Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: augusti 2018 (sida 1 av 1)

Framtidens marknadsavdelning

Jag såg att tidningen Resumé står som värd för en heldagskonferens här under hösten med namnet ”Framtidens marknadsavdelning”. Jätteintressant, tänkte jag och började läsa om programpunkterna. Jag blev litet besviken, för jag väntade mig de stora svepande dragen och framtidsspaningarna snarare än nergrottning i hur programmatic-köp påverkar olika avdelningar inom ett stort företag. Nej, ursäkta, nu blev jag raljant. För det är klart, det gäller att gå ned på detaljnivå OCKSÅ, bara de stora frågorna först har debatterats ordentligt.

Vi får se om jag går på konferensen, men jag blev i alla fall inspirerad till det här blogginlägget och till åtminstone ett kapitel i boken.

En av de riktigt viktiga frågorna tycker jag handlar om synen på avdelningen – ses den inom organisationen/företaget som en beställarorganisation eller ses den i första hand som en strategisk avdelning? Jag skulle ju säga att särskilt i halvstora organisationer/företag så lider marknads/kommunikationsavdelningarna av att synen på avdelningen inte är uttalad. Och det i sin tur kan innebära att avdelningen överöses med en blandning av stort och smått, med välmenta men felriktade råd och ibland, direkt försmädliga uppdrag. Förvirringen ökar bland medarbetarna och det är bara en stark och strategisk avdelningsledare som kan få det att funka långsiktigt.

En annan stor fråga handlar om organisering av analoga och digitala insatser. Med för många smala specialister blir det silos och stuprör tillochmed inom avdelningen och den samlade effekten av insatserna blir långt ifrån optimal. Så en stor utmaning för avdelningens ledare är att få de digitala och de analoga specialisterna att föra konstruktiva samtal där kommunikationsmålen alltid är överordnade fördelningen av resurser och eventuella löne- och statusskillnader. Och med konstruktiva samtal menar jag att medarbetarna faktiskt försöker förstå ”de andras” perspektiv och hur de olika insatserna samarbetar för att målen ska nås.

Ja, Resumé och Meltwater tycker alltså som jag att det är en grannlaga uppgift att leda en kommunikationsavdelning i dagens läge. Precis som Berghs också gör. Jag är i gott sällskap, verkar det som. Inga entydiga svar, men en massa intressanta diskussioner.

 

Ps. Förresten, kan en kommunikationsavdelning vara en beställarorganisation? Är inte begreppet ”beställarorganisation” när det gäller kommunikation bara ett annat ord för ”nej, vi tar inget långsiktigt professionellt ansvar”? Vad säger ni, kära vänner? Ds

Delningsekonomi, gig-ekonomi och funktionell dumhet

Nu fick jag med tre buzzwords i en rubrik. Det är jag på det hela taget ganska nöjd med. Att jag dessutom tänker leverera ett inlägg som binder ihop de här ”snackisarna” (använder någon det ordet längre eller är det sååååååå 2014) gör mig ännu malligare.

OK. Delningsekonomi har jag skrivit mycket om. Gig-ekonomi, inte lika mycket. Det som avses med det är en ekonomi som är byggd på frilansare där människor säljer sin kompetens och tid i uppdragsform. Det pratas om att den här ekonomin har växt enormt i USA (jag har sett siffror på att gig-ekonomin nu utgör hälften av …..någonting) och att vi kan se att det sättet att organisera arbetsmarknaden växer stort i Sverige också. Tidningen Chef har skrivit ett antal artiklar i ämnet som kan ge en fördjupad förståelse för begreppet.

Så kommer vi till nästa företeelse – funktionell dumhet. Det är en organisationsforskare från Lund, Mats Alvesson som lanserade begreppet för ett par år sedan. Under sommaren har han och den funktionella dumheten dykt upp i media och påkallat min och andras uppmärksamhet. Det handlar bland annat om att förstå finanskrisen 2008 (som jag är rejält fascinerad av), där ju en massa intelligenta och välutbildade människor betedde sig som en skock får rakt in i undergången. Det handlar helt enkelt om auktoritetstro, brist på civilkurage, karriärskåthet, brist på perspektiv, långsiktighet och omvärldsintresse samt litet allmän lat- och flathet. Det är ju verkligen inte alltid den funktionella dumheten kör oss in i världsomspännande kriser, men de flesta av oss har nog mött den både på egna arbetsplatser och när vi själva är kunder, brukare, medborgare, användare. Och i längden skadar den alltid även om det i det korta perspektivet kan vara mysigt och lugnt att vara omgiven av den – då flyter allt bara på.

Men hur ska hon få ihop det här, undrar nu naturligtvis vän av ordning.

Jo. I delningsekonomin finns även plattformar där en kan sälja sin arbetsförmåga och kompetens. Då blir ju delningsekonomin också en del av gig-ekonomin, eller hur? MEN. Hur kommer det att gå med människor vars egentliga spetskompetens är att göra vad någon annan säger åt dem att göra utan att fråga varför och att fixa och trixa sig framåtuppåt i internpolitiskt styrda företag och organisationer? Vad skriver en sådan på sin cv? Hur säljer en sådan sin kompetens?

Som jag skrivit om tidigare på olika sätt har jag i mitt professionella liv varit med om en strukturomvandling som var värre än varvskrisen (för yngre läsare som vill läsa på om svenska varven rekommenderar jag Wikipedias artikel) och det har väl inte alltid gått på räls varken före eller efter det, så jag har flera gånger haft anledning att inventera min kompetens och försöka beskriva vad som gör den unik och hur jag kan bidra på olika sätt. Och, kära läsare, att göra det är inte smärtfritt, varken första eller femte gången. Men i vår framtid tror jag att var och en måste göra den här inventeringen till en återkommande syssla.

Blev det här rörigt och spretigt? Tålamod, kära läsare, tålamod, jag kommer att återkomma till alla tre begreppen. Delningsekonomi för att jag ser det som en av de möjliga lösningarna på en hel del samhälleliga problem, gig-ekonomin eftersom den är här, vare sig vi vill eller inte och vi måste som samhälle se om våra system kan omfatta de nya frågor som kommer upp på grund av den och funktionell dumhet för att jag sett det så ofta och blev så glad när jag äntligen fick ett namn på och en problematisering av fenomenet.

Airbnb – det nya NATO?

Såklart att jag vet att Airbnb har givit ”smarta” människor nya sätt att göra pengar i samhällets gråzoner. Ibland hyrs lägenheter ut till porrfilmsinspelning, ibland som tillfällig bordell, vissa köper lägenheter enbart i syfte att hyra ut dem till turister. Men de ”smarta” människorna finns nästan alltid därute, redo att använda de strukturer vi som samhälle har byggt upp, för sina egna syften. Och nej, de ”smarta” människorna är inte bättre nu än förut, varken med eller utan Airbnb. Jovisst, Airbnb, Facebook och Google har med tiden blivit så stora och starka att de nu måste ta stort ansvar för vad användarna gör. Men ändå. Det är inte verktygen, plattformarna i sig som är onda. Det är inte verktygen, plattformarna i sig som ska fördömas.

I flödet dök en fin debattartikel från New York Times upp med titeln – ”Airbnb is the new NATO” Jag citerar:

Perhaps Airbnb is the new NATO. I started thinking about this in Hungary earlier this year. Viktor Orban, the prime minister, promotes an illiberal model based on xenophobic nationalism. He is prospering. Yet just about every Hungarian I met was renting out apartments or rooms to strangers through Airbnb or other platforms. A woman I got to know had just rented her place to a Kazakh. Connected to each other, individuals organize the self-defense that is cross-border community. It is closed systems that kill.

Jag brukar berätta för mina gäster och för andra som vill höra att jag ser mitt Airbnb-värdskap som politiskt i det lilla. Jag vill visa för mina barn och mig själv att det går att lita på människor. Och hittills har jag blivit överbevisad. De människor jag välkomnat i vårt hem har också varit modiga nog att tänka sig bo i någon annans hem, kom ihåg det, så det är ett delat förtroende. Vi har mötts i samtal, i frågor om varandras länder, i samtal om intressen vi delar fast vi bor på skilda kontinenter och har decennier emellan oss i ålder, i reflektioner kring livet, världen och framtiden.  Jag, som är människa i världen, har mött andra människor i världen och vi har delat vår mänsklighet. Var vi kommer ifrån har varit helt sekundärt, det har gjort att vi haft olika saker att berätta, olika perspektiv, men det har inte skilt oss åt, gjort oss främmande för varandra, fientliga mot varandra. Jag har lärt mig att människor är människor var de än bor och att det är möjligt att mötas. Och i det tänker jag sträva på.

En annan aspekt som ibland kommer upp ger den här frågan: Är det omoraliskt att tjäna pengar på sina outnyttjade ytor, sin bil när den inte används, sin borrhammare när en själv inte gör hål, sin tid utanför sitt vanliga jobb (om det inte inkräktar på det vanliga arbetet, såklart), sina färdigheter som inte kommer till bruk i det vanliga heltidsjobbet? Nej, det skulle väl ingen säga att det är. Däremot har vi ett skattesystem som kanske står inför en omställning för att kunna omfatta delningsekonomin. Och precis som Skatteverket har koll på att jag är Airbnb-värd och därför frågat mig om mina inkomster därifrån, så tror jag också att de snart kommer att kontakta Snappcar/Hygglo/TaskRunner för att få med skatteinformation ordentligt på Snappcars/Hygglos/TaskRunners sajter.

I de sista skälvande veckorna av den här sommaren som visat oss försmaken av vad klimatförändringarna kan innebära, så kanske det är fler än vanligt som funderar över hur vi kan begränsa våra klimatavtryck. Jag kan inte annat än se att delningsekonomin kan bidra till att vi utnyttjar de resurser vi redan har bättre.  Vi kommer nog att se fler och fler plattformar som hjälper oss att dela på det som redan finns. Ibland kommer de att vara perfekta från början, ibland kommer de att behöva utvecklas, vissa kommer att överleva, andra kommer att begravs på Internet-kyrkogården. Och våra respektive nationella strukturer kommer att behöva förhålla sig delningsekonomin. Det är min övertygelse. Det finns andra förändringar som vi också kommer att behöva förhålla oss till, exempelvis ”gig-ekonomin”, tanken på ett livslångt lärande för att kunna vara användbar och så vidare. Jag återkommer.

Stolthet och fördom

När jag växte upp var det vanligt att den självbild vi svenskar hade var att vi var tråkiga, tysta, lagom, ospontana – gråa och ospännande helt enkelt. Vi pratar inte med varandra på bussen – alltså har vi ingen kreativitet. Vi dansar inte på gatorna eller firar utomhus – alltså har vi ingenting spännande att erbjuda andra.

Nu gäller ju inte det här längre – ingen pratar hörbart med varandra någonstans i kollektiva färdmedel, kommunikationen pågår med hjälp av text med människor som inte sitter på bussen och det här är ett globalt fenomen. Och, sedan Vattenfestivalen så är vi ju del av den paraderande, kollektivberusade och fyrverkeriskjutande allmänhet som också är global.

Men fortfarande ägnar sig en hel del av oss svenskar åt att oja oss över diverse tydliga tecken på att vi är en nation på dekis, på ruinens brant och på motorvägen mot helvetet. Det går åt fanders för skolan, de unga har inga jobb, glesbygden avfolkas, brottsligheten ökar, livet har blivit farligare, osäkrare och fattigare för de flesta. I vissas värld håller Sverige på att gå under. Ibland har jag själv varit där, bara sett tydliga tecken på olika typer av mentala farsoter och korrupta maktmänniskor.

Men så blev jag Airb’n’b-värld. Det var ett första steg. Och jag har mött människor från många, många länder som är alldeles kära i Sverige. De ser oss som ett föregångsland på alla möjliga sätt. De tycker att vi ser så friska ut. De tycker vår föräldraledighet är fantastisk. De tycker att det var ett stort och modigt steg att förbjuda barnaga. De tycker att vi som kollektiv utstrålar glädje och livslust. De tycker att vår tillgängliga natur är enastående vacker, enorm och som sagt, tillgänglig. Det här är ju en del av det jag hört. Och sakta men säkert började jag se att ja, vi är ett modernt land som länge har velat förändra och förändras till det bättre. Vi har jobbat på i våra politiska partier, i våra föreningar och förbund, på våra arbetsplatser och på vår fritid. Vi har varit hyfsat omutbara och vi har varit välkomnande när det gäller det mesta. Faktiskt! Särskilt när det gäller mat och ny teknik, men vi har ju också välkomnat många människor hit, både för att vi behövt arbetskraft och av solidaritetsskäl.

I och med att vi närmar oss valet och siffrorna för Sverigedemokraterna är fortsatt höga så börjar ju människor med en annan Sverige-bild än SD att mobilisera sig. Mitt inlägg är ett första försök åt det hållet, men det finns några stycken som gjort det så mycket bättre. Och de inspirerade mig.

Här är Emilia Molins debattinlägg i Aftonbladet.

Och Sofia Strömbergs text på Facebook.

 

Exempel på de enklaste fel de smartaste kommunikatörerna gör

Jag vet att jag var knapphändig igår (läs inlägget här), att det kanske kändes kryptiskt. Så min mission idag är att ge aha-upplevelser och i bästa fall en anledning till reflektion.

Jag börjar väl helt enkelt med ett exempel från min egen ”karriär”: Ett år in på 90-talet började jag på den snyggaste, mest medvetna svenska bildbyrån med de namnkunnigaste och intressantaste fotograferna. Bildhuset hette företaget som just flyttat till nya lokaler, ritade och inredda av dåtidens arkitekt-ikoner och under första året jag var där kom den banbrytande bildkatalogen med spiralrygg som blev stilbildande i branschen. Istället för att stapla massor av bilder på varandra var sidorna vackert formgivna och gav bilderna tyngd och utrymme. Efter ett par år involverades jag i marknadskommunikationen när vi började göra bildtidningar. Varje gång tidningarna skickades ut ökade antalet bildbeställningar. Det var ett enkelt orsakssamband som bekräftade att vi gjorde rätt. Men så passerade vi mitten av 90-talet. Vi fortsatte göra och skicka ut tidningar, vi gjorde fler inspirerande bilderböcker, men effekterna blev mindre, både kort- och långsiktigt. Vi började leta fel på det vi gjort – var vi inte roliga längre? Hade vi sett ut på ett och samma sätt för länge? Var det dags att byta rådgivare, konsulter och chef? Var vi inte väldigt dåliga på sälj? Många olika åtgärder togs men det blev inte bättre.

Om vi ändå tittat mer omkring oss. Om vi hade pratat mer med bildköparna. Då hade vi sett Internet komma stormande. Då hade vi insett att vi stod inför ett teknikskifte som krävde stora insatser, stor mental och finansiell ansträngning. Men nu gnabbades vi istället. Om vem som kunde göra snyggast reklam. Bäst placerad reklam. Första hemsidan inom branschen. Alltmedan tiden sprang om hela bildbyråbranschen och det blev konkurser, sammanslagningar, mängder av uppsägningar och med det förlorade yrkesidentiteter och framtidshopp.

Den felställda frågan: vad gör vi för fel i marknadsföring och sälj?

En bättre fråga: vad händer i omvärlden?

Nästa blir ett mer generellt exempel. App-kyrkogården. Hur många av er kollegor inom kommunikation har inte hört det från ledning och andra: vi måste/borde ha en app!! Och hur många appar har inte skapats som ganska omgående hamnat på app-kyrkogården? Jag tänker själv på SBABs förra app (jag är kund där) som handlade om värdering av bostad eller något annat sekundärt, när jag bara ville ha en bra bank-app, så att jag kunde kolla saldo och räntor. Värderings-appen ligger på kyrkogården och nu har SBAB tillslut en vanlig, fungerande bank-app som några kommunikatörer gjort väldigt inbjudande.

Den felställda frågan: hur kan vi göra en spännande app?

En bättre fråga: vad behöver vår målgrupp?

Så kommer jag till ett exempel som jag tidigare skrivit om – krisen våren 2018 med dricksvattnet på Lidingö. Kort och gott; en central vattenledning i kommunen Lidingö med 45 000 invånare går sönder. Under en veckas tid råder osäkerhet om det går att dricka vattnet. Kommunen har ingen beredskap för att nå ut till samtliga invånare när de vill berätta att vattnet bör kokas ordentligt innan det används till dricka, matlagning eller tandborstning. Kommunikationsavdelningen verkar se det som att det är en medborgerlig skyldighet att skaffa sig information, ansvaret läggs på den enskilde Lidingö-bon. Kommunen hänvisar till sin hemsida i sociala medier och säger att där kommer det hela tiden att finnas uppdaterad information. Hemsidna uppdateras bara när något nytt händer, ingenting sägs däremellan. Tillslut under veckan verkar kommunikationsavdelningen förstå att det inte kan vara medborgarnas ansvar att bli medvetandegjorda om att det föreligger en potentiellt farlig situation utan att det ansvaret faktiskt vilar på kommunen. Och då börjar kommunikationsavdelningen (eller andra) bli kreativa och involverar de olika handlarna i kommunen som sätter upp lappar vid drickahyllan, vid kassorna och vid entréerna, i de bostadsområden där det bor utrikesfödda sätts lappar på olika språk upp i trappuppgångarna, informationen på hemsidan blir fylligare och mer av frågor-och-svar än ”myndigheten informerar”, det blir mer aktivitet och dialog på kommunens Facebooksida. Som tur är var vattnet inte vid någon tidpunkt hälsofarligt, men tänk om det varit det?

Den felställda frågan: hur informerar vi i de kanaler vi har?

En bättre fråga: hur hittar vi medborgarna? Vilka kanaler använder de?

Jag börjar där. Dela gärna med dig om du har intressanta exempel.

 

 

 

Det enklaste felet de smartaste kommunikatörerna gör

Ni vet den där gamla sentensen om att ”jag vet att hälften av pengarna jag lägger på marknadsföring är pengar i sjön, men jag vet inte vilken hälft”. Den borde gälla allt mindre nuförtiden när vi kan spåra och mäta så mycket. Och är ens marknadsföring/kommunikation helt digital borde ju alla pengar vara ur sjön, så att säga.

Men så enkelt är det inte. För kommunikation fortsätter att vara något som är utmanande och svårt. Det handlar ju om hur människor tänker, känner och agerar, och det kan ju varenda person som är hyfsat mänsklig gå med på är något vi inte har helt klart för oss hur det fungerar (kännandet, tänkandet och agerandet, alltså).

Så, jag vänder på det och säger att fortfarande är det alldeles för enkelt att göra riktigt fel. Så pass fel att mer än hälften av pengarna far i sjön. Och, nu är väl spänningen alldeles olidlig, vad handlar det om?

Jo. Ställ fel fråga. Så enkelt.

Ställ fel fråga.

Eller utgå från ett irrelevant, ålderstiget eller felaktigt antagande om omvärlden eller målgruppen. Take your pick. Allt ovan funkar för att du ska dumpa större delen av kommunikationsbudgeten i sjön.

Det goda (?) är att du är i gott sällskap. Det här felet gör så många organisationer och företag. Jag återkommer med goda (?) exempel.

 

 

Verifierad av MonsterInsights