Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: barnböcker (sida 1 av 3)

Present till läslovslediga

Livet är för kort för att läsa dåliga böcker. Nu för tiden är livslängden för böcker, särskilt böcker för barn väldigt kort. I den vanliga bokhandeln, i alla fall. Som tur är finns en stor andrahandsmarknad. Eftersom den knappa resursen då blir den vuxnas minne tänkte jag hjälpa till litet med tips. Andrahandsmarknaden, åtminstone inte Bokbörsen jobbar inte med retargeting och andra e-handelstrix.

Eftersom läslovet a.k.a. höstlovet sammanfaller med Allhelgonahelgen, De Dödas Dag, Halloween och annat som är förknippat med skräck, död och andar så börjar jag där.

  • ”Dödenboken” av Pernilla Stalfelt (fakta, omtanke och stor humor om den av oss vuxna fruktade döden men som barn förhåller sig mer lättsamt till)
  • ”Läskiga boken” av Pernilla Stalfelt. Hon är bara bäst när det gäller tabubelagda ämnen och annat som vuxna inte riktigt förstår humorn i.
  • ”Skogens systrar” av Petrus Dahlin.
  • ”Den stora spökräddningen”, ”Spökena på Clawstone castle”, ”Spökena från Carra” är tre av enormt roliga böcker av Eva Ibbotson.
  • ”Häxorna” av Roald Dahl. Tyvärr ganska dyr på andrahandsmarknaden.
  • ”Glasblåsarns barn”, ”Agnes Cecilia”, ”Tordyveln flyger i skymningen” av Maria Gripe.
  • ”Bläckhjärta”, ”Bläckmagi”, ”Bläckdöd” av Cornelia Funke. För den som älskar tjocka böcker med både vild fantasi och mörk ondska. Inte för de minsta,

Jag misstänker att det kommer en lista till. Eller en annan sorts lista inför julen.

Kanon, del 2. En reflektion kring kategorier. #blogg100 dag 91/1

rocky-horror-show-lips

Ett exempel på något som bör höra till allmänbildningen

Häromdagen satte jag alltså igång med att fundera på en populärkulturell kanon. Sådant man bör ha sett, hört och läst för att kunna manövrera sig runt i både höga och låga diskussioner. Livet blir litet roligare om man har koll på populärkulturens ”måsten”. Alla blinkningar i filmer till andra filmer, hänvisningar till TV-serier och musik i andra TV-serier, i annan musik och i böcker.

Om Hylands Hörna var det som fick Sverige att hänga ihop i slutet av 60-talet och början av 70-talet, så var väl ”Dallas” på 80-talet och ”Twin Peaks” på det tidiga 90-talet det som höll ihop oss som nation.

”Vem sköt J.R.?” och ”Vem mördade Laura Palmer?” var frågor som satte igång lagom hetsiga samtal som kittade ihop oss på arbetsplatser, i skolor och i familjen. Dagens första insikt handlar alltså om TV-seriernas betydelse.

Och därmed har jag kommit till dagens andra insikt: Böcker är en problematisk kategori när det gäller den populärkulturella kanonen. Däremot måste alltså kategorin TV-serier absolut med. Frågan är om kategorin Böcker ska ersättas med en kategori som innehåller barnböcker, sagor och ungdomsböcker. För visst bör man ha koll på Pippi Långstrump, Madicken, Emil-Ida-Alfred, Karlsson på taket, Bamse, Muminpappan, Muminmamman och Mårran. Ytterligare en nödvändig kategori är nog seriefigurer. Och en är TV- och dataspel.

Eller hur – visst måste man veta vem Spindelmannen är, vem Super Mario är och vad Tetris är?

Who wants yesterday’s paper? #blogg100 dag 80

 

serietidningar

En kasse lycka för 204 kronor.

”….nobody in the world”
Rolling Stones, 60-tal

Dagens tidning förvandlas till barlast när klockan passerar midnatt. Medan serietidningar har ett bestående underhållningsvärde. Absolut. Att komma hem med en tung kasse serietidningar som kostar en bråkdel av vad de kostade som nya men har helt intakt underhållningsvärde, det är lycka. För mig, för barnen.

Vi har tidningarna ett tag. Och så kan vi ge dem vidare.

Innehållet i kassen från Comics Heaven?

18 Knasen

6 Nemi

2 Marvel

8 Herman Hedning

De tio böckerna. Del 2. #blogg100 dag 72/2

Nu är det dags för trilogierna. Och tetralogierna (fyra böcker i svit). Och pentalogierna (fem stycken). Och hexalogierna (såklart – sex böcker i rad). Och därmed sagt att jag svårt övertrasserat mitt 10-böckerskonto.

Alberteböckerna av Cora Sandel

Cora Sandels berättelse om hennes uppväxt i Norge och hur hon tillslut tar sig därifrån, fast det verkar helt omöjligt. Sedan om hennes tid i Paris. Hon fryser mest hela tiden, mest i Norge, förstås och hon är fattig och hungrig. Hon vill så mycket, har begåvning och styrka men så få människor som stöttar henne (om än några). Hon dricker hett, hett kaffe för att bli varm och för att orka.
Låter förfärligt, eller hur? Men det är det verkligen inte. Det är ömsint, sinnligt, upprörande, stöttande, mänskligt, sorgligt, sant, nära, uppriktigt, avskalat. Modernt. Väldigt modernt.

Övärldenhexalogin av Ursula K. Leguin

Jag fick de tre första böckerna på engelska av min tvilling någon gång under det tidiga 80-talet. Jag har för mig att det tog ganska lång tid för mig att börja läsa dem. Hon hade pratat så mycket om böckerna, om symboliken, om språket, om storheten. Jag tror att jag var rädd för att jag inte skulle kunna ta till mig det stora i dem, att jag inte skulle se det hon såg, inte förstå. Men tillslut läste jag dem. Och jag har inte slutat än. Jag återkommer till dem gång efter gång. Jag försöker hitta orden för att beskriva känslorna jag får, men de är svåra att få fatt i. Vilken tur att Margaret Atwood valde den första boken ”A Wizard of Earthsea” till Wall Street Journal bokklubbsbok så att jag kan citera från den presentationen:

The “Earthsea” books are “a meditation on mortality or what it means to be alive,” Ms. Atwood says. “And also, of course, a meditation on power. What does it mean to have power?”

För, ja, att läsa böckerna är som att meditera. Det handlar inte om vad som faktiskt ser ut att ske, utan vad som händer inuti och bakom. Det egentliga.

Barbro Lindgrens Hemligttrilogi

Ja, järnvägar. Den första boken fick jag och min syster (vissa presenter fick vi tillsammans, det var ju lika så bra) i julklapp eller födelsedagspresent (födda på juldagen) när vi gick i fyran. Det var som att bli rammad att läsa ”Jättehemligt”. Helt nytt. Väldigt roligt. Som ett samtal med en ny kompis som ingen annan träffat och som pratade om litet mer vuxna saker. Och då berättade ändå Barbro Lindgren om sin uppväxt, 30 år tidigare. Men det är något väldigt universellt med hennes sätt att berätta om ungdomen (och senare barndomen, i Sparvel-böckerna), något som går utanpå tiden.

Några bubblare

Bläcktrilogin av Cornelia Funke

De här tre böckerna har jag läst högt. Men någon gång måste jag läsa dem tyst för mig själv, för att verkligen få uppleva dem. Cornelia Funke skapar en värld bortom vår värld som är magisk. Skrämmande på en massa sätt. Bland annat för att den tar sig in i vår värld på ett nyckfullt sätt, så att man aldrig kan veta riktigt vilken man är i. Sådär som när man är väldigt trött och drömmarna från natten före känns lika verkliga som den töckniga ”verklighet” man befinner sig i. Och det är via orden och böckerna transporten från ena tillvaron till den andra sker. Ibland.

Signe-trilogin av Kerstin Thorvall (”När man skjuter arbetare”, ”I skuggan av oron” och ”Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat; en spegelroman”)

I de här böckerna åstadkom Kerstin Thorvall något enastående – hon byter perspektiv och får en ny aspekt av sin mamma som hon så kallhamrat och förståeligt mejat ner i ”Det mest förbjudna” att verka helt trovärdig. Det har ju pratats mycket om Kerstin Thorvall och hur egocentrisk och omöjlig hon var som mamma och närstående. Då är det ju lätt att omvärdera allt hon skrivit. Att misstro. Gör inte det. Det här är stora berättelser.

Härskarringen-trilogin av J J R Tolkien

Såklart. Jag har bara läst böckerna en gång. Under en lång räcka veckor, nedsjunken i Fylke, Mordor och länderna däremellan på tunnelbanan för 35 år sedan. Men sedan har jag återupplevt allting om och om och om igen via filmerna. Som jag kan sugas upp i. När som helst. Märkligt. Aldrig tråkigt.

Dags för de tio böckerna. Del 1. #blogg100 dag 72/1

kvinnorummet

1. Sven Wernström ”Upproret”

Jag har nog alltid varit av den åsikten att det är rätt att göra uppror för rättvisans skull. Eller i alla fall ifrågasätta auktoriteter. Särskilt när auktoriteterna är av tvivelaktig karaktär – dåligt pålästa, uppblåsta av en eller annan anledning eller i största allmänhet rätt ut korkade.
Detta har dock gått parallellt med en stark fäbless för idoliserande av vissa personer och företeelser, så även här har jag varit motsägelsefull. Och de personerna har verkligen inte alltid varit förtjänta av den idolstatusen. Vad säger vän av ordning om Steve Priest eller om Micke Pettersson i mellanstadiet?

Men. Slut på utvikningen. ”Upproret” var den första bok som innehöll en revolutionär hjältinna. Det var min första Ellen Ripley, helt enkelt. Och boken läste jag en fyra-fem gånger.

2. Marilyn French ”Kvinnorummet

Den gick som följetong i tidningen Femina som mamma prenumererade på när jag gick i högstadiet. Jane Bark illustrerade. (Jag berättade för henne om hur stort intryck hennes illustrationer gjorde på mig då, som tretton-fjortonåring. Det var en gång när hon var inne på Bildhuset. Jag var starstruck, men kunde prata.) Senare läste jag den på engelska. Ett antal gånger. Tyvärr blev det bläddrade exemplaret en gång oavsiktligt dränkt och det var nog dödsstöten för just den boken. Men jag har på senare år köpt en med samma omslag, så det känns som samma bok. (Jag satt uppkrupen på toalettstolen och läste, min tvillingsyster låg i badet och läste. Vi läste väl högt här och där för varandra om det var någon särskilt bra passage. Och så skulle jag säga något eller göra något och plums!!! så föll boken i badvattnet. Och det var historien om hur ”The Women’s Room” blev dränkt.)

Åsa Beckman läste om ”Kvinnorummet” för några år sedan och skrev om det i Dagens Nyheter. Hon tyckte inte att den höll för en omläsning på 2000-talet. Och då hade boken verkligen betytt mycket för henne också. Så, jag vågar nog inte läsa om. Kanske bara den där mysiga beskrivningen av hemmafrutillvaron just innan Mira en dag ser sig själv sitta på golvet och skura det. Just det som hon lovat sig själv att ALDRIG göra. (Jag inser att de där två sista meningarna kan komma att hållas emot mig. Jag slutar här och övergår till nästa bok och låter frågetecknen hänga i luften.)

3. Michail Bulgakov ”Mästaren och Margarita

Fantasy när den är som bäst. Det sommarheta Moskva där Djävulen går omkring, klädd som gentleman. Boken fanns med i en kasse böcker som en lång, ung man som mest var förälskad i min tvillingsyster hade lånat ihop på biblan och lämnade till oss. Kassen innehöll mest science fiction. Och så ”Mästaren och Margarita” utan vidare kommentar. Vi var femton år då, hade nyss börjat i gymnasiet på Östra Real. Jag läste den varje år under en lång räcka av år. Bara att höra de inledande meningarna inombords förde mig in i detta heta, drömska Moskva där allting kan ske.

 

Hur du sliter dina barn från skärmen. Garanterat resultat. #blogg100 dag 70/1

Ja, det var väl en rubrik som inbjöd till läsning, eller hur?

Och jag tänkte faktiskt leverera också. Men det där med garantier, det la jag till som en eftergift åt ironin.

Högläsning. Jag säger det igen – högläsning. Jag skriver det med litet större bokstäver – HÖGLÄSNING.

 

ove

Boken jag läser och andra lyssnar till just nu

 

Om du vill att dina barn ska bli kloka, läs sagor för dem. Om du vill att de ska bli ännu klokare, läs fler sagor för dem.

Så lär Albert Einstein ha sagt. Och såklart är det så. Sagorna berättar för oss om OM. Om att det finns andra sätt, om att tankarna kan få leka fritt, om att fantasin kan bygga vad som helst, om att tankarna inte har gränser som den vanliga verkligheten ofta ser ut att ha. Det är också därför jag tror att det är direkt skadligt att bara läsa Dagens Industri, ekonomisidorna och managementlitteratur. Som ju många gör. Möjligen med inslag av någon deckare.

Det är alltså ett argument för högläsning riktad till barn. Andra argument är att det är underbart roligt att dela stora upplevelser och att det är gosigt att få vara nära barn och att den gemensamma koncentrationen skapar en gemenskap och ett lugn.

Men det är klart, det går ju inte att läsa vad som helst. Det är till och med väldigt svårt att hitta bra högläsningsböcker. Aktivisten är artig och har därför plågat sig igenom en del böcker som jag absolut velat läsa högt medan Pojken bara helt plötsligt inte finns kvar i rummet om han tappat koncentrationen. De tre senaste böckerna vi givit oss på har däremot varit riktiga femettor när det gäller högläsning: ”Beskyddaren” av Harlan Coben, ”Den skrikande trappan” av Jonathan Stroud och ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman.

Det enda jag kan säga är att ”Beskyddaren” innehåller litet för djupa kyssar för att läsa om för lättgenerade tonåringar och nästan-tonåringar och att ”En man som heter Ove” har för många påhejare – då blir jag skeptisk. Men när det gäller Ove-boken så skulle jag vilja säga att den innehåller det mesta som den perfekta högläsningsboken ska ha: humor, spänning, vänskap, en del sorg och saknad och, som sagt nolltolerans när det gäller djupa kyssar och andra intimiteter.

Ektoplasma, stön och järnfilsspån #blogg100 dag 67/1

lockwood

Jag har inte blivit fysiskt spökberörd. Tur det, då skulle någon del av kroppen sakta blåfärgas och kanske trilla av. Men jag blev alldeles förtjust i det spökinvaderade Storbritannien där de tre unga kollegorna i Lockwood & co jagar spöken och försöker hålla konkursen stången.

Trots all isande fasa och skärande, ohörbara skrik så puttrar ”Den skrikande trappan” av samma trevlighet som jag kommer ihåg från min barndoms läsande av Edith Nesbits klassiker och, naturligtvis, Fem-böckerna. Det har förstås att göra med att teet spelar en viktig roll, precis som det sig bör. Teet och så förstås vänskapen som växer fram mellan de tre; Lockwood själv (den långe, ståtlige), George (den något trindare med glasögon) och Lucy i leggings och kängor som har särskilt utvecklad känslighet.

Jonathan Stroud som har skrivit om de tre och deras företag har utlovat fler böcker i samma serie. Jag ser fram emot dem. Nu ska jag sätta boken i händerna på Aktivisten och Pojken, får se vad de tycker. De är ju mer i målgruppen än jag.

Om en samtida hjältinna, Lotta Olsson #blogg100 dag 63/1

Det går långsamt i huvudet idag. Därför får jag ta och lyfta fram en kvinna som måste läsa fortare än vi andra….. ja, just det, ta något som du gör riktigt snabbt. Inte ens en uschel metafor kunde jag få ur mig idag.

Naturligtvis pratar jag om Lotta Olsson som varje lördag i Dagens Nyheter har en hel sida till sitt förfogande, där hon helt får bestämma tema och presentera 8 läsvärda böcker. Nu senast var temat ”Familjen”. Annars har det varit deckare, skräck, science fiction, den nya sortens genre som vänder sig både till ungdomar och vuxna och en hel del annat. Varje tema, varje genre tas om hand med respekt, hur illa andra än tittar på genren eller temat. Ja, just det, en gång ägnades hela sidan åt de förkättrade Harlequin-böckerna. Som jag i min snobbism inte ens tittar åt när jag ser bokstället på Willys.

Det intressanta med Lotta Olsson är hennes respektfulla behandling av genrer som vanligtvis inte ens berörs i dagstidningarnas kulturdelar och att hon också närmar sig ”finlitteratur” med samma uppskattning och angreppssätt. Hon visar respekt samtidigt som hon kräver att böcker ska vara läsvärda och här visar hon ingen mannamån, lika för alla är det som gäller.

Vi verkar dela ett flertal läsupplevelser: Pella-böckerna, ”Väggen” av Marlen Haushofer, Övärlden-sviten av Ursula K LeGuin (med särskild vikt vid de två sista; ”Tehanu” och ”The Other Wind”) för att nämna några. Ej att förglömma den korta, korta science fiction-novell som hon refererade till för någon månad sedan – just den gav mig en ”sense of wonder”, den känsla varje hängiven science fiction-författare är ute efter att skapa hos sina läsare.

Jag tror att populärkulturen ofta har viktiga saker att berätta om oss och om vår samtid. Bara man orkar lyssna och plöja. Då är det bra att man fortfarande är i slukaråldern fastän man fyllt femtio. Som Lotta Olsson och jag.

Förpubertalt eller uppbyggande? #blogg100 dag 59/2

DSC_0174

Vad är det som är verkligt? Det som pågår utanför eller innanför?

Någon av mina kompisar på Facebook skrev att den som gillar fantasy efter puberteten har allvarliga problem.

Ibland är det bra att folk tycker, för då får man tycka annorlunda och dessutom (det är det extrafina) känns det angeläget att formulera (åtminstone för sig själv) varför man tycker på ett annat sätt.

Förutom att jag känner mig personligt påhoppad (fast det kan jag ta) så tycker jag verkligen helt tvärtemot. Jag tror att de som gillar fantasy efter att de nått vuxen ålder är de som verkligen förstår vad livet handlar om.  De som däremot tycker att fantasy är barnsligt och löjligt är pretentiösa typer som bara vill göra sig märkvärdiga och som inte egentligen förstår de stora, djupt mänskliga känslorna.

Äsch. Nu drog jag ner mig själv på den där larviga pajkastningsnivån och det var ju inte alls meningen. Jag skulle ju faktiskt försöka formulera varför det är nödvändigt och angeläget att läsa fantasy i vilken ålder man än befinner sig.

Jag lånar Sara Bergmark Elfgrens resonemang om att fantasy kan betraktas som super-realistiska berättelser. Genom att förhålla sig lättsinnigt till ”verkligheten” (mellanmjölk, betong, Nytorget, bakfylla, VAB, krånglande kopiatorer och RUT-avdrag) som fantasyförfattare gör kan berättelserna röra vid det riktigt sanna. Det riktigt sanna som ”verkligheten” egentligen inte består av fast det är så lätt att fastna i tron att det riktiga livet handlar om bolåneräntor.

Nu känner jag att jag börjar förlora mig i någon metafysisk sfär. Som om jag snart skulle hälla upp ett glas Vino Tinto och börja prata om Livet, Kärleken och Döden. För att sedan somna i någon annans soffa med en basker alldeles för snett på skulten. Och det hennafärgade håret i en trasslig tova i bakhuvudet.

Fantasy. Super-realism. Ondskan finns. Godheten och kärleken finns. Det gäller, som i sagorna att bestämma sig för att inte vända tillbaka, utan precis som Frodo fortsätta med sitt uppdrag. Att våga tro att det finns goda saker och hedervärda människor att strida för, att det finns ondska att kämpa mot, om det så är i form av girighet, våld, maktfullkomlighet eller bara det allmänna slappa tänkandet.

Fantasy behövs för att påminna oss om att det som gör oss mänskliga inte är nyrenoverade kök, slentriangnäll eller Jimmy Choo-skor.

Jag återkommer med tankar om fantasy, om varför jag läser Övärlden-böckerna (Ursula K LeGuin) om och om igen och om varför jag fortsätter att försvinna in i andra tider och världar med mina barn när vi läser högt.

Bästa högläsningsböckerna för alla åldrar #blogg100 dag 58/2

jellicoe_road

En lista över tänkbara julklappsböcker. Till vem som helst. Mormödrar, pappor, tonåringar, barn. Ensamstående – kan man dejta genom att läsa högt? Annars är det här njutbara böcker att även läsa i all tysthet.

”Jellicoe Road” av Melina Marchetta. Liknar ingenting annat. En bok om tonåringar eller en bok om livet självt och om allt som är viktigt. Om band mellan människor som knyts och som påverkar alla runtomkring. Om lojalitet, kärlek och död. Om misstag som får förödande konsekvenser. Om livets turer. Mitt ibland de stora frågorna finns både humor och ytlighet.

”Smaragdernas bok” av John Stephens. Tidsresor,  tre utvalda syskon som tror sig vara helt vanliga, den yttersta ondskan, den största godhet och solidariteten.

”Arra, legender från Lavora” av Maria Turtschaninoff. Makalöst vacker, både i språk och i det som berättas. Legenderna är som en skör väv som skimrar i magiska nyanser. Arra är en stark flicka med en alldeles speciell begåvning.

”Våffelhjärtat” av Maria Parr. Vill ni skratta högt tillsammans – läs den här boken. Alldeles underbar. Den norska naturen är påtagligt närvarande men absolut inte påträngande om man inte är lagd åt det naturintresserade hållet.

”Skuggan från norr” av Philip Pullman. Väldigt rolig att läsa, mycket dialog att försöka dramatisera, härliga miljöer och mycket, mycket spännande. Romantik, ondska, kärlek, svek, lojalitet, magi – ja, här finns allt. Sekelskifts-London. Mörka gränder, Sherlock Holmes och Jack the Ripper-känsla. Utan alltför mycket ”titta-oroligt-över-axeln”.

”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” av Ransom Riggs. Ursäkta att jag upprepar mig – men den här boken liknar inte heller någonting annat. Det är intressant att både ”Miss Peregrines…” och ”Jellicoe Road” har speciella omslag. Matt papper. Stumfilmskrusiduller. Omslag som väcker stark nyfikenhet på historierna inuti.

Jag önskar SÅÅÅ att jag kunde få med de fem böckerna om Övärlden av Ursula K. LeGuin på den här listan. Men jag har testat att högläsa de tre första delarna på mina barn och de lyssnade tålmodigt enbart för att de visste att de böckerna är bland de viktigaste i mitt liv. Jag tror att de var ganska glada när vi hade läst ut ”Den yttersta stranden” och vi gav oss på något mer färgstarkt. Men,men, testa själva och rapportera! Det borde finnas barn och unga som lyssnar med glitter i blick.

Jag glömde! Den ganska trista machonorsken Jo Nesbös snåriga deckare om den osympatiske Harry Hole får inte mig att vilja läsa något han har skrivit. Men så råkade vi få hem hans första bok om Doktor Proktor från Barnens Bokklubb och sedan skrattade vi så trillade ur sängen. Och köpte naturligtvis bok nummer två också.

Verifierad av MonsterInsights