Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: februari 2018 (sida 1 av 1)

Dags att börja skriva boken

Nä. Nu kan jag inte vila på hanen längre. Jag kan inte slänga ut frågor och gå i polemik kring saker som jag faktiskt vet en del svar på. Till och med är helt säker på.

Jag var på en inspirerande tillställning i torsdags och två kommentarer från två olika människor puttade mig i rätt riktning.

Den ena:

”Men du kan ju allt.”

Den andra:

”Du borde skriva en bok.”

Båda kommentarerna är helt tagna ur sina sammanhang, men för mitt inre blev de knuffar i en tydlig riktning.

Så nu sitter jag här och tänker skriva en praktisk handbok för den lilla kommunikationsavdelningen. Därför började jag med en mind-map. Inte snygg, inte komplett, men någonstans ska jag börja.

Frågor jag kommer att ta upp:

  • hur väljer man konsulter?
  • hur tänka kring kompetensutveckling?
  • hur rekrytera, hur skapa en optimal grupp?
  • hur leds en liten avdelning bäst?
  • hur hålla i varumärket in i den digitala världen?

Bom. Jag ger mig 2018.

ps. ge mig era bästa frågor. ds.

Inspiration från många olika håll

Förutom att jag är inspirerad av ”Black Mirror” som jag härmed måste rekommendera alla att se, så har jag varit djupt begraven i digital kommunikation i veckan och fått kunskap, idéer och ännu mer sammanhang.

Först var det en video:

Och sedan var det en klockren, tydlig, kunnig, konsekvent genomgång av native advertising som Pontus Staunstrup höll på ett frukostseminarium arrangerat av Seenthis. En del av det han sa sammanfattas i hans blogginlägg här. Dessutom har jag läst hans väldigt roliga och skarpsynta ”11 saker du ska berätta för din vd om digital utveckling” (du kan byta ut ”din vd” mot ”din reklambyrå”, ”din make/maka”, ”din pappa” eller annat som passar), så den vill jag gärna skicka trafik till.

När jag har lagat mat, diskat och plockat i och ur diskmaskinen i helgen så har jag lyssnat på flera avsnitt av ”Digitalsnack”, en podd om sociala och digitala medier. Korta, innehållsdigra avsnitt om rörligt i sociala medier, om LinkedIn, om sökoptimering av hemsidan och annat roligt och nyttigt. Content marketing på riktigt eftersom podden görs av byrån Digitalsnack, som därmed visar att de verkligen kan och att de vågar bjuda på sin kunskap redan innan vi som lyssnar blir kunder.

Tillbaka till ”Black Mirror” – framtiden är redan här. Vi känner igen oss och inte riktigt – vi har flyttat in i en värld som är virtuell till en stor del. Och vi gjorde det nästan utan att veta om det. I ”Black Mirror” är vi i en framtid som är typ imorgon ( ja, möjligen nästa månad), det mesta ser exakt likadant ut som det vi är vana vid, men något har blivit skevt. Varje avsnitt är en helt egen berättelse och i varje avsnitt är det någon av de förändringar vi redan är med om som har gått litet, litet för långt. Välgjort, svartsynt, extremt smart, omskakande. Inget för den som bara söker tröst och feelgood.

Vart är vi på väg?

Nejnej, idag handlar det varken om Kristian Luuk eller klimathotet. Det handlar om vilka jobb som mina barn och andras barn kommer att ha. Om fem år, om tio år och om tjugo år.

Redan på slutet av 80-talet sa framsynta personer att vi som då var i början av vårt yrkesverksamma liv skulle ha åtminstone två yrken i framtiden förutom dem vi redan hade. De livslånga karriärernas tid skulle snart vara till ända.

Nu säger de som tittar in i en mycket närmare framtid att våra barn kommer att ha jobb som inte ens är uppfunna idag.

Och ändå, när diskussionerna i dessa gymnasie- och högskolevalstider förs med lärare, andra föräldrar, SYV-ar och allmänt löst folk som tycker om att ha åsikter då pratas det jurist, ekonom, ingenjör, revisor. Som om ingenting har hänt. Som om ingenting händer.

Jag tillåter mig att raljera grovt här, för jag var med om en ohyggligt smärtsam, oförståelig (då var den det) strukturomvandling som ställde mig och de flesta av mina kollegor inför livsavgörande val vi inte var beredda att göra just då. Jag jobbade i bildbyråbranschen på 90-talet, en trivsam, hyfsat välmående sektor med engagerade människor och roliga kunder.

Så kom digitaliseringen. Och globaliseringen. Och de enda bilder som var intressanta var de som blivit eller ”fötts” digitala. För beteendet hos kunderna ändrades på några få år – varför gå till en fysisk bildbyrå och bläddra bland bilder när världens alla bilder plötsligt fanns en sökmotor och några knapptryckningar bort? Efterfrågan försvann när det gällde fysiska bilder och när det gällde själva bildredaktörstjänsten – att någon tar emot och tolkar ett önskemål, letar bilder och presenterar ett urval. De hundra eller mer bildbyråer som funnits i Sverige blev på några år färre än tio och de flesta som jobbat där fick tänka om. Helt.

Been there. Done that. Det är nog därför som det numera är inpräntat i mitt DNA att det enda som finns är ständig utveckling, ständig förkovran, ständiga frågor. Jag vet att jag aldrig kommer att bli fullärd eftersom världen och det vi vet om den ständigt förändras.

Så. Det är bara så. Ni som råder era barn att bli jurister, revisorer, läkare, ingenjörer, psykologer och så vidare för att det är stadiga jobb och för att det alltid kommer att finnas behov – tänk om! Eller låt i alla fall era barn tänka själva, för de har nog bättre koll. Självklart kommer det alltid att finnas behov av riktigt duktiga och passionerade jurister , terapeuter, läkare och innovatörer, men för dem som går till sitt jobb och bara gör det, snart kommer en robot att göra det bättre och mer tillförlitligt. Eller så är det redan ett faktum, det är bara du som inte förstått det.

Någon sa att det robotar inte kommer att kunna ersätta, det är det mänskliga i oss. Så det är nog det enda som är viktigt att jobba på.

Lördagstankar

Efter att ha varit genomtänkt senior kommunikatör i mina senaste inlägg så fick jag naturligtvis svårt att fortsätta blogga. För hur ska jag fortsätta? Är det dags för Nobelprisinlägget där jag presenterar formen för hur ett effektivt kommunikationsarbete ska bedrivas idag? Med meningsfull uppföljning, tonsäker dialog i både rörligt, skrift och stilla bild, konsekvent men flexibel hållning till den utvidgade varumärkesberättelsen och trohet mot affärsmålen.

Ja. Det går ju inte. För så långt har jag inte kommit. Hallå, jag är ju både mamma, heltidsarbetande, delningsekonom, anhörig, social varelse och trött ibland.

Så idag blir det ett vanligt blogginlägg om dagen och tiden. Just nu har jag ett halvgammalt fredagskryss från DN som kanske blir ifyllt. Kaffet har jag njutit av. Tulpanerna börjar vissna men är fortfarande vackra. Tvättmaskinerna jobbar i tvättstugan. Barnen (ungdomarna) sover. Bilen är uthyrd under halva dagen via Snappcar – jag skulle ändå inte använda den förrän senare idag. Jag hoppas att få sitta i soffan och titta på ett avsnitt av ”Don’t Trust the B—- in Apartment 23” med Valkyrian innan vi planerar något vettigt. Jag sitter i halvlotus på köksstolen för att stretcha lårens utsida eftersom jag fått konstigt ont.

Och i detta stycke om en lördagsförmiddag finns embryon till fler inlägg:

  1. delningsekonomin som är en elegant lösning på det faktum att en hel del av det vi äger är outnyttjat mesta tiden och att det finns en efterfrågan på en hel del av det. Men delningsekonomin går på tvärs mot många människors känsla av att vissa ägodelar nästan är som kroppsdelar. Jag märker också att även om intresset är stort så är det ett stort steg att ta – att ge sig in i delningsekonomin kan för vissa kännas som ett erkännande av ett prekärt ekonomiskt läge. Men nej! Gå med i delningsekonomin och se er som early adopters, som del av en framtidsrörelse. För det kommer ni att vara ett tag till innan delningsekonomin kommer att vara en självklarhet.
    OK. Jag vet att det kan finnas mentala hinder att bjuda in människor att bo i ens hem (fast jag har mängder av påtagliga bevis på att människor som vill bo i andras hem är ovanligt trevliga och intressanta människor som att berikar livet) men börja med bilen. Hur enkelt som helst. Säkert och smidigt. Kolla in Snappcar. Och använd den här länken om du tänker hyra ut eller hyra bil – det tjänar både du och jag på.
  2. Skratta är nödvändigt. Tillexempel med ”Don’t Trust the B—- in Apartment 23” på Netflix. ”Dag” är också en höjdare. Och de första säsongerna av ”Rita”.  Samt ”Brooklyn Nine-Nine” och ”Crazy Ex-Girlfriend”. (På Netflix allihop).
  3. Åldrande och träning. Halvlotusen för att stretcha utsida lår. Eftersom ärren från kejsarsnitten påverkar muskulatur och nerver fast jag inte trott det och all stress under alla år likaså, så sitter jag här med en 56-årig kropp som inte alls reagerar på träning som det står att den ska göra i träningstidningar och träningstips på nätet och i magasin. Som tur är går jag och tränar hos en extremt kunnig människa som förklarar vad som händer, hur jag ska träna, hur jag ska vila, hur jag ska stretcha och varför. Sedan är det bara att vara tålmodig och uthållig. ”Bara”.
  4. När en som kommunikatör utvärderar tidigare insatser, ställer ”kejsarens nya kläder”-frågor in i verksamheten (vad vill vi egentligen säga till vem och varför? och varför har ni gjort på detta viset?), drar slutsatser, ser till att testa nytt och på det nya får fantastiska, positiva resultat då kan en få ta helg, eller hur?
Verifierad av MonsterInsights