har ju redan en väl använd spelkonsol från MediaMarkt.

En vecka till förflyter.

  • En faktura dyker upp i min mejl. Jag är tydligen skyldig CDON 150 kronor för att jag inte har hämtat ut paketet.
  • Jag försöker kontakta Qliro som är CDONs egen Klarna. Men nej, jag måste diskutera frågan med CDON, trots att Qliro ingår i samma koncern säger ”Maria” på chatten. Och CDON går bara att kontakta via mejl. Som de säger att de svarar på inom 24 timmar.

Skratta eller gråta?

I alla fall måste jag avsluta med en rekommendation: har du inte köpt de elektroniska klapparna ännu, se till att du inte köper dem på CDON. Eftersom de använder sig av PostNord så vet vi väl alla vid det här laget att leveranssäkerheten är sådär och om du är en av de som inte får paketen i tid så går det heller inte att få någon konstruktiv hjälp från kundtjänst. När en väl får kontakt med någon där, vill säga. Men den lama kundtjänsten förtjänar en helt egen post – jag känner doften av dysfunktionell organisation och toppstyrning på lång väg.

 

img_4171

Adventskalendern och rapporteringsskyldigheten

Ja. Det är ju själva baksidan med att lägga ut sina tankar offentligt. Att det finns ett inre tryck att rapportera hur det går. Ett inre tryck som speglar ett tänkt yttre tryck. Som kanske inte alls existerar.

Men, låt oss för enkelhetens skull anta att det finns någon som är intresserad av hur det går för mig med mina goda föresatser så som de rekommenderas av Svenska Kyrkan i Umeå.

2. Jag lagade mat! Det blev den makalöst goda pastasåsen inspirerad av River Café ”Penne with Slow-Cooked Sausage Sauce” som jag kallar ”Korv Stroganoff Extravaganza Deluxe” och som jag nu ska döpa om eftersom hen jag bjöd på såsen ville ha recept men sa att hen aldrig skulle testa ett recept som hette något med Korv Stroganoff.

3. Jag har sorterat ut massor. Ska bara få Pojkens och Aktivistvalkyrians godkännande så går jag iväg med kassarna till Emmaus-containern.

4. Just den dagen tackade jag inte någon eftersom jag inte mötte någon. Men jag har tackat den underbara konduktören på min lokala spårvagnslinje för att hon sprider sådan glädje. Det gör hon verkligen. Hon tittar en i ögonen. Hon ler. Hon säger ”God morgon” och ”Tack”. Att hon orkar är fantastiskt!

5. Jag plockade tillslut upp en korvbrödspåse som låg och skräpade ner mot S:ta Clara kyrka. Slängde den i en papperskorg. Men eftersom det här är mitt i Stockholms City behöll jag fingervantarna på. Och just det! Jag måste tvätta dem. Det här var en svår uppgift, insåg jag.

6. Jodå. Jag har låtit många gå före. På spårvagnen, av spårvagnen, på tunnelbanan, av tunnelbanan. I affären. Just själva medvetenheten om att det inte är så viktigt att komma fram först är bra för ens egen själ och dessutom gör den lilla, lilla insatsen kanske någon glad samt sänker den totala stressnivån en nanoenhet.

7. Jag hoppas att jag sagt det till rätt personer och tillräckligt många gånger på mitt nya jobb – introduktionen och utbildningen har varit så genomtänkt och bra så att jag vips! kände mig hemma, välkommen och redo att börja utföra konstruktivt arbete.

8. Epic fail. Snöskottning – nej. Lövkrattning – nej. Får hitta på något likvärdigt. Återkommer i frågan.

9. Jag har glömt att lämna en bok. Återkommer med titel och var jag lämnade den!

10. Förut ville blodbussen inte ha mitt blod – jag har haft järnbrist hela livet. Men nu kanske? Rapport kommer också.

11. Ojojoj. Jag har verkligen legat av mig. Ingen lapp inte. Plussat på detta på listan. (Bok – blod – lapp. BOKBLODLAPP)

12. Jo. Idag har jag lett jättemycket. Mot mina älskade barn, mot mina finfina arbetskompisar och när jag utövade Fuego (gympa i dansvariant) på lunchen.

Imorgon kommer jag inte att be för någon mer än på ett väldigt sekulärt sätt. Däremot kommer jag att tända ljus för många och för hela världen.

Här nedanför kan ni kolla uppmaningarna igen. Annars skrev jag om adventskalendrar i början av månaden.

161117%20alternativ%20julkalender

Lucia och det slappa tänkandets triumfer

sommar-pewdiepie

PewDiePie med huvudprydnad. Dock utan ljus.

I all korthet – i veckan firade det slappa tänkandet och det icke-reflekterande delandet enorma triumfer. Det är inte Åhléns som varumärke eller de rasistiska trollen eller folkrörelsen #jagärhär som har vunnit. Det är, återigen det slappa tänkandet.

Skäms, alla välutbildade människor som har tränats i att se strukturerna bakom de enskilda observationerna, som har nätverk och kapital (alla möjliga sorters) och inflytande. Och som ändå hoppar på de förenklande inspelen. Skäms!

Dags för bakgrund och exempel.

  1. Åhléns har gjort en trycksak inför julen. Där finns en bild på en mörkhyad pojke som bär lucialinne/stjärngosseskjorta (tänk ett klädesplagg som faktiskt inte har någon självklar könstillhörighet,  även om detaljerna kan användas för att göra det vita plagget könstillhörigt) och luciakrona. Ingenting händer på nätet förrän bilden läggs ut i sociala medier i en kampanj. Trollen vaknar. Trollen skriver. Trollen gör vad trollen lagt på sig att göra – de skriver och sprider, de skriver och sprider.
  2. Motrörelsen vaknar. #jagärhär-rörelsen går in i kommentarstrådarna och använder en genomtänkt strategi för att inte låta trollen löpa fritt och använda sina strategier utan moteld. Stefan Holm, Alice Bah Kuhnke och andra fotograferar sig med luciakrona i solidaritet med den ursprungliga luciapojken och hans familj.
  3. Ytterligare en dag senare kommer ”de förnuftiga kommentarerna från folk som vill ge perspektiv”. Och nu börjar det delas bland vanligtvis upplysta människor. Det vill säga, så att jag ser det i mitt flöde.
    Katerina Janouch låter berätta i ett långt Facebook-inlägg att det är en PR-kupp iscensatt av Åhléns marknadschef samt konsulter. Den gruppen består, enligt henne av hipsterskägg med vidhängande personer som cyniskt kastar en stackars pojke med familj till lejonen (trollen).
    Elisabet Höglund ger sig också in i debatten genom att skriva en lång, ”lärd” text som handlar om att Lucia var ett kvinnligt helgon (jaså! jag visste verkligen, jag upprepar, VERKLIGEN inte det) och att Lucior i Sverige har varit flickor eller kvinnor (NÄHÄ!!!??!!!).

Ja. Nu eller egentligen redan efter punkt två hade det varit dags att ta ett steg tillbaka. Jag lyckades göra det. Jag kunde ju säga att det var på grund av min sans och måtta eller mitt klara intellekt eller något sådant, men nejnej, det handlar om att en, en enda person skrev en sak i en kommentar till en bekants Facebooksinlägg. Den här personen skrev ungefär: ”Vad skriker folk om? Småkillar har varit lucior i förskolan i minst tjugo år.”

Just det. Gå till en förskola på tisdag – beskåda den allmänna röran av luciakronor (inte bara en, absolut inte bara en), tärnljus, tomtelyktor, tomtedräkter, pepparkaksgubbekostymer, vita linnen, hudfärger och kön. Även om HM och BR Leksaker vill trycka in våra barn i extremt könsstereotypa konsumtionsmönster så har Lucia länge varit en arena för överskridande experiment. I de yngre åldrarna i alla fall.

Så. När Katerina J och Elisabet H ger sig in i debatten. Och när mina vanligtvis upplysta bekanta ger sig in i det slappa gilla-tryckandet. Då går de trollens väg. Eftersom de låtit trollen formulera problemet. De låter trollen sätta agendan. De låter sig bara reagera. Och ja, jag var snubblande nära att hamna i känna-och-reagera-träsket. Jag räddades i sista minuten av en nykter nutidskommentar. Av någon som tittade på hur det faktiskt ser ut NUFÖRTIDEN och såg Åhléns-lucian i den kontexten.

Vad kan vi lära oss?

Jag tror så här – vi lever i en tid av stora, ja tillochmed enorma förändringar. Ingen av oss kan ha kontroll. Så är det. Ingen kan ha full överblick. Och vi försöker alla konstruera livsstrategier för den här världen. Vi använder allt möjligt för att få tillbaka känslan av kontroll. En del av oss använder självdestruktiva strategier, andra använder strategier där aggression utåt är en viktig del, några av oss jobbar hårt med att intellektualisera, åter andra drar sig undan och cocoonar ordentligt. Men de flesta av oss harvar på med våra små liv och försöker bara förstå tillräckligt för att vardagen ska flyta på.

Rädslan blir en följd av att vi inte har kontroll. Men erkänn rädslan. Hoppa inte på traditionståget för att ångesten tillfälligtvis lättar då.

Men faktum är. Vi lever i en förfärande vacker tid då möjligheterna och farorna hopas, då allting händer så fort att vi i våra vardagsval påverkar framtiden. (Precis som fjärilens vingslag på Himmelska Fridens Torg kan innebära storm i Sydamerika eller hur det nu var kaosteoretikerna på 80-talet la fram det.)

Det finns människor och rörelser som vill att vi ska reagera och känna snarare än tänka och reflektera. Därför finns det all anledning att lära sig vad de människorna och rörelserna redan kan.

Vad Katerina J och Elisabet H gjorde var att hävda en värld som vi 50/60/70-talister känner oss litet mer bekväma i. Men de gjorde det inte genom att använda orden och uttrycken som trollen och Sverigedemokraterna använder sig av. Nej. Det var så mycket mer försåtligt. De använde förnuft, fakta och litet spark åt hipster-PK-kollektivet. (De där unga på våra arbetsplatser som vi inte riktigt kan styra. Eller?!?)

Vad de också gjorde när de gick trollens och Sverigedemokraternas vägnar var att de tog en del av debattenergin och förvirrade oss litet vardagströtta julstressade duktiga människor bort från själva kärnan i debatten. För var det någon som faktiskt läste trollens kommentarer? Det är nattsvart retorik. Det är ett mörker som handlar om värderingar ingen av oss någonsin skulle bekänna oss till (jag tror inte att Issadissa nånsin skulle locka till sig någon sådan läsare). Det är hat och illusioner och Bullerbyromantik. Det är världsfrånvänt och högtravande. Det har inte i ett modernt, upplyst samhälle att göra.

Så. Vi lät oss ledas iväg. Och ge energi åt de mörka makterna.

Nej. Vi borde istället ha pratat med våra eller andras barn om PewDiePies kamp mot Youtube istället. Då hade vi i alla fall lärt oss något om tiden vi lever i. Inte om den ihopfantiserade dåtiden som aldrig funnits.

Är jag nu en riktig bloggare?

När jag nu lägger upp en bild på mig själv och skriver om vad som händer och hänt?

Issadissa vid köksbord

Jag. Idag. Hemma. Autenticitetsgrad ENORM.

Så. Lördag den tredje. Om jag följer Svenska Kyrkans i Umeå adventskalender så ska jag sortera ut något idag och ge vidare. Eftersom jag sällan handlar kläder så har jag kanske något från 80-talet (mitt patronbälte tänker jag ALDRIG ge vidare, så det så), 90-talet (någon gång kommer jag i den snedknäppta ankellånga kjolen från Gap igen så den blir det inte heller och min unika Per Engsheden-kostym ska jag spara i all evighet), 00-talet (allt jag använde då är helt utslitet, det var årtiondet jag som egen person var helt satt på undantag) men kanske något från 10-talet. Japp. Det blev ett Kari Traa-ställ som jag fått med en prenumeration av någon tidning. Jag hoppas den kan göra någon glad. Jag lägger med litet barnkläder som är urvuxna men inte utslitna.

Jag lyssnar på Malindas Julbordsbloggen, lucka tre som innehåller en mängd svenska klassiker och har nyss förundrats över Lottens julkalender som ställer stora krav på vakenhet och intellektuell skärpa. Jag tar mig an hennes gåtor senare idag när kaffet satt in ordentligt.

Men varför sitter jag där vi köksbordet och tittar rakt in i kameran? Jo. Jag ska presenteras för resten av bostadsrättsföreningen eftersom jag nu valts in i styrelsen. MEN. Ljuset nuförtiden är inte snällt mot min bild av mig själv, så de bilder som den informationsansvarige tog för en timme sedan berövade mig på några illusioner om mig själv så jag behövde återupprätta en del av dem. Sagt och gjort – starkt, utfrätande ljus från fönstret rakt på och så självutlösaren på det. Upp med hakan litet lagom och hey presto, så fick jag en bild som är OK. Typ.

Och om jag vaknar till ännu mer idag så tänkte jag kika in på Sara Öhmans adventskalender med tips kring digital marknadsföring. Även om det är en vilodag idag.

Var snälla!
Var ömsinta!
Var sanna!
(fritt efter Laurie Anderson och Lou Reeds livsmotto)

Och ta det lugnt med glöggen!

Och – glöm inte att släcka ljusen innan du går ut!

Du kan inte gissa vad som hände sedan!

Adventsljusstake och adventsstjärna i fönster

En bild från förra året. Jag har inte, jag upprepar INTE tänt ljus nummer två ännu. Hedersord!

Idag stod det alltså i adventskalendern att jag skulle hålla upp en dörr eller hjälpa någon att bära något tungt. Jo. Det gick ganska så bra. Eller ganska så dåligt. Det beror på hur man ser det. De flesta dörrar jag går igenom går inte att hålla upp, det är spårvagnsdörrar, tunnelbanedörrar och andra automatiska dörrar. Vad jag gjorde istället för att hålla upp en dörr var att jag tänkte extra noga på att låta andra komma av spårvagnen/tunnelbanan och att jag inte bufflade mig ut och fram utan lät andra gå före.

Det var helt enkelt  inte så mycket att berätta om. Men det var något i uppmärksamheten som jag gav sammanhanget och mina medresenärer som gjorde dagen annorlunda. Dessutom klippte jag mig hos Magnus på Extend som är praktiserande buddhist och han berättade om två övningar han gjort – den ena var att han varje kväll skrev ner en god gärning han själv utfört, den andra var att han beskrev tio goda gärningar andra gjort honom den dagen. Och just den där andra övningen satte igång mina tankar, för det går ju inte bara att notera de stora uppoffringarna som någon kanske gör ett par gånger under hela ens livstid utan det handlar ju om att bli uppmärksam på de små gesterna, de små orden, den lilla undanmanövern eller den blicken som skapar gemenskap i en liten kort stund.

Fast. Det var ju inte det att jag kände mig fin när Magnus visade det dramatiska i mitt naturgråa hår som i slingor lagt sig över det mer snusbruna där jag satt omgiven av en gråfärgad 20-åring (ljuvligt), en starkrosafärgad page (å, det var snyggt!) i 40-årsåldern och ett blåfärgat långhår (sagolikt!), 30plus som jag skulle skriva om idag (där höll jag på att tappa tråden mellan alla hårfärger) utan det var ju adventskalendrar jag skulle orda om.

Sagt och gjort. Och nu blir det länkfarm.

  1. Malindas julkalender med julmusik. Här pratar vi om sann kunskap. Roligt som tusan. Jag länkar till lucka 1, Ave Maria. Se till att vara inloggad på Spotify!
  2. En julkalender där en kan lära sig om härskartekniker. Antingen hur en känner igen dem och därmed kan hantera dem eller, hu vale, hur en använder dem i det ondas syfte.
  3. Internetmuseums julkalender som påminner om en viral succé varje dag fram till julafton. Idag påminns vi om Ansiktsburk. Någon som inte kommer ihåg?

Som den samvetsgranna människa jag ibland är när andan faller på, så fortsätter jag väl rapporteringen imorgon. Då ska jag laga mat till någon annan, säger adventskalendern som jag publicerade igår.

Verifierad av MonsterInsights