Jag har levt ett helt sommarlov på mindre än 24 timmar. Sovit som en klubbad utter efter att ha krupit ner nyduschad mellan rena lakan. Druckit hett kokkaffe och litet för rostade mackor med ost och gurka. Kissat på tomten. Tittat på kampen kring fågelholken mellan den stora, skrämmande nötskrikan och familjen svartvit flugsnappare. Hetsläst ”Falco”, den femte Herkules-serien av Mons Kallentoft och medhjälpare.
Jag började att lyssna på den, men det gick alldeles för långsamt så jag läste den i mobilen. Det gick alldeles utmärkt när jag väl förstått hur jag skulle anpassa texten och skärmbelysningen till mina åldrade ögon.
Men, det är ju varken sommarlov, teknikens under eller åldersförändringar jag skulle ägna mig åt. Utan åt Zack, denna fullständigt oemotståndliga superhjälte. Gudavacker med blonda lockar, stark och uthållig som en Marvel-hjälte, barnsligt omedveten om kriget mot sin egen personlighet, modig, dumdristig, evigt segerrik.
Att sätta in en superhjälte av det här snittet i vår samtid och göra det riktigt bra och definitivt väldigt spännande, det är intressant. Där finns IS, förorten, den extrema segregationen i Stockholm, klubblivet där överklass och kriminalitet möts, mental ohälsa på vardagsnivå – allt i en intressant blandning som skapar en fond och en trovärdighet till gudasagorna.
När jag läste första boken om Zack (”Zack”) var jag skeptisk – ”hur ska nånsin nån kunna tro att jag ska gå på den här personen? Såååå snygg, såååååå stark, sååååå för mycket av allt.” Men. När jag var elva älskade jag Fantomen och egentligen var väl han bara en i raden av hjältar jag hyllat och följt. Så istället för att läsa Zack-böckerna som ”deckare” har jag läst dem som serietidningar. Och då sväljer jag hela paketet. Lock, stock and barrel.
