Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: arkitektur

Vår fåniga samtid

Någon som trodde att ”shabby chic” och bohemisk inredningsstil skulle få leva för alltid? Nejnej. Nu är det en trend som möjligen är intressant i Värmland och i vissa delar av Norrland.

Jag vill inte hänga ut er som tyckte att det här var (och är?) en förtjusande stil som ni egentligen alltid bekänt er till utan jag vill bara resonera litet kring moden kring möbler, hus och inredning. Tanken började bubbla i huvudet när jag i kön till skärgårdsbåten började samtala med en kvinna i min ålder som det visade sig att jag budat emot för sju år sedan om en sommarstuga. Hon berättade om hur de gjort om och redan innan hon öppnade munnen tänkte jag: mängder med trädäck, öppet till nock, slå ut väggarna, stora glasskjutdörrar. Javisst, jag hade rätt på alla punkter.

Inte för att jag är synsk på något vis utan för att det är så folk med hyfsat med pengar gör nu på 10-talet när de har köpt ett ställe i skärgården. Alla gör likadant. Så är det bara.

Och då började jag fundera på hur moden kommer att åldras? Avlutade möbler – kommer ni ihåg 70- och 80-talets hajp? Möbler inköpta på auktion eller hittade hos äldre släktingar skulle lutas av, berövas på all individualitet och proveniens. Och back-lashen som sedan kom – allt hån från kännare som grät krokodiltårar över den skatt i form av allmogemålningar som gått förlorad.

Hur många lever fortfarande med badrum från sena 80-talet och tidiga 90-talet? I aprikos eller lätt turkos, med struktur i kaklet, med bård, såklart, med bubbelbadkar. Någon som inom närmaste tiden kommer att minnas sådana med en positiv känsla av nostalgi. Nja, snarare med lätt skam, eller hur?

Jag har rantat på om köksrenoveringar förut. Och ja, jag tycker att det är ungefär det töntigaste en kan ägna sig åt. Det tär på jordens resurser, sätter familjelivet på outhärdliga prov, skapar UMS (utmattningssyndrom) och håller folk borta från riktigt skapande och reell personlig utveckling.

Samtidigt vet jag av erfarenhet att genuint god arkitektur är en viktig ingrediens i ett gott liv och i ett gott samhälle. Så jag är inne och tassar på minerat område här. Fast vad jag egentligen skulle vilja diskutera är hållbarhet, arkitektur och konsumismen. Men just nu får det här räcka som inlägg för idag. Jag hoppas jag skapat litet oro, några frågor, några invändningar. Och att du, som är som jag, nöjt tittar dig omkring och tänker: vad skön sängen är och soffan med! Med betoning på skön som i bekväm och hållbar, inte som i snygg att se på.

Påskhelg, nu blir det litet personligt #blogg100

bild 1

60-talsköket med 70-talsspis

bild 2

Natur-TV. Widescreen.

Jag har massor av idéer, men ett visst motstånd mot att skriva ihop längre texter. Jag hoppas att detta är ett övergående tillstånd eftersom jag tänkt mig att slutföra utmaningen Blogg100 för tredje året i rad. Idag blir det bara en tillståndsuppdatering med bildillustrationer.

Påskhelgen tillbringar jag med Aktivisten och Pojken, i det hyrda huset. Vi har tillslut fått upp värmen, fått igång pumpen och varmvattenberedaren och så kokade jag några ägg och ”färskpotatis” samt öppnade ett par burkar köpesill. Godis har vi haft i överflöd. Påskfriden är stor.

Hur du lyckas på Instagram och litet annat #bloggswe

roy andersson

En av mina Insta-bilder som fick en del likes.

morgonmän

Samma dimmiga kaj någon dag senare.

 

Dags att lägga upp en lista över det jag ska skriva om i veckan eller nästa vecka eller i framtiden:

1. hur du som varumärke knäcker Instagram-koden

2. den första boken i min lista över böcker som påverkat mitt liv kommer alltid att förbli ”Gentlemen”. Alltid. Alltid. Alltid.

3. social valuta – utan vilken vi är rökta! Utan Facebook-nätverk och rekommendationer kommer du aldrig att få hyra ett hotellrum, du kommer inte att få köpa försäkring till hyfsat pris och glöm att låna från bank!

4. ”gilla”-knappens makt. Hur du utan att anstränga dig ökar ditt sociala värde bara genom att veta om en grundregel. Allt enligt Cialdini.

5. så kommer jag nog att skriva något om IHR. Om året där. Om nätverket som finns. Om oss som tog oss igenom ”the boot camp” och kom ut som DIHR. Med risk för att bli intern. Och navelskådande.

 

 

Kan lyckan bo i ett hus?

huset huset1 huset2

Hur kan det komma sig att lukterna stannar kvar i ett hus? Femton år efter att jag lämnat huset kommer jag tillbaka och lukterna för med sig minnen som jag inte visste jag hade. I femton år har andra människor bott och levt i huset. De har byggt om en del, de har bytt fönster, de har målat en del, de har diskat, tvättat och rengjort, de har bränt rökelse och eldat brasor. De har sovit och lagat mat och hängt sina kläder i garderoberna.

Ändå. Under diskbänken luktar det som förut. I städskåpet är lukten densamma. När jag låser upp huset och öppnar dörren välkomnas jag av huset med samma doft som då. Jag går in i verkstaden där duschen finns och förs tillbaka till augustimorgnarna 1996. Jag brukade gå upp tidigt för att dricka en kopp te och ta en dusch innan vi åkte in till sta’n för att jobba. Det var vackra morgnar, med sol och P1 i bilradion.

Jag har ju länge misstänkt att det här huset har en själ, att huset ÄR. Vi som har bott, har hyrt, har ägt, har egentligen bara fått tillåtelse av henne, Huset. Det är hon som bestämmer. Och lukterna är hennes. De har ingenting med den tillfälliga ägaren, hyresgästen att göra.

Vi som har fått hennes tillåtelse att vara där glömmer henne inte. Första dagen som hyresgäst i somras kom Pojken och sa att vi hade besök. Det var en man med son. De var på besök på skärgårdsön för att där skulle ett stort bröllop gå av stapeln och mannen och sonen skulle närvara. Men innan det var dags för balunsen behövde mannen ta sig till norra delen av ön och Huset. Han hade vuxit upp där. Han behövde visa Huset för sin son. Han kände igen henne. Även om olika ägare har målat litet, bytt ut något här och något där, så ser hon ut som hon alltid gjort. Och mannen med sonen gick därifrån glad, han hade fått träffa henne igen och han hade känt igen henne.

“Bad architecture is in the end as much a failure of psychology as of design. It is an example expressed through materials of the same tendencies which in other domains will lead us to marry the wrong people, choose inappropriate jobs and book unsuccessful holidays: the tendency not to understand who we are and what will satisfy us.” Alain de Botton, The Architecture of Happiness