Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: arbetslivet (sida 1 av 18)

Vid 40 är det slut

Vid 40 år är det slut.

Då börjar åldersdiskrimineringen på den svenska arbetsmarknaden, visar en ny studie från två nationalekonomer.

Så stod det i en artikel i Expressen som publicerades för snart två år sedan. Och ja, jag har känt av det. Och i mina mörka stunder gjort det till ett personligt misslyckande. Så, att läsa vad John Mellkvist skriver är att få upprättelse, att lyssna på honom är att få hopp och kraft att kämpa vidare.

För ett par veckor sedan var Stockholms Handelskammare värd för ett frukostseminarium med John Mellkvist där han pratade om ålderism, åldersdiskriminering, ålder, lärande, perspektivbyten. Det var ett seminarium som blev fulltecknat inom ett dygn efter att det blev påannonserat.

Skulle du avfärda ditt barns lärare eller din sjuka förälders läkare med orden ”du är överkvalificerad”?

En retorisk fråga som ställer begreppet ”överkvalificerad” i ny dager. Helt enkelt – ”överkvalificerad” är ett fruktansvärt idiotiskt begrepp som används av slappt tänkande människor. Tänker jag. John Mellkvist är avsevärt smidigare när han säger att erfarenhet innebär att vi har mött många svåra saker tidigare och det betyder att vi kan hantera svåra saker snabbt. Han hänvisar också till Bodil Jönsson som har sagt:

Hjärnan formas hela livet. Yngre ser detaljer – äldre ser sammanhang.

John Mellkvist inledde seminariet med att prata om artister och ikoner som i 70-, 80- och 90-årsåldern gör turnéer, utsålda, bejublade och i Giorgio Moroders fall, sin första. Ålder är inte längre en automatisk utgallringsfaktor längre.

Men nästa insikt han landade i var att 2 av 3 vill byta jobb. 2 av 3 vill alltså inte vara på det jobb de idag har. Men det är inte konstigt att vi över 40 inte vågar röra på oss eftersom väldigt få vill ha oss. John konstaterade att Sverige och Danmark är de två mest ålderistiska länderna i världen. Hans analys är att det i båda fallen rör sig om små arbetsmarknader.

Men så kommer vi fram till det knepiga att vi i framtiden kommer att behöva jobba längre. Ja, jag ser fram emot att fortsätta kommunicera, analysera, påverka, digitalisera, å, vad jag vill bidra med kunskap och insikter och å, vad jag kan ha roligt. Om någon vill ha mig. Om nu någon överhuvudtaget vill ha mig.

Helknas. Alldeles topptokigt. Hur går det här ihop?

Som tur är finns nu John Mellkvist med i en delegation som är tillsatt av regeringen med syfte att få till en mer inkluderande och åldersoberoende arbetsmarknad. Han är helt enkelt en del av en diskussion, ett samtal, en debatt. Som jag nu sällar mig till och inte tänker fasa ut mig ifrån. Mer kommer!

Vad hände?

Livet hände. Det är väl så det brukar heta.

Jag behövde pausa, andas in, hämta andan, omorientera mig, reflektera. Efter att ha flyttat. För det var nog ändå det stora. Själva flytten. Men nu bor jag på ett nytt ställe, har hittat promenadvägar och närmsta livsmedelsaffär, har hittat ny prisnivå för varannan-veckas-uthyrningen på Airbnb och förstått att jag bor typ tjugo minuter från allt – däckhotell, Plantagen, IKEA, mamma, jobbet, Bio Rio, Skandinavisk Yoga och Meditationsskola, WestNineFitness och närmaste Clas Ohlson.

Men nu är det fullt i huvudet av tankar som måste formuleras för att bli tydliga. Klimatet kan jag inte förbigå med tystnad men jag kan höja rösten litet mer optimistiskt om delningsekonomin – titta bara på frågan som Icabanken frågade mig när jag skulle logga in för några månader sedan. Jag tror att jag också måste skriva om Jens Lapidus som en av våra bästa skildrare av det nya svenska klassamhället. Det blir nog en del om majonnäsens renässans också. Och Bhagwan får väl åka med på ett hörn.

Kan det bli ett inlägg i veckan, kanske?

Tack för att just du har väntat in mig. Puss och kram.

Det nya arbetslivet, ditt namn är rädsla

Ja. Ni som följer mig regelbundet vet att jag gillar en bra rubrik. Och jag önskar verkligen att jag kunde backa på den jag nyss skrev. Men tyvärr. Den innehåller alldeles för mycket sanning.

Det är inte specifikt mina egna upplevelser som jag pratar om. Det är förtroenden jag fått, historier jag hört, samtal jag lyssnat på. Och den korta sammanfattning jag fick av en organisationskonsult jag råkade sitta bredvid på ett intressant seminarium som handlade om helt andra, och mycket roligare saker. Hon sa:

Det genomgående i de organisationer som jag kallas in i att få ordning på är att människor är rädda. Särskilt mellancheferna. Deras rädsla är speciell eftersom den ofta är diffus. Men allmänt är att rädsla styr och genomsyrar de här organisationerna.

Jag skriver inte det här inlägget för att döma eller peka finger. Jag skriver det för att det är dags att titta närmare på det här. För jag kan ju inte påstå att det kom som någon överraskning det hon sa, organisationskonsulten. Hon hjälpte mig att göra en iakttagelse jag redan gjort mer generell. Jag säger inte att rädsla präglar alla organisationer, absolut inte, men att det är något som påverkar alldeles för många människor i deras vardagliga arbetsliv för att inte rikta strålkastarljuset på.

Vad är vi rädda för? Är det att förlora jobbet, hamna på undantag, exkluderas från sammanhang?

Och varför? Är det för att förändringens vindar blåser överallt? Och om den inte blåser så används den som argument för maktutövning av sådana som gillar sådant, tänker jag. Så i förändringens namn kan nästan allt ske.

Som vanligt tror jag att det enda som kan få oss att göra något är att först benämna demonen. Hur mycket styr rädslan i din organisation? Ärligt. Hämta inte fram värdegrunden och Powerpointarna nu. Var brutalt ärlig. Inför dig själv i alla fall. Konsekvenserna behöver du inte tänka på just nu, nu är det bara analysen som gäller. Försök att hämta in iakttagelser, försök att pröva hypotesen ”rädsla” när du försöker förstå märkliga konflikter och konstiga organisationsförändringar.

Och om demonen ”rädslan” inte finns i organisationen – var glad och jobba på.

Men är den där och sticker upp sitt fula huvud litet då och då, tänk att det inte är så överallt, tänk att rädslan antagligen påverkat hur du ser på dig själv och din egen kompetens. Och nu kan du agera utifrån din nyvunna insikt. Är du riktigt modig försöker du påverka din organisation, är du bara vanlig modig söker du dig bort.

Jag tänker fortsätta skriva om det här. Och en hel massa om förändring. Jag gillar förändring. När jag förstår mig på den. Och det gör jag för det mesta eftersom jag är nyfiken och därför läser, analyserar och diskuterar. Och läser, analyserar och diskuterar. Igen. Det här inlägget är en del av diskussionen. Berätta vad du har sett och upplevt och tycker!

Att ge sig ut på marknaden

Ja, hugahuga sommarstuga, det var inte alltid bekvämt att ge sig ut på den dejtingmarknad där jobbsökande och rekryterare möts. Men jag känner att jag blev en hel del erfarenheter rikare. I alla fall blev det några historier att berätta vidare. Och en och en annan hypotes som borde testas.

Här kommer de i osorterad ordning:

  • nu har jag varit föremål för ett antal personlighetstester. I ett enda fall har jag fått diskutera kring utfallet av testet. Det kändes renhårigt, tycker jag eftersom en delar med sig ganska frikostigt av sig själv.
  • i något fall skulle jag både göra ett personlighetstest och ett ”problemlösnings”-test (någonslags IQ-test, antar jag) på nätet innan jag ens haft personligt samtal med någon på företaget. I och för sig var det en avtalstext liknande den som Apple brukar skicka på en som en skulle godkännas först. Jag orkade inte riktigt läsa (som sagt, avtalet var av Apple-typ), men jag tror och hoppas att företaget lovade att de inte skulle missbruka resultaten. Som tur var kvalificerade jag mig vidare till telefonintervju med riktig person, så jag behövde inte bli förorättat upprörd och integritetskränkt. Även om jag nu alltså gått in i det hela med (halv-)öppna ögon.
  • jag har sökt ganska många jobb inom den offentliga sfären – jag tänkte att min kompetens skulle kunna komma vårt gemensamma samhälle till godo. Men nejnej och nejtack. Just myndigheter och förvaltningar verkar slänga just mina ansökningar i högen med de ointressanta. I en annan fas skulle jag kunnat tro att det var jag som saknade kompetens eller hade för smal profil men eftersom jag fick så positiv respons på resten av jobbdejtingarenan så undrar jag verkligen vad som pågår på myndigheternas och förvaltningarnas HR-avdelningar. Är det där ålderismen firar sina verkliga triumfer?
  • det kändes som om jag fläkte ut mig på Match.com, Tinder, Elitsinglar.se och HappyPancake samtidigt och hela tiden. När det gäller jobbdejtingscenen så handlar det lika mycket om paketeringen som på den vanliga dejtingscenen. För att inte tala om storytelling och varumärke.
  • och precis som att skönheten finns i betraktarens öga så gäller numera samma sak för kompetens. Några absoluta värden existerar inte längre. Inte för oss manschettarbetare i alla fall.  De flesta begrepp är tänjbara och kan ges olika betydelse beroende på vem som hanterar dem.
  • jag kan kodorden nu. ”Letar nya utmaningar” sägs istället för ”hjälp, jag är ytterligt desperat efter nytt jobb, snälla, ge mig ett, vilket som helst, jag tar det!”. ”Förändringsbenägen” betyder ”jag gör vad ni säger åt mig att göra”. Det är en helt egen terminologi på jobbdejtingarenan. Det är mycket ”processer” också. Överallt.

Men, det måste jag säga, jag har mött flera rekryterare som varit fantastiska på att entusiasmera och som fått mig att känna mig som om jag verkligen har något att komma med. De har varit så unga att jag skulle kunnat vara deras mamma om jag börjat riktigt tidigt. De har behandlat mig som en människa. De har visat respekt, inte för min ålder men för min kompetens och erfarenhet och hur jag har förvaltat de storheterna.

Helt klart har den här fasen varit sanslöst spännande. Och skitjobbig.

Snart 55 och eftertraktad

Vid trettitre är man passé, vid trettifem kan man hälsa hem – så har det låtit i mitt huvud ända sedan jag var i den åldern. Och det var ju alltså tjugo år sedan. Jag gjorde ingen strålande karriär innan jag var tretti även om jag jobbade på intressanta ställen och med intressanta uppgifter och sedan dess har jag hankat mig framåt. Hoppade på och tillslut av en väldigt rolig bransch som efter ett tag hamnade i en kris som slog sönder alla strukturer som branschen dittills tagit för självklara. (Det här var bildbyråbranschen.) Beslöt mig då för att inte definiera mig som bildbyråmänniska utan som digital kommunikatör vilket gjorde att jag kom in i försäkringsbranschen. Här, berättelsen om mitt arbetsliv i ett väldigt litet nötskal.

Det kan jag klart konstatera: jag har inte varit direkt eftertraktad, jag har fått jobba för att komma vidare. Kan ju inte påstå att jag haft rekryterare hängande efter mig någon gång under mina år i arbetslivet.

Förrän nu. Vid 54 års ålder. Och efter en utmattning.

För att göra en lång historia kort: När jag väl kom till det läge att jag på sensommaren skulle skriva på ett anställningsavtal hade jag två jobb att välja på – två roliga, intressanta, utvecklande, välbetalda jobb i organisationer med snälla människor. Jag hade dessutom tre intervjuer inbokade som jag fick boka av. Eftersom jag fortsatte att skicka in ansökningar fram till att avtalen fanns där så har telefonen sedan fortsatt att ringa.

Och jag kan bara konstatera: min ålder har inte någon gång använts emot mig. Den har tvärtom använts för mig – som ett argument för att den breda och gedigna erfarenhet jag säger mig besitta är totalt trovärdig.

Det finns mycket mer att skriva om det här och det kommer jag också att göra. Men jag ville bara berätta, jag vill ingjuta hopp hos er andra i min ålder, jag vill vara ett (av förhoppningsvis flera) exempel på att senioritet och erfarenhet är efterfrågade storheter. Om, vill jag tillägga, en förvaltar sina erfarenheter och förädlar sina förmågor.

”Men lilla gumman…”

PICT0659

Mamma och jag för längelängesedan. Långt innan någon började se på oss med medlidande.

Jag har varit på det förut. Jag HATAR medlidande. Jag HATAR att bli kallad ”lilla gumman” även om det inte uttalas.

Av de härskartekniker jag har mött i tillvaron är den här den teknik jag känslomässigt går igång på snabbast. Automatreaktion.

Att pressa på medlidande på någon som inte bett om det är ett effektivt sätt att sätta sig själv i en högre position än den andra. Det är att försvaga den andra. Det är att infantilisera den andra. Det är ett sätt att frånta den andra sin rätt att själv att definiera sig själv och tillvaron.

Jag har mött det själv.

Och jag har sett det i förhållande till min mamma. Hon är beroende av sin rullstol för att ta sig fram i tillvaron sedan mitten av 80-talet. Det som hände då var hemskt, det var ett trauma, det förändrade livet för henne och andra runt henne. Men nu är nu. Och hon är mycket mer än sin rullstol. Mycket mer än sina funktionshinder. Ändå insisterar människor att inte tilltala henne direkt och om de gör det så gör de det med ”lägga-huvudet-på-sned-och-tala-med-extrasnäll-röst”. Människor gör det också i förhållande till mig: ”men-hur-är-det-med-din-mamma?”-sagt-med-medlidsam-röst-och-det-obligatoriska-huvudet-på-sned.

Som tur är finns det tillräckligt med människor som ser styrkorna både hos mig och hos min mamma. Jag tror det är bäst att prata med dem och skita i resten.

 

Snart inleds säsongen av sanktionerat övervåld

image

Personerna på bilden har ingenting med texten att göra. Och tack till Wanås skulpturpark och Per Kirkeby för att ni inspirerar den tänkande allmänheten.

Eller det som tjockhudingarna kallar det – nollningar. Jag kom ihåg redan när jag i högstadiet hörde om att det på tekniska gymnasiet i den lilla staden där jag växte upp förekom aktiviteter där den enskilde helt plötsligt beordrades göra saker. Klättra på stegar, äta konstiga saker, överhuvudtaget synas och bedömas.

Och jag var så oändligt glad att jag bara skulle glida in någonslags reserverad gemenskap med andra mer eller mindre självmedvetna och obekväma flickor i en hum-klass. Det fanns inte med i min tankevärld att det skulle förekomma några initiationsriter där.

Många försvarar nollningarna, säger att ”det har ju alltid förekommit” (och, typ, ingen har ju dött än…..) och det är ett sätt att få nykomlingar att ”känna sig välkomna”. Hur obehagligt människor än har upplevt sina egna nollningar så är det märkligt många som senare försvarar företeelsen och som dessutom verkar se fram emot att själva utsätta andra för förödmjukelser, obehagligheter och ibland även fysiskt våld. För obehagligheter och förödmjukelser ser jag absolut som våld också, bara det att det är psykiskt och inte lämnar fysiska spår.

Så till slut är det dags att ställa frågan – vem ska bestämma om det är roligt med nollningar? Tjockhudingarna eller vi med tunn hud och sköra själar? Överallt annars i samhället skulle svaret vara självklart. Men nollningarna verkar vara heliga. Någon som förstår varför?

”Andas! Annars orkar jag inte med dig.”

En av mina vänner vill inte prata med mig förrän jag har återfått en normal andning.

Det har jag tänkt mycket på den senaste tiden. Att jag själv ofta är mitt i någonting när jag sätter mig ner vid ett fikabord, i ett sammanträdesrum eller vid middagen. Eller kliver in genom en dörr. Mitt i en berättelse, mitt i en tankegång. Inte så ofta bara där, just då.

(Som nu, när jag sitter och skriver det här en julimorgon på landet. Vinden är snäll, solen skiner varmt men jag har placerat mig i skuggan, jag hör en hel del fåglar, både stora och små, det är så tidigt att bara småbarnen hos grannarna hörs. Jag är litet närvarande när jag berättar om vad jag förnimmer, men faktiskt sitter jag ju här och skriver. Och då är jag inte riktigt här ändå.)

Tänk om det kunde bli självklart att varje möte, varje lektion i skolan skulle inledas av en gemensam stund av andningsfokus.

– Nu, säger avdelningschefen, så tar vi och sätter oss riktigt skönt i våra stolar. Blunda och känn hur stolen känns mot kroppen, mot lårens baksida, mot ryggen. Placera fötterna stadigt i golvet. Andas in genom näsan. Andas ut och låt axlarna sjunka. Fortsätt fokusera på andningen i tio andetag.

Eller så.

Skulle vi då ha helt andra möten? Helt andra skol- och arbetsdagar? Stand-up-möten och andra intressanta delar av agilt arbetssätt – vore det mer effektivt att byta ut dem mot en gemensam andningsstund?

Utan att bli alldeles flummig så måste jag ju säga att de gånger jag mediterat i grupp har stora saker hänt inom gruppen. Kanske är det bara för att vi just då har delat en lugn och fokuserad stund, att vi har delat en behaglig stund. Eller så sker faktiskt någotslags utbyte mellan människor i det meditativa tillståndet. Efteråt har det varit väldigt mycket svårare att kallprata. Att dra igång en debatt eller ett gräl skulle vara helt otänkbart.

Vad är din åsikt och erfarenhet? Själv ska jag kanske sätta timern på mobilen på alarm ganska många gånger om dagen. ”Andas” ska det stå när signalen ljuder. Med några utropstecken dessutom.

Jag avslutar med den tibetanska munken som så enkelt lär ut meditation.

 
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=nOJTbWC-ULc&w=560&h=315]

Vi måste tala mer om skor #blogg100 dag 97/2

tumblr_n1097325JP1qhehguo5_250

Eller egentligen om att jag kanske kommer att börja titta på gammel-tv igen. Några fredagar framåt. Jag insåg (woooooo!!!!!) att tredje säsongen av ”Suits” dragit igång igen på svt. Hur kunde jag missat detta? Jag har bloggat om ”Suits” och säkert skrivit om ”Suits” på Facebook, så hur kom det sig att jag inte fick någon påa om att ”Suits” har börjat? När jag alltid får upp annonser om böckerna jag bloggar om eller får ”likes” på Instagram från herrskräddare och -stylister i New York när jag skriver om ”Suits” eller får mejl från Netflix när mina favoritserier fått nya avsnitt.

De två första avsnitten av säsong tre var ganska sega. Men tredje avsnittet – nu börjar både de och jag komma till mig. Kläderna. Relationerna. Dialogen. Manipulationerna. Maktförhållandena.

Tankar så här långt:

Alla kvinnor i serien är väldigt magra. De har små bröst som inte exponeras. De har väldefinierade armmuskler utan att på något sätt kännas starka. De har långt hår med fall, bara en har Jennifer Aniston-rakt (och hon är i Louis Litt-klass, det vill säga en trickster). Och kvinnornas ålder får synas, det är riktigt, riktigt intressant. Ett ansikte med fåror och vackert sminkat får synas i närgången närbild, lätt skrynkliga halsar döljs inte med scarves utan exponeras. Tål att analyseras vidare.

Karaktärerna är väldigt ofysiska. Det viktiga är hur de ter sig med kläder på. Att få se Harvey Specter med blottat bröst vore direkt oanständigt.

Kläderna och damskorna spelar lika stora roller som huvudkaraktärerna. Damskorna är alltid högklackade, smaltåade och spetsklackade. Gärna med röd sula. Det finns inte en damblus, en damkavaj eller en kjol som bara är. De är under av skärningar, detaljer och draperingar.
När det gäller herrkläderna sitter de som Batmans dräkt. Åtminstone på Harvey Specter. Och hur hans kläder lyfts fram! Kameran smeker över slipsknut, manschetter och skjortkrage.

Har ni tänkt på att brittisk engelska tar större och större plats i amerikanske filmer? Den spänst som skillnaden mellan det amerikanska och det brittiska för med sig har lagts in i ”Suits” genom att två advokatbyråer på varsin sida om Atlanten har gått ihop. Kulturkrocken kommer att vara en motor i serien, helt klart. Redan nu har en fixare med lika stort ego som Harvey Specter dykt upp från den brittiska sidan. Han älskar bilar, förstår symbolvärdet i en Porsche Speedster från  1956 lika bra som Harvey Specter och dessutom är hans brittiska engelska mer av fixarkaraktär (underklass) än av Eton-karaktär.

Och Uni-ball gjorde en finfin produktplacering när Louis Litt skriker:
– Where are my Uni-balls? I can’t live without my Uni-balls!
Och där insåg jag, såsom varande ständigt på jakt efter den perfekta pennan, att jag måste intressera mig litet för Uni-balls.

Det är rätt att göra uppror #blogg100 dag 93/2

vendetta

Masken från filmen ”V för Vendetta”

Idag blir det helt enkelt tips på tre filmer som inte direkt är nya men som i alla fall återfinns på Netflix (eller på annan streamingtjänst. f.a.160601):

”V för Vendetta”

”Office Space” och

”We are legion”.

Alla tre handlar om uppror. Som är OK. På film. Vi andra knyter näven i byxfickan. Och tittar på film.

Skrattar gör man allra mest åt ”Office space”. 90-talet vibrerar av amerikanskt corporate bullshit, PC:ar från den tiden de var synonyma med IBM, disketter som bara var en generation ifrån floppydiskar och högt upphissade byxlinningar. Det vi lever med nu, att arbetet ska vara utvecklande, det skulle dåtidens ledning bara flatskrattat åt.

”V för Vendetta” är en klassiker i nörd- och populärkulturen som bara ska ses. Masken (Guy Fawkes-masken) spelar en stor roll. Utan den här filmen hade ”We are legion” sett helt annorlunda ut.