Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: boken

Låt oss välsignas av det makalösa intranätet!

Vem älskar ett intranät?

Jag kommer ihåg en historia om internkommunikation som berättades på seminarier för nästan tio år sedan. Det handlade om ett stort brittiskt företag där internkommunikationen fungerade ytterst dåligt. Omvärldsfaktorer skakade företaget, omorganisationer drog genom verksamheten som tropiska stormar, informationen uppifrån var knapphändig och absolut bara envägs, det vill säga nedåt. Det fanns önskemål om forum för diskussion och dialog, önskemål som inte ledde till handling från ledningens sida. Och se, vad händer? Jo, det bildades en grupp på Facebook där medarbetarna luftade allt. Diskussionerna var känslomässiga men också konstruktiva. Allt fler arbetstimmar och timmar utanför arbetet lades på engagemanget kring arbetsplatsen och verksamheten. På Facebook. Tillslut kom det fram till ledningen att Facebook-gruppen fanns och att där fanns engagemanget som inte syntes i korridorerna, eftersom ingen frågade efter den. Det här gjorde att verksamheten ifråga tillslut byggde ett social intranät, det vill säga ett intranät med utrymme för dialog och samarbete.

Bra historia. Och härligt med så mycket engagemang. Fin berättelse för att sälja in sociala intranät. Absolut.

MEN. Vad gör vi när kulturen i en verksamhet inte bygger på kommunikation? Eller när det råder en tystnadskultur? Eller ännu värre, rädsla? Är det ens då möjligt att skapa ett socialt intranät?

Jag vet. Det brukar sägas att ”Skapa ett köp-och-sälj-forum på intranätet. Det brukar dra folk och då har de ju i alla fall kommit dit.” Eller i våra dagar – varför inte en intern Tinder-app? Ursäkta, nu raljerar jag. Men vad jag är ute och far efter är att ett intranät blir aldrig bättre än den interna (kommunikations)kulturen. Präglas kulturen av tystnad, rädsla, icke-kommunikation, så kommer den sociala delen av intranätet att eka tomt. Så – kära chefer som läser det här – är aktiviteten låg på era intranät, var glad över att ni sprider skräck och lydnad om det är era personliga mål (obs! jättemycket ironi) eller skaffa en riktigt bra organisationskonsult. Men intranätet kommer inte att göra jobbet åt er – det är bara en förlängning av en redan existerande verksamhetskultur. Fast vem vet – det kanske någonstans finns en grupp eller gruppchatt som bågnar av liv och idéer. Försök att hitta den och börja lyssna.

Mer om intranät kommer – vi har väl alla träffat på intranätet som alla välskrivna dokuments sista viloplats. Det är en annan aspekt av intranätet som förtjänar ett inlägg.

Story-telling är inte telling a story

Du som har följt mig vet vad jag tycker om buzzwords, corporate bullshit och annat lull-lull och fluff. Så därför vill jag nu reclaima begreppet ”story-telling” och återföra det till den goda sidan. Så:

Jag älskar story-telling.

Men jag hatar när människor missbrukar begreppet story-telling och förenklar tanken kring det.

Så. Vi börjar med riktig story-telling. En sann historia som berättades på en fikarast nära mig:

”Vi hade mätt upp vårt kök och hade med oss ritningen till IKEA för att planera det nya köket. Tog en kölapp och kom fram till en tjugoårig (!) tjej. Jag viskade till min man att ”nej, vi väntar” eftersom jag direkt kände att den här flickan kan nog inte göra ett bra jobb. Men vi började prata med henne och berättade om våra tankar kring köket. Hennes händer flög över tangenterna och hon kunde verkligen översätta våra idéer till en ritning. Vi frågade henne hur hon fått jobbet. ”Jag fick det på grund av att jag har spelat mycket Sims och är bra på det.”” Och så avslutades historien med att det blev ett mycket lyckat köksköp.

Genom historien bekräftas och gestaltas idéen om IKEA som ett företag som ligger tekniskt och mänskligt i framkant. Istället för att vi får läsa att ”IKEA låter varje medarbetare växa och använder modern teknik” så kommer det fram på ett känslomässigt sätt i en fin historia. Utan buzzwords, corporate bullshit eller lull-lull, sådant som de flesta av oss inte lyssnar på, inte tror på och dessutom är direkt misstänksamma mot: ”Måste det sägas finns det säkert en underliggande historia som ska döljas.”

Vad är då INTE story-telling utan bara ”telling a story”?

”Telling a story” gör vi som kommunikatörer om vi bara intervjuar och återberättar men inte söker historierna som har en undermening eller innehåller metaforer. Att IT-chefen berättar ”Så här gör vi när vi….” är inte story-telling. Att säljchefen berättar ”I min grupp satsar vi på…” är inte story-telling. Inte ens om vi låter en nöjd kund komma till tals och den berättar om sin trevliga upplevelse så är det självklart story-telling.

Kanske är det så att många helt enkelt blandar ihop begreppet storytelling med content marketing? Engelska som engelska? Kommunikation som kommunikation?

 

Framtidens marknadsavdelning

Jag såg att tidningen Resumé står som värd för en heldagskonferens här under hösten med namnet ”Framtidens marknadsavdelning”. Jätteintressant, tänkte jag och började läsa om programpunkterna. Jag blev litet besviken, för jag väntade mig de stora svepande dragen och framtidsspaningarna snarare än nergrottning i hur programmatic-köp påverkar olika avdelningar inom ett stort företag. Nej, ursäkta, nu blev jag raljant. För det är klart, det gäller att gå ned på detaljnivå OCKSÅ, bara de stora frågorna först har debatterats ordentligt.

Vi får se om jag går på konferensen, men jag blev i alla fall inspirerad till det här blogginlägget och till åtminstone ett kapitel i boken.

En av de riktigt viktiga frågorna tycker jag handlar om synen på avdelningen – ses den inom organisationen/företaget som en beställarorganisation eller ses den i första hand som en strategisk avdelning? Jag skulle ju säga att särskilt i halvstora organisationer/företag så lider marknads/kommunikationsavdelningarna av att synen på avdelningen inte är uttalad. Och det i sin tur kan innebära att avdelningen överöses med en blandning av stort och smått, med välmenta men felriktade råd och ibland, direkt försmädliga uppdrag. Förvirringen ökar bland medarbetarna och det är bara en stark och strategisk avdelningsledare som kan få det att funka långsiktigt.

En annan stor fråga handlar om organisering av analoga och digitala insatser. Med för många smala specialister blir det silos och stuprör tillochmed inom avdelningen och den samlade effekten av insatserna blir långt ifrån optimal. Så en stor utmaning för avdelningens ledare är att få de digitala och de analoga specialisterna att föra konstruktiva samtal där kommunikationsmålen alltid är överordnade fördelningen av resurser och eventuella löne- och statusskillnader. Och med konstruktiva samtal menar jag att medarbetarna faktiskt försöker förstå ”de andras” perspektiv och hur de olika insatserna samarbetar för att målen ska nås.

Ja, Resumé och Meltwater tycker alltså som jag att det är en grannlaga uppgift att leda en kommunikationsavdelning i dagens läge. Precis som Berghs också gör. Jag är i gott sällskap, verkar det som. Inga entydiga svar, men en massa intressanta diskussioner.

 

Ps. Förresten, kan en kommunikationsavdelning vara en beställarorganisation? Är inte begreppet ”beställarorganisation” när det gäller kommunikation bara ett annat ord för ”nej, vi tar inget långsiktigt professionellt ansvar”? Vad säger ni, kära vänner? Ds

Det enklaste felet de smartaste kommunikatörerna gör

Ni vet den där gamla sentensen om att ”jag vet att hälften av pengarna jag lägger på marknadsföring är pengar i sjön, men jag vet inte vilken hälft”. Den borde gälla allt mindre nuförtiden när vi kan spåra och mäta så mycket. Och är ens marknadsföring/kommunikation helt digital borde ju alla pengar vara ur sjön, så att säga.

Men så enkelt är det inte. För kommunikation fortsätter att vara något som är utmanande och svårt. Det handlar ju om hur människor tänker, känner och agerar, och det kan ju varenda person som är hyfsat mänsklig gå med på är något vi inte har helt klart för oss hur det fungerar (kännandet, tänkandet och agerandet, alltså).

Så, jag vänder på det och säger att fortfarande är det alldeles för enkelt att göra riktigt fel. Så pass fel att mer än hälften av pengarna far i sjön. Och, nu är väl spänningen alldeles olidlig, vad handlar det om?

Jo. Ställ fel fråga. Så enkelt.

Ställ fel fråga.

Eller utgå från ett irrelevant, ålderstiget eller felaktigt antagande om omvärlden eller målgruppen. Take your pick. Allt ovan funkar för att du ska dumpa större delen av kommunikationsbudgeten i sjön.

Det goda (?) är att du är i gott sällskap. Det här felet gör så många organisationer och företag. Jag återkommer med goda (?) exempel.

 

 

Medan jag skriver på boken skrattar jag

Först tänkte jag att det skulle vara easy-peasy-lätt att skriva Boken. Den praktiska handboken i marknadskommunikation för den mindre kommunikationsavdelningen. Jag har ju all kunskap och all erfarenhet som behövs. Mäh. När tankarna väl kom igång insåg jag att det finns så många ingångar och perspektiv som måste komma med. Så just nu är jag inne på två kapitel med rubrikerna:

”Den perfekta kommunikationsavdelningen” och

”Hur den högsta ledningen kan omintetgöra en kommunikationsavdelnings goda avsikter och goda arbete”

I båda fallen handlar det om modeller. Den ena för framgång och den andra för misslyckande.

Men som ni fattar, det här är inte lättskrivet och lättänkt. Dessutom är det ju hett som i helvetet och därför går tankarna och kroppen på långsam-läge och då är fjärrkontrollen och soffan lätta att plocka upp respektive slänga sig i. Och det jag avnjuter just nu är ”Lucifer” – kors, vilken underbart rolig serie! Lucifer är verkligen djävulen i egen hög person som som bestämt sig för att bo i Los Angeles ett tag, för det är så mycket roligare än helvetet. Han är en narcissistisk hedonist som upptäcker att han har vissa goda, mänskliga egenskaper. Han beblandar sig med människor, testar allt (ALLT!) och får ibland sällskap av sina himmelska släktingar. Han talar mycket brittisk engelska. Neil Gaiman, popkultur-hjälten har varit med och skapat Lucifer och det märks. Det här är en serie full av både religiösa och populärkulturella referenser. Den är smart och innehåller mängder av njutbara karaktärer och relationer som utvecklas på vindlande vis. I säsong två håller dock Lucifer på att bli allvarlig och reflekterande, vilket är fint på sätt och vis, men i säsong tre är han tillbaka i sina divalater, ytlig och självförhärligande som vilken Hollywood-fru som helst.

Så jag skrattar. Tänker långsamt. Skriver litet. Skrattar igen.

Flera tips på skrattframkallande serier hittar du här.

Boken är snart klar!

Click-bait.

Nja. Så fort går det inte. Men jag skriver och tänker och skriver igen. Det intressanta är att inspiration och inspel kan komma från så olika håll. Det jag funderat mest på idag – samarbete och ”ensam är svag” och ”rygga inte  för det svåra men gräv heller inte ner dig”- kom från väldigt olika källor.

1. Avsnitt 9, säsong tre av ”The Magicians”. Som handlar om att alla i en grupp måste inkluderas för att svårigheterna ska kunna överbryggas. Ja, inte bara inkluderas, de måste få veta om sin betydelse och deras färdigheter måste tas till vara.

2. John Mellkvist som ihärdigt jobbar mot ålderism. Jag har sett mest av honom på LinkedIn och det han gör är så bra. I veckan läste jag ett citat som jag nu gör våld på eftersom jag inte kommer ihåg det bokstavligt; ”överkvalificerad? Skulle du kunna säga det om dina barns lärare eller din egen doktor och därmed avfärda dem? Nehej. Så varför är det något du ens tänker om i andra sammanhang?”.

3. Boken ”Lär dig leva” med undertiteln Mindre stress – Mer närvaro. En självutgiven bok som i lättläst form ger tips och råd om hur en kan reflektera över sitt liv och sitt mående för att sedan förändra en del så en kan må bättre. Den är intressant för att den är självutgiven, för att den har marknadsförts i sociala medier (Facebook främst), för att den har sålts i en halv miljon ex, för att den är ganska fult formgiven, för att den med sin blandning av citat, självupplevda historier, råd om allt möjligt (mat, inredning, träning, barnuppfostran, relationer) uppenbarligen når fram, når in. Den visar på att förändring är möjlig, dock främst genom positivt tänkande (vilket ni som följer mig vet att jag är allergisk emot).

Vad fick jag ihop av de här väldigt olika källorna?

1. Det är bra att skriva uppmuntrande och att inte krångla till det.

2. Egenutgivning kan verkligen funka, men det finns en anledning att ta hjälp av goda formgivare.

3. Det går inte att bygga en kommunikationsavdelning på en person. Det är absolut omöjligt. Är kommunikationspersonen ensam krävs budget för  bra konsulter.

4. Kompetens är alltid bra. Ju längre en människa jobbat inom en profession desto mer kan den (om den förvaltat sin kompetens). Den kanske inte tror det själv, men de erfarenheter den samlat på sig kan lockas fram i samtal och diskussioner, om det finns en öppen och tillåtande atmosfär.

5. Som kommunikations- eller marknadschef (eller kommunikatör) finns det ingen möjlighet att behärska alla discipliner som behövs nu för tiden. Det enda som verkligen behövs är ödmjukhet och viljan att lära sig och viljan att plocka ihop ett bra team. Förtroende för andra människor och en god portion självinsikt kan också vara bra att ha, förstås.

Att skriva boken – del 1

Vilken lycka det är att ha ett projekt! Det ger livet struktur och mening. Att jag dessutom helt håller i taktpinnen gör det hela så mycket enklare – projekt i vanliga fall är ofta en process med några steg fram, ett par bakåt, en snäv vänstersväng som du inte förutsåg och så ett par lugna steg framåt igen. Och så kommer en gangster från sidan med ett baseballträ som du måste ducka för. Ett par lugna steg framåt.

Så. I bokprojektet (se mitt senaste inlägg) är jag min egen gangster och min egen snäva vänstersväng. Som jag får parera på eget sätt.

Ursäkta. Lång inåkning.

Vad som knackar på i huvudet just nu är kompetensutveckling. Jag skulle vilja drista mig att till säga att det är en helt överordnad aktivitet på en kommunikationsavdelning av idag. Som jag skrivit så många, många gånger förr – det enda vi kan vara säkra på är förändring. Och är det något som har förändrats enormt de senaste 10-15 åren är medialandskapet och hur människor tar emot och – inte tar emot – information. Så den kommunikationschef som inte har kompetensutveckling för sig och sin avdelning högst upp på agendan (eller i alla fall högt upp) begår tjänstefel, skulle jag drista mig att säga.

Det intressanta är att kompetensutveckling nu för tiden och särskilt när det gäller kommunikation absolut inte behöver betyda dyra och tidsödande kurser. Det som behövs är ett bra kontaktnät på LinkedIn och Facebook samt dator och hörlurar om du sitter i öppet kontorslandskap. Det finns så många företag, organisationer och kunniga människor som bjuder på kunskap (content marketing – har ni hört det förut!?). Alldeles gratis (jaja, du får ofta ”betala” med dina kontaktuppgifter) och ofta väldigt välformulerat och välpresenterat (så du kommer också att lära dig hur en bra Powerpoint ska göras – hårdvaluta med andra ord!).

Här är en första lista på personer, företag och organisationer att följa:

DIK, deras ”sessions” är guld värda

Valtech, där fick jag mina första stora aha-upplevelser i den här genren

Pontus Staunstrup

Jerry Silfwer/Kaufmann

Sara Öhman – en superhjälte. Läs hennes blogg OCH följ henne på Instagram.

Internetstiftelsen, såklart. Deras rapporter berättar allt. ALLT. Det som du måste veta som kommunikatör. För att det är du och din avdelning som måste veta mest om er målgrupps användande av medier och digitala kanaler så att ni kan ge ledningsgruppen (och IT-avdelningen) en riktig och samtida omvärldsstatus. (Deras betaldagar , ”Internetdagarna” är självskrivna. De är dessutom direkt billiga.)

Berghs – den anrika reklamskolan som definitivt hänger med. Redan i slutet av 90-talet, då jag jobbade i en krympande bransch utan pengar till kompetensutveckling gick jag på deras frukostsemininarier och sög i mig kunskap.

Listan kan bli mycket längre. I boken blir den det. Och kanske här i bloggen också.