Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: åldrande (sida 1 av 6)

Vid 40 är det slut

Vid 40 år är det slut.

Då börjar åldersdiskrimineringen på den svenska arbetsmarknaden, visar en ny studie från två nationalekonomer.

Så stod det i en artikel i Expressen som publicerades för snart två år sedan. Och ja, jag har känt av det. Och i mina mörka stunder gjort det till ett personligt misslyckande. Så, att läsa vad John Mellkvist skriver är att få upprättelse, att lyssna på honom är att få hopp och kraft att kämpa vidare.

För ett par veckor sedan var Stockholms Handelskammare värd för ett frukostseminarium med John Mellkvist där han pratade om ålderism, åldersdiskriminering, ålder, lärande, perspektivbyten. Det var ett seminarium som blev fulltecknat inom ett dygn efter att det blev påannonserat.

Skulle du avfärda ditt barns lärare eller din sjuka förälders läkare med orden ”du är överkvalificerad”?

En retorisk fråga som ställer begreppet ”överkvalificerad” i ny dager. Helt enkelt – ”överkvalificerad” är ett fruktansvärt idiotiskt begrepp som används av slappt tänkande människor. Tänker jag. John Mellkvist är avsevärt smidigare när han säger att erfarenhet innebär att vi har mött många svåra saker tidigare och det betyder att vi kan hantera svåra saker snabbt. Han hänvisar också till Bodil Jönsson som har sagt:

Hjärnan formas hela livet. Yngre ser detaljer – äldre ser sammanhang.

John Mellkvist inledde seminariet med att prata om artister och ikoner som i 70-, 80- och 90-årsåldern gör turnéer, utsålda, bejublade och i Giorgio Moroders fall, sin första. Ålder är inte längre en automatisk utgallringsfaktor längre.

Men nästa insikt han landade i var att 2 av 3 vill byta jobb. 2 av 3 vill alltså inte vara på det jobb de idag har. Men det är inte konstigt att vi över 40 inte vågar röra på oss eftersom väldigt få vill ha oss. John konstaterade att Sverige och Danmark är de två mest ålderistiska länderna i världen. Hans analys är att det i båda fallen rör sig om små arbetsmarknader.

Men så kommer vi fram till det knepiga att vi i framtiden kommer att behöva jobba längre. Ja, jag ser fram emot att fortsätta kommunicera, analysera, påverka, digitalisera, å, vad jag vill bidra med kunskap och insikter och å, vad jag kan ha roligt. Om någon vill ha mig. Om nu någon överhuvudtaget vill ha mig.

Helknas. Alldeles topptokigt. Hur går det här ihop?

Som tur är finns nu John Mellkvist med i en delegation som är tillsatt av regeringen med syfte att få till en mer inkluderande och åldersoberoende arbetsmarknad. Han är helt enkelt en del av en diskussion, ett samtal, en debatt. Som jag nu sällar mig till och inte tänker fasa ut mig ifrån. Mer kommer!

”Nuckan” och ålderism

 

Beauty is in the eye of the beholder

Det är väl så det brukar heta? Inspirerad av det uttrycket skrev jag en gång på Facebook att ”Kompetens finns i betraktarens öga”. (Och det är nu vi åker in på ålderismen utan att passera ”Nuckan”. Men vänta bara. Jag återkommer.) Jag antar att vi alla som har några år av arbetslivserfarenhet och ett hyfsat kritiskt sinnelag kan skriva under på det. Det fanns en tid då tjänster inom staten tillsattes efter strikta måttstockar – akademiska betyg och tjänsteår. Jag har hört att det fortfarande går att överklaga tjänstetillsättningar men förr i tiden fanns det möjlighet att överklaga på objektivt mätbara grunder – akademiska betyg/examina och tjänsteår.  ”Personliga egenskaper – blahablaha”.

Men nu är det nya tider och har så varit ganska länge. ”Vi fäster stor vikt vid dina personliga egenskaper”, ”förändringsbenägen”, ”social kompetens” – ja, ni vet, i rekryteringssvängen används många begrepp som är väldigt svåra att mäta och som dessutom ofta har lika många tolkningar och definitioner som människor som använder dem. Vilket gör att ”kompetens” blir en flytande storhet. Som finns i betraktarens öga. Och som gör att det går att avfärda de grupper en inte vill ha i sin verksamhet på ”helt objektiva grunder”. Jag vet själv inte hur mycket ålderism jag råkat ut för, men jag skulle kunna tro att det är en hel del. För drygt två år sedan sökte jag mig vidare med stor frenesi och det var märkligt hur svårt det var att få gensvar från vissa arbetsgivare. Eftersom jag var så ihärdig hamnade jag ju tillslut i den situationen som ledde fram till det jobb jag har idag. Men ändå. Fasiken, vilken jobbig process. Och intressant nog, när ansökningarna gick via rekryteringsfirmor fick jag positiv respons i ganska många fall, men när ansökningarna gick via HR-avdelningarna på offentliga verksamheter fick jag ingen positiv respons överhuvudtaget. Noll. Zero. Nada. Och då måste jag citera igen. Idag blir det John Mellkvist som tagit tag i ålderismen och framgångsrikt har fått upp den på agendan. Han skrev på LinkedIn:

Rekryteringsbranschen vill inget hellre än att minska ålderismen, eftersom de då får en betydligt större och bättre talangbas att arbeta med. De utgör en viktig röst som påverkare av utvecklingen, men har varit i behov av fler och nya argument gentemot sina beställare.

Och beställare = HR-avdelningar och chefer. Så. Kan vi vara överens om att kompetensen fortfarande finns i betraktarens öga? Ända till HR-avdelningar och rekryterande chefer vågar ifrågasätta sina egna tillvägagångssätt, invanda beteenden samt en och annan floskel.

OK. Tillbaka till rubriken och den inledande bilden. På samma vis som att söka jobb handlar mycket om att vänja sig vid att bli bortvald så handlar ”Nuckan” om just det, att bli bortvald, att inte bli vald, att bli tackad nej till. På ofta, för den bortvalda,  oförståeliga grunder. Malin Lindroth berättar om sin oförståelse, hon skriver ungefär att hon är övertygad om att just hon kunde ha blivit en bra livspartner, hon skulle gjort ett bra jobb vid sidan av någon annan, men att i och med att hon blev bortvald kunde hon aldrig ens försöka visa sin potential och kompetens.

Nu handlar ju ”Nuckan” verkligen inte bara om att bli bortvald på grunder som är oklara och därför inte kan tjäna som möjlighet till lärdom och utveckling, den handlar om att gå bortom skammen att bli bortvald. Genom att erövra det nedvärderande epitetet ”nucka” precis som HBTQ-gemenskapen gjorde med skällsorden ”bög” och ”flata” exempelvis, så kan en inta en icke-skamsen position. ”Jag är nucka och imorgon ska jag äta glass till frukost om jag vill och göra yoga, sträcktitta på ”The Handmaid’s Tale” och prata i timtal om allt med min bästa vän över några glas rött. Jag tycker litet synd om dig som måste köra dina barn till ishallen, barnkalas och bollplanen, storhandla på Willys, åka till Paradiset för att hitta delikatesser till parmiddagen och handla farsdagspresent på Mall of Scandinavia.”  Men det gäller ju att upprepa det här tyst för sig själv varje dag, kanske tillochmed varje timme eftersom vi har en tvåsamhets- och kärnfamiljsnorm som är så otroligt stark, som går igen i hur vi organiserar vår vardag, våra samtal, vårt umgänge och som är grunden för det mesta som berättas om i populärkulturen.

På DNs kultursidor har jag läst två texter som behandlat ”Nuckan”. Det intressanta är att båda texterna haft en fadd smak av ”tycka-synd-om”. Den ena textförfattaren skrev som om hon ställde sig bakom Malin Lindroths strid för att erövra och ”vända” ett öknamn för den livssituation hon nu lever i och har förlikat sig med och som hon i högsta grad problematiserar på ett modigt sätt. Men. Där smög sig ändå in en unken lukt av ömkan. ”Men stackars människa som inte fått en karl och livspussel.” Den andra textförfattaren gav bara uttryck för en hopplös naivitet när hon, medan hon nu tillfälligtvis är kultursidornas unga ursäkt för att resten av redaktionen är medelålders och inte förstår sig på Snapchat, visade att hon helt utan distans själv slukat tvåsamhetsmyten/normen.

Jag tror att jag skulle kunna skriva hur långt som helst utifrån ”Nuckan”. Den väcker så många intressanta frågor. Jag skulle vilja diskutera den på fikarasterna, med risk för att bli lynchad, på vernissage och andra mingel, gärna på ett eller annat bröllop om jag nu någonsin blev inbjuden samt på de parmiddagar som jag sedan ett antal år tillbaka har diskvalificerat mig ifrån.

 

 

 

 

 

Disciplin och utlevnad

Haha! Nu tror ni att jag ska skriva något riktigt spännande, eller hur?

Nejnej. Jag ska bara återkomma till några av mina vanliga ämnen, nämligen yoga och träning. Fast idag med litet nya inslag – Friskis & Svettis och Paolo Roberto.

I fredags snubblade jag över en liten video där Paolo Roberto pratar om yoga (eftersom han givit eller ska ge ut en bok om yoga). Han pratar om yoga på samma sätt som PT Erling. De säger båda två att yogan traditionellt har varit en mycket manlig sfär, att yogan egentligen handlar om disciplin både på det fysiska och på det mentala planet. Och det här är ju verkligen intressant eftersom yogan i västvärlden och det senaste decenniet har varit en kvinnlig aktivitet som till en stor del handlat om mjuka och inkännande aktiviteter.

De senaste två månaderna har jag börjat hänga på Friskis & Svettis. Först för att jag skulle kunna träna nära jobbet, sedan för att jag hittade danspassen och därmed kom ihåg att jag egentligen är en dansande och därför levande människa. Friskis & Svettis är ju verkligen en sant demokratisk folkrörelse där alla former är välkomna. Ja, det är toppen och underbart. MEN. Jag testade yoga där. Och blev betänksam. Jo, det är egentligen samma med alla pass på Friskis & Svettis – de är inspirerade av någon ”riktig” aktivitet. Danspassen är gympa med dans-accent precis som yogan ser ut som yoga men saknar en riktig kärna. Instruktören berättar inte hur rörelserna ska utföras och rättar heller inte. Jag såg folk göra helt konstiga saker där på sina mattor.

Den yoga som jag känner ger mig mest är Ashtanga med extremt närvarande instruktör som rättar till på centimetern. Eller Iyengar med tydliga instruktioner och hjälpmedel som gör att en kommer in i ställningarna på exakt rätt sätt. Och då är yoga inte en riktigt trevlig aktivitet, det gör ont på konstigt sätt, det sträcker och drar och isar. MEN jag utvecklas, fysiskt och mentalt.

Så til syvende og sidst får väl både jag och alla andra fråga oss vad vi vill med yogan – ha litet mysigt för stunden eller utveckla oss kroppsligt och själsligt så att åldrandet inte blir en stagnation utan en framåtriktad rörelse.

Ps. Andningen. Den går alltid att lära sig mer om. Och den kan de lära ut, även på låtsas-yogan på Friskis & Svettis och på andra ställen där yogan är litet av den mysigare sorten. Som jag också gillar. Ds

Samlad visdom

Kvällsljus. Vitsippor. Backe. Träd. Vatten i bakgrunden.

Det kommer att bli vår igen. Jag lovar.

Nu jävlar ska ni få en vis, gammal kvinnas samlade klokskaper i några punkter (vi får se hur många de blir):

  1. köp aldrig kaffe och tvättmedel till ordinariepris, det är två produkter som alltid kommer till extrapris. ALLTID.
  2. en salladsslunga är ett utmärkt köksredskap
  3. hitta ett sätt att träna kroppen som får dig att älska din kropp. Inte straffa den. Inte plåga den. Jag önskar att alla kände att de ”får” dansa.
  4. skippa ”superfrukter”, ”superbär”, ”supermat”. Läs på istället. Skaffa dig egen, riktig kunskap. Skippa Amelia Adamos blaskor, Må Bra/iForm och Expressens/Aftonbladets bilagor – de är bara ute efter dina klick och dina pengar.
  5. samla på människor istället för på ägodelar.
  6. läs punkt 1 igen.

Trevlig helg önskar Issadissa!

A full body scan eller vad händer i kroppen efter 55?

PICT0292

Carina till vänster och den som jazzar loss till höger är jag

Om du följt med mig under de senaste åren så vet du att jag varit igenom några år som präglats av utmattningssyndrom och efterverkningar av det. Jag har kämpat med att förstå vad min kropp behöver – jag har testat yoga nidra och mindfulness för att bryta stressen och slappna av, jag har tränat mindre och tränat mer och ibland tränat annorlunda och nytt, jag har sovit hämningslöst ibland och disciplinerat under andra perioder. Det har hänt att jag har dragit slutsatser för snabbt om att något funkat. Det har också hänt att jag bara av ren otålighet kört över kroppen för att jag så oändligt gärna velat vara tillbaka till någotslags normaltillstånd.

Men nu är jag frisk. På något sätt. Jag kan röra på mig, bli andfådd och svettig utan att sedan straffas med influensaliknande symtom i någon-några veckor efteråt. Det känns som ett mirakel. Och jag kan börja tänka på mina mål för träning igen. De har reviderats en del sedan jag skrev ner dem sist. Såhär ser de ut idag:

  • jag vill kunna sova gott och ha en kropp som fungerar
  • jag vill bli starkare för jag tycker det är skönt att kunna lita på att jag kan lyfta saker, kånka saker och släpa saker utan att be om hjälp
  • jag vill fortsätta vara rörlig och vig
  • jag vill orka cykla och promenera länge, inte nödvändigtvis fort men länge

Och ni som stått ut med mig har också förstått att jag brottats med starka känslor när det gäller yoga. Mycket av den yoga jag utövat har varit mjuk, långsam och inåtvänd. Jag har blivit alldeles kär och avslappnad. Men jag har ju också varit förtjust i det disciplinerade, exakta i yogan, i Ashtanga och i Iyengar.

Så har jag genom min träning hos PT Erling på Westninefitness börjat jobba med kroppen så att den snart (hoppas jag) kommer att fungera som en kropp är tänkt att fungera. ”Du kommer att få göra besynnerliga övningar som kommer att kräva ditt yttersta. Du kommer att bli trött och utmattad utan att göra något. Som det verkar.” Så står det på deras hemsida – och ja, precis så är det. Ofta är det mitt huvud som tröttnar först när jag gör mina övningar där, för jag är så smärtsamt koncentrerad.

Mitt i allt letande efter ”den perfekta träningen” glömde jag bort något viktigt – RÖRELSEGLÄDJEN. Men, nu är den återfunnen. Jag hittade den av en slump, på Friskis&Svettis, på deras Dans Fuego-pass. Så nu är jag fast. Måste ha min veckodos av dans. Har en känsla av att beroendet kommer att stegras och att jag snart kommer att behöva minst två pass per vecka. Friskis&Svettis-appen är just nu den mest använda appen i min telefon. Letar pass, försöker passa in med kalendern och livet, bokar och avbokar.

Så jag är tillbaka där jag började som 8-åring när jag tillsammans med Carina uppträdde i bikini på ett kalas – dansande. Bara för att jag måste. Bara för att dansen gör att hela jag är med, hela jag är där, det finns ingen delning mellan kropp och intellekt. Då stannar ”the monkey mind” helt. Helt.

Halleluja. 🙂

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är

Och det gäller för dig med.

De senaste veckorna har jag fått alltför många anledningar att tänka på Edith Södergrans citat.

Vi är människor med enorm kapacitet till tänkande, analys och stora känslor.

Ändå sitter vi där på tunnelbanan, i ”Ring P1”, vid middagsbordet, i fikahörnan och hasplar ur oss de mest korkade och slöaste saker. Som gör oss dumma, som gör världen dummare och dummare.

”Det allmänna slappa tänkandet” som Liv Strömquist och Lena Andersson enades kring. Ja, det firar triumfer dagligen.

Och jag tänker inte på Trump-anhängare och SD-människor. Jag tänker på många i min egen ålder som inte förvaltar sin senioritet utan istället tar åldern som intäkt för att slippa utvecklas i sitt tänkande. Det är också då jag inser att det finns fog för ålderism, trots mina halleluja-rop när mina fördomar om omvärldens ålderism kom på skam i mitt eget fall.

Jag erkänner villigt att jag pinsamt nog fortfarande trodde att vi i Sverige är drygt 8 miljoner invånare. För det var vi ju när jag växte upp. Tur att jag hittade till SCB:s hemsida som presenterar användbar statistik, av den typen vi alla borde ha i ryggmärgen, och där fick veta att vi snart är 10 miljoner. Men nej, jag tänker inte fortsätta hävda att vi är drygt 8 miljoner.

På samma sätt som jag inte tänker hävda att ”alla bara tittar på sina mobiler på tunnelbanan”. Om du bara tittar på ytan och inte reflekterar själv över vad du gör – ja, då ser du en massa människor böjda över sina mobiler. Men. Folk läser tidningar och böcker. Folk för konversationer, ytliga och djupa. Folk lär känna varandra bättre. Folk tar reda på saker. Folk blir inspirerade. Det är vad som pågår bortom det du tror dig se.

Det anstår dig icke att göra dig mindre än du är.

Sluta reproducera plattityder och fördomar.

Fortsätt känna, tänka och reflektera.

Fortsätt lära dig annars förvaltar du inte gåvan att vara född tänkande och kännande människa.

Jätteproppen Orvar har blivit kränkt

Apropå fyrtio- och femtiotalisternas diskussion kring ”ålderism” och apropå millennials som har sönderspelade hjärnor alternativt är så curlade att de inte ens hittar till kylskåpet så skrev Niklas Wahllöf sanslöst roligt imorse i DN. Han avslutar med:

Att en generation (=fyrtio/femtiotalister min anm) som fått växa upp under världshistoriens kanske mest gynnsamma 70 år på världens fredligaste plats (=Sverige min anm) nu beklagar sig över att tilldelas ett stipendium som de kan göra vad de vill med – konst, frilansande, omvårdnad om sina under karriären negligerade närmaste, precis vad de vill – är förstås provocerande för yngre som aldrig släppts in på de marknader där extrema värdeökningar har gjort fyrtiotalisterna till mångmiljonärer bara genom att finnas till.

För så är det ju för fyrtio/femtiotalisterna, de som vi sextiotalister kallade för Jätteproppen Orvar. De har varit många, de har surfat på välfärds-Sveriges uppåtgående kurvor och nu vill de fortsätta jobba istället för att ta pension (ovan benämnt stipendium, om någon missade det).

Och Niklas W fortsätter:

Låt alla strebrar, alla vi som tragiskt nog tillåtit våra liv att handla om plikt och prestation, om lön och tävlan och konsumtion i stället för lättja, kontemplation och värdighet, låt oss fortsätta köra på upp till 100. Kör slut på oss, vi har ändå inte förstått vad livet går ut på.

Och med det är dagens inlägg slut och imorgon kommer jag tillbaka med kontemplation och värdighet, i form av en sedan länge utlovad text om yoga. Imorgon handlar det om Iyengaryoga och Lisa.

 

Att ge sig ut på marknaden

Ja, hugahuga sommarstuga, det var inte alltid bekvämt att ge sig ut på den dejtingmarknad där jobbsökande och rekryterare möts. Men jag känner att jag blev en hel del erfarenheter rikare. I alla fall blev det några historier att berätta vidare. Och en och en annan hypotes som borde testas.

Här kommer de i osorterad ordning:

  • nu har jag varit föremål för ett antal personlighetstester. I ett enda fall har jag fått diskutera kring utfallet av testet. Det kändes renhårigt, tycker jag eftersom en delar med sig ganska frikostigt av sig själv.
  • i något fall skulle jag både göra ett personlighetstest och ett ”problemlösnings”-test (någonslags IQ-test, antar jag) på nätet innan jag ens haft personligt samtal med någon på företaget. I och för sig var det en avtalstext liknande den som Apple brukar skicka på en som en skulle godkännas först. Jag orkade inte riktigt läsa (som sagt, avtalet var av Apple-typ), men jag tror och hoppas att företaget lovade att de inte skulle missbruka resultaten. Som tur var kvalificerade jag mig vidare till telefonintervju med riktig person, så jag behövde inte bli förorättat upprörd och integritetskränkt. Även om jag nu alltså gått in i det hela med (halv-)öppna ögon.
  • jag har sökt ganska många jobb inom den offentliga sfären – jag tänkte att min kompetens skulle kunna komma vårt gemensamma samhälle till godo. Men nejnej och nejtack. Just myndigheter och förvaltningar verkar slänga just mina ansökningar i högen med de ointressanta. I en annan fas skulle jag kunnat tro att det var jag som saknade kompetens eller hade för smal profil men eftersom jag fick så positiv respons på resten av jobbdejtingarenan så undrar jag verkligen vad som pågår på myndigheternas och förvaltningarnas HR-avdelningar. Är det där ålderismen firar sina verkliga triumfer?
  • det kändes som om jag fläkte ut mig på Match.com, Tinder, Elitsinglar.se och HappyPancake samtidigt och hela tiden. När det gäller jobbdejtingscenen så handlar det lika mycket om paketeringen som på den vanliga dejtingscenen. För att inte tala om storytelling och varumärke.
  • och precis som att skönheten finns i betraktarens öga så gäller numera samma sak för kompetens. Några absoluta värden existerar inte längre. Inte för oss manschettarbetare i alla fall.  De flesta begrepp är tänjbara och kan ges olika betydelse beroende på vem som hanterar dem.
  • jag kan kodorden nu. ”Letar nya utmaningar” sägs istället för ”hjälp, jag är ytterligt desperat efter nytt jobb, snälla, ge mig ett, vilket som helst, jag tar det!”. ”Förändringsbenägen” betyder ”jag gör vad ni säger åt mig att göra”. Det är en helt egen terminologi på jobbdejtingarenan. Det är mycket ”processer” också. Överallt.

Men, det måste jag säga, jag har mött flera rekryterare som varit fantastiska på att entusiasmera och som fått mig att känna mig som om jag verkligen har något att komma med. De har varit så unga att jag skulle kunnat vara deras mamma om jag börjat riktigt tidigt. De har behandlat mig som en människa. De har visat respekt, inte för min ålder men för min kompetens och erfarenhet och hur jag har förvaltat de storheterna.

Helt klart har den här fasen varit sanslöst spännande. Och skitjobbig.

Snart 55 och eftertraktad

Vid trettitre är man passé, vid trettifem kan man hälsa hem – så har det låtit i mitt huvud ända sedan jag var i den åldern. Och det var ju alltså tjugo år sedan. Jag gjorde ingen strålande karriär innan jag var tretti även om jag jobbade på intressanta ställen och med intressanta uppgifter och sedan dess har jag hankat mig framåt. Hoppade på och tillslut av en väldigt rolig bransch som efter ett tag hamnade i en kris som slog sönder alla strukturer som branschen dittills tagit för självklara. (Det här var bildbyråbranschen.) Beslöt mig då för att inte definiera mig som bildbyråmänniska utan som digital kommunikatör vilket gjorde att jag kom in i försäkringsbranschen. Här, berättelsen om mitt arbetsliv i ett väldigt litet nötskal.

Det kan jag klart konstatera: jag har inte varit direkt eftertraktad, jag har fått jobba för att komma vidare. Kan ju inte påstå att jag haft rekryterare hängande efter mig någon gång under mina år i arbetslivet.

Förrän nu. Vid 54 års ålder. Och efter en utmattning.

För att göra en lång historia kort: När jag väl kom till det läge att jag på sensommaren skulle skriva på ett anställningsavtal hade jag två jobb att välja på – två roliga, intressanta, utvecklande, välbetalda jobb i organisationer med snälla människor. Jag hade dessutom tre intervjuer inbokade som jag fick boka av. Eftersom jag fortsatte att skicka in ansökningar fram till att avtalen fanns där så har telefonen sedan fortsatt att ringa.

Och jag kan bara konstatera: min ålder har inte någon gång använts emot mig. Den har tvärtom använts för mig – som ett argument för att den breda och gedigna erfarenhet jag säger mig besitta är totalt trovärdig.

Det finns mycket mer att skriva om det här och det kommer jag också att göra. Men jag ville bara berätta, jag vill ingjuta hopp hos er andra i min ålder, jag vill vara ett (av förhoppningsvis flera) exempel på att senioritet och erfarenhet är efterfrågade storheter. Om, vill jag tillägga, en förvaltar sina erfarenheter och förädlar sina förmågor.

De två stora frågorna

Någon gång förra veckan stod det klart för mig att det är två frågor jag ständigt söker svar på. Och att det är letandet efter svaren som driver bloggandet.

Är ni redo?

Kan en av dem vara frågan som gäller meningen med livet?

Nejnej. Inte så enkelt.

Hm. Vad sägs om ”Föds människan god”?

Näpp. Inte den heller.

Dags att bara skriva, eller hur?

  1. Vad är den perfekta träningen för en sådan som mig?
  2. I vilka cirklar hittar en de bästa samtidskommentarerna? De som faktiskt gör en klokare.

Tungt. Eller hur?

Det var allt för idag.
God natt.