Kategori: dagsform (sida 2 av 4)

juli 15, 2018 / Inga kommentarer

Den dallrande sommarhettan

Jag tänkte att jag skulle skriva att jag har en enda uppgift den här sommaren/semestern och den fick jag av min PT Erling när jag frågade om hur jag skulle träna på under träningsuppehållet:

”Tagga ner”, sa han. Inget mer. Bara det.

Fast så insåg jag att förutom det så hade jag två uppgifter till – genomföra en flytt och vara förälder till två barn som just denna sommar står inför stora förändringar i livet. Så det där med att ”tagga ner” var inte helt enkelt. Men jag jobbar på det. Absolut. Jag har mediterat några gånger, praktiserat Yoga Nidra ett par gånger, dragit mig undan barnen i två dagar för att ha som enda uppgift på landet att elda i bastukaminen (en hel vetenskap) och bada kvällsbastu och morgonbastu samt simma fler än fem simtag.

Det är klart – den här tropiska värmen hjälper ju till i nedtaggandet, det måste jag säga. För jag och värme är inte världens bästa kombination. Jag blir lätt bränd av solen och jag känner mig svullen, svettig och orkeslös när jag rör mig ute dagtid. Så. Det är bara att göra som i länder där värmen är närvarande på ett mer förutsägbart sätt – gardiner neddragna/nedfällda för att hålla värmen ute på dagarna, siesta mest hela dagen och aktivitet på kvällarna.

Jag kommer ihåg antrosopdoktorn jag träffade när Valkyrian under en period var öronbarn. ”Naturen är stark”, sa han och rekommenderade att Valkyrian, som då var en fyraåring med trassligt hår och bävernylonoverall inte skulle sova middag utomhus, som hon gjorde hos sin dagmamma utan att hon skulle börja sova inomhus istället. Det örononda försvann och jag minns inte riktigt om det hände parallellt med att Valkyrian började sova middag inomhus men det jag minns med klarhet är antroposofdoktorns ord – ”Naturen är stark”.

Särskilt den här sommaren.

juni 21, 2018 / Inga kommentarer

Ambitioner för sommaren

IMG_0082

Och medan regnet så barmhärtigt ser till att vi måste hålla oss inomhus (titta på videon om du vill), tvätta fönster på insidan, hänge oss åt Steam Summer Sale, försöka ladda ned ljudböcker och e-böcker från biblioteket så försöker jag också dra ner på mina ambitioner för sommaren. Nej, jag kommer inte att bli solbränd och vältränad. Och boken kommer inte att bli klar. En flytt måste bli av, det är inte förhandlingsbart. Men en egen ambition har jag. Att komma ihåg hur kortspelet Mulle går till och att lära ut det till resten av familjen.

För jag minns mina somrar i sommarstugan vid sjön Multen i Närke, en mil från Mullhyttan och ett par mil från Fjugesta. Det var somrar fyllda av serietidningar, böcker och kortspel. Naturligtvis badade vi också och den där magiska sommaren mellan trean och fyran så tittade vi på ”Mumien”, ”Frankenstein”, ”Dracula”, ”Skräcken från den svarta lagunen”, ”Varulven”, ”Dr Jekyll och Mr Hyde” – vilken minnesvärd sommar det var!

Mulle var ett stående kvällsnöje för hela familjen. Som avbröts om det var en kväll med skräckfilm, svart-vit och grynig.

Så. Om någon kan ge mig bättre instruktioner om Mulle som kortspel än de som tillhandahålls av Wikibooks, så meddela mig. Dessutom vet jag nu också att Mulle är kortspelet par preference på svenska fängelser.

juni 3, 2018 / Inga kommentarer

Söndagsbåten

Jojo, jag kommer att bildsätta det här inlägget så fort jag kommer ut till ön. Men just nu sitter jag här på söndagsbåten ut mot skärgården och det är en sällsamt vilsam upplevelse. Inte alls som den hetsiga känslan på eftermiddagsbåten på fredagen – ”har vi med oss allt?”, ”kan ni tränga ihop er, det får faktiskt plats med sex personer vid borden?”, ”varför kommer du så sent – du höll ju på att missa båten!”, ”puh! Äntligen ett glas vin, men tusan vad det är lång kö!”, ”varför måste turisterna åka till Vaxholm med den här båten, de har ju alla andra båtturer som de kan ta?!”

Nejnej. Söndagsbåten är helt annorlunda. Vi som reser utan sällskap sitter vid varsitt bord och löser korsord, läser, tittar på ”Elementary” och bloggar (gissa vem), dricker kaffe och tänker och de andra som sällskapar spelar kort och ”Försvunna diamanten”. Det vilar en stämning av mitt-i-sommarlovet trots att vi knappt kommit in i juni. Och här tänker jag inte ta upp en ångestladdad tråd kring klimatförändring. Just idag, i denna timme idkar jag förnekelse.

Själva resandet, förflyttningen, när det inte går att göra något, det är den känslan som råder härinne på båten. De som kan umgås gör det, de som vill låta tankarna flyta gör det. På ett sätt påminner den här stunden mig om när jag mediterat i grupp. Lugnet som smittar av sig. En mycket välsignad tidskapsel.

maj 26, 2018 / Inga kommentarer

Skandaler och mord i försommarhettan

Bara jobb (och pollen) och inget hullabaloo gör Issadissa till en riktigt trist typ

Om en dryg vecka kommer ett års hårt arbete att synas. I tunnelbanan och på digitala platser. Så jag är inne i en sista period av totalt fokus och koncentration samt brandkårsutryckningar och sjukt mycket förväntan.

Det är då jag hetsläser. Det funkar inte att bara se på ”Elementary” – avsnitt efter avsnitt. Den är för trevlig. Jag tycker berättelsen om Sherlocks och Joans vän- och partnerskap är fantastisk, den vill jag diskutera mycket i framtiden. En hetero-man och en hetero-kvinna som trivs enormt bra ihop utan inblandning av sexuell dårskap, som utvecklar ett djupt beroende av varandras sällskap och intellekt, en stark vänskap och ett samarbete de flesta arbetsgrupper bara kan nära våta drömmar om.

Lång utvikning – hetsläsning är det som funkar alltså. Så jag plöjde Mons Kallentofts och Markus Luttemans Zack-böcker (som att läsa serietidningar!) på någon vecka, nu lyssnar jag på ”1793”, läser Mons Kallentofts ”Djävulsdoften” på datorn och har precis avslutat ”Gänget” av Katarina Wennstam.

Men förutom Sherlocks och Joans vän- och partnerskap vill jag från och med idag helst diskutera samtalet mellan Malin Lindroth och Maria Schottenius om boken ”Nuckan”, skriven just av Malin Lindroth, publicerad idag i Dagens Nyheter. Det mest intressanta jag läst på många veckor. Ja, just det, inte så konstigt. Jag har ju hetsläst spänningsromaner, tidplaner och korrektur för banners. Inte direkt brain-food.

april 8, 2018 / Inga kommentarer

Den fulaste tiden

Men det bryr sig inte fåglarna om, de kvittrar som om vi redan är inne i ”den mest koketta tiden”, om jag får använda Leo Morgans ord (ni som känner er Klas Östergren vet precis vad jag menar).

Efter den här vintern är det inte mycket som är snyggt utomhus. Grus överallt. Skitiga gamla snöhögar som vägrar ge upp. Leriga gångvägar i skogen. Översvämmade, träskliknande områden där det i vanliga fall finns trevliga små bäckar och åar. Inte ett litet ljusgrönt knoppliknande någonstans. Och så detta kalla, avslöjande, obarmhärtiga ljus när solen väl skiner.

Struntsamma. Jag lyssnar på fåglarna och tänker att de vet vad som snart ska komma, vilken tid full av hänryckning vi är på väg in i.

Jag gläds också åt specifika populärkulturella inslag i tillvaron. Del fyra av ”The Defenders”. Del nio av tredje säsongen av ”The Magicians”. ”Dubbla slag” av Malin Persson Giolito. Ni vet, en tittar på en serie som en omsorgsfullt har valt eller läser en deckare som verkar lovande, ”det här ska bli roligt och spännande” och så PANG! blir det något mer. En viktig känsla väcks eller en hiskeligt bra tanke eller en stor igenkänning. De båda serieavsnitten jag just refererade till handlar om lagarbete, vänskap och solidaritet. Jag blev plötsligt och våldsamt hjärtnupen, tårögd, fylld av längtan och hopp. Och insåg något om min egen tillvaro just nu.

Men det är väl inte precis de känslorna som väcks när jag läser ”Dubbla slag”. Nu, till hälften in i boken så gläds jag åt den briljanta dissektionen av vår samtid som MPG ägnar sig åt. Med stor kärlek och förståelse beskriver hon samtiden inifrån en gravid advokat vars karriär är på väg åt helskotta på grund av hennes naiva tro att hon skulle kunna ha allt. De stora advokatbyråerna får sig rejäla slängar av sleven och vår kollektiva benägenhet att ägna oss åt ”retail therapy”, påhejade av livsstilsmagasin och bloggare, likaså. Det finns en fantastisk skildring av Hannas julstök som borde gå till den populärkulturella historien jämte julhistorierna i ”Gentlemen”, ”Sömnen” och ”Nya hyss av Emil i Lönneberga”. Det intressanta med Hannas jul är att den berättas inifrån en kvinna.

Så. Kära läsare och vänner. Våren kommer, för det vet redan fåglarna. Under tiden, titta på och läs välvald populärkultur, för här och där finns ledtrådarna till din egen utveckling.

april 1, 2018 / Inga kommentarer

April, april!

Kommer jag att få ordning på bloggarna i år?

Kommer jag att skriva boken?

Kommer isen att släppa sitt tag runt skärgårdsön?

Kommer folk att stoppa in hela blusen i brallorna framåt jul?

Kommer alla att medicineras med oxytocin i framtiden?

Frågor, frågor, frågor. Och sämre med svar, svar, svar.

Jag vet att den här bloggen är svårläst om du som besökare skulle vilja läsa mer av inläggen kring ett visst ämne. Det måste jag ju göra något åt. Byta tema är kanske en bra idé. Men förstör jag något då? Oj. Då blev svaren på frågan helt plötsligt alldeles för många och spretiga. Jag trycker på paus-knappen och hoppar till något enklare.

Jo, jag kommer att skriva boken. I och med vad jag just nu gör i mitt arbete har jag snart gjort allt det jag kommer att skriva om. Så jag gör i verkligheten och skriver samtidigt. Och boken kommer att bli verklighet. I pappersform. Med mitt namn på omslaget. Halleluja!

Så är det det där med den väldigt långa vintern. Eller att den började så sent. Jo, jag har varit med om det förut. Eftersom jag är så gammal. Precis som jag varit med om lågkonjunkturer, vilket många som är födda på 80- och 90-talet inte varit med om. Det tycker jag är intressant. Men vintern och isen kommer att ge med sig till slut. Kanske också högkonjunkturen.

Ja, det där med blusen halvistoppad i brallorna. Jag tycker mode är intressant som fenomen, men blir också irriterad på det. Den här hispiga konsumismen som så många av oss är benägna att hoppa på. Och jag förstår inte varför. Är det något hål i själen som tillfälligt blir fyllt? Ger det livet mening ett litet tag? Just det här att modet till och mer påverkar så att vi numera konsumerar inredning och möbler – vad är det för fånerier? Menmen. Jag tar nog fram min svarta Uniqlo-blus, stryker den en smula och stoppar halvdant in den i kjollinningen. Bara för att I’m worth it. Eller nåt.

Oxytocin. Om en inte ammar något barn, är nykär eller har barn som vill sova nära så lider en nog brist på det underbara hormonet oxytocin. Jag gick på elevbehandling på Axelsons, fick taktil massage i 75 underbara minuter, fick därmed en försvarlig utsöndring av oxytocin och var sedan helt impregnerad mot omvärldens alla bra och dåliga stimuli i två dygn. Jag mådde bara HELT UTMÄRKT. Prima. Finemang. Inte ens en timme i en överfull tunnelbanevagn hade fått mig ur balans. Jag var inte lummig, inte okontaktbar, tankarna fungerade finfint, jag mådde inte illa, jag fick ingen abstinens. Så, jag undrar, varför skrivs inte oxytocin ut till typ alla? Världen skulle vara en så mycket bättre plats att leva på.

Som ni ser. Bara en massa halvfärdigt. Fast jag ville dela de halvfärdiga tankarna.

mars 18, 2018 / Inga kommentarer

Boken är snart klar!

Click-bait.

Nja. Så fort går det inte. Men jag skriver och tänker och skriver igen. Det intressanta är att inspiration och inspel kan komma från så olika håll. Det jag funderat mest på idag – samarbete och ”ensam är svag” och ”rygga inte för det svåra men gräv heller inte ner dig”- kom från väldigt olika källor.

1. Avsnitt 9, säsong tre av ”The Magicians”. Som handlar om att alla i en grupp måste inkluderas för att svårigheterna ska kunna överbryggas. Ja, inte bara inkluderas, de måste få veta om sin betydelse och deras färdigheter måste tas till vara.

2. John Mellkvist som ihärdigt jobbar mot ålderism. Jag har sett mest av honom på LinkedIn och det han gör är så bra. I veckan läste jag ett citat som jag nu gör våld på eftersom jag inte kommer ihåg det bokstavligt; ”överkvalificerad? Skulle du kunna säga det om dina barns lärare eller din egen doktor och därmed avfärda dem? Nehej. Så varför är det något du ens tänker om i andra sammanhang?”.

3. Boken ”Lär dig leva” med undertiteln Mindre stress – Mer närvaro. En självutgiven bok som i lättläst form ger tips och råd om hur en kan reflektera över sitt liv och sitt mående för att sedan förändra en del så en kan må bättre. Den är intressant för att den är självutgiven, för att den har marknadsförts i sociala medier (Facebook främst), för att den har sålts i en halv miljon ex, för att den är ganska fult formgiven, för att den med sin blandning av citat, självupplevda historier, råd om allt möjligt (mat, inredning, träning, barnuppfostran, relationer) uppenbarligen når fram, når in. Den visar på att förändring är möjlig, dock främst genom positivt tänkande (vilket ni som följer mig vet att jag är allergisk emot).

Vad fick jag ihop av de här väldigt olika källorna?

1. Det är bra att skriva uppmuntrande och att inte krångla till det.

2. Egenutgivning kan verkligen funka, men det finns en anledning att ta hjälp av goda formgivare.

3. Det går inte att bygga en kommunikationsavdelning på en person. Det är absolut omöjligt. Är kommunikationspersonen ensam krävs budget för bra konsulter.

4. Kompetens är alltid bra. Ju längre en människa jobbat inom en profession desto mer kan den (om den förvaltat sin kompetens). Den kanske inte tror det själv, men de erfarenheter den samlat på sig kan lockas fram i samtal och diskussioner, om det finns en öppen och tillåtande atmosfär.

5. Som kommunikations- eller marknadschef (eller kommunikatör) finns det ingen möjlighet att behärska alla discipliner som behövs nu för tiden. Det enda som verkligen behövs är ödmjukhet och viljan att lära sig och viljan att plocka ihop ett bra team. Förtroende för andra människor och en god portion självinsikt kan också vara bra att ha, förstås.

februari 3, 2018 / 1 kommentar

Lördagstankar

Efter att ha varit genomtänkt senior kommunikatör i mina senaste inlägg så fick jag naturligtvis svårt att fortsätta blogga. För hur ska jag fortsätta? Är det dags för Nobelprisinlägget där jag presenterar formen för hur ett effektivt kommunikationsarbete ska bedrivas idag? Med meningsfull uppföljning, tonsäker dialog i både rörligt, skrift och stilla bild, konsekvent men flexibel hållning till den utvidgade varumärkesberättelsen och trohet mot affärsmålen.

Ja. Det går ju inte. För så långt har jag inte kommit. Hallå, jag är ju både mamma, heltidsarbetande, delningsekonom, anhörig, social varelse och trött ibland.

Så idag blir det ett vanligt blogginlägg om dagen och tiden. Just nu har jag ett halvgammalt fredagskryss från DN som kanske blir ifyllt. Kaffet har jag njutit av. Tulpanerna börjar vissna men är fortfarande vackra. Tvättmaskinerna jobbar i tvättstugan. Barnen (ungdomarna) sover. Bilen är uthyrd under halva dagen via Snappcar – jag skulle ändå inte använda den förrän senare idag. Jag hoppas att få sitta i soffan och titta på ett avsnitt av ”Don’t Trust the B—- in Apartment 23” med Valkyrian innan vi planerar något vettigt. Jag sitter i halvlotus på köksstolen för att stretcha lårens utsida eftersom jag fått konstigt ont.

Och i detta stycke om en lördagsförmiddag finns embryon till fler inlägg:

delningsekonomin som är en elegant lösning på det faktum att en hel del av det vi äger är outnyttjat mesta tiden och att det finns en efterfrågan på en hel del av det. Men delningsekonomin går på tvärs mot många människors känsla av att vissa ägodelar nästan är som kroppsdelar. Jag märker också att även om intresset är stort så är det ett stort steg att ta – att ge sig in i delningsekonomin kan för vissa kännas som ett erkännande av ett prekärt ekonomiskt läge. Men nej! Gå med i delningsekonomin och se er som early adopters, som del av en framtidsrörelse. För det kommer ni att vara ett tag till innan delningsekonomin kommer att vara en självklarhet.
OK. Jag vet att det kan finnas mentala hinder att bjuda in människor att bo i ens hem (fast jag har mängder av påtagliga bevis på att människor som vill bo i andras hem är ovanligt trevliga och intressanta människor som att berikar livet) men börja med bilen. Hur enkelt som helst. Säkert och smidigt. Kolla in Snappcar. Och använd den här länken om du tänker hyra ut eller hyra bil – det tjänar både du och jag på.
Skratta är nödvändigt. Tillexempel med ”Don’t Trust the B—- in Apartment 23” på Netflix. ”Dag” är också en höjdare. Och de första säsongerna av ”Rita”. Samt ”Brooklyn Nine-Nine” och ”Crazy Ex-Girlfriend”. (På Netflix allihop).
Åldrande och träning. Halvlotusen för att stretcha utsida lår. Eftersom ärren från kejsarsnitten påverkar muskulatur och nerver fast jag inte trott det och all stress under alla år likaså, så sitter jag här med en 56-årig kropp som inte alls reagerar på träning som det står att den ska göra i träningstidningar och träningstips på nätet och i magasin. Som tur är går jag och tränar hos en extremt kunnig människa som förklarar vad som händer, hur jag ska träna, hur jag ska vila, hur jag ska stretcha och varför. Sedan är det bara att vara tålmodig och uthållig. ”Bara”.
När en som kommunikatör utvärderar tidigare insatser, ställer ”kejsarens nya kläder”-frågor in i verksamheten (vad vill vi egentligen säga till vem och varför? och varför har ni gjort på detta viset?), drar slutsatser, ser till att testa nytt och på det nya får fantastiska, positiva resultat då kan en få ta helg, eller hur?

december 12, 2017 / Inga kommentarer

Jag är fortfarande rädd

Och idag är jag så långt bort från skrytet (se gårdagens inlägg för sådant) jag bara kan vara. För idag handlar det om att jag häromdagen drabbades av insikten att jag innerst inne tror att utmattningen kan slå till när som helst igen. Och att jag därför inte vill planera roligheter. För tänk om jag helt plötsligt förlorar energin och fotfästet igen.

När jag fick syn på rädslan och benämnde den, kunde jag titta på den och se hur irrationell den är. Nu har jag ju varit frisk i ett par år. Jag har lärt mig hur mycket som helst om hur jag ska parera all slags stress. Jag vet vikten av balans, sömn och mat. Jag har alltid meditationen att ta till. Jag känner igen signalerna långt innan situationerna går över styr. Kort sagt – jag har kontroll. Ändå ligger fulrädslan inne i det mörka undermedvetna och spökar, gör tillvaron till något den inte är. Men som med spöken och troll – tas de ut i ljuset spricker de och försvinner. Sagt och gjort.

Så nu ska jag börja planera roligheter igen och faktiskt tro på att jag kommer att genomföra dem.

(Och för dig som blev intresserad av utmattningen – den har jag skrivit hur mycket som helst om. Börja här.)

oktober 19, 2017 / Inga kommentarer

Är Issadissa på banan igen?

Tillochmed vädret firade Internetstiftelsens årliga rapport.

Ja, om det blir ordentligt bloggat den här hösten, det återstår att se, men jag kände att det var dags att ge ifrån sig ett livstecken.

Idag är det en stor högtidsdag eftersom den årliga rapporten om digitaliseringens framfart i Sverige, ”Svenskarna och Internet” presenterades. Nu finns den att ladda ner på Internetstiftelsens hemsida och det har ju citerats ifrån den i alla medier under dagen.

Jag som jobbar och jobbat med digital kommunikation på en massa olika sätt i tjugo år vet att även för oss som är mitt i det så är digitaliseringen oöverskådlig. Det behövs rapporter, det behövs analyser, det behövs riktig statistik. Den här årliga rapporten är min bibel, mitt uppslagsverk och min jordkabel. Alla tyckanden och illusioner och föreställningar som beslut så felaktigt kan grundas på kan avfärdas eller verifieras med rapporten.

Det räcker nu. Ett litet halleluja till, bara.

Och så länken, såklart. Här kommer den.