En rasande vacker morgon om än något kylig. Himlen är klarblå utan moln, Östersjön är mörkblå, träden är gröna och Vaxholm är gulligt.
Jag sitter i stillhet, har druckit mitt kaffe och låter mig föras in till Stockholm, lätt gungande av ”Sjöbris”. Vi är en handfull människor som är på väg in till sta’n, för att jobba, för att bunkra, för att semestern är slut. I Vaxholm kliver de tyska turisterna på. Det verkar finnas något ställe här just de tyska turisterna vet om och bor på eftersom det är här de går på båten på morgonen och det är här de kliver av på kvällarna.
Tankarna är som sländor, flyger iväg, stannar till ett tag, hovrar och drar iväg igen. Det blir visst inget problemlösande idag, inga hugskott att suga på, ingen spännande perspektivering.
Börjar jag helt enkelt fasa in mot ledighet? Jag hade ju inte tänkt att semestern skulle innebära ledigt från idéer, men blir det så kanske det är det jag behöver. I alla fall kan jag konstatera att denna vår, då så mycket gungat samtidigt, så är jag ändå frisk från utmattningen. För jag rasade inte dit igen. Och nu, efter bara några veckor av relativt lugn på de flesta fronter så är jag i god form. Jag ser det vackra igen. Jag tycker det är roligt att småprata med människor igen. Jag sover gott. Jag kan styrketräna utan att få konstigt ont i kroppen.
Betyder det här att det nu är dags att ta itu med de stora världsproblemen eller ska jag faktiskt vila?
