Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: dagsform (sida 1 av 3)

Jag har ett litet för roligt liv

Och det tror jag inte jag är ensam om.

Av mina kontakter på Facebook och LinkedIn så stimuleras jag ständigt. Människor delar med sig av musik, berättelser, åsikter, debatter, nyheter och känslostormar. Både mitt professionella och mitt personliga jag är djupt tacksamma över den drös av inspiration, kärlek och kunskap jag sköljs över av dagligen.

Jag bor i en storstad med ett nästan obegränsat utbud av kultur och nöjen. Även om jag är över 50 kan jag ha hur roligt som helst, bara jag hittar rätt ställen och människor.

När jag bara vill hem och umgås med soffan kan jag enkelt välja att underhållas, uppröras, roas eller får tankarna väckta av filmklassiker, fantastiska serier där jag kan titta på avsnitt efter avsnitt tills jag somnar, debattprogram,  dokumentärer, dum-TV, Oscarsvinnare och Oscarsförlorare.

Om hungern och aptiten infinner sig har jag tillgång till världens mat i min närmaste Ica och till stans restauranger via Foodora. Och då behöver jag varken handla, laga mat eller gå utanför dörren.

Vill jag träna finns alla möjligheter, bastu-yoga, bergsklättring, tyngdlyftning, kampsport, balett, Crossfit, löpning, power walks, medelgympa, intensivgympa, core, flex, flex soft – ja, ni vet, som ett smörgåsbord.

Börjar jag bli rastlös kan jag ju alltid göra ett Sudoku på mobilen. Eller dra igång ett parti Wordfeud.

Så. Min absolut största utmaning är att stänga av. Inte skärmarna i första hand, utan huvudet. Inte låta någon rolig tanke dra igång ett resonemang som jag måste lufta på Facebook för att få reaktioner och inspel på så att jag kan tänka vidare. Inte förtjusas över någon snygg lösning i en Wordfeud-match som genast måste få respons. Inte skicka iväg mejl eller dra igång konversationer på Messenger bara för att en fråga eller ett infall flög in i skallen.

Är det alltså tråkigt jag måste ha?

Jag vet att när jag mediterar eller gör yoga varje dag, så händer något i mig. Känslorna bottnar istället för att flaxa omkring. Jag kan fokusera.

Behövde jag skriva det här bara för att påminnas om att det är dags för dagliga rutiner som inkluderar en stunds stillhet. Bara det. En stunds stillhet där jag sjunker inåt.

Livsmotton

Denna februaridag då solen skiner och jag vet att lönen kommer in på kontot imorgon, en massa lakan är tvättade och manglade, hungern suger men maten är nästan klar, så tänkte jag på Laurie Andersons och Lou Reeds livsmotton:

  1. Var inte rädd för någon
  2. Skaffa dig en riktigt stor bullshit-detektor
  3. Var riktigt, riktigt ömsint

Jag citerar från ett tal Laurie Anderson höll, så kan du läsa om tankarna på rätt språk och i absolut rätt sammanhang:

I’m reminded also of the three rules we came up with, rules to live by. And I’m just going to tell you what they are because they come in really handy. Because things happen so fast, it’s always good to have a few, like, watchwords to fall back on.

And the first one is: One. Don’t be afraid of anyone. Now, can you imagine living your life afraid of no one? Two. Get a really good bullshit detector. And three. Three is be really, really tender. And with those three things, you don’t need anything else.

Det är inte första gången jag citerar de här klokheterna, men det finns alltid anledning att påminna mig själv om dem. När jag ändå gick tillbaka i bloggen hittade jag litet mer livsvisdom. Den här gången är det Dalai Lama som delar med sig.

De tre dygderna att bygga sitt liv på och att ständigt sträva efter:

  • tolerans
  • tålamod
  • medkänsla

Så.
OK.
Jag ska göra mitt bästa.
Jag ska göra vad jag förmår.
Jag lovar mig själv det.

Fredagskväll

Det har varit en intressant vecka. Intressant på det där sättet att när det nu är fredag så är jag TRÖTT. Soffan, en bit ost, fortsätta titta på ”Apocalypse Now” (är precis vid delen med helikoptrarna, Wagner, surf och Robert Duvall – ni som fattar fattar) och dricka ett glas rödvin. Det var min inre bild av fredag och avslappning.

Men så skulle jag ta emot nya Airbnb-gäster. Från Spanien. I tjugoårsåldern. Det kändes inte riktigt passande att välkomna dem till Stockholm med vinfläckiga tänder och lätta snedsteg. Så jag tog fram yogamattan, kopplade in Chromecasten och körde dag 16 av Adriene’s 30-dagars-utmaning Dedicate. Den sextonde dagen var ett snällt och fint pass där jag fick massera mig själv i nacken, på axlarna, på fötterna.

Och det var faktiskt precis vad jag behövde. Då tänkte jag att det kanske är vad fler behöver. Egentligen. Så jag delar med mig.

Nakna män och tråkighet

Analyserna och intrycken trängs i huvudet, men formuleringarna har fastnat. I väntan på spiritualiteten bjuder jag på nakna män, allmänt vackra bilder, en underbar låt och inbjuder till tankar på tråkighet, uttråkning, tråkande, novembergrå tråksamhet och allmänt banal ennui.

 

Vad hände?

Livet hände. Det är väl så det brukar heta.

Jag behövde pausa, andas in, hämta andan, omorientera mig, reflektera. Efter att ha flyttat. För det var nog ändå det stora. Själva flytten. Men nu bor jag på ett nytt ställe, har hittat promenadvägar och närmsta livsmedelsaffär, har hittat ny prisnivå för varannan-veckas-uthyrningen på Airbnb och förstått att jag bor typ tjugo minuter från allt – däckhotell, Plantagen, IKEA, mamma, jobbet, Bio Rio, Skandinavisk Yoga och Meditationsskola, WestNineFitness och närmaste Clas Ohlson.

Men nu är det fullt i huvudet av tankar som måste formuleras för att bli tydliga. Klimatet kan jag inte förbigå med tystnad men jag kan höja rösten litet mer optimistiskt om delningsekonomin – titta bara på frågan som Icabanken frågade mig när jag skulle logga in för några månader sedan. Jag tror att jag också måste skriva om Jens Lapidus som en av våra bästa skildrare av det nya svenska klassamhället. Det blir nog en del om majonnäsens renässans också. Och Bhagwan får väl åka med på ett hörn.

Kan det bli ett inlägg i veckan, kanske?

Tack för att just du har väntat in mig. Puss och kram.

En småful dag

Idag konstaterade jag på Facebook att jag hade en småful dag. Den lilla skiftningen av ansiktsfärgen som sommaren åstadkommit har bleknat, mina ögonbryn, ögonfransar, ögon och hår har av ålder och genetik liknande urvattnade nyanser. Jag tog på mig luftiga och bekväma kläder som jag sedan insåg var oformliga och vars ljusa toner mycket väl gick ihop med det allmänt urvattnade intrycket som överdelen av kroppen redan jobbade med. Jag orkade inte leta fram några små, små strumpor utan tog ett par som jag redan från början visste skulle tönta till mig – helt OK med sneakers men NONO med de loafers-liknande Gram-skorna.

MEN.

Varför i helvete känner jag att jag måste be om ursäkt för att jag inte pryder min plats? Varför känner jag att jag måste varna omvärlden för att jag förfular den?

För det var ju precis det Facebook-inlägget handlade om, fast jag inte förstått det när jag skrev och postade det.

Suck. Storsuck.

Jag är inte satt till den här världen för att pryda den. Så enkelt är det väl egentligen. Men ändå upplever jag, utan att tänka, att jag gör världen en otjänst, ja, jag till och med förolämpar och kränker min omvärld genom att inte bry mig om mitt utseende. Ja, kära nån, hur internaliserat kvinnoförtrycket är. Är det därför jag känner mig så extremt välmående på skärgårdsön, i ensamhet, utan speglar och omgivande ögon?

 

Sex finfina tips för att leva med värmen

Jag kommer naturligtvis att fortsätt skriva om delningsekonomi och olika aspekter kring den, skatter, den svenska modellen, gig-ekonomin, pengar eller byte och mer. Men eftersom mycket av min energi går åt till att bara uthärda värmen kan jag dela med mig av mina bästa tips. Som jag snappat upp från äldre tider och experter av olika slag.

  1. Drick massor. Och jag menar verkligen massor. Drick vatten, vätskeersättning eller som i mitt fall kallt te blandat med måltidsdryck. Idag blandade jag också i litet salt.
  2. Var inaktiv. Vila. Ta siesta. Spela kort. Meditera. Läs. Samtala slött om lagom intressanta ämnen. Lyssna på lyssnarböcker. Om du mår dåligt av att vara aktiv i värmen, som jag gör, då ska du inte vara det. Hur svårt det än är för att Luther och ditt överjag käbblar ikapp om hur dålig du är som latar dig.
  3. Sök skugga. Använd keps eller solhatt om du måste vara i solen.
  4. Salta mer på maten. Ät chips. Ät salta nötter. Ät salta kex. Jag kommer ihåg att mina föräldrar gav mig och min syster salttabletter när det var varmt under en kort period i slutet på 60-talet, det var nog på modet några år då. Sedan har jag glömt bort det, men när Valkyrian var på enormt scoutmöte i stekhett Japan för tre år sedan fick alla scouter en påse chips varje dag och den dag Valkyrian inte åt sin ranson chips mådde hon rejält illa. Som jag har gjort några av de här heta dagarna när jag druckit massor men glömt saltet.
  5. Kyl ner dig. Bada i sjön, havet, pool eller i badkaret. Spola kallt vatten på handleder och fotleder. Blöt en handduk och svep hela vägen om halsen – det här är ett enkelt och effektivt sätt.
  6. Det här är det knasigaste tipset men som funkar: om du har svårt att somna i värmen, ta en varm dusch innan du går och lägger dig. Nu har jag testat det här tre kvällar i rad och det funkar klockrent.

Som sagt – jag återkommer om delningsekonomin och om den praktiska handboken för den lilla kommunikationsavdelningen samt möjligen om reglerna i Mulle.

Den dallrande sommarhettan

Jag tänkte att jag skulle skriva att jag har en enda uppgift den här sommaren/semestern och den fick jag av min PT Erling när jag frågade om hur jag skulle träna på under träningsuppehållet:

”Tagga ner”, sa han. Inget mer. Bara det.

Fast så insåg jag att förutom det så hade jag två uppgifter till – genomföra en flytt och vara förälder till två barn som just denna sommar står inför stora förändringar i livet. Så det där med att ”tagga ner” var inte helt enkelt. Men jag jobbar på det. Absolut. Jag har mediterat några gånger, praktiserat Yoga Nidra ett par gånger, dragit mig undan barnen i två dagar för att ha som enda uppgift på landet att elda i bastukaminen (en hel vetenskap) och bada kvällsbastu och morgonbastu samt simma fler än fem simtag.

Det är klart – den här tropiska värmen hjälper ju till i nedtaggandet, det måste jag säga. För jag och värme är inte världens bästa kombination. Jag blir lätt bränd av solen och jag känner mig svullen, svettig och orkeslös när jag rör mig ute dagtid. Så. Det är bara att göra som i länder där värmen är närvarande på ett mer förutsägbart sätt – gardiner neddragna/nedfällda för att hålla värmen ute på dagarna, siesta mest hela dagen och aktivitet på kvällarna.

Jag kommer ihåg antrosopdoktorn jag träffade när Valkyrian under en period var öronbarn. ”Naturen är stark”, sa han och rekommenderade att Valkyrian, som då var en fyraåring med trassligt hår och bävernylonoverall inte skulle sova middag utomhus, som hon gjorde hos sin dagmamma utan att hon skulle börja sova inomhus istället. Det örononda försvann och jag minns inte riktigt om det hände parallellt med att Valkyrian började sova middag inomhus men det jag minns med klarhet är antroposofdoktorns ord – ”Naturen är stark”.

Särskilt den här sommaren.

Ambitioner för sommaren

IMG_0082

Och medan regnet så barmhärtigt ser till att vi måste hålla oss inomhus (titta på videon om du vill), tvätta fönster på insidan, hänge oss åt Steam Summer Sale, försöka ladda ned ljudböcker och e-böcker från biblioteket så försöker jag också dra ner på mina ambitioner för sommaren. Nej, jag kommer inte att bli solbränd och vältränad. Och boken kommer inte att bli klar. En flytt måste bli av, det är inte förhandlingsbart. Men en egen ambition har jag. Att komma ihåg hur kortspelet Mulle går till och att lära ut det till resten av familjen.

För jag minns mina somrar i sommarstugan vid sjön Multen i Närke, en mil från Mullhyttan och ett par mil från Fjugesta. Det var somrar fyllda av serietidningar, böcker och kortspel. Naturligtvis badade vi också och den där magiska sommaren mellan trean och fyran så tittade vi på ”Mumien”, ”Frankenstein”, ”Dracula”, ”Skräcken från den svarta lagunen”, ”Varulven”, ”Dr Jekyll och Mr Hyde” – vilken minnesvärd sommar det var!

Mulle var ett stående kvällsnöje för hela familjen. Som avbröts om det var en kväll  med skräckfilm, svart-vit och grynig.

Så. Om någon kan ge mig bättre instruktioner om Mulle som kortspel än de som tillhandahålls av Wikibooks, så meddela mig. Dessutom vet jag nu också att Mulle är kortspelet par preference på svenska fängelser.

 

Söndagsbåten

Jojo, jag kommer att bildsätta det här inlägget så fort jag kommer ut till ön. Men just nu sitter jag här på söndagsbåten ut mot skärgården och det är en sällsamt vilsam upplevelse. Inte alls som den hetsiga känslan på eftermiddagsbåten på fredagen – ”har vi med oss allt?”, ”kan ni tränga ihop er, det får faktiskt plats med sex personer vid borden?”, ”varför kommer du så sent – du höll ju på att missa båten!”, ”puh! Äntligen ett glas vin, men tusan vad det är lång kö!”, ”varför måste turisterna åka till Vaxholm med den här båten, de har ju alla andra båtturer som de kan ta?!”

Nejnej. Söndagsbåten är helt annorlunda. Vi som reser utan sällskap sitter vid varsitt bord och löser korsord, läser, tittar på ”Elementary” och bloggar (gissa vem), dricker kaffe och tänker och de andra som sällskapar spelar kort och ”Försvunna diamanten”. Det vilar en stämning av mitt-i-sommarlovet trots att vi knappt kommit in i juni. Och här tänker jag inte ta upp en ångestladdad tråd kring klimatförändring. Just idag, i denna timme idkar jag förnekelse.

Själva resandet, förflyttningen, när det inte går att göra något,  det är den känslan som råder härinne på båten. De som kan umgås gör det, de som vill låta tankarna flyta gör det. På ett sätt påminner den här stunden mig om när jag mediterat i grupp. Lugnet som smittar av sig. En mycket välsignad tidskapsel.