Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: barnböcker (sida 2 av 3)

Uppladdning

blogg100-logotype-300x256

Den första mars börjar Blogg100 igen. Jag tänker hänga på för fjärde året i rad. Men i år tänkte jag göra på ett nytt sätt – jag tänkte återanvända material jag redan skrivit men sätta ihop inläggen tematiskt och kronologiskt.

En lång berättelse kommer att handla om mitt insjuknande i och tillfrisknande från utmattningssyndrom. Det är dagboksanteckningar som är fyllda av reflektioner och funderingar – vilka är vi som blir utmattade, varför står vården ofta handfallen inför den här åkomman, vad har vår samtid med den galopperande epidemin att göra?

Jag kommer också att lägga ihop de inlägg som handlar om serier och filmer på Netflix.

Jag har ett gäng inlägg som handlar om böcker, det är rekommendationer och varningar. Ofta handlar om det flera böcker i samma post – exempelvis i inlägget som handlar om böcker som varje ung kvinna borde läsa.

Under åren har jag bidragit med några riktigt, riktigt bra recept – de tänker jag publicera på rad. Så ni som är intresserade av mat har chansen att få inspiration varje dag under närmare två veckor. Och ni som högaktningsfullt struntar i vad ni stoppar i er eller i alla fall inte gillar att laga det själv – hoppa över Issadissa under samma period.

Så har jag skrivit en del om samverkanskonsumtion. Det tycker jag är ett väldigt spännande område. Det blir nog en fyra-fem dagar som bloggen kommer att handla om det.

Blir det om tvillingar också? Ja. Jag tror det.

När ett nytt tema är på gång ska jag försöka vara tydlig om hur lång tid framåt bloggen kommer att domineras av det temat. På samma sätt som jag ska vara tydlig när ett tema är på upphällningen och vad som sedan väntar.

 

I charterresornas början #blogg100 #tbt

PICT0314

Jag hade varit magsjuk hela dagen, medan Karin och mamma var på bussutflykt.

PICT0315

Att sitta ute på café var något väldigt exotiskt. Jag kommer ihåg att jag drack persikojuice och att det smakade som något som kom från paradiset.

PICT0316

Den italienska landsbygden och dess invånare. Lika oss.

PICT0348

Ibland tog vi på oss likadana kläder. De mintgröna byxorna hade fransar som förlängning. Och nunnorna gick omkring.

PICT0359

Vi åkte gondol i Venedig. Ingick i utflyktspriset.

Min första charterresa bekostades med kvittopengar från Konsum. Det var Karin, jag och mamma som åkte två veckor till Rimini. Förutom magsjuka så hann vi med Florens, Venedig, San Marino och helpension. Jag åt zucchini för första gången och minns fortfarande doften av panad och timjan i matsalen.

Vi hade med oss alldeles för få böcker. Jag läste en och samma Lotta-bok tre gånger under dessa fjorton dagar.

TV på rummet? Ha!

Det var viktigt att täcka armar och axlar när man skulle besöka kyrkor.

 

De tio böckerna. Del 2.

Nu är det dags för trilogierna. Och tetralogierna (fyra böcker i svit). Och pentalogierna (fem stycken). Och hexalogierna (såklart – sex böcker i rad). Och därmed sagt att jag svårt övertrasserat mitt 10-böckerskonto.

Alberteböckerna av Cora Sandel

Cora Sandels berättelse om hennes uppväxt i Norge och hur hon tillslut tar sig därifrån, fast det verkar helt omöjligt. Sedan om hennes tid i Paris. Hon fryser mest hela tiden, mest i Norge, förstås och hon är fattig och hungrig. Hon vill så mycket, har begåvning och styrka men så få människor som stöttar henne (om än några). Hon dricker hett, hett kaffe för att bli varm och för att orka.
Låter förfärligt, eller hur? Men det är det verkligen inte. Det är ömsint, sinnligt, upprörande, stöttande, mänskligt, sorgligt, sant, nära, uppriktigt, avskalat. Modernt. Väldigt modernt.

Övärldenhexalogin av Ursula K. Leguin

Jag fick de tre första böckerna på engelska av min tvilling någon gång under det tidiga 80-talet. Jag har för mig att det tog ganska lång tid för mig att börja läsa dem. Hon hade pratat så mycket om böckerna, om symboliken, om språket, om storheten. Jag tror att jag var rädd för att jag inte skulle kunna ta till mig det stora i dem, att jag inte skulle se det hon såg, inte förstå. Men tillslut läste jag dem. Och jag har inte slutat än. Jag återkommer till dem gång efter gång. Jag försöker hitta orden för att beskriva känslorna jag får, men de är svåra att få fatt i. Vilken tur att Margaret Atwood valde den första boken ”A Wizard of Earthsea” till Wall Street Journal bokklubbsbok så att jag kan citera från den presentationen:

The “Earthsea” books are “a meditation on mortality or what it means to be alive,” Ms. Atwood says. “And also, of course, a meditation on power. What does it mean to have power?”

För, ja, att läsa böckerna är som att meditera. Det handlar inte om vad som faktiskt ser ut att ske, utan vad som händer inuti och bakom. Det egentliga.

Barbro Lindgrens Hemligttrilogi

Ja, järnvägar. Den första boken fick jag och min syster (vissa presenter fick vi tillsammans, det var ju lika så bra) i julklapp eller födelsedagspresent (födda på juldagen) när vi gick i fyran. Det var som att bli rammad att läsa ”Jättehemligt”. Helt nytt. Väldigt roligt. Som ett samtal med en ny kompis som ingen annan träffat och som pratade om litet mer vuxna saker. Och då berättade ändå Barbro Lindgren om sin uppväxt, 30 år tidigare. Men det är något väldigt universellt med hennes sätt att berätta om ungdomen (och senare barndomen, i Sparvel-böckerna), något som går utanpå tiden.

Några bubblare

Bläcktrilogin av Cornelia Funke

De här tre böckerna har jag läst högt. Men någon gång måste jag läsa dem tyst för mig själv, för att verkligen få uppleva dem. Cornelia Funke skapar en värld bortom vår värld som är magisk. Skrämmande på en massa sätt. Bland annat för att den tar sig in i vår värld på ett nyckfullt sätt, så att man aldrig kan veta riktigt vilken man är i. Sådär som när man är väldigt trött och drömmarna från natten före känns lika verkliga som den töckniga ”verklighet” man befinner sig i. Och det är via orden och böckerna transporten från ena tillvaron till den andra sker. Ibland.

Signe-trilogin av Kerstin Thorvall (”När man skjuter arbetare”, ”I skuggan av oron” och ”Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat; en spegelroman”)

I de här böckerna åstadkom Kerstin Thorvall något enastående – hon byter perspektiv och får en ny aspekt av sin mamma som hon så kallhamrat och förståeligt mejat ner i ”Det mest förbjudna” att verka helt trovärdig. Det har ju pratats mycket om Kerstin Thorvall och hur egocentrisk och omöjlig hon var som mamma och närstående. Då är det ju lätt att omvärdera allt hon skrivit. Att misstro. Gör inte det. Det här är stora berättelser.

Härskarringen-trilogin av J J R Tolkien

Såklart. Jag har bara läst böckerna en gång. Under en lång räcka veckor, nedsjunken i Fylke, Mordor och länderna däremellan på tunnelbanan för 35 år sedan. Men sedan har jag återupplevt allting om och om och om igen via filmerna. Som jag kan sugas upp i. När som helst. Märkligt. Aldrig tråkigt.

Dags för de tio böckerna. Del 1.

kvinnorummet

1. Sven Wernström ”Upproret”

Jag har nog alltid varit av den åsikten att det är rätt att göra uppror för rättvisans skull. Eller i alla fall ifrågasätta auktoriteter. Särskilt när auktoriteterna är av tvivelaktig karaktär – dåligt pålästa, uppblåsta av en eller annan anledning eller i största allmänhet rätt ut korkade.
Detta har dock gått parallellt med en stark fäbless för idoliserande av vissa personer och företeelser, så även här har jag varit motsägelsefull. Och de personerna har verkligen inte alltid varit förtjänta av den idolstatusen. Vad säger vän av ordning om Steve Priest eller om Micke Pettersson i mellanstadiet?

Men. Slut på utvikningen. ”Upproret” var den första bok som innehöll en revolutionär hjältinna. Det var min första Ellen Ripley, helt enkelt. Och boken läste jag en fyra-fem gånger.

2. Marilyn French ”Kvinnorummet

Den gick som följetong i tidningen Femina som mamma prenumererade på när jag gick i högstadiet. Jane Bark illustrerade. (Jag berättade för henne om hur stort intryck hennes illustrationer gjorde på mig då, som tretton-fjortonåring. Det var en gång när hon var inne på Bildhuset. Jag var starstruck, men kunde prata.) Senare läste jag den på engelska. Ett antal gånger. Tyvärr blev det bläddrade exemplaret en gång oavsiktligt dränkt och det var nog dödsstöten för just den boken. Men jag har på senare år köpt en med samma omslag, så det känns som samma bok. (Jag satt uppkrupen på toalettstolen och läste, min tvillingsyster låg i badet och läste. Vi läste väl högt här och där för varandra om det var någon särskilt bra passage. Och så skulle jag säga något eller göra något och plums!!! så föll boken i badvattnet. Och det var historien om hur ”The Women’s Room” blev dränkt.)

Åsa Beckman läste om ”Kvinnorummet” för några år sedan och skrev om det i Dagens Nyheter. Hon tyckte inte att den höll för en omläsning på 2000-talet. Och då hade boken verkligen betytt mycket för henne också. Så, jag vågar nog inte läsa om. Kanske bara den där mysiga beskrivningen av hemmafrutillvaron just innan Mira en dag ser sig själv sitta på golvet och skura det. Just det som hon lovat sig själv att ALDRIG göra. (Jag inser att de där två sista meningarna kan komma att hållas emot mig. Jag slutar här och övergår till nästa bok och låter frågetecknen hänga i luften.)

3. Michail Bulgakov ”Mästaren och Margarita

Fantasy när den är som bäst. Det sommarheta Moskva där Djävulen går omkring, klädd som gentleman. Boken fanns med i en kasse böcker som en lång, ung man som mest var förälskad i min tvillingsyster hade lånat ihop på biblan och lämnade till oss. Kassen innehöll mest science fiction. Och så ”Mästaren och Margarita” utan vidare kommentar. Vi var femton år då, hade nyss börjat i gymnasiet på Östra Real. Jag läste den varje år under en lång räcka av år. Bara att höra de inledande meningarna inombords förde mig in i detta heta, drömska Moskva där allting kan ske.

 

Hur du sliter dina barn från skärmen. Garanterat resultat. #bloggswe

Ja, det var väl en rubrik som inbjöd till läsning, eller hur?

Och jag tänkte faktiskt leverera också. Men det där med garantier, det la jag till som en eftergift åt ironin.

Högläsning. Jag säger det igen – högläsning. Jag skriver det med litet större bokstäver – HÖGLÄSNING.

 

ove

Boken jag läser och andra lyssnar till just nu

 

Om du vill att dina barn ska bli kloka, läs sagor för dem. Om du vill att de ska bli ännu klokare, läs fler sagor för dem.

Så lär Albert Einstein ha sagt. Och såklart är det så. Sagorna berättar för oss om OM. Om att det finns andra sätt, om att tankarna kan få leka fritt, om att fantasin kan bygga vad som helst, om att tankarna inte har gränser som den vanliga verkligheten ofta ser ut att ha. Det är också därför jag tror att det är direkt skadligt att bara läsa Dagens Industri, ekonomisidorna och managementlitteratur. Som ju många gör. Möjligen med inslag av någon deckare.

Det är alltså ett argument för högläsning riktad till barn. Andra argument är att det är underbart roligt att dela stora upplevelser och att det är gosigt att få vara nära barn och att den gemensamma koncentrationen skapar en gemenskap och ett lugn.

Men det är klart, det går ju inte att läsa vad som helst. Det är till och med väldigt svårt att hitta bra högläsningsböcker. Aktivisten är artig och har därför plågat sig igenom en del böcker som jag absolut velat läsa högt medan Pojken bara helt plötsligt inte finns kvar i rummet om han tappat koncentrationen. De tre senaste böckerna vi givit oss på har däremot varit riktiga femettor när det gäller högläsning: ”Beskyddaren” av Harlan Coben, ”Den skrikande trappan” av Jonathan Stroud och ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman.

Det enda jag kan säga är att ”Beskyddaren” innehåller litet för djupa kyssar för att läsa om för lättgenerade tonåringar och nästan-tonåringar och att ”En man som heter Ove” har för många påhejare – då blir jag skeptisk. Men när det gäller Ove-boken så skulle jag vilja säga att den innehåller det mesta som den perfekta högläsningsboken ska ha: humor, spänning, vänskap, en del sorg och saknad och, som sagt nolltolerans när det gäller djupa kyssar och andra intimiteter.

En driva av böcker #blogg100 dag 39

Jag har hyllat och skrivit ner en hel del böcker. Någonslags lista kommer här:

Viktiga böcker för unga kvinnor (och män)

Några deckare som utspelar sig på Gotland

Doktor Proktor och andra högläsningsböcker

En bok om att åldras och välja hästar framför män

Blodsmagi (så hette boken)

Sågningen av ”Hypnotisören” – en bloggpost som står sig

Jonathan Strouds nya magi-trilogi, första delen

Om ungdomsböcker nu för tiden. Varför så mycket om död och sjukdom?

 

 

Ektoplasma, stön och järnfilsspån #blogg100 dag 4

lockwood

Jag har inte blivit fysiskt spökberörd. Tur det, då skulle någon del av kroppen sakta blåfärgas och kanske trilla av. Men jag blev alldeles förtjust i det spökinvaderade Storbritannien där de tre unga kollegorna i Lockwood & co jagar spöken och försöker hålla konkursen stången.

Trots all isande fasa och skärande, ohörbara skrik så puttrar ”Den skrikande trappan” av samma trevlighet som jag kommer ihåg från min barndoms läsande av Edith Nesbits klassiker och, naturligtvis, Fem-böckerna. Det har förstås att göra med att teet spelar en viktig roll, precis som det sig bör. Teet och så förstås vänskapen som växer fram mellan de tre; Lockwood själv (den långe, ståtlige), George (den något trindare med glasögon) och Lucy i leggings och kängor som har särskilt utvecklad känslighet.

Jonathan Stroud som har skrivit om de tre och deras företag har utlovat fler böcker i samma serie. Jag ser fram emot dem. Nu ska jag sätta boken i händerna på Aktivisten och Pojken, får se vad de tycker. De är ju mer i målgruppen än jag.

Kanon, del 2. En reflektion kring kategorier.

rocky-horror-show-lips

Ett exempel på något som bör höra till allmänbildningen

Häromdagen satte jag alltså igång med att fundera på en populärkulturell kanon. Sådant man bör ha sett, hört och läst för att kunna manövrera sig runt i både höga och låga diskussioner. Livet blir litet roligare om man har koll på populärkulturens ”måsten”. Alla blinkningar i filmer till andra filmer, hänvisningar till TV-serier och musik i andra TV-serier, i annan musik och i böcker.

Om Hylands Hörna var det som fick Sverige att hänga ihop i slutet av 60-talet och början av 70-talet, så var väl ”Dallas” på 80-talet och ”Twin Peaks” på det tidiga 90-talet det som höll ihop oss som nation.

”Vem sköt J.R.?” och ”Vem mördade Laura Palmer?” var frågor som satte igång lagom hetsiga samtal som kittade ihop oss på arbetsplatser, i skolor och i familjen. Dagens första insikt handlar alltså om TV-seriernas betydelse.

Och därmed har jag kommit till dagens andra insikt: Böcker är en problematisk kategori när det gäller den populärkulturella kanonen. Däremot måste alltså kategorin TV-serier absolut med. Frågan är om kategorin Böcker ska ersättas med en kategori som innehåller barnböcker, sagor och ungdomsböcker. För visst bör man ha koll på Pippi Långstrump, Madicken, Emil-Ida-Alfred, Karlsson på taket, Bamse, Muminpappan, Muminmamman och Mårran. Ytterligare en nödvändig kategori är nog seriefigurer. Och en är TV- och dataspel.

Eller hur – visst måste man veta vem Spindelmannen är, vem Super Mario är och vad Tetris är?

Schassens cookies #blogg100

Dag 77 och inlägg 79

Jag köper en hel del serietidningar secondhand. Då kan jag köpa påsvis med dem istället för enstaka med plastleksaker som går sönder på en gång. ”Knasen” är mycket uppskattad av barnen. Schassens upptagenhet av och kockis lagande av mat är viktiga ingredienser. Lyckan var stor den gången Knasens Kockisbilaga fanns på Comics Heaven. Ett litet omgjort cookiesrecept därifrån blev sega, koladoftande glutenfria (vetefria) cookies.

Schassens cookies

100 g smör (rumsvarmt)

1,25 dl brun farin

0,75 dl strösocker

1 ägg

2,5 -3 dl glutenfri mjölmix

1/2 tsk vaniljsocker

1/2 tsk salt

1/2 tsk bikarbonat

100 g grovhackad choklad, vi blandade vit och mörk

1. Rör smör, socker och farin poröst.

2. Tillsätt ägg och blanda väl.

3. Blanda mjölmix, bikarbonat, vaniljsocker och salt och rör ner det i smeten.

4. Tillsätt chokladen.

5. Klicka ut smeten på bakplåtspapper på plåt. Lämna ordentligt med utrymme runt degklickarna – de flyter ut ordentligt.

6. Grädda i ugn på cirka 200 grader i 8-12 minuter. Kortare om du vill ha dem litet mjukare och segare. Längre om du vill ha dem mer åt det knapriga hållet.

Jag kan tänka mig att det är gott med russin och annan torkad frukt i små bitar också. Och nötter av olika slag, såklart. Så kan man ju dekorera dem om man är lagd åt det hållet.

Och så doppa i ett glas mjölk, som de gör i Amerika. ”Dunk”.

Ps. I originalreceptet var det vetemjöl. Byt ut mjölmixen mot vetemjöl och håll dig till den lägre ”dosen”. Ds

Who wants yesterday's paper? #blogg100

Dag 66

serietidningar

En kasse lycka för 204 kronor.

”….nobody in the world”
Rolling Stones, 60-tal

Dagens tidning förvandlas till barlast när klockan passerar midnatt. Medan serietidningar har ett bestående underhållningsvärde. Absolut. Att komma hem med en tung kasse serietidningar som kostar en bråkdel av vad de kostade som nya men har helt intakt underhållningsvärde, det är lycka. För mig, för barnen.

Vi har tidningarna ett tag. Och så kan vi ge dem vidare.

Innehållet i kassen från Comics Heaven?

18 Knasen

6 Nemi

2 Marvel

8 Herman Hedning

Verifierad av MonsterInsights