Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: dagsform (sida 1 av 3)

Nakna män och tråkighet

Analyserna och intrycken trängs i huvudet, men formuleringarna har fastnat. I väntan på spiritualiteten bjuder jag på nakna män, allmänt vackra bilder, en underbar låt och inbjuder till tankar på tråkighet, uttråkning, tråkande, novembergrå tråksamhet och allmänt banal ennui.

 

Vad hände?

Livet hände. Det är väl så det brukar heta.

Jag behövde pausa, andas in, hämta andan, omorientera mig, reflektera. Efter att ha flyttat. För det var nog ändå det stora. Själva flytten. Men nu bor jag på ett nytt ställe, har hittat promenadvägar och närmsta livsmedelsaffär, har hittat ny prisnivå för varannan-veckas-uthyrningen på Airbnb och förstått att jag bor typ tjugo minuter från allt – däckhotell, Plantagen, IKEA, mamma, jobbet, Bio Rio, Skandinavisk Yoga och Meditationsskola, WestNineFitness och närmaste Clas Ohlson.

Men nu är det fullt i huvudet av tankar som måste formuleras för att bli tydliga. Klimatet kan jag inte förbigå med tystnad men jag kan höja rösten litet mer optimistiskt om delningsekonomin – titta bara på frågan som Icabanken frågade mig när jag skulle logga in för några månader sedan. Jag tror att jag också måste skriva om Jens Lapidus som en av våra bästa skildrare av det nya svenska klassamhället. Det blir nog en del om majonnäsens renässans också. Och Bhagwan får väl åka med på ett hörn.

Kan det bli ett inlägg i veckan, kanske?

Tack för att just du har väntat in mig. Puss och kram.

En småful dag

Idag konstaterade jag på Facebook att jag hade en småful dag. Den lilla skiftningen av ansiktsfärgen som sommaren åstadkommit har bleknat, mina ögonbryn, ögonfransar, ögon och hår har av ålder och genetik liknande urvattnade nyanser. Jag tog på mig luftiga och bekväma kläder som jag sedan insåg var oformliga och vars ljusa toner mycket väl gick ihop med det allmänt urvattnade intrycket som överdelen av kroppen redan jobbade med. Jag orkade inte leta fram några små, små strumpor utan tog ett par som jag redan från början visste skulle tönta till mig – helt OK med sneakers men NONO med de loafers-liknande Gram-skorna.

MEN.

Varför i helvete känner jag att jag måste be om ursäkt för att jag inte pryder min plats? Varför känner jag att jag måste varna omvärlden för att jag förfular den?

För det var ju precis det Facebook-inlägget handlade om, fast jag inte förstått det när jag skrev och postade det.

Suck. Storsuck.

Jag är inte satt till den här världen för att pryda den. Så enkelt är det väl egentligen. Men ändå upplever jag, utan att tänka, att jag gör världen en otjänst, ja, jag till och med förolämpar och kränker min omvärld genom att inte bry mig om mitt utseende. Ja, kära nån, hur internaliserat kvinnoförtrycket är. Är det därför jag känner mig så extremt välmående på skärgårdsön, i ensamhet, utan speglar och omgivande ögon?

 

Sex finfina tips för att leva med värmen

Jag kommer naturligtvis att fortsätt skriva om delningsekonomi och olika aspekter kring den, skatter, den svenska modellen, gig-ekonomin, pengar eller byte och mer. Men eftersom mycket av min energi går åt till att bara uthärda värmen kan jag dela med mig av mina bästa tips. Som jag snappat upp från äldre tider och experter av olika slag.

  1. Drick massor. Och jag menar verkligen massor. Drick vatten, vätskeersättning eller som i mitt fall kallt te blandat med måltidsdryck. Idag blandade jag också i litet salt.
  2. Var inaktiv. Vila. Ta siesta. Spela kort. Meditera. Läs. Samtala slött om lagom intressanta ämnen. Lyssna på lyssnarböcker. Om du mår dåligt av att vara aktiv i värmen, som jag gör, då ska du inte vara det. Hur svårt det än är för att Luther och ditt överjag käbblar ikapp om hur dålig du är som latar dig.
  3. Sök skugga. Använd keps eller solhatt om du måste vara i solen.
  4. Salta mer på maten. Ät chips. Ät salta nötter. Ät salta kex. Jag kommer ihåg att mina föräldrar gav mig och min syster salttabletter när det var varmt under en kort period i slutet på 60-talet, det var nog på modet några år då. Sedan har jag glömt bort det, men när Valkyrian var på enormt scoutmöte i stekhett Japan för tre år sedan fick alla scouter en påse chips varje dag och den dag Valkyrian inte åt sin ranson chips mådde hon rejält illa. Som jag har gjort några av de här heta dagarna när jag druckit massor men glömt saltet.
  5. Kyl ner dig. Bada i sjön, havet, pool eller i badkaret. Spola kallt vatten på handleder och fotleder. Blöt en handduk och svep hela vägen om halsen – det här är ett enkelt och effektivt sätt.
  6. Det här är det knasigaste tipset men som funkar: om du har svårt att somna i värmen, ta en varm dusch innan du går och lägger dig. Nu har jag testat det här tre kvällar i rad och det funkar klockrent.

Som sagt – jag återkommer om delningsekonomin och om den praktiska handboken för den lilla kommunikationsavdelningen samt möjligen om reglerna i Mulle.

Den dallrande sommarhettan

Jag tänkte att jag skulle skriva att jag har en enda uppgift den här sommaren/semestern och den fick jag av min PT Erling när jag frågade om hur jag skulle träna på under träningsuppehållet:

”Tagga ner”, sa han. Inget mer. Bara det.

Fast så insåg jag att förutom det så hade jag två uppgifter till – genomföra en flytt och vara förälder till två barn som just denna sommar står inför stora förändringar i livet. Så det där med att ”tagga ner” var inte helt enkelt. Men jag jobbar på det. Absolut. Jag har mediterat några gånger, praktiserat Yoga Nidra ett par gånger, dragit mig undan barnen i två dagar för att ha som enda uppgift på landet att elda i bastukaminen (en hel vetenskap) och bada kvällsbastu och morgonbastu samt simma fler än fem simtag.

Det är klart – den här tropiska värmen hjälper ju till i nedtaggandet, det måste jag säga. För jag och värme är inte världens bästa kombination. Jag blir lätt bränd av solen och jag känner mig svullen, svettig och orkeslös när jag rör mig ute dagtid. Så. Det är bara att göra som i länder där värmen är närvarande på ett mer förutsägbart sätt – gardiner neddragna/nedfällda för att hålla värmen ute på dagarna, siesta mest hela dagen och aktivitet på kvällarna.

Jag kommer ihåg antrosopdoktorn jag träffade när Valkyrian under en period var öronbarn. ”Naturen är stark”, sa han och rekommenderade att Valkyrian, som då var en fyraåring med trassligt hår och bävernylonoverall inte skulle sova middag utomhus, som hon gjorde hos sin dagmamma utan att hon skulle börja sova inomhus istället. Det örononda försvann och jag minns inte riktigt om det hände parallellt med att Valkyrian började sova middag inomhus men det jag minns med klarhet är antroposofdoktorns ord – ”Naturen är stark”.

Särskilt den här sommaren.

Ambitioner för sommaren

IMG_0082

Och medan regnet så barmhärtigt ser till att vi måste hålla oss inomhus (titta på videon om du vill), tvätta fönster på insidan, hänge oss åt Steam Summer Sale, försöka ladda ned ljudböcker och e-böcker från biblioteket så försöker jag också dra ner på mina ambitioner för sommaren. Nej, jag kommer inte att bli solbränd och vältränad. Och boken kommer inte att bli klar. En flytt måste bli av, det är inte förhandlingsbart. Men en egen ambition har jag. Att komma ihåg hur kortspelet Mulle går till och att lära ut det till resten av familjen.

För jag minns mina somrar i sommarstugan vid sjön Multen i Närke, en mil från Mullhyttan och ett par mil från Fjugesta. Det var somrar fyllda av serietidningar, böcker och kortspel. Naturligtvis badade vi också och den där magiska sommaren mellan trean och fyran så tittade vi på ”Mumien”, ”Frankenstein”, ”Dracula”, ”Skräcken från den svarta lagunen”, ”Varulven”, ”Dr Jekyll och Mr Hyde” – vilken minnesvärd sommar det var!

Mulle var ett stående kvällsnöje för hela familjen. Som avbröts om det var en kväll  med skräckfilm, svart-vit och grynig.

Så. Om någon kan ge mig bättre instruktioner om Mulle som kortspel än de som tillhandahålls av Wikibooks, så meddela mig. Dessutom vet jag nu också att Mulle är kortspelet par preference på svenska fängelser.

 

Söndagsbåten

Jojo, jag kommer att bildsätta det här inlägget så fort jag kommer ut till ön. Men just nu sitter jag här på söndagsbåten ut mot skärgården och det är en sällsamt vilsam upplevelse. Inte alls som den hetsiga känslan på eftermiddagsbåten på fredagen – ”har vi med oss allt?”, ”kan ni tränga ihop er, det får faktiskt plats med sex personer vid borden?”, ”varför kommer du så sent – du höll ju på att missa båten!”, ”puh! Äntligen ett glas vin, men tusan vad det är lång kö!”, ”varför måste turisterna åka till Vaxholm med den här båten, de har ju alla andra båtturer som de kan ta?!”

Nejnej. Söndagsbåten är helt annorlunda. Vi som reser utan sällskap sitter vid varsitt bord och löser korsord, läser, tittar på ”Elementary” och bloggar (gissa vem), dricker kaffe och tänker och de andra som sällskapar spelar kort och ”Försvunna diamanten”. Det vilar en stämning av mitt-i-sommarlovet trots att vi knappt kommit in i juni. Och här tänker jag inte ta upp en ångestladdad tråd kring klimatförändring. Just idag, i denna timme idkar jag förnekelse.

Själva resandet, förflyttningen, när det inte går att göra något,  det är den känslan som råder härinne på båten. De som kan umgås gör det, de som vill låta tankarna flyta gör det. På ett sätt påminner den här stunden mig om när jag mediterat i grupp. Lugnet som smittar av sig. En mycket välsignad tidskapsel.

 

Skandaler och mord i försommarhettan

Bara jobb (och pollen) och inget hullabaloo gör Issadissa till en riktigt trist typ

Om en dryg vecka kommer ett års hårt arbete att synas. I tunnelbanan och på digitala platser. Så jag är inne i en sista period av totalt fokus och koncentration samt brandkårsutryckningar och sjukt mycket förväntan.

Det är då jag hetsläser. Det funkar inte att bara se på ”Elementary” – avsnitt efter avsnitt. Den är för trevlig. Jag tycker berättelsen om Sherlocks och Joans vän- och partnerskap är fantastisk, den vill jag diskutera mycket i framtiden. En hetero-man och en hetero-kvinna som trivs enormt bra ihop utan inblandning av sexuell dårskap, som utvecklar ett djupt beroende av varandras sällskap och intellekt, en stark vänskap och ett samarbete de flesta arbetsgrupper bara kan nära våta drömmar om.

Lång utvikning – hetsläsning är det som funkar alltså. Så jag plöjde Mons Kallentofts och Markus Luttemans Zack-böcker (som att läsa serietidningar!) på någon vecka, nu lyssnar jag på ”1793”, läser Mons Kallentofts ”Djävulsdoften” på datorn och har precis avslutat ”Gänget” av Katarina Wennstam.

Men förutom Sherlocks och Joans vän- och partnerskap vill jag från och med idag helst diskutera samtalet mellan Malin Lindroth och Maria Schottenius om boken ”Nuckan”, skriven just av Malin Lindroth, publicerad idag i Dagens Nyheter. Det mest intressanta jag läst på många veckor. Ja, just det, inte så konstigt. Jag har ju hetsläst spänningsromaner, tidplaner och korrektur för banners. Inte direkt brain-food.

Den fulaste tiden

Men det bryr sig inte fåglarna om, de kvittrar som om vi redan är inne i ”den mest koketta tiden”, om jag får använda Leo Morgans ord (ni som känner er Klas Östergren vet precis vad jag menar).

Efter den här vintern är det inte mycket som är snyggt utomhus. Grus överallt. Skitiga gamla snöhögar som vägrar ge upp. Leriga gångvägar i skogen. Översvämmade, träskliknande områden där det i vanliga fall finns trevliga små bäckar och åar. Inte ett litet ljusgrönt knoppliknande någonstans. Och så detta kalla, avslöjande, obarmhärtiga ljus när solen väl skiner.

Struntsamma. Jag lyssnar på fåglarna och tänker att de vet vad som snart ska komma, vilken tid full av hänryckning vi är på väg in i.

Jag gläds också åt specifika populärkulturella inslag i tillvaron. Del fyra av ”The Defenders”. Del nio av tredje säsongen av ”The Magicians”. ”Dubbla slag” av Malin Persson Giolito. Ni vet, en tittar på en serie som en omsorgsfullt har valt eller läser en deckare som verkar lovande, ”det här ska bli roligt och spännande” och så PANG! blir det något mer. En viktig känsla väcks eller en hiskeligt bra tanke eller en stor igenkänning. De båda serieavsnitten jag just refererade till handlar om lagarbete, vänskap och solidaritet. Jag blev plötsligt och våldsamt hjärtnupen, tårögd, fylld av längtan och hopp. Och insåg något om min egen tillvaro just nu.

Men det är väl inte precis de känslorna som väcks när jag läser ”Dubbla slag”. Nu, till hälften in i boken så gläds jag åt den briljanta dissektionen av vår samtid som MPG ägnar sig åt. Med stor kärlek och förståelse beskriver hon samtiden inifrån en gravid advokat vars karriär är på väg åt helskotta på grund av hennes naiva tro att hon skulle kunna ha allt. De stora advokatbyråerna får sig rejäla slängar av sleven och vår kollektiva benägenhet att ägna oss åt ”retail therapy”, påhejade av livsstilsmagasin och bloggare, likaså. Det finns en fantastisk skildring av Hannas julstök som borde gå till den populärkulturella historien jämte julhistorierna i ”Gentlemen”, ”Sömnen” och ”Nya hyss av Emil i Lönneberga”. Det intressanta med Hannas jul är att den berättas inifrån en kvinna.

Så. Kära läsare och vänner. Våren kommer, för det vet redan fåglarna. Under tiden, titta på och läs välvald populärkultur, för här och där finns ledtrådarna till din egen utveckling.

April, april!

Kommer jag att få ordning på bloggarna i år?

Kommer jag att skriva boken?

Kommer isen att släppa sitt tag runt skärgårdsön?

Kommer folk att stoppa in hela blusen i brallorna framåt jul?

Kommer alla att medicineras med oxytocin i framtiden?

Frågor, frågor, frågor. Och sämre med svar, svar, svar.

Jag vet att den här bloggen är svårläst om du som besökare skulle vilja läsa mer av inläggen kring ett visst ämne. Det måste jag ju göra något åt. Byta tema är kanske en bra idé. Men förstör jag något då? Oj. Då blev svaren på frågan helt plötsligt alldeles för många och spretiga. Jag trycker på paus-knappen och hoppar till något enklare.

Jo, jag kommer att skriva boken. I och med vad jag just nu gör i mitt arbete har jag snart gjort allt det jag kommer att skriva om. Så jag gör i verkligheten och skriver samtidigt. Och boken kommer att bli verklighet. I pappersform. Med mitt namn på omslaget. Halleluja!

Så är det det där med den väldigt långa vintern. Eller att den började så sent. Jo, jag har varit med om det förut. Eftersom jag är så gammal. Precis som jag varit med om lågkonjunkturer, vilket många som är födda på 80- och 90-talet inte varit med om. Det tycker jag är intressant.  Men vintern och isen kommer att ge med sig till slut. Kanske också högkonjunkturen.

Ja, det där med blusen halvistoppad i brallorna. Jag tycker mode är intressant som fenomen, men blir också irriterad på det. Den här hispiga konsumismen som så många av oss är benägna att hoppa på. Och jag förstår inte varför. Är det något hål i själen som tillfälligt blir fyllt? Ger det livet mening ett litet tag? Just det här att modet till och mer påverkar så att vi numera konsumerar inredning och möbler – vad är det för fånerier? Menmen. Jag tar nog fram min svarta Uniqlo-blus, stryker den en smula och stoppar halvdant in den i kjollinningen. Bara för att I’m worth it. Eller nåt.

Oxytocin. Om en inte ammar något barn, är nykär eller har barn som vill sova nära så lider en nog brist på det underbara hormonet oxytocin. Jag gick på elevbehandling på Axelsons, fick taktil massage i 75 underbara minuter, fick därmed en försvarlig utsöndring av oxytocin och var sedan helt impregnerad mot omvärldens alla bra och dåliga stimuli i två dygn. Jag mådde bara HELT UTMÄRKT. Prima. Finemang. Inte ens en timme i en överfull tunnelbanevagn hade fått mig ur balans. Jag var inte lummig, inte okontaktbar, tankarna fungerade finfint, jag mådde inte illa, jag fick ingen abstinens. Så, jag undrar, varför skrivs inte oxytocin ut till typ alla? Världen skulle vara en så mycket bättre plats att leva på.

Som ni ser. Bara en massa halvfärdigt. Fast jag ville dela de halvfärdiga tankarna.