Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: juli 2017 (sida 2 av 2)

Den femte juli

En rasande vacker morgon om än något kylig. Himlen är klarblå utan moln, Östersjön är mörkblå, träden är gröna och Vaxholm är gulligt.

Jag sitter i stillhet, har druckit mitt kaffe och låter mig föras in till Stockholm, lätt gungande av ”Sjöbris”. Vi är en handfull människor som är på väg in till sta’n, för att jobba, för att bunkra, för att semestern är slut. I Vaxholm kliver de tyska turisterna på. Det verkar finnas något ställe här just de tyska turisterna vet om och bor på eftersom det är här de går på båten på morgonen och det är här de kliver av på kvällarna.

Tankarna är som sländor, flyger iväg, stannar till ett tag, hovrar och drar iväg igen. Det blir visst inget problemlösande idag, inga hugskott att suga på, ingen spännande perspektivering.

Börjar jag helt enkelt fasa in mot ledighet? Jag hade ju inte tänkt att semestern skulle innebära ledigt från idéer, men blir det så kanske det är det jag behöver. I alla fall kan jag konstatera att denna vår, då så mycket gungat samtidigt, så är jag ändå frisk från utmattningen.  För jag rasade inte dit igen. Och nu, efter bara några veckor av relativt lugn på de flesta fronter så är jag i god form. Jag ser det vackra igen. Jag tycker det är roligt att småprata med människor igen. Jag sover gott. Jag kan styrketräna utan att få konstigt ont i kroppen.

Betyder det här att det nu är dags att ta itu med de stora världsproblemen eller ska jag faktiskt vila?

 

Den obotliga romantikern

Det absolut bästa jag läst de senaste tio åren är Martina Montelius text i ETC häromveckan. Som handlade om den amorösa kärleken. Om längtan och verkligheten. Om drömmarnas absoluta nödvändighet. Och det är skrivet så roligt att jag gapflabbade. I alla fall inombords.

Jag inser att jag saknat Kristina Lugn. För Martina Montelius skriver i sin mammas anda. Den förlåtande, alltför vardagsnära, köksbänkshumoristiska romantikerns depressiva tonart. Det är ”Family living – the true story” och ”Wuthering Heights” tillsammans.

Jo, jag är säker på att lyckan och den äkta kärleken kan bo i nyfunkisvillor med dyra kök och tre barn med höga betyg, men den kan lika gärna vara litet anfrätt och skakig. Det kan gråtas i Lexington-örngottet. I Hästen-sängen kan drömmarna om den stora, stora kärleken näras. Och det är okej. Vi är alla människor med drömmar och tankar. Vi är förlåtna. Vi får vara mänskliga. Och det borde vi ge varandra – tillåtelse att vara både små och stora, både storslagna och småskurna, både brusande romantiska och petimeteraktigt vardagsrättvisa.

Nu har jag säkert inte gjort Martina Montelius text rättvisa alls, så jag tar några citat:

Ska vi fullständigt avromantisera hela tillvaron, och såsom jägarfolket på Tinder eller i det spännande tv-programmet ”Gift vid första ögonkastet” helt enkelt försöka organisera en situation som intill förväxling liknar den vi trängtar efter?

Ska vi stå för våra totalt irrationella känslor och skriva översvallande kärleksbrev till den vi verkligen älskar, om det så är vår tandläkare, en arborist med överbett och social fobi, en satansdyrkande lajvare och bleckblåsare (främst oboe) i Vänersborg?

Äsch. Läs hennes text. Hela. Klappa dig själv på kinden och säg: ”Sch, sch, du är bara människa. Dröm vidare.”

In bland kulturmännen

Jag har vissa teman som jag tänkt skriva om, men idag är en sådan dag när tankarna inte riktigt orkar samla sig. I alla fall inte i skrift.

Så kanske ska jag våga mig på någonslags här-och-nu-bloggande. Det känns väldigt läskigt.

Jag skulle ju kunna göra en James Joyce eller en Knausgård och berätta ALLT som farit genom huvudet. Men kära nån, det skulle bli rörigt och ganska tråkigt, tror jag. Det är ju mycket ”oj, nu blev jag visst kissnödig igen” och ”det vore ju gott med en kopp te, men jag har nyligen borstat tänderna, så jag kanske ska vänta en halvtimme i alla fall” och ”undrar hur kallt det är i vattnet” och ”hur ska jag komma tillrätta med att jag inte har något lagringsutrymme i telefonen – vad jobbigt, hur ska jag göra med iCloud och Dropbox och externa hårddisken – nej, nu lägger jag ner, det här blev för stora beslut” och ”är Katarina Wennstam bra?”.

Så. Åt frukost i sängen medan jag tittade ut över farleden men mest läste ”Dödergök” av Katarina Wennstam. Eftersom solen tillslut sken satte jag mig en solstol med hastigt lagade solbrillor (Odd Molly som jag som tur var köpte på utförsäljning, nu lagade med ståltråd), läste mera ”Dödergök” och fick litet för mycket UV-strålning. Förtjustes över att jag hade en hyfsat solig söndag alldeles för mig själv och att jag dessutom var på mitt hyrda sommarställe. Jag var så förtjust att jag drog på mig mina storstövlar (Tretorn) och kände hur jag fick godsägarfeeling. Klamp, tramp, stå brebent och stadigt. Min flaggstång, mina klippor, mitt trädäck. (Ack, bara lånat. Bara lånat.)

Efter litet mer trampande och en härlig lunch på rester av midsommarsillen, kokt ägg och färskpotatis och en promenad runt ön så kastade jag mig inte i sjön. Men jag sänkte mig däremot något räddhågset ner i det 17-gradiga Östersjövattnet.

Och i och med denna allmänt hedonistiska dag och ett uppfriskande bad som påminde mig om kroppen som njutningsmedel så fick jag perspektiv på det självhat jag skrev om för några dagar sedan. Så pass att jag nog snart kan få ihop något med viss analytisk skärpa som rör detta sorgliga faktum att en 55-årig kvinna som jag inte alltid kan leva som vän med kroppen.

Jag är berusad

Jag är berusad av berättelser.

Jag badar i sagor.

”Verkligheten är irrelevant” kommer jag ihåg ett citat. När jag upprepar det tyst för mig själv ser jag en glamorös kvinna av 70-talstyp – långt hår, stora solglasögon, lätt bortvänd, hes röst, fladdrande sjal. Carly Simon, Charlotte Rampling – ja, ni fattar genren.

Så långt skulle jag väl inte sträcka mig som att verkligheten är irrelevant, men helt klart har jag ibland roligare inombords än med den absoluta omvärlden. Och helt klart bidrar ljudböckerna till det. De där som är riktigt bra – väl inlästa och så naturligtvis att det är bra böcker.

Just nu befinner jag mig i Neapel på 60-talet. Inuti Elena Ferrantes tonåriga jag. Jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören – här pratar vi autenticitet, sanningslidelse, psykologisk insikt och glasklart språk. Upplevelserna av könsroller, det allerstädes närvarande våldet mot kvinnor, klassidentitet och klassresa – allting finns där i berättelsen utan att det blir plakatlitteratur. Det personliga är politiskt, det politiska är personligt. Utvecklingen far fram med oss och vi driver den samtidigt.

Det är en ynnest att få ta del av en annan människas liv på det sättet. Precis som vi har fått gå in i Majs liv (Kristina Sandberg). Och då påminns jag också om Kerstin Thorvalls Signe-böcker.

Men mitt i all verklighet som inte är min, blott lånad, så hänger jag mig åt min allra mest verklighetsfrånvända sida och sugs in i ”The Magicians” på HBO. Jag har läst första delen, men nu struntar jag i läsandet och bara tittar på serien. Som någon beskrivit den – Harry Potter fast med sex. Fast inte. Mera en Harry Potter utan den hjältemodiga Kristus-gestalt som Harry Potter faktiskt är. ”The Magicians” är skitigare, både närmare och längre ifrån verkligheten, karaktärerna har fler lager och tyngre botten. Jag är mycket förälskad i Harry Potter-böckerna men jag långtittar hellre på ”The Magicians” än på Potter-filmerna.

 

Cubus, storlekar samt skrämselhicka i omklädningsrummet

Jag är inte särskilt förtjust i att shoppa. Utom på Uniqlo. Det mesta jag har på mig kommer från Uniqlo. Jag älskar Uniqlo. Lika mycket som jag nu hatar Cubus.

Det finns en Cubus på väg till jobbet. I julas handlade jag luddiga strumpor till Valkyrian där som hon uppskattade. Nu i våras hade de ett fempack med korta, pastellfärgade strumpor som  också var perfekta för henne. Det var trevliga erfarenheter som gjorde att jag när jag kände att jag behövde uppgradera min magra sommargarderob så tänkte jag att jag släntrar in på Cubus.

En kvart senare kom jag utspringande därifrån med ett ansiktsuttryck värdigt Colonel Kurtz, ”The horror. The horror.” Ja, inombords var detta vad som hände. Men utifrån syntes knappt den lätt åldrade kvinnan som med lätt stela anletsdrag och utan att titta sig om som snabbade på sina steg för att så fort som möjligt lägga avstånd mellan sig och självhatet som götts i omklädningsrummet på Cubus.

  1. Storlekarna är alldeles åt helvete på Cubus. Utom när det gäller strumpor. Deras Large sitter som korvskinn på en 38/40. Fy skäms!
  2. Dessa snett nedåtriktade ljuskällor. Ljuset smeker den med åren alltmer avslappnade huden och avslöjar varenda ojämnhet därunder.

Det tog några dagar av inre kristerapi. Men nu har jag shoppat sommargarderoben på marksandspencer.com (finfina linnebyxor), sportamore.se (Timberland-sandaler som levererades direkt till dörren för 29 kronor extra) och intressanta kläder från dyr-kollektionerna på hm.com (här blev det litet wild and crazy, vi får väl se om allting sitter som en smäck eller om det blir någon retur).

Så. Aldrig mera Cubus.

Verifierad av MonsterInsights