Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Månad: april 2017

Misslyckanden och stolthet

Superhost

i Lidingö

 

Ja, just det. Jag har varit superhost två år i rad.

Jag är så stolt och glad. I just Airb’n’b-världen funkar det där förhållandet som en hoppas skulle funka överallt i hela tillvaron, det att insikter, analys, ett genomtänkt och väl utfört arbete samt snällhet och intresse för andra människor ger utdelning. I förtroendeekonomin är utdelningen finfina omdömen och rekommendationer av mig som värd.

Misslyckanden då? Ja, i år får jag väl tillstå att jag misslyckats rejält som Blogg100-bloggare. Det är mycket möjligt att jag får ihop hundra inlägg under de hundra dagar som utmaningen pågår. Men det är bara för att jag vissa dagar har publicerat flera. Dessutom återanvända inlägg. Så – epic fail. Jag tänkte skriva något snärtigt om att jag nu kanske kvalat in i fail-gemenskapen. Men det är inte sant – då ska en egentligen ha misslyckats med en start-up. Typ.
Men det förtjänat ett eget inlägg.

Jag värvar gärna nya Airb’n’b-värdar och delar med mig av mina insikter och tips och råd. Det finns en efterfrågan på de flesta boenden. Har du en sommarstuga ute i skogen som du inte nyttjar så ofta, absolut! I Stockholms skärgård finns nästan inga värdar men en enorm efterfrågan. På mindre orter, i alla halvstora städer, åtminstone på sommaren finns en stadig ström av resenärer som vill bo på ”riktigt”. Förtroende är det som skiljer Airb’n’b-värdskapet från att hyra ut till vemsomhelst på Blocket.

Glad Påsk!

Efter fredagen

Imorse, tisdag 11 april 2017

Precis som de flesta av oss kommer ihåg exakt vad vi gjorde när vi fick reda på att Olof Palme blivit skjuten så kommer nog de flesta av oss att för lång tid framåt komma ihåg var vi var, hur vi fick reda på det och vem som var med oss när vi fick den första aningen om att något fruktansvärt hänt på Drottninggatan i Stockholm i fredags.

Jag var på jobbet, 300 meter från Åhléns, jag skulle prata korr och innehåll med konsulten Patrik när han inledde vårt telefonsamtal med att säga:

  • Vet du vad som händer borta hos er?

Jag är tacksam över att det är många som kunnat kommunicera vettigt och konstruktivt under fredagen och helgen, både i SVT (hurra för public service) och i mitt eget Facebook-flöde. För jag kunde inte. Jag återupplevde de gånger jag själv fått katastrofbesked och fungerade inte. Så enkelt var det.

Förutom Emanuel Karlstens blogginlägg som jag spred vidare igår, så minns jag särskilt en vän som rekommenderade alla att äta och dricka innan adrenalinet gick ur kroppen i fredags och så en annan vän som försåg mig och andra med balanserade artiklar, krönikor och tweets, i en jämn och tröstande ström. Tack,  Li och tack, Chris.

Det nya arbetslivet, ditt namn är rädsla

Ja. Ni som följer mig regelbundet vet att jag gillar en bra rubrik. Och jag önskar verkligen att jag kunde backa på den jag nyss skrev. Men tyvärr. Den innehåller alldeles för mycket sanning.

Det är inte specifikt mina egna upplevelser som jag pratar om. Det är förtroenden jag fått, historier jag hört, samtal jag lyssnat på. Och den korta sammanfattning jag fick av en organisationskonsult jag råkade sitta bredvid på ett intressant seminarium som handlade om helt andra, och mycket roligare saker. Hon sa:

Det genomgående i de organisationer som jag kallas in i att få ordning på är att människor är rädda. Särskilt mellancheferna. Deras rädsla är speciell eftersom den ofta är diffus. Men allmänt är att rädsla styr och genomsyrar de här organisationerna.

Jag skriver inte det här inlägget för att döma eller peka finger. Jag skriver det för att det är dags att titta närmare på det här. För jag kan ju inte påstå att det kom som någon överraskning det hon sa, organisationskonsulten. Hon hjälpte mig att göra en iakttagelse jag redan gjort mer generell. Jag säger inte att rädsla präglar alla organisationer, absolut inte, men att det är något som påverkar alldeles för många människor i deras vardagliga arbetsliv för att inte rikta strålkastarljuset på.

Vad är vi rädda för? Är det att förlora jobbet, hamna på undantag, exkluderas från sammanhang?

Och varför? Är det för att förändringens vindar blåser överallt? Och om den inte blåser så används den som argument för maktutövning av sådana som gillar sådant, tänker jag. Så i förändringens namn kan nästan allt ske.

Som vanligt tror jag att det enda som kan få oss att göra något är att först benämna demonen. Hur mycket styr rädslan i din organisation? Ärligt. Hämta inte fram värdegrunden och Powerpointarna nu. Var brutalt ärlig. Inför dig själv i alla fall. Konsekvenserna behöver du inte tänka på just nu, nu är det bara analysen som gäller. Försök att hämta in iakttagelser, försök att pröva hypotesen ”rädsla” när du försöker förstå märkliga konflikter och konstiga organisationsförändringar.

Och om demonen ”rädslan” inte finns i organisationen – var glad och jobba på.

Men är den där och sticker upp sitt fula huvud litet då och då, tänk att det inte är så överallt, tänk att rädslan antagligen påverkat hur du ser på dig själv och din egen kompetens. Och nu kan du agera utifrån din nyvunna insikt. Är du riktigt modig försöker du påverka din organisation, är du bara vanlig modig söker du dig bort.

Jag tänker fortsätta skriva om det här. Och en hel massa om förändring. Jag gillar förändring. När jag förstår mig på den. Och det gör jag för det mesta eftersom jag är nyfiken och därför läser, analyserar och diskuterar. Och läser, analyserar och diskuterar. Igen. Det här inlägget är en del av diskussionen. Berätta vad du har sett och upplevt och tycker!