Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: böcker (sida 1 av 11)

Ett litet pittoreskt antikvariat

Borde vara värdefulla, eller hur?

Det är inte en titel på en feelgood-roman. I alla fall inte ännu. Det får bli steg två.

Nej, det handlar om att jag är månskensantikvariarist*. En otroligt rolig sysselsättning som kom till mig av en slump och som har växt så organiskt att jag inte märkte när jag gick från att sälja överblivna böcker till att driva ett litet pittoreskt antikvariat.

Jag skulle kunna skriva om hur det började med morbrors dubbla bokhyllor och bokdrivor som behövde omhändertas, men det tar vi en annan gång. Även om det var där jag först lärde mig att:

  1. En gammal bok är inte per automatik en värdefull bok
  2. Att samla på serier av böcker för att ett förlag säljer böckerna på det viset är sällan värt pengarna och besväret

Som före detta nationalekonom är jag väl tränad i hur den perfekta marknaden ska bete sig. Som desillusionerad nationalekonom vet jag också att det i princip aldrig finns perfekta marknader. Som tränad marknadsförare och med intresse för och kunskap i konsumentpsykologi vet jag dessutom att marknader manipuleras på olika sätt, hela tiden och att vi konsumenter går på det, hela tiden.

Men. När det gäller andrahandsmarknaden för böcker närmar vi oss den perfekta marknaden där priset påverkas av UTBUD och EFTERFRÅGAN. Precis som det står i grundböckerna om nationalekonomi. BINGO! Äntligen något som är sant.

Jag kommer att skriva mycket mer om min antikvariska verksamhet. Men jag avslutar snart dagens blogginlägg med två anledningar till varför just du ska kika in i mitt antikvariat;

  1. Barn- och ungdomsböcker som väcker starka minnen. Emil och Pippi trycks upp i nya upplagor hela tiden så de räknas inte, men det är faktiskt så att de flesta böckerna bara fått ett, i bästa fall två liv. Kommer du ihåg första gången du läste ”Puss” av Hans-Eric Hellberg? Eller ”Huset Ardens gåta” av Edith Nesbit? ”Tant Mittiprick”? Gunnel Lindes böcker om Skorstensgränd? Vill du återuppleva minnena eller ge upplevelsen vidare? Då är det bara andrahandsmarknaden som gäller.
  2. Kokböcker. Tina Nordström har gödslat andrahandsmarknaden med kokböcker. Jamie Oliver likaså. Deras böcker kan fortfarande vara både användbara och läsvärda men de hittar du lättast i närmaste secondhandaffär. Letar du i mitt antikvariat hittar du titlar som antingen har ett konstant efterfrågetryck men ingen nyproduktion (Carl Butler), rara (det gulliga ordet för sällsynta) titlar som ”Steffos spritbibel” (fast just nu har jag inget exemplar) eller ”Masjas ryska kokbok”.

Länk till Issadissas pittoreska antikvariat.

*självklart vet jag att det inte finns en sånt ord. Men det borde.

Present till läslovslediga

Livet är för kort för att läsa dåliga böcker. Nu för tiden är livslängden för böcker, särskilt böcker för barn väldigt kort. I den vanliga bokhandeln, i alla fall. Som tur är finns en stor andrahandsmarknad. Eftersom den knappa resursen då blir den vuxnas minne tänkte jag hjälpa till litet med tips. Andrahandsmarknaden, åtminstone inte Bokbörsen jobbar inte med retargeting och andra e-handelstrix.

Eftersom läslovet a.k.a. höstlovet sammanfaller med Allhelgonahelgen, De Dödas Dag, Halloween och annat som är förknippat med skräck, död och andar så börjar jag där.

  • ”Dödenboken” av Pernilla Stalfelt (fakta, omtanke och stor humor om den av oss vuxna fruktade döden men som barn förhåller sig mer lättsamt till)
  • ”Läskiga boken” av Pernilla Stalfelt. Hon är bara bäst när det gäller tabubelagda ämnen och annat som vuxna inte riktigt förstår humorn i.
  • ”Skogens systrar” av Petrus Dahlin.
  • ”Den stora spökräddningen”, ”Spökena på Clawstone castle”, ”Spökena från Carra” är tre av enormt roliga böcker av Eva Ibbotson.
  • ”Häxorna” av Roald Dahl. Tyvärr ganska dyr på andrahandsmarknaden.
  • ”Glasblåsarns barn”, ”Agnes Cecilia”, ”Tordyveln flyger i skymningen” av Maria Gripe.
  • ”Bläckhjärta”, ”Bläckmagi”, ”Bläckdöd” av Cornelia Funke. För den som älskar tjocka böcker med både vild fantasi och mörk ondska. Inte för de minsta,

Jag misstänker att det kommer en lista till. Eller en annan sorts lista inför julen.

Vad jag tänker på när jag tänker på böcker

Just nu har jag en hobby som går ut på att leta reda på intressanta böcker på i secondhandaffärer. Ibland blir jag påmind om tidigare läsupplevelser som fallit i glömska, andra gånger inser jag att den där boken blev ju aldrig läst fastän jag ville och ibland hittar jag sådana böcker som andra värderar högt och då säljer jag dem på Bokbörsen. En i min familj tycker att jag beter mig omoraliskt som köper för en liten peng i affärer vars försäljning går till behjärtansvärda ändamål för att sedan sälja vidare. Självklart har jag vissa betänkligheter men väljer just nu att se mig som en sakletare och möjliggörare. Jag letar upp vad andra vill ha men inte orkar leta efter.

Vidga medvetandet – läs science fiction

Jag har börjat bygga upp en liten samling av science fiction-romaner som jag läste i tonåren. Just de romaner som fick det att klicka till i huvudet och i kroppen. ”Sense of wonder” som det heter inom SF-världen. Känslan när ett helt annat sätt att se på tillvaron skjuts in i medvetandet och man helt plötsligt förstår att det går att tänka totalt annorlunda. Som en snabb in- eller utzoomning. Eller ett hisnande perspektivbyte. Världen blir litet mindre eller så blir Universum därute enormt mycket mer närvarande eller något förbisett blir det viktiga och det invanda blir det konstiga.

”Sense of wonder”. Samma känsla som jag fyllts av många gånger i mötet med antropologi. Aha! SÅ kan man också se det. Aha! SÅ konstigt beter vi oss trots att vi tycker att vi är normala!

Om böckerna på bilden

Det här leder fram till två av böckerna på bilder: ”Arken” av Peter Nilson (finns bara på antikvariat, loppis, secondhand och Bokbörsen) och ”Naturlagen” av Henrik Hallgren och Pella Thiel. Jag läste ”Arken” för trettiofem år sedan och det svindlade för mig när berättelsen tog mig ut i rymden och vår planet blev mindre och mindre. Än så länge är jag just nu i läsningen kvar på jorden, jag släpar mig fram genom århundrandena med huvudpersonen som har sett och upplevt allt och jag längtar tills vi kommer ut i Universum, när vi blir lätta och våra tankar klarnar.

En liten blå kula

Kommer ni ihåg det där som så många rymdfarare sagt? (Innan Branson och det fruktansvärt rika packet började göra rymdresor till ännu ett sätt att visa på oanständiga förmögenheter. ) Att när de sett Jorden utifrån har de uppfyllts av sådan kärlek och ömhet för denna blå, lilla planet. Kärlek och ömhet. (När jag skriver det här är det dessutom Jordens dag, det känns extra bra.)

Vår planet fanns innan vi människor började gå runt på den. Innan vi började bruka jorden, innan vi började utvinna mineraler ur den, innan vi började skövla skogar, innan vi började kasta mängder med plast i havet. Hur kommer det sig att vi beter oss som planeten är vår att leka med, vår att utarma, vår att förstöra? När jag tänker så känner jag också ”sense of wonder” men på ett sätt som präglas av fasa. Hur hamnade vi här?

Ingen vill ju leva i konstant rädsla. Det är inte människovärdigt. Därför läser jag nu ”Naturlagen”. Jag har inte kommit långt i boken, men jag har lyssnat till författarna flera gånger och tankarna de för fram ger hopp. Jag ska inte ge mig på att massakrera innehållet utan ber att få återkomma. Jag citerar Jonna Bornemark i förordet:

Om vi väljer att tro på människans förmåga att tänka om, att agera klokt, självkritiskt och framåtsyftande, tror jag att boken du har i din hand kan hjälpa oss ett steg framåt.

Ur förordet till ”Naturlagen”

Tillbaka till science fiction

Jag tror att det får bli ett inlägg till. Mer specifikt om science fiction. Jag kommer då också att nämna min tvilling, en kasse med böcker och varför jag det dröjde länge innan jag såg ”Stjärnornas krig”. Men också om den ”sense of wonder” vi (pronomet som definierade mig innan jag blev tvillinglös tvilling) erfor när Darth Vader uttalade den ikoniska repliken:

I am your father

Glömska, död och samtidshistoria

För att ni säkert ska hålla koll på vad som händer här i bloggen är det dags för en teaser: endera dagen kommer det att handla om plastikkirurgi. Med bilder och spaningar. Så det så. (Funderar över vilken kategori det inlägget ska hamna i. Äsch, vi tar väl den där slasktratten som heter ”åldrande”.)

Den 40-åriga Annie låter en tjusig kirurg med tysk brytning ta bort sina påsar under ögonen. Det är en av alla de små händelserna i ”När du dör ska jag vara nära”, där huvudberättelsen handlar om Annies mamma som håller på att dö. Hon har varit sjuk i Alzheimer sedan 62 års ålder och nu när hon under några månaders tid rör sig allt närmare döden berättar Annie historien om Eva, sin mamma, men också historien om att vänta in sin mammas död. Vad var det där med plastikkirurgin då? Den binder ihop Annie med sin fåfänga mamma som alltid, ändå fram till sin död benämns som ”söt”.

Alzheimer spelar en undanskymd roll i boken, den är en utgångspunkt för resonemang om minnen, huvudpersonerna är Eva och Annies berättelse om att ha henne som mamma. Drygt halvvägs in i boken citerar Annie Reuterskiöld Patrik Lundbergs berättelse om sin mamma. Det känns märkligt eftersom jag nyss lämnade den boken djupt berörd. ”Fjärilsvägen” som den heter, handlar lika mycket om Birgitta som om Sverige de senaste fyrtio åren. Patrik Lundberg har ett märkligt opersonligt och rapporterande språk, åtminstone i början av boken. Eller är det jag som lär känna både Patrik, Birgitta och Paula (Patriks syster) så väl att språket faller in i bakgrunden, människorna och berättelserna blir det viktiga. Jag skriver ”berättelserna” eftersom Patrik Lundberg både skriver en djupt personlig historia och svensk nutidshistoria. Det handlar om kärlek, plikt, ordning, ett skyddsnät det går maskor i, en socialdemokrati som villar bort sig, lojalitet och ännu mera kärlek.

Dagarna innan jag tog mig an ”Fjärilsvägen” plöjde jag ”Söndagsvägen”. Det är ju rent fnissigt att de båda romanerna heter gatunamn. Fjärilsvägen ligger i Sölvesborg, Söndagsvägen i Hökarängen (södra Stockholm). ”Söndagsvägen” är skriven av Peter Englund, han som populariserat svensk historia utan att göra våld på källorna (ni som fattar fattar). Utgångspunkten för berättelsen är ett mord som skedde 1965. Naturligtvis finns spänningen där – whodunnit? – och vi som läsare får följa utredningen från början, genom misstag och blindskär men också genom väl utfört och erfaret polisarbete. Men, genom hela boken löper berättelsen om Sverige. (Komplett med briljant källförteckningsarbete. Vi pratar sidovis med intressanta fotnötter.)

”Fjärilsvägen” och ”Söndagsvägen” borde ingå i skolundervisningen när det gäller nutidshistoria. ”Söndagsvägen” berättar om Sverige efter andra världskriget, om den snabba moderniseringen och den enorma framtidstron, om de möjligheter som för tidigare generationer varit otänkbara och som nu finns för flesta. Allt uppbackat av ett välfärdssamhälle som tar hand om alla. ”Fjärilsvägen” handlar om hur välfärdssamhället krackelerar och hur rasismen kryper in genom sprickorna.

Läs alla tre:

Att vila med hjälp av Bryan och Assad

Det har nog varit ett ganska jobbigt år. Dags att klappa sig på axeln och säga:

Men kära människa, det här har du klarat ganska bra. Nu är det dags för vila och återhämtning.

Det är då jag är glad för att jag tidigt i livet lärde mig ett bra sätt att vila och att jag ganska sent i livet hittade ännu ett.  Det betyder att jag de senaste veckorna har slukat böcker samt djupavslappnat genom Yoga Nidra och andra liknande guidade meditationer.

Jag skaffade mig ett abonnemang på Bookbeat och då har jag på några veckor läst och lyssnat på följande böcker som jag också rekommenderar:

Någon annans tidsfördriv” av Ann Edliden. En samtidsskildring som i högt tempo och med både humor och ömhet berättar om storstadsliv, dejtingträsket, längtan hem och spelet bakom reality-såporna.

Den sista spiken” av Stefan Anhem.  Jag har redan glömt bort själva handlingen, men den var lika skickligt skriven som hans tidigare böcker om Fabian Rask. Eftersom jag gillar Köpenhamn uppskattar jag att en del av handlingen utspelar sig där. Personerna är intressanta, konflikterna slipade, spänningen drev mig framåt hela tiden.

Allt vi inte sa” av Sara Osman. En bok om samtiden, om Stockholm, om att vara kvinna, om att vara runt trettio, om att vara andra generationens invandrare, om att ha stora ambitioner, om att pressas från så många håll, om klass och kön, om vi och dom. Mycket allvar men skrivet i underhållningsromanstempo och -anslag. Är det bra eller dåligt? Kommer vi att minnas för litet av det som romanen egentligen handlar om?

Olympia” av Mons Kallentoft. Zack-serien är ju bara för underbar – det är superhjältar för vuxna människor som inte vågar erkänna att de gillar Marvel och DC. Det här är sjunde boken i serien som utspelar sig i det nutida Stockholm. Spänning, lyx, broderskap, stor och evig kärlek, makt, intriger och en snygg, stark och kompetent superhjälte. Som har en litet för stor dragning till beroendeframkallande substanser. Men det har de, huvudpersonerna hos Mons Kallentoft. Så är det bara.

Satanskäftarna” av Mons Kallentoft. Malin Fors fortsätter. Hon är beroende. Av sex, träning och alkohol. Och sitt jobb. Hennes personlighet driver historierna framåt och det kommer aldrig en punkt där hon får vila. Så när jag väl får avsluta böckerna om henne så är det med en suck av lättnad. Samtidigt som de alltid är välskrivna och spännande hela vägen. Och Linköping kommer jag aldrig att flytta till. Kommer inte på frågan.

Sovsågott” och ”Litapåmig” av Anders Roslund. Det är de två karaktärerna, Ewert Grens och Piet Hoffmann som är en viktig del av stommen i de här spänningsromanerna, nummer fem och sex i serien. Men en annan viktig del är viljan att skildra trafficking och pedofilringar på ett närgånget sätt så att vi som läsare inte kan värja oss. Jag tror att Anders Roslund vill se till att vi tar med oss insikterna ut i verkliga livet.

Naturligtvis har Piet Hoffmann redan spelats av Joel Kinnaman. Men det skulle kunna gå bra med någon Skarsgård också. Eller Tom Hiddleston. Och när någon av dem ändå håller på så kan han också spela Zack. Det där lätt eleganta, inte för muskulösa, det långa, det blonda.

Fruset guld” av Cilla och Rolf Björling. Sjätte boken i serien om Tom Stilton, Olivia Rönning och de andra som jobbar i ett lag för att lösa brott. Egentligen är det laget som är huvudpersonen. Vi får veta mer om deras krämpor och tillkortakommanden än om deras företräden. Vi får lära känna deras relationer, både innanför och utanför polishuset. Det finns en kärlek till genren, till karaktärerna, till genrens möjlighet att berätta om samtiden. Läs alla böckerna.

Offer 2117” av Jussi Adler-Olsen. Den näst senaste i serien om Avdelning Q gillade jag inte riktigt och jag är inte helt överförtjust i den här heller. Men Assad, Carl Mörck, Rose och Gordon vill jag fortsätta följa för att de är de. Så jag fortsätter att läsa och lyssna. Stefan Sauk gör geniala uppläsningar även om jag inte fick skratta så mycket den här gången åt Assads kamelskämt och allmänna felsägningar. Och den här gången var de inte bara i Köpenhamn utan även i Berlin som båda är litet mer intressanta platser än Linköping (se tidigare i denna lista).

Mytomanen” av Sofie Sarenbrandt. Det här är den enda bok av de jag hittills räknat upp som jag inte rekommenderar. Jag har läst några av hennes tidigare men har ingen inre bild av de personer som medverkar. Hon har ett platt språk som gör att allt smakar alltför utspädd saft. Jag kan skriva det här eftersom jag vet att det finns tillräckligt många som både köper och läser ändå.

Tillslut har jag då hittat Yogi Bryan på Spotify. Han har en kort (15 minuter) meditation som syftar till djupavslappning och insomnande. Yepp. Funkar. Sedan har han en vanlig Yoga Nidra (drygt 30 minuter) som också gör sitt jobb. Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna slappna av till någon som pratar amerikansk engelska och dessutom heter Bryan. Jag trodde att jag var helt beroende av att de som ger hjälper mig att slappna av pratar med indisk eller dansk accent.

Det här blev ett långt inlägg som faktiskt inte är slut ännu.

Jag kommer att återkomma med andra tankar kring läsande och då förhoppningsvis med böcker med litet mera motstånd. Men just nu, just här behövde jag slappna av med välskrivna, drivna berättelser med viss spänning.

  1. Vad läser du i sommar?
  2. Har du någon favorit att rekommendera? I vilken genre som helst.
  3. Hur slappnar du av på djupet?

Kärlek i kolerans tid och andra samtidsromaner

Vilken kommer att bli den första romanen som har Corona som huvudkaraktär?

Vilken kommer at bli den första Stora Romanen om Corona-tiden?

Nej, det är klart, det kan väl ingen sia om just nu. Men visst är det spännande att gissa.

Vad kommer det att vara för typ av roman?

Kommer det att vara en kollektivroman från en arbetsplats där allting ställs på huvudet när mötesstrukturen ändras, när den som är bäst på att göra snajsiga Powerpointar får på skallen av den som först fattade hur man tog kommandot i ett Teams-möte? När den hierarkiska strukturen blir helt åsidosatt när den kontrollerande chefen inte kan kontrollera längre, när det visar sig att dem hen misstrodde och kontrollerade mest, levererar punktligt och kvalitativt hela tiden medan korridorsnackarna som hen trott var hens strukturella maktkapital faller ihop som trasiga ballonger när det inte finns idéer att stjäla i korridorerna.

Eller kommer det att vara berättelsen om hur det inre livet tar över i några människors liv genom en ekande känsla av ensamhet över till skapande och omdaning.

Eller är det den stora romanen om sönderfallande familjer i en på ytan trevlig villaförort. Misshandel som eskalerar, missbruk som går överstyr, konflikter som kokar torrt bredvid sous-viderna och entrecoterna från AG, dörrar som både smälls igen och sprängs, barn och föräldrar som för första gången SER varandra i sin ömklighet. Kan kanske sluta med försoningar om den som skriver romanen är på det humöret.

Eller är det den stora ångest-romanen där kallbad ställs bredvid vinboxar, evighetslånga löparrundor ställs bredvid Stesolid, yoga on-line bredvid Porn Hub, eremit-veckor i sommarstugor bredvid ett Netflix-knarkande utan dess like. Där storstadsluften luktar rädsla och framkallar åskväder och snöstormar.

Eller blir det en underbar livsbejakande roman där det lagas doftande middagar, delas recept och skålas via Skype. Där det stickas, virkas, broderas, planteras, beskärs, klappas katter och hundar, bryggs naturvin, skrivs långa handskrivna brev och snickras vaggor. Och det allmänt levs på hoppet om en bättre framtid.

Ja. Jag vet inte. Men det ska bli intressant.

Gentlemen, renegater och tvillingar

 

Det enda den här bilden har med texten att göra är LÄNGTAN

Jag sitter, nej halvligger i soffan med en katt på benen. Jag kan alltså inte röra på mig.  Igår lämnade jag blod för första gången, jag känner mig bakis fast jag inte drack något igår så jag antar att det har med blodtappningen att göra. Att vara fast i soffan tillfälligtvis är helt enkelt passande.

Jag kunde skriva på tvillingboken, men det gör jag inte. Jag lyssnar på ”Renegater” av Klas Östergren, inläst av Klas Östergren. Min historia med Klas Östergren närmar sig 45-årsstrecket. När jag läste ”Fantomerna” föll jag som en fura. Han skrev några krönikor i Dagens Nyheter som jag fortfarande kan komma ihåg delar av. En lunchrast skippade jag skolmatsalen och åkte till Kulturhuset där Klas Ö pratade om boken som skulle komma till hösten – ”Gentlemen”. Han läste ur den, jag återvände till resten av skoldagen alldeles uppfylld, liksom rusig. Boken kom ut när jag var i London den hösten. Mamma och Karin skickade recensionerna, de var allmänt välvilliga (både recensionerna och mamma/Karin).

Det som känns märkligt nu när jag lyssnar på ”Renegater”, det är att jag åker in i berättelsen som om den vore minnen ur mitt eget liv. Jag får träffa författaren och Henry Morgan igen, jag kommer ihåg känslan i våningen på Hornsgatan, frukostarna med Henry, hans berättelser om kvällarna, arbetet med att gräva tunneln, blåstället, när semlorna försiktigt skulle föras hem via de isiga gatorna.

Jag minns också den gången för 38 år sedan när Karin och jag satt i en väntsal i Madrid-stationen Atocha. Ljuset var skumt, vårt tåg söderut skulle avgå sent på kvällen. Vi längtade efter att sätta oss på tåget och komma iväg mot Malaga. Skulle vi kanske komma ända till Marocko? Ljuset i väntsalen var dåligt, vi längtade en allmän längtan. Bort, hem, mot vuxenlivet, mot självständighet, mot självstyre, mot äventyr, mot trygghet, mot en självklar riktning. Jag läste högt för oss båda ur ”Gentlemen”. Jag läste kapitlet om julbestyren och julafton. Om koftan som Klas fick av Henry och om slipsen som Klas köpt till Henry. Vi bands ihop där, Karin och jag, Klas och Henry Morgan, vi delade en varm stund av samhörighet och vänskap, en paus någonstans ute i Europa.

Det var inte en av våra bästa resor. Vi frös en hel del. Vi sjöng på svenska för några spanska unga män som skjutsade oss någonstans för att lyssna på grodorna. Vi såg Goyas svarta målningar. Men vi byggde på våra gemensamma minnen, testade tryggheten i tvillingskapet.

Det är ett kärt återseende och en hel del förundran när jag nu träffar Henry och Klas igen. Jag har lyssnat i ett par timmar och har mer än trettio timmar kvar. Lyssnar och lyssnar, förresten, jag kliver in genom en dörr, jag är inbjuden, jag är där.

”Nuckan” och ålderism

 

Beauty is in the eye of the beholder

Det är väl så det brukar heta? Inspirerad av det uttrycket skrev jag en gång på Facebook att ”Kompetens finns i betraktarens öga”. (Och det är nu vi åker in på ålderismen utan att passera ”Nuckan”. Men vänta bara. Jag återkommer.) Jag antar att vi alla som har några år av arbetslivserfarenhet och ett hyfsat kritiskt sinnelag kan skriva under på det. Det fanns en tid då tjänster inom staten tillsattes efter strikta måttstockar – akademiska betyg och tjänsteår. Jag har hört att det fortfarande går att överklaga tjänstetillsättningar men förr i tiden fanns det möjlighet att överklaga på objektivt mätbara grunder – akademiska betyg/examina och tjänsteår.  ”Personliga egenskaper – blahablaha”.

Men nu är det nya tider och har så varit ganska länge. ”Vi fäster stor vikt vid dina personliga egenskaper”, ”förändringsbenägen”, ”social kompetens” – ja, ni vet, i rekryteringssvängen används många begrepp som är väldigt svåra att mäta och som dessutom ofta har lika många tolkningar och definitioner som människor som använder dem. Vilket gör att ”kompetens” blir en flytande storhet. Som finns i betraktarens öga. Och som gör att det går att avfärda de grupper en inte vill ha i sin verksamhet på ”helt objektiva grunder”. Jag vet själv inte hur mycket ålderism jag råkat ut för, men jag skulle kunna tro att det är en hel del. För drygt två år sedan sökte jag mig vidare med stor frenesi och det var märkligt hur svårt det var att få gensvar från vissa arbetsgivare. Eftersom jag var så ihärdig hamnade jag ju tillslut i den situationen som ledde fram till det jobb jag har idag. Men ändå. Fasiken, vilken jobbig process. Och intressant nog, när ansökningarna gick via rekryteringsfirmor fick jag positiv respons i ganska många fall, men när ansökningarna gick via HR-avdelningarna på offentliga verksamheter fick jag ingen positiv respons överhuvudtaget. Noll. Zero. Nada. Och då måste jag citera igen. Idag blir det John Mellkvist som tagit tag i ålderismen och framgångsrikt har fått upp den på agendan. Han skrev på LinkedIn:

Rekryteringsbranschen vill inget hellre än att minska ålderismen, eftersom de då får en betydligt större och bättre talangbas att arbeta med. De utgör en viktig röst som påverkare av utvecklingen, men har varit i behov av fler och nya argument gentemot sina beställare.

Och beställare = HR-avdelningar och chefer. Så. Kan vi vara överens om att kompetensen fortfarande finns i betraktarens öga? Ända till HR-avdelningar och rekryterande chefer vågar ifrågasätta sina egna tillvägagångssätt, invanda beteenden samt en och annan floskel.

OK. Tillbaka till rubriken och den inledande bilden. På samma vis som att söka jobb handlar mycket om att vänja sig vid att bli bortvald så handlar ”Nuckan” om just det, att bli bortvald, att inte bli vald, att bli tackad nej till. På ofta, för den bortvalda,  oförståeliga grunder. Malin Lindroth berättar om sin oförståelse, hon skriver ungefär att hon är övertygad om att just hon kunde ha blivit en bra livspartner, hon skulle gjort ett bra jobb vid sidan av någon annan, men att i och med att hon blev bortvald kunde hon aldrig ens försöka visa sin potential och kompetens.

Nu handlar ju ”Nuckan” verkligen inte bara om att bli bortvald på grunder som är oklara och därför inte kan tjäna som möjlighet till lärdom och utveckling, den handlar om att gå bortom skammen att bli bortvald. Genom att erövra det nedvärderande epitetet ”nucka” precis som HBTQ-gemenskapen gjorde med skällsorden ”bög” och ”flata” exempelvis, så kan en inta en icke-skamsen position. ”Jag är nucka och imorgon ska jag äta glass till frukost om jag vill och göra yoga, sträcktitta på ”The Handmaid’s Tale” och prata i timtal om allt med min bästa vän över några glas rött. Jag tycker litet synd om dig som måste köra dina barn till ishallen, barnkalas och bollplanen, storhandla på Willys, åka till Paradiset för att hitta delikatesser till parmiddagen och handla farsdagspresent på Mall of Scandinavia.”  Men det gäller ju att upprepa det här tyst för sig själv varje dag, kanske tillochmed varje timme eftersom vi har en tvåsamhets- och kärnfamiljsnorm som är så otroligt stark, som går igen i hur vi organiserar vår vardag, våra samtal, vårt umgänge och som är grunden för det mesta som berättas om i populärkulturen.

På DNs kultursidor har jag läst två texter som behandlat ”Nuckan”. Det intressanta är att båda texterna haft en fadd smak av ”tycka-synd-om”. Den ena textförfattaren skrev som om hon ställde sig bakom Malin Lindroths strid för att erövra och ”vända” ett öknamn för den livssituation hon nu lever i och har förlikat sig med och som hon i högsta grad problematiserar på ett modigt sätt. Men. Där smög sig ändå in en unken lukt av ömkan. ”Men stackars människa som inte fått en karl och livspussel.” Den andra textförfattaren gav bara uttryck för en hopplös naivitet när hon, medan hon nu tillfälligtvis är kultursidornas unga ursäkt för att resten av redaktionen är medelålders och inte förstår sig på Snapchat, visade att hon helt utan distans själv slukat tvåsamhetsmyten/normen.

Jag tror att jag skulle kunna skriva hur långt som helst utifrån ”Nuckan”. Den väcker så många intressanta frågor. Jag skulle vilja diskutera den på fikarasterna, med risk för att bli lynchad, på vernissage och andra mingel, gärna på ett eller annat bröllop om jag nu någonsin blev inbjuden samt på de parmiddagar som jag sedan ett antal år tillbaka har diskvalificerat mig ifrån.

 

 

 

 

 

Brott vi minns

Om någon har missat det, så har jag alltså flyttat. Och, om det är någon som tror något annat – ja, det är jobbigt att flytta. Även om en har en luftigt möblerad bostad (”hahahaha, det säger alla” gapskrattade kvinnan på Stadsbudskontoret när jag sa att jag inte hade så mycket grejer och att de kanske fick plats i en mindre (billigare och framförallt tillgänglig) bil) så är det mycket att plocka med, stora och massor med små beslut att ta (slänga, orka packa ner, ge bort, orka köra till returparken (jo, på Lidingö heter återvinningsstationen det! Men den är också väldigt ändamålsenlig och välkomnande), sälja på Blocket eller på Facebooks marketplace, sortera senare, behövs det fler lådor…… Förutom att det här var den mest komplexa mening jag nånsin publicerat och nu kommer väl aldrig någon som läser min blogg att vilja anlita mig som skribent, så ville jag ha sagt att jag haft tid att lyssna på ljudböcker. Medan jag mekaniskt plockat, slängt, svept in, sorterat.

Och det jag mest konsumerat är deckare och ”sanna” berättelser om legendariska brott. Legendariska när vi pratar samtid. Vilket leder mig fram till frågan som rubriken antydde:

Vilka brott kommer vi i min generation att minnas? Vilka brott har påverkat vår syn på Sverige och på människorna?

Jag skulle tro att vi alltid kommer att vara märkta av att vår statsminister kunde skjutas på öppen gata, en kväll på väg hem från en bio och att vi ännu inte fått svar på vem och varför

På samma sätt togs en del av vår oskuld ifrån oss av mordet på Catrine da Costa och att vi inte heller där fått några svar.

Men sedan har vi de där spektakulära brotten där vi genom medierna fått följa med. Och där vi också fått avslut eftersom de som begått brotten åkt fast och dömts. ”Militärligan”. Nu när jag tänker tillbaka på det känns det som om det var under lång tid som det handlade om dem. Det spekulerades flitigt om vilka det kunde vara, hur de kände varandra, hur de organiserade sig. Och nu går det alltså att lyssna på/läsa ”Björndansen” som i skönlitterär form berättar historien om ”Militärligan”. Jag gillar hur Anders Roslund skriver och dramatiserar i största allmänhet och i ”Björndansen” använder han sin hantverksskicklighet till att förmänskliga? förklara? nej, fördjupa. Tillslut handlar allt om människor. Människor som formas av sin uppväxt och som sedan hela tiden ställs inför val. Hela tiden spännande, hela tiden intressant.

När jag stod där i flyttkaoset lyssnade jag också på ”Helikopterrånet” som beskriver ytterligare ett av de där brotten som jag kommer att minnas. Det är en berättelse som har mindre ambitioner än ”Björndansen” när det gäller att beskriva människorna bakom och deras drivkrafter. Men det är en effektivt berättad historia om en spektakulär kupp. Det är en spännande och märklig upplevelse eftersom brottet som begås är som hämtat ur en film. Och, det är klart, nu ska boken bli film. Som om det också var medräknat när brottet begicks. Det är en märklig tid vi lever i.

Självklart finns det andra brott jag och mina generationskamrater har med oss. Brott av ohygglig sort som vi helst skulle velat slippa vara medvetna om. Men det var inte dem jag ville resonera om idag.

Agnes Lidbeck och personlighetstyper

Att göra tester är väldigt kul. Sådana där som en svarar på och så kommer det sedan ett facit. Antingen det görs på Facebook eller av en rekryterare eller av en organisationskonsult eller i en gammal Veckorevyn – alltid kul. Ibland får en reda på något nytt om sig själv, oftast blir något bekräftat och inte helt sällan får en skratta från magen. Men ändå. Det här med olika personlighetstyper är intressant. Senaste året har boken ”Omgiven av idioter” gjort att allt fler pratar om ifall de är gröna, blå, röda eller gula. Eller hur blandade de är och hur de andra på arbetsplatsen är och hur knepigt det är att samarbeta. Och nu förstår alla äntligen varför.

Typ så.

Jag började lyssna på boken ”Omgiven av idioter” och jag kände mig litet idiotförklarad för boken är vääääääääldigt långsamt skriven och extreeeeeemt utförlig och överpedagogisk. Så jag kom inte igenom boken. Men eftersom jag hade ett månadsabonnemang på Storytel eller om det var Bookbeat eller möjligen Bokus Play så hittade jag fram Agnes Lidbecks bok ”Förlåten”. Och kolla! Där är det någon som ordentligt kategoriserar människor. Skapar mentala gipsvaggor. Det intressanta är att hon får fina omdömen som skribent fast hon är så kategorisk i sin människosyn. Jovisst, när jag började läsa hennes debut ”Finna sig” så blev jag alldeles till mig trasorna i början, för hon är så cyniskt rolig. Här är ett citat som jag föll totalt för:

Det går att tillrättavisa ett barn för att det tagit all plats i soffan, men inte för att det tagit all plats i livet.

Ja, så har jag ju också känt det. Men. Så fortsätter Agnes Lidbeck att vara cynisk och att göra sin huvudperson till en figur som går igenom livet som om det är någon annan som har ritat upp linjerna. Författaren visar ingen förståelse och ingen kärlek för sin skapelse och därför blir det faktiskt platt. Jag kan också titta på folk omkring mig och tycka att de inte verkar leva sina liv som om det faktiskt angick dem och jag kan också skriva om vissa grupperingars beteende som kollektiva lögner, se checklistorna för livet exempelvis. Men det här att skriva en hel bok om en människa som författaren inte försöker förstå utan bara föraktar, då undrar jag förstås vad som är poängen.

Vad jag tycker Agnes Lidbeck gör allra bäst, det är att beskriva typiga typer. Hon kanske skulle ge sig i lag med mannen som skrivit ”Omgiven av idioter” så att de texterna blir bättre. För det är klart, skriva kan hon ju.

Verifierad av MonsterInsights