Imorse, tisdag 11 april 2017
Precis som de flesta av oss kommer ihåg exakt vad vi gjorde när vi fick reda på att Olof Palme blivit skjuten så kommer nog de flesta av oss att för lång tid framåt komma ihåg var vi var, hur vi fick reda på det och vem som var med oss när vi fick den första aningen om att något fruktansvärt hänt på Drottninggatan i Stockholm i fredags.
Jag var på jobbet, 300 meter från Åhléns, jag skulle prata korr och innehåll med konsulten Patrik när han inledde vårt telefonsamtal med att säga:
- Vet du vad som händer borta hos er?
Jag är tacksam över att det är många som kunnat kommunicera vettigt och konstruktivt under fredagen och helgen, både i SVT (hurra för public service) och i mitt eget Facebook-flöde. För jag kunde inte. Jag återupplevde de gånger jag själv fått katastrofbesked och fungerade inte. Så enkelt var det.
Förutom Emanuel Karlstens blogginlägg som jag spred vidare igår, så minns jag särskilt en vän som rekommenderade alla att äta och dricka innan adrenalinet gick ur kroppen i fredags och så en annan vän som försåg mig och andra med balanserade artiklar, krönikor och tweets, i en jämn och tröstande ström. Tack, Li och tack, Chris.
