Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: böcker (sida 1 av 11)

Att vila med hjälp av Bryan och Assad

Det har nog varit ett ganska jobbigt år. Dags att klappa sig på axeln och säga:

Men kära människa, det här har du klarat ganska bra. Nu är det dags för vila och återhämtning.

Det är då jag är glad för att jag tidigt i livet lärde mig ett bra sätt att vila och att jag ganska sent i livet hittade ännu ett.  Det betyder att jag de senaste veckorna har slukat böcker samt djupavslappnat genom Yoga Nidra och andra liknande guidade meditationer.

Jag skaffade mig ett abonnemang på Bookbeat och då har jag på några veckor läst och lyssnat på följande böcker som jag också rekommenderar:

Någon annans tidsfördriv” av Ann Edliden. En samtidsskildring som i högt tempo och med både humor och ömhet berättar om storstadsliv, dejtingträsket, längtan hem och spelet bakom reality-såporna.

Den sista spiken” av Stefan Anhem.  Jag har redan glömt bort själva handlingen, men den var lika skickligt skriven som hans tidigare böcker om Fabian Rask. Eftersom jag gillar Köpenhamn uppskattar jag att en del av handlingen utspelar sig där. Personerna är intressanta, konflikterna slipade, spänningen drev mig framåt hela tiden.

Allt vi inte sa” av Sara Osman. En bok om samtiden, om Stockholm, om att vara kvinna, om att vara runt trettio, om att vara andra generationens invandrare, om att ha stora ambitioner, om att pressas från så många håll, om klass och kön, om vi och dom. Mycket allvar men skrivet i underhållningsromanstempo och -anslag. Är det bra eller dåligt? Kommer vi att minnas för litet av det som romanen egentligen handlar om?

Olympia” av Mons Kallentoft. Zack-serien är ju bara för underbar – det är superhjältar för vuxna människor som inte vågar erkänna att de gillar Marvel och DC. Det här är sjunde boken i serien som utspelar sig i det nutida Stockholm. Spänning, lyx, broderskap, stor och evig kärlek, makt, intriger och en snygg, stark och kompetent superhjälte. Som har en litet för stor dragning till beroendeframkallande substanser. Men det har de, huvudpersonerna hos Mons Kallentoft. Så är det bara.

Satanskäftarna” av Mons Kallentoft. Malin Fors fortsätter. Hon är beroende. Av sex, träning och alkohol. Och sitt jobb. Hennes personlighet driver historierna framåt och det kommer aldrig en punkt där hon får vila. Så när jag väl får avsluta böckerna om henne så är det med en suck av lättnad. Samtidigt som de alltid är välskrivna och spännande hela vägen. Och Linköping kommer jag aldrig att flytta till. Kommer inte på frågan.

Sovsågott” och ”Litapåmig” av Anders Roslund. Det är de två karaktärerna, Ewert Grens och Piet Hoffmann som är en viktig del av stommen i de här spänningsromanerna, nummer fem och sex i serien. Men en annan viktig del är viljan att skildra trafficking och pedofilringar på ett närgånget sätt så att vi som läsare inte kan värja oss. Jag tror att Anders Roslund vill se till att vi tar med oss insikterna ut i verkliga livet.

Naturligtvis har Piet Hoffmann redan spelats av Joel Kinnaman. Men det skulle kunna gå bra med någon Skarsgård också. Eller Tom Hiddleston. Och när någon av dem ändå håller på så kan han också spela Zack. Det där lätt eleganta, inte för muskulösa, det långa, det blonda.

Fruset guld” av Cilla och Rolf Björling. Sjätte boken i serien om Tom Stilton, Olivia Rönning och de andra som jobbar i ett lag för att lösa brott. Egentligen är det laget som är huvudpersonen. Vi får veta mer om deras krämpor och tillkortakommanden än om deras företräden. Vi får lära känna deras relationer, både innanför och utanför polishuset. Det finns en kärlek till genren, till karaktärerna, till genrens möjlighet att berätta om samtiden. Läs alla böckerna.

Offer 2117” av Jussi Adler-Olsen. Den näst senaste i serien om Avdelning Q gillade jag inte riktigt och jag är inte helt överförtjust i den här heller. Men Assad, Carl Mörck, Rose och Gordon vill jag fortsätta följa för att de är de. Så jag fortsätter att läsa och lyssna. Stefan Sauk gör geniala uppläsningar även om jag inte fick skratta så mycket den här gången åt Assads kamelskämt och allmänna felsägningar. Och den här gången var de inte bara i Köpenhamn utan även i Berlin som båda är litet mer intressanta platser än Linköping (se tidigare i denna lista).

Mytomanen” av Sofie Sarenbrandt. Det här är den enda bok av de jag hittills räknat upp som jag inte rekommenderar. Jag har läst några av hennes tidigare men har ingen inre bild av de personer som medverkar. Hon har ett platt språk som gör att allt smakar alltför utspädd saft. Jag kan skriva det här eftersom jag vet att det finns tillräckligt många som både köper och läser ändå.

Tillslut har jag då hittat Yogi Bryan på Spotify. Han har en kort (15 minuter) meditation som syftar till djupavslappning och insomnande. Yepp. Funkar. Sedan har han en vanlig Yoga Nidra (drygt 30 minuter) som också gör sitt jobb. Jag trodde väl aldrig att jag skulle kunna slappna av till någon som pratar amerikansk engelska och dessutom heter Bryan. Jag trodde att jag var helt beroende av att de som ger hjälper mig att slappna av pratar med indisk eller dansk accent.

Det här blev ett långt inlägg som faktiskt inte är slut ännu.

Jag kommer att återkomma med andra tankar kring läsande och då förhoppningsvis med böcker med litet mera motstånd. Men just nu, just här behövde jag slappna av med välskrivna, drivna berättelser med viss spänning.

  1. Vad läser du i sommar?
  2. Har du någon favorit att rekommendera? I vilken genre som helst.
  3. Hur slappnar du av på djupet?

Kärlek i kolerans tid och andra samtidsromaner

Vilken kommer att bli den första romanen som har Corona som huvudkaraktär?

Vilken kommer at bli den första Stora Romanen om Corona-tiden?

Nej, det är klart, det kan väl ingen sia om just nu. Men visst är det spännande att gissa.

Vad kommer det att vara för typ av roman?

Kommer det att vara en kollektivroman från en arbetsplats där allting ställs på huvudet när mötesstrukturen ändras, när den som är bäst på att göra snajsiga Powerpointar får på skallen av den som först fattade hur man tog kommandot i ett Teams-möte? När den hierarkiska strukturen blir helt åsidosatt när den kontrollerande chefen inte kan kontrollera längre, när det visar sig att dem hen misstrodde och kontrollerade mest, levererar punktligt och kvalitativt hela tiden medan korridorsnackarna som hen trott var hens strukturella maktkapital faller ihop som trasiga ballonger när det inte finns idéer att stjäla i korridorerna.

Eller kommer det att vara berättelsen om hur det inre livet tar över i några människors liv genom en ekande känsla av ensamhet över till skapande och omdaning.

Eller är det den stora romanen om sönderfallande familjer i en på ytan trevlig villaförort. Misshandel som eskalerar, missbruk som går överstyr, konflikter som kokar torrt bredvid sous-viderna och entrecoterna från AG, dörrar som både smälls igen och sprängs, barn och föräldrar som för första gången SER varandra i sin ömklighet. Kan kanske sluta med försoningar om den som skriver romanen är på det humöret.

Eller är det den stora ångest-romanen där kallbad ställs bredvid vinboxar, evighetslånga löparrundor ställs bredvid Stesolid, yoga on-line bredvid Porn Hub, eremit-veckor i sommarstugor bredvid ett Netflix-knarkande utan dess like. Där storstadsluften luktar rädsla och framkallar åskväder och snöstormar.

Eller blir det en underbar livsbejakande roman där det lagas doftande middagar, delas recept och skålas via Skype. Där det stickas, virkas, broderas, planteras, beskärs, klappas katter och hundar, bryggs naturvin, skrivs långa handskrivna brev och snickras vaggor. Och det allmänt levs på hoppet om en bättre framtid.

Ja. Jag vet inte. Men det ska bli intressant.

Gentlemen, renegater och tvillingar

 

Det enda den här bilden har med texten att göra är LÄNGTAN

Jag sitter, nej halvligger i soffan med en katt på benen. Jag kan alltså inte röra på mig.  Igår lämnade jag blod för första gången, jag känner mig bakis fast jag inte drack något igår så jag antar att det har med blodtappningen att göra. Att vara fast i soffan tillfälligtvis är helt enkelt passande.

Jag kunde skriva på tvillingboken, men det gör jag inte. Jag lyssnar på ”Renegater” av Klas Östergren, inläst av Klas Östergren. Min historia med Klas Östergren närmar sig 45-årsstrecket. När jag läste ”Fantomerna” föll jag som en fura. Han skrev några krönikor i Dagens Nyheter som jag fortfarande kan komma ihåg delar av. En lunchrast skippade jag skolmatsalen och åkte till Kulturhuset där Klas Ö pratade om boken som skulle komma till hösten – ”Gentlemen”. Han läste ur den, jag återvände till resten av skoldagen alldeles uppfylld, liksom rusig. Boken kom ut när jag var i London den hösten. Mamma och Karin skickade recensionerna, de var allmänt välvilliga (både recensionerna och mamma/Karin).

Det som känns märkligt nu när jag lyssnar på ”Renegater”, det är att jag åker in i berättelsen som om den vore minnen ur mitt eget liv. Jag får träffa författaren och Henry Morgan igen, jag kommer ihåg känslan i våningen på Hornsgatan, frukostarna med Henry, hans berättelser om kvällarna, arbetet med att gräva tunneln, blåstället, när semlorna försiktigt skulle föras hem via de isiga gatorna.

Jag minns också den gången för 38 år sedan när Karin och jag satt i en väntsal i Madrid-stationen Atocha. Ljuset var skumt, vårt tåg söderut skulle avgå sent på kvällen. Vi längtade efter att sätta oss på tåget och komma iväg mot Malaga. Skulle vi kanske komma ända till Marocko? Ljuset i väntsalen var dåligt, vi längtade en allmän längtan. Bort, hem, mot vuxenlivet, mot självständighet, mot självstyre, mot äventyr, mot trygghet, mot en självklar riktning. Jag läste högt för oss båda ur ”Gentlemen”. Jag läste kapitlet om julbestyren och julafton. Om koftan som Klas fick av Henry och om slipsen som Klas köpt till Henry. Vi bands ihop där, Karin och jag, Klas och Henry Morgan, vi delade en varm stund av samhörighet och vänskap, en paus någonstans ute i Europa.

Det var inte en av våra bästa resor. Vi frös en hel del. Vi sjöng på svenska för några spanska unga män som skjutsade oss någonstans för att lyssna på grodorna. Vi såg Goyas svarta målningar. Men vi byggde på våra gemensamma minnen, testade tryggheten i tvillingskapet.

Det är ett kärt återseende och en hel del förundran när jag nu träffar Henry och Klas igen. Jag har lyssnat i ett par timmar och har mer än trettio timmar kvar. Lyssnar och lyssnar, förresten, jag kliver in genom en dörr, jag är inbjuden, jag är där.

”Nuckan” och ålderism

 

Beauty is in the eye of the beholder

Det är väl så det brukar heta? Inspirerad av det uttrycket skrev jag en gång på Facebook att ”Kompetens finns i betraktarens öga”. (Och det är nu vi åker in på ålderismen utan att passera ”Nuckan”. Men vänta bara. Jag återkommer.) Jag antar att vi alla som har några år av arbetslivserfarenhet och ett hyfsat kritiskt sinnelag kan skriva under på det. Det fanns en tid då tjänster inom staten tillsattes efter strikta måttstockar – akademiska betyg och tjänsteår. Jag har hört att det fortfarande går att överklaga tjänstetillsättningar men förr i tiden fanns det möjlighet att överklaga på objektivt mätbara grunder – akademiska betyg/examina och tjänsteår.  ”Personliga egenskaper – blahablaha”.

Men nu är det nya tider och har så varit ganska länge. ”Vi fäster stor vikt vid dina personliga egenskaper”, ”förändringsbenägen”, ”social kompetens” – ja, ni vet, i rekryteringssvängen används många begrepp som är väldigt svåra att mäta och som dessutom ofta har lika många tolkningar och definitioner som människor som använder dem. Vilket gör att ”kompetens” blir en flytande storhet. Som finns i betraktarens öga. Och som gör att det går att avfärda de grupper en inte vill ha i sin verksamhet på ”helt objektiva grunder”. Jag vet själv inte hur mycket ålderism jag råkat ut för, men jag skulle kunna tro att det är en hel del. För drygt två år sedan sökte jag mig vidare med stor frenesi och det var märkligt hur svårt det var att få gensvar från vissa arbetsgivare. Eftersom jag var så ihärdig hamnade jag ju tillslut i den situationen som ledde fram till det jobb jag har idag. Men ändå. Fasiken, vilken jobbig process. Och intressant nog, när ansökningarna gick via rekryteringsfirmor fick jag positiv respons i ganska många fall, men när ansökningarna gick via HR-avdelningarna på offentliga verksamheter fick jag ingen positiv respons överhuvudtaget. Noll. Zero. Nada. Och då måste jag citera igen. Idag blir det John Mellkvist som tagit tag i ålderismen och framgångsrikt har fått upp den på agendan. Han skrev på LinkedIn:

Rekryteringsbranschen vill inget hellre än att minska ålderismen, eftersom de då får en betydligt större och bättre talangbas att arbeta med. De utgör en viktig röst som påverkare av utvecklingen, men har varit i behov av fler och nya argument gentemot sina beställare.

Och beställare = HR-avdelningar och chefer. Så. Kan vi vara överens om att kompetensen fortfarande finns i betraktarens öga? Ända till HR-avdelningar och rekryterande chefer vågar ifrågasätta sina egna tillvägagångssätt, invanda beteenden samt en och annan floskel.

OK. Tillbaka till rubriken och den inledande bilden. På samma vis som att söka jobb handlar mycket om att vänja sig vid att bli bortvald så handlar ”Nuckan” om just det, att bli bortvald, att inte bli vald, att bli tackad nej till. På ofta, för den bortvalda,  oförståeliga grunder. Malin Lindroth berättar om sin oförståelse, hon skriver ungefär att hon är övertygad om att just hon kunde ha blivit en bra livspartner, hon skulle gjort ett bra jobb vid sidan av någon annan, men att i och med att hon blev bortvald kunde hon aldrig ens försöka visa sin potential och kompetens.

Nu handlar ju ”Nuckan” verkligen inte bara om att bli bortvald på grunder som är oklara och därför inte kan tjäna som möjlighet till lärdom och utveckling, den handlar om att gå bortom skammen att bli bortvald. Genom att erövra det nedvärderande epitetet ”nucka” precis som HBTQ-gemenskapen gjorde med skällsorden ”bög” och ”flata” exempelvis, så kan en inta en icke-skamsen position. ”Jag är nucka och imorgon ska jag äta glass till frukost om jag vill och göra yoga, sträcktitta på ”The Handmaid’s Tale” och prata i timtal om allt med min bästa vän över några glas rött. Jag tycker litet synd om dig som måste köra dina barn till ishallen, barnkalas och bollplanen, storhandla på Willys, åka till Paradiset för att hitta delikatesser till parmiddagen och handla farsdagspresent på Mall of Scandinavia.”  Men det gäller ju att upprepa det här tyst för sig själv varje dag, kanske tillochmed varje timme eftersom vi har en tvåsamhets- och kärnfamiljsnorm som är så otroligt stark, som går igen i hur vi organiserar vår vardag, våra samtal, vårt umgänge och som är grunden för det mesta som berättas om i populärkulturen.

På DNs kultursidor har jag läst två texter som behandlat ”Nuckan”. Det intressanta är att båda texterna haft en fadd smak av ”tycka-synd-om”. Den ena textförfattaren skrev som om hon ställde sig bakom Malin Lindroths strid för att erövra och ”vända” ett öknamn för den livssituation hon nu lever i och har förlikat sig med och som hon i högsta grad problematiserar på ett modigt sätt. Men. Där smög sig ändå in en unken lukt av ömkan. ”Men stackars människa som inte fått en karl och livspussel.” Den andra textförfattaren gav bara uttryck för en hopplös naivitet när hon, medan hon nu tillfälligtvis är kultursidornas unga ursäkt för att resten av redaktionen är medelålders och inte förstår sig på Snapchat, visade att hon helt utan distans själv slukat tvåsamhetsmyten/normen.

Jag tror att jag skulle kunna skriva hur långt som helst utifrån ”Nuckan”. Den väcker så många intressanta frågor. Jag skulle vilja diskutera den på fikarasterna, med risk för att bli lynchad, på vernissage och andra mingel, gärna på ett eller annat bröllop om jag nu någonsin blev inbjuden samt på de parmiddagar som jag sedan ett antal år tillbaka har diskvalificerat mig ifrån.

 

 

 

 

 

Brott vi minns

Om någon har missat det, så har jag alltså flyttat. Och, om det är någon som tror något annat – ja, det är jobbigt att flytta. Även om en har en luftigt möblerad bostad (”hahahaha, det säger alla” gapskrattade kvinnan på Stadsbudskontoret när jag sa att jag inte hade så mycket grejer och att de kanske fick plats i en mindre (billigare och framförallt tillgänglig) bil) så är det mycket att plocka med, stora och massor med små beslut att ta (slänga, orka packa ner, ge bort, orka köra till returparken (jo, på Lidingö heter återvinningsstationen det! Men den är också väldigt ändamålsenlig och välkomnande), sälja på Blocket eller på Facebooks marketplace, sortera senare, behövs det fler lådor…… Förutom att det här var den mest komplexa mening jag nånsin publicerat och nu kommer väl aldrig någon som läser min blogg att vilja anlita mig som skribent, så ville jag ha sagt att jag haft tid att lyssna på ljudböcker. Medan jag mekaniskt plockat, slängt, svept in, sorterat.

Och det jag mest konsumerat är deckare och ”sanna” berättelser om legendariska brott. Legendariska när vi pratar samtid. Vilket leder mig fram till frågan som rubriken antydde:

Vilka brott kommer vi i min generation att minnas? Vilka brott har påverkat vår syn på Sverige och på människorna?

Jag skulle tro att vi alltid kommer att vara märkta av att vår statsminister kunde skjutas på öppen gata, en kväll på väg hem från en bio och att vi ännu inte fått svar på vem och varför

På samma sätt togs en del av vår oskuld ifrån oss av mordet på Catrine da Costa och att vi inte heller där fått några svar.

Men sedan har vi de där spektakulära brotten där vi genom medierna fått följa med. Och där vi också fått avslut eftersom de som begått brotten åkt fast och dömts. ”Militärligan”. Nu när jag tänker tillbaka på det känns det som om det var under lång tid som det handlade om dem. Det spekulerades flitigt om vilka det kunde vara, hur de kände varandra, hur de organiserade sig. Och nu går det alltså att lyssna på/läsa ”Björndansen” som i skönlitterär form berättar historien om ”Militärligan”. Jag gillar hur Anders Roslund skriver och dramatiserar i största allmänhet och i ”Björndansen” använder han sin hantverksskicklighet till att förmänskliga? förklara? nej, fördjupa. Tillslut handlar allt om människor. Människor som formas av sin uppväxt och som sedan hela tiden ställs inför val. Hela tiden spännande, hela tiden intressant.

När jag stod där i flyttkaoset lyssnade jag också på ”Helikopterrånet” som beskriver ytterligare ett av de där brotten som jag kommer att minnas. Det är en berättelse som har mindre ambitioner än ”Björndansen” när det gäller att beskriva människorna bakom och deras drivkrafter. Men det är en effektivt berättad historia om en spektakulär kupp. Det är en spännande och märklig upplevelse eftersom brottet som begås är som hämtat ur en film. Och, det är klart, nu ska boken bli film. Som om det också var medräknat när brottet begicks. Det är en märklig tid vi lever i.

Självklart finns det andra brott jag och mina generationskamrater har med oss. Brott av ohygglig sort som vi helst skulle velat slippa vara medvetna om. Men det var inte dem jag ville resonera om idag.

Agnes Lidbeck och personlighetstyper

Att göra tester är väldigt kul. Sådana där som en svarar på och så kommer det sedan ett facit. Antingen det görs på Facebook eller av en rekryterare eller av en organisationskonsult eller i en gammal Veckorevyn – alltid kul. Ibland får en reda på något nytt om sig själv, oftast blir något bekräftat och inte helt sällan får en skratta från magen. Men ändå. Det här med olika personlighetstyper är intressant. Senaste året har boken ”Omgiven av idioter” gjort att allt fler pratar om ifall de är gröna, blå, röda eller gula. Eller hur blandade de är och hur de andra på arbetsplatsen är och hur knepigt det är att samarbeta. Och nu förstår alla äntligen varför.

Typ så.

Jag började lyssna på boken ”Omgiven av idioter” och jag kände mig litet idiotförklarad för boken är vääääääääldigt långsamt skriven och extreeeeeemt utförlig och överpedagogisk. Så jag kom inte igenom boken. Men eftersom jag hade ett månadsabonnemang på Storytel eller om det var Bookbeat eller möjligen Bokus Play så hittade jag fram Agnes Lidbecks bok ”Förlåten”. Och kolla! Där är det någon som ordentligt kategoriserar människor. Skapar mentala gipsvaggor. Det intressanta är att hon får fina omdömen som skribent fast hon är så kategorisk i sin människosyn. Jovisst, när jag började läsa hennes debut ”Finna sig” så blev jag alldeles till mig trasorna i början, för hon är så cyniskt rolig. Här är ett citat som jag föll totalt för:

Det går att tillrättavisa ett barn för att det tagit all plats i soffan, men inte för att det tagit all plats i livet.

Ja, så har jag ju också känt det. Men. Så fortsätter Agnes Lidbeck att vara cynisk och att göra sin huvudperson till en figur som går igenom livet som om det är någon annan som har ritat upp linjerna. Författaren visar ingen förståelse och ingen kärlek för sin skapelse och därför blir det faktiskt platt. Jag kan också titta på folk omkring mig och tycka att de inte verkar leva sina liv som om det faktiskt angick dem och jag kan också skriva om vissa grupperingars beteende som kollektiva lögner, se checklistorna för livet exempelvis. Men det här att skriva en hel bok om en människa som författaren inte försöker förstå utan bara föraktar, då undrar jag förstås vad som är poängen.

Vad jag tycker Agnes Lidbeck gör allra bäst, det är att beskriva typiga typer. Hon kanske skulle ge sig i lag med mannen som skrivit ”Omgiven av idioter” så att de texterna blir bättre. För det är klart, skriva kan hon ju.

Förförd av Zack

Jag har levt ett helt sommarlov på mindre än 24 timmar. Sovit som en klubbad utter efter att ha krupit ner nyduschad mellan rena lakan. Druckit hett kokkaffe och litet för rostade mackor med ost och gurka. Kissat på tomten. Tittat på kampen kring fågelholken mellan den stora, skrämmande nötskrikan och familjen svartvit flugsnappare. Hetsläst ”Falco”, den femte Herkules-serien av Mons Kallentoft och medhjälpare.

Jag började att lyssna på den, men det gick alldeles för långsamt så jag läste den i mobilen. Det gick alldeles utmärkt när jag väl förstått hur jag skulle anpassa texten och skärmbelysningen till mina åldrade ögon.

Men, det är ju varken sommarlov, teknikens under eller åldersförändringar jag skulle ägna mig åt. Utan åt Zack, denna fullständigt oemotståndliga superhjälte. Gudavacker med blonda lockar, stark och uthållig som en Marvel-hjälte, barnsligt omedveten om kriget mot sin egen personlighet, modig, dumdristig, evigt segerrik.

Att sätta in en superhjälte av det här snittet i vår samtid och göra det riktigt bra och definitivt  väldigt spännande, det är intressant. Där finns IS, förorten, den extrema segregationen i Stockholm, klubblivet där överklass och kriminalitet möts, mental ohälsa på vardagsnivå – allt i en intressant blandning som skapar en fond och en trovärdighet till gudasagorna.

När jag läste första boken om Zack (”Zack”) var jag skeptisk – ”hur ska nånsin nån kunna tro att jag ska gå på den här personen? Såååå snygg, såååååå stark, sååååå för mycket av allt.” Men. När jag var elva älskade jag Fantomen och egentligen var väl han bara en i raden av hjältar jag hyllat och följt. Så istället för att läsa Zack-böckerna som ”deckare” har jag läst dem som serietidningar. Och då sväljer jag hela paketet. Lock, stock and barrel.

In i andra världar eller I went slumming

Jag är så enormt glad över att ha varit en bokslukande glasögonorm genom hela min uppväxt för det har gjort att jag med självklarhet vet att trösten, idéerna, flykten, perspektivet, spänningen, känslorna ligger en knapptryckning, en gest bort. För särskilt nu, i vår uppkopplade tid är du aldrig längre bort från en bra bok än ett par knapptryckningar. Om du har biblakort, vill säga. Vilket alla borde ha. Skulle kanske skickas ut på samma sätt som SL-korten till ungdomar den här sommaren?

Jag har läst massor på senaste tiden. I pappersform, i min bärbara, som lyssnarbok. Så idag blir det ett inlägg om böcker, i väntan på att de stora tankarna ska stöpas i läslig form.

1793” – jag läste den tillslut. Eller lyssnade på den. Och jag förflyttades där jag traskade runt i Klara, i Gamla Stan och på Söder. Till en tid med malmgårdar, kaffehus, horeri, avgrundsdjupa klasskillnader, flödande alkohol (studentflaken – stick och göm er!) och lukter överallt. Mänskliga och djuriska avsöndringar,  avskräde, smuts, rök.

Vilket makalöst hantverk i research, språkhantering och redaktörsarbete! Allt sammantaget möjliggör den här romanen det närmaste en verklig tidsresa en kan komma. Och jag inser att en välskriven, vältänkt bok slår film alla gånger i möjligheten att förflyttas i tid och rum.

Men varför stanna i 1700-talets Stockholm när hela världen finns därutanför? Så jag följde med den allt trasigare Malin Fors till Bangkok i Mons Kallentofts ”Djävulsdoften”. Lukterna var inte lika påtagliga som i den tidigare läsupplevelsen, men värmen…. Den där fuktdrypande värmen som framkallar panik för det finns ingen ände på den, den är överallt, tränger sig på och in. Samtidigt som Malin bara reagerar. Hon tänker inte. Hon reagerar och agerar. Hennes inre kompass är helt i olag, toppar alla manliga alkoholist- och knarkardeckare jag nånsin fått dela själ med, men rutin och instinkt leder henne rätt i jobbet (i vissa delar, i alla fall).

Så. Om den svenska högsommaren, som drabbat oss litet väl klimatångesttidigt, inte är så ny och fräsch i sin uppenbarelse, bege er till det sena 1700-talets Stockholm eller till Bangkok bakom shoppinggalleriornas välsignade svalka.

Skandaler och mord i försommarhettan

Bara jobb (och pollen) och inget hullabaloo gör Issadissa till en riktigt trist typ

Om en dryg vecka kommer ett års hårt arbete att synas. I tunnelbanan och på digitala platser. Så jag är inne i en sista period av totalt fokus och koncentration samt brandkårsutryckningar och sjukt mycket förväntan.

Det är då jag hetsläser. Det funkar inte att bara se på ”Elementary” – avsnitt efter avsnitt. Den är för trevlig. Jag tycker berättelsen om Sherlocks och Joans vän- och partnerskap är fantastisk, den vill jag diskutera mycket i framtiden. En hetero-man och en hetero-kvinna som trivs enormt bra ihop utan inblandning av sexuell dårskap, som utvecklar ett djupt beroende av varandras sällskap och intellekt, en stark vänskap och ett samarbete de flesta arbetsgrupper bara kan nära våta drömmar om.

Lång utvikning – hetsläsning är det som funkar alltså. Så jag plöjde Mons Kallentofts och Markus Luttemans Zack-böcker (som att läsa serietidningar!) på någon vecka, nu lyssnar jag på ”1793”, läser Mons Kallentofts ”Djävulsdoften” på datorn och har precis avslutat ”Gänget” av Katarina Wennstam.

Men förutom Sherlocks och Joans vän- och partnerskap vill jag från och med idag helst diskutera samtalet mellan Malin Lindroth och Maria Schottenius om boken ”Nuckan”, skriven just av Malin Lindroth, publicerad idag i Dagens Nyheter. Det mest intressanta jag läst på många veckor. Ja, just det, inte så konstigt. Jag har ju hetsläst spänningsromaner, tidplaner och korrektur för banners. Inte direkt brain-food.

”Fifty Shades of Darker” och stillande av illamående

Kommer någon ihåg min avrättning av Keplers ”Hypnositören”? Tryck här, annars.  Min upprördhet då och min lätta avsmak inför mig själv igår har att göra med att jag mer eller mindre medvetet låter mig manipuleras. Kepler-paret är ju magnifika hantverkare, de vet exakt hur alla detaljer ska sättas ihop för att hålla spänningen på topp hos oss som söker den typen av tryckta kickar. Och, igår i efterdyningarna av julförberedelser, firad jul och födelsedag, så klickade jag runt på HBO, Viaplay och Netflix och fastnade (varför? VARFÖR??) för ”Fifty Shades of Darker”. Varför tittade jag färdigt? Djupt självförakt eller?

En extremt rik man som dessutom är snygg och har, enligt nutida ideal, en perfekt manskropp. Prinsen, helt enkelt, som har bestämt sig för en ung, mycket flickaktig kvinna som påstår sig vara självständig men som verkar sakna både familj och vänner. Många statusmarkörer visas upp; bilar, livvakter, tavlor, en jättestor segelyacht. Det där med BDSM är tillagt för att få historien att verka samtida, men i grunden finns ingenting som skiljer sig från Bröderna Grimms sagor. Huga, vilken drapa.

Mina barn bara suckade och himlade sig så att ögonen nästan fastnade när jag berättade vad jag tittat på.

– Nånting bättre måste du väl ha kunnat hitta?!

Ja. Kanske behöver jag inte leta bland det nygjorda, nyskrivna, nyinköpta? Vad längtar jag efter?

Jo. Insåg jag. Jag längtar efter den heta kvällen vid Biskopsdammarna i Moskva. Jag letar efter Pontius Pilatus med den sprängande huvudvärken.

Jag längtar efter en av mina följeslagare i livet – ”Mästaren och Margarita” av Michail Bulgakov. Men den finns inte i min hafsigt hopkomna boksamling i bokhyllorna.

Kära samtid, jag älskar dig! Kära svenska välfärdssamhälle, jag älskar dig!

För. Jag satt på annandagens kväll vid datorn, loggade in med mitt biblakortsnummer på lokala bibliotekets sajt och laddade ner ”Mästaren och Margarita” som e-bok. Så nu befinner jag mig i den dammiga hettan vid Biskopsdammarna och i Jerusalem.

Ingen mer manipulation, här inte. Aldrig mer.