Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: återhämtning (sida 1 av 19)

Den dallrande sommarhettan

Jag tänkte att jag skulle skriva att jag har en enda uppgift den här sommaren/semestern och den fick jag av min PT Erling när jag frågade om hur jag skulle träna på under träningsuppehållet:

”Tagga ner”, sa han. Inget mer. Bara det.

Fast så insåg jag att förutom det så hade jag två uppgifter till – genomföra en flytt och vara förälder till två barn som just denna sommar står inför stora förändringar i livet. Så det där med att ”tagga ner” var inte helt enkelt. Men jag jobbar på det. Absolut. Jag har mediterat några gånger, praktiserat Yoga Nidra ett par gånger, dragit mig undan barnen i två dagar för att ha som enda uppgift på landet att elda i bastukaminen (en hel vetenskap) och bada kvällsbastu och morgonbastu samt simma fler än fem simtag.

Det är klart – den här tropiska värmen hjälper ju till i nedtaggandet, det måste jag säga. För jag och värme är inte världens bästa kombination. Jag blir lätt bränd av solen och jag känner mig svullen, svettig och orkeslös när jag rör mig ute dagtid. Så. Det är bara att göra som i länder där värmen är närvarande på ett mer förutsägbart sätt – gardiner neddragna/nedfällda för att hålla värmen ute på dagarna, siesta mest hela dagen och aktivitet på kvällarna.

Jag kommer ihåg antrosopdoktorn jag träffade när Valkyrian under en period var öronbarn. ”Naturen är stark”, sa han och rekommenderade att Valkyrian, som då var en fyraåring med trassligt hår och bävernylonoverall inte skulle sova middag utomhus, som hon gjorde hos sin dagmamma utan att hon skulle börja sova inomhus istället. Det örononda försvann och jag minns inte riktigt om det hände parallellt med att Valkyrian började sova middag inomhus men det jag minns med klarhet är antroposofdoktorns ord – ”Naturen är stark”.

Särskilt den här sommaren.

Semester

Semesterns funktion ur ett samhälleligt perspektiv är väl att återställa mig som produktiv arbetskraft. Jag reproducerar mig som arbetskraft, helt enkelt. Jag kommer att kunna köra några decennier till.

Så kan en se det.

Och så kändes det första semesterveckan. Jag sov, läste, gjorde utflykter, umgicks, vandrade i solnedgången på Alvaret. Och sov litet till. Handlade litet pressglas-artefakter som förde mig tillbaka till barndomen.

Men nu känner jag att det är dags för viss själslig uppbyggnad. Så jag har sagt mig själv att jag ska:

röra på mig en halvtimme per dag

skriva en halvtimme per dag

meditera eller göra Yoga Nidra en kvart om dagen

Och med det kommer jag att var nöjd. Inga stora ambitioner. Ingenting som känns oöverstigligt.

Jag undrar om tanken på ofyllda dagar gav mig en viss ångest så att bara den här trepunktslistan räckte för att jag skulle få ro i själen, en viss form för de ändlösa dagarna framför mig.

Nu har jag skrivit listan. Den är publicerad. Då gäller den.

Den femte juli

En rasande vacker morgon om än något kylig. Himlen är klarblå utan moln, Östersjön är mörkblå, träden är gröna och Vaxholm är gulligt.

Jag sitter i stillhet, har druckit mitt kaffe och låter mig föras in till Stockholm, lätt gungande av ”Sjöbris”. Vi är en handfull människor som är på väg in till sta’n, för att jobba, för att bunkra, för att semestern är slut. I Vaxholm kliver de tyska turisterna på. Det verkar finnas något ställe här just de tyska turisterna vet om och bor på eftersom det är här de går på båten på morgonen och det är här de kliver av på kvällarna.

Tankarna är som sländor, flyger iväg, stannar till ett tag, hovrar och drar iväg igen. Det blir visst inget problemlösande idag, inga hugskott att suga på, ingen spännande perspektivering.

Börjar jag helt enkelt fasa in mot ledighet? Jag hade ju inte tänkt att semestern skulle innebära ledigt från idéer, men blir det så kanske det är det jag behöver. I alla fall kan jag konstatera att denna vår, då så mycket gungat samtidigt, så är jag ändå frisk från utmattningen.  För jag rasade inte dit igen. Och nu, efter bara några veckor av relativt lugn på de flesta fronter så är jag i god form. Jag ser det vackra igen. Jag tycker det är roligt att småprata med människor igen. Jag sover gott. Jag kan styrketräna utan att få konstigt ont i kroppen.

Betyder det här att det nu är dags att ta itu med de stora världsproblemen eller ska jag faktiskt vila?

 

Uppvaknanden

Autentisk bild från insjö i Värmland förra helgen

”Vad har du på hjärtat?” frågar WordPress när jag loggar in. En trevligt ställd fråga, tycker jag som inbjuder till förtroenden.

Jag delar därför av  mig av åtminstone ett tillkortakommande – jag har varit en usel människa i sociala medier de senaste månaderna. Jag har gratulerat människor slumpartat, inte systematiskt eller efter min relation till dem. Jag ber om ursäkt för det. Så har jag inte kommenterat sådant som förtjänar genomtänkt respons utan, på samma slumpartade sätt tryckt på gilla-knappen litet här och där. Har jag tryckt på den när jag suttit vid en dator har jag lyckats nyansera mitt känslouttryck via emojis men har jag scrollat på mobilen har det ju bara blivit en tumme upp, oavsett inläggets känslomässiga karaktär.  Jag ber om ursäkt för det med.

Ja, usch. Dessutom har jag bara lagt ut bilder på solnedgångar och soluppgångar. Jag har inte taggat en enda människa, det är som jag varit ensam och von oben. Har jag skrutit eller har jag delat med mig av något storslaget vackert – fan vet. En ursäkt är kanske på sin plats här också. Jag är inte helt säker eftersom jag inte riktigt har koll på min avsikt med det jag publicerat.

Och då hamnar vi där jag eventuellt skulle landa. I reflektionen. För nu, efter en turbulent vår på alla kanter så har jag:

  1. börjat sova. Och då menar jag att jag satsar på att sova. Vi pratar 11 timmar samt middagslur när jag är ledig. Det var inte så att jag inte sov förut men nu vältrar jag mig i sovandet, jag briljerar i sovandet, jag sätter guldstjärna i min egen bok när jag dragit mig länge och somnat om flera gånger på morgonen.
  2. börjat mata mig med ”Twin Peaks” och annan fantastik för att göda det undermedvetna. Så att drömmarna kommer igång och berättar saker för mig som jag nästan vetat men tryckt undan.
  3. börjat bada igen. I sjön Gapern i Värmland var det så varmt att det gick att simma länge förra helgen men i Stockholms skärgård är det fortfarande alltför friskt. Men när jag badar händer något inombords, med förhållandet till min egen kropp och jag kan leva med att vara jag, så jag hoppas på att vattnet i skärgården skärper sig och bjuder in mig till bad snarast.

Reflektionen kommer jag att återkomma till. Och sovandet. Och fantastiken. För nu nosar jag på en period i tillvaron då eftertanken kommer att regera, då jag går från görande till varande, från robot till närvarande.

Men tusan, vad jag varit effektiv!

A full body scan eller vad händer i kroppen efter 55?

PICT0292

Carina till vänster och den som jazzar loss till höger är jag

Om du följt med mig under de senaste åren så vet du att jag varit igenom några år som präglats av utmattningssyndrom och efterverkningar av det. Jag har kämpat med att förstå vad min kropp behöver – jag har testat yoga nidra och mindfulness för att bryta stressen och slappna av, jag har tränat mindre och tränat mer och ibland tränat annorlunda och nytt, jag har sovit hämningslöst ibland och disciplinerat under andra perioder. Det har hänt att jag har dragit slutsatser för snabbt om att något funkat. Det har också hänt att jag bara av ren otålighet kört över kroppen för att jag så oändligt gärna velat vara tillbaka till någotslags normaltillstånd.

Men nu är jag frisk. På något sätt. Jag kan röra på mig, bli andfådd och svettig utan att sedan straffas med influensaliknande symtom i någon-några veckor efteråt. Det känns som ett mirakel. Och jag kan börja tänka på mina mål för träning igen. De har reviderats en del sedan jag skrev ner dem sist. Såhär ser de ut idag:

  • jag vill kunna sova gott och ha en kropp som fungerar
  • jag vill bli starkare för jag tycker det är skönt att kunna lita på att jag kan lyfta saker, kånka saker och släpa saker utan att be om hjälp
  • jag vill fortsätta vara rörlig och vig
  • jag vill orka cykla och promenera länge, inte nödvändigtvis fort men länge

Och ni som stått ut med mig har också förstått att jag brottats med starka känslor när det gäller yoga. Mycket av den yoga jag utövat har varit mjuk, långsam och inåtvänd. Jag har blivit alldeles kär och avslappnad. Men jag har ju också varit förtjust i det disciplinerade, exakta i yogan, i Ashtanga och i Iyengar.

Så har jag genom min träning hos PT Erling på Westninefitness börjat jobba med kroppen så att den snart (hoppas jag) kommer att fungera som en kropp är tänkt att fungera. ”Du kommer att få göra besynnerliga övningar som kommer att kräva ditt yttersta. Du kommer att bli trött och utmattad utan att göra något. Som det verkar.” Så står det på deras hemsida – och ja, precis så är det. Ofta är det mitt huvud som tröttnar först när jag gör mina övningar där, för jag är så smärtsamt koncentrerad.

Mitt i allt letande efter ”den perfekta träningen” glömde jag bort något viktigt – RÖRELSEGLÄDJEN. Men, nu är den återfunnen. Jag hittade den av en slump, på Friskis&Svettis, på deras Dans Fuego-pass. Så nu är jag fast. Måste ha min veckodos av dans. Har en känsla av att beroendet kommer att stegras och att jag snart kommer att behöva minst två pass per vecka. Friskis&Svettis-appen är just nu den mest använda appen i min telefon. Letar pass, försöker passa in med kalendern och livet, bokar och avbokar.

Så jag är tillbaka där jag började som 8-åring när jag tillsammans med Carina uppträdde i bikini på ett kalas – dansande. Bara för att jag måste. Bara för att dansen gör att hela jag är med, hela jag är där, det finns ingen delning mellan kropp och intellekt. Då stannar ”the monkey mind” helt. Helt.

Halleluja. 🙂

Tillbaka i vattnet

PICT0724

Jag och min tvilling i en finsk insjö 1970. Vi badade alltid så fort det fanns minsta chans. Det här var ett fint kvällsdopp. Mjukt insjövatten. Kvällsljummet i luften.

Förra året eller så skrev jag om att ett dopp i havet är bättre än Stesolid och jag har fortsatt praktisera bad och fundera på effekterna av dem.

Senast idag simmade jag fram och tillbaka utefter strandlinjen i 20-21-gradigt Östersjövatten. Några snälla svallvågor efter förbifarande båtar gjorde vattnet litet mjukt gungande då och då. Några vindilar kom och krusade ytan. Barnen plaskade, stänkte, kastade sig, simmade.

Jag kom upp till huset och kände mig väldigt tillfreds. Hela kroppen har varit med. Hela jag har varit med.

När det friska vattnet möter kroppen möter det HELA kroppen. Huden är ju vårt största organ till ytan sett och dessutom tätt försett med receptorer. Jag antar att när kroppen omsluts av vatten så är det en sensorisk kaskad vi är med om. Så många förnimmelser på en gång att tankeverksamheten tillfälligt pausas. Vår ”monkey mind” stängs tillfälligt ner på ett effektivt sätt. Är det bland annat därför välbehaget infinner sig efter ett bad precis på samma sätt som välbehaget infinner sig efter en stunds meditation?

IMG_0619

Och här är en nutida bild med plasket av Pojken.

 

Akta er för ”Marcella”!

Jag tror det var när jag fått telefonsamtalet från min dotter när hon satt i en trappuppgång i ett okänt hus i Nice tillsammans med de andra i sin familj och ett annat svenskt par, när de just undkommit den framrusande vita lastbilen, som jag började titta på ”Marcella” på Netflix. Jag fick telefonsamtalet innan jag ens hört eller sett något på TV eller i sociala medier om vad som hänt i Nice, så jag hann aldrig bli orolig utan blev i samma ögonblick viss om både dådet och om mina barns trygghet.

Men ändå. Jag behövde bli distraherad. Jag hade några dagar då jag bara ville att tiden skulle gå så att jag sedan kunde få träffa och ha barnen nära. Då började jag titta på ”Marcella”. Och tittade klart eftersom den var spännande och i lagom många avsnitt.

MEN. Hur många plotholes var det inte? Hur konstruerad var inte historien? Hur märkliga var inte karaktärerna? Hur litet kärlek till karaktärerna fanns där inte? Hur litet känsla och hur mycket rutinkonstruktion var där inte?

Hans Rosenfeldt. Det förklarar allt. Han är en duktig men helt okänslig snickargubbe. Han är nog bäst i världen på Post-it-lappar-konstruktioner. Men ackackack, hur långt han är från sin själ. Och därmed finns det ingen karaktär som får eller förtjänar kärlek, det finns ingen moral att hålla sig i. ”Marcella” är en duktig konstruktion som lämnade mig lätt illamående. Det luktar manipulation lång väg. Precis samma känsla som när jag läst ”Hypnotisören”. Usch, för sånt!

(Se ”River” istället. Stellan Skarsgård gör en hel men trasig människa trovärdig. Skådespeleri par excellence.)

”Andas! Annars orkar jag inte med dig.”

En av mina vänner vill inte prata med mig förrän jag har återfått en normal andning.

Det har jag tänkt mycket på den senaste tiden. Att jag själv ofta är mitt i någonting när jag sätter mig ner vid ett fikabord, i ett sammanträdesrum eller vid middagen. Eller kliver in genom en dörr. Mitt i en berättelse, mitt i en tankegång. Inte så ofta bara där, just då.

(Som nu, när jag sitter och skriver det här en julimorgon på landet. Vinden är snäll, solen skiner varmt men jag har placerat mig i skuggan, jag hör en hel del fåglar, både stora och små, det är så tidigt att bara småbarnen hos grannarna hörs. Jag är litet närvarande när jag berättar om vad jag förnimmer, men faktiskt sitter jag ju här och skriver. Och då är jag inte riktigt här ändå.)

Tänk om det kunde bli självklart att varje möte, varje lektion i skolan skulle inledas av en gemensam stund av andningsfokus.

– Nu, säger avdelningschefen, så tar vi och sätter oss riktigt skönt i våra stolar. Blunda och känn hur stolen känns mot kroppen, mot lårens baksida, mot ryggen. Placera fötterna stadigt i golvet. Andas in genom näsan. Andas ut och låt axlarna sjunka. Fortsätt fokusera på andningen i tio andetag.

Eller så.

Skulle vi då ha helt andra möten? Helt andra skol- och arbetsdagar? Stand-up-möten och andra intressanta delar av agilt arbetssätt – vore det mer effektivt att byta ut dem mot en gemensam andningsstund?

Utan att bli alldeles flummig så måste jag ju säga att de gånger jag mediterat i grupp har stora saker hänt inom gruppen. Kanske är det bara för att vi just då har delat en lugn och fokuserad stund, att vi har delat en behaglig stund. Eller så sker faktiskt någotslags utbyte mellan människor i det meditativa tillståndet. Efteråt har det varit väldigt mycket svårare att kallprata. Att dra igång en debatt eller ett gräl skulle vara helt otänkbart.

Vad är din åsikt och erfarenhet? Själv ska jag kanske sätta timern på mobilen på alarm ganska många gånger om dagen. ”Andas” ska det stå när signalen ljuder. Med några utropstecken dessutom.

Jag avslutar med den tibetanska munken som så enkelt lär ut meditation.

 
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=nOJTbWC-ULc&w=560&h=315]

Tid för reflektion

gryning

Jag trodde jag haft semester.

Men det var nog inte så.

Särskilt som jag åkte på bil”semester” med barnen. Med stopp på tre ställen på fem dagar.

Särskilt som jag hade några extraspännande Air’n’b-gäster som i ett fall gav mig ett spännande uppdrag och i ett annat fall påminde mig om resor och drömmar för trettio år sedan.

Särskilt som barnen var i Nice fjortonde juli och räddades i sista minuten från den framrusande lastbilen av sin pappa.

Så det där med reflektion fick visst bli nu. När barnen och jag varit på landet nästan en vecka. Kylen och frysen full med mat. Vattnet vid klipporna är äntligen riktigt njutningsfullt badbart. Våra aphjärnor (återkommer till det uttycket) har börjat lugna ner sig.

Jag sover mycket. Och drömmer tydliga drömmar. Det är som om jag skickar ut själen i drömvärlden när jag somnar. Och själen kommer tillbaka med meddelanden till mig. Jag har haft några riktigt obehagliga upplevelser i drömvärlden. Så obehagliga att jag behövt ligga kvar i sängen och låta själen komma ihåg att allt är lugnt, det finns ingen farlig människa här, inga mobbar som trycker på, bara vi tre, solen, träden, vattnet och en massa tid. Sedan har jag kunnat stiga upp och vara här och nu.

Tid för reflektion. Reflektion behöver tid. Reflektion kan inte stressas fram, då blir det bara förnuftigt tänkande.

Ett rejält sommarlov på tre dagar

PICT0512

När jag var i slukaråldern första gången.

Imorse var jag en åldrande kvinna som tog ett välgörande morgondopp före kaffet. Det kalla vattnet som jag klöv igenom med några simtag och som omslöt mig med sin friskhet, som väckte mig på alla sätt. Inte minst vaknade jag själsligt. Ingenting var kvar av den där luddighetskänslan, vad-ska-vi-hitta-på-idag-jag-har-inga-idéer-känslan. Jag kände en allmän optimism och förväntan. Jag behövde två mackor till kaffet efter badet. Kroppen var alldeles nöjd. Den log tillsammans med själen.

Vad det helt enkelt ett föryngringsbad jag tog?

För sedan har jag varit bokslukande tolvåring. Äntligen har jag givit mig på Harry Potter. Bara första boken än så länge, men jag inser att jag kommer att plöja dem alla. Jag vet att jag är sist ut, men vad spelar det för roll – den här underbara upplevelsen har legat och väntat på att tidpunkten skulle bli rätt och det är den nu.

Förutom att jag åkt fram och tillbaka mellan åldrarna har jag gjort ett sommarlov på några dagar. Jag har slappnat av med barnen så att vi alla sovit tio-elva timmar varje natt. Och jag har känt igen mig – ”Så här är det att sova! Det här är sömn. Det här är det som behövs för att själen och kroppen ska fungera. Just det!”

Jag har läst Harry Potter, jag har lyssnat på Roslund/Hellströms senaste ”Tre minuter”, jag håller på att läsa ”Jägaren” högt för oss allihop (inga djupa tungkyssar än så länge, de är så jobbiga när en läser högt). Vi har spelat spel, om att bli rik på bönor, om att få kortet med prinsessan och så det där eländiga spelet Fluxx där reglerna ändras hela tiden.

Då, igår när vädret spelade upp sig som den allra vackraste av svenska sommardagar, då badade vi hela dagen, kändes det som. Det är klart, ibland var vi uppe vid huset, men det var liksom bara för att vi snart skulle ner till klipporna och bada igen. Först var det nästan obehagligt kyligt att gå ner i vattnet, men så inträffade det där som jag nu minns från barndomen, att det helt plötsligt blir jätteskönt, att det går att simma och vara i hur länge som helst.

Klart att vi har plockat fästingar och legat vakna av irriterande flugor, men myggen har inte kommit ännu. Mycket märkligt.

Läst. Badat. Högläst. Spelat spel. Ätit godis. Kvällspromenerat med fågelsång och nattviolsdoft som sällskap. Eldat brasa. Gjort litet nytta.

Det absolut bästa med känslan av sommarlov är inte vädret. Är inte aktiviteterna eller bristen på dem. Det är känslan av att ledigheten är oändlig. Och full av möjligheter. Även om det är dimma. Även om kassan är skral.

(Jag skrev det här igår, dagen efter midsommardagen, om det är någon som blir förvirrad av väderreferenserna.)