Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: dataspel (sida 1 av 2)

Wordfeud och personligheten

Det är bara att erkänna det – en del av min semestertid åtgår till Wordfeud-spelande. Jag var förut under en period så inne i spelandet att det första jag gjorde på morgonen och det sista jag gjorde innan jag somnade (då jag naturligtvis drömde om olika bokstavskombinationer och fantastiska ord gjorda med trippelpoäng och högpoängsbokstäver som C och X) var att göra drag i de matcher där det var min tur. Men då raderade jag appen och tog ett längre uppehåll. Och nu när jag spelar igen, hoppas jag att jag har en mer hälsosam relation till wordfeudandet.

I alla fall har jag lärt mig att det är själva spelandet som är viktigast. Förluster gör fortfarande ont och det är inte roligt när rankingpoängen går ner, men jag har insett att eftersom jag tycker det är så sjukt roligt att spela så måste jag lära mig leva med förlusterna och med att rankingen går upp och ner. Men ett tag åkte självkänslan berg-och-dal-bana med resultaten i Wordfeud-matcherna och det måste jag tillstå, var mindre lyckat.

Och då, mina kära vänner och läsare, det är då reflektionen är bra att ta till. Jag kan ju inte säga att det var en lätt uppgift att sluta bry sig, så mycket tävlingsmänniska är jag tydligen (vilket var intressant att lära sig), men jag fick resonera sakligt med mig själv under många interna terapisessioner och kunde alltså, halleluja, ladda ner Wordfeud-appen igen.

Förutom att jag låter appen hitta motståndare, så är jag också med i en ständigt pågående Wordfeud-turnering. Jag åker mellan division 8, 9 och 10. Jag spelar en tvåveckorsomgång med människor som har lika påhittade namn som jag, vi är 8 i varje grupp. Alla ska spela mot alla och poäng delas ut till vinnarna. Skillnaden i ordpoäng i matchen spelar roll om två hamnar på samma turneringspoäng. De stora skillnaderna mellan att spela i turneringarna och mot slumpmässiga motståndare är:

  1. ingen risk för flört, det hålls en hövlig ton och snuskiga inviter håller man sig helt ifrån i turneringen
  2. i turneringen finns folk som lägger ner mycket, jag upprepar MYCKET, tid på strategier

Därför har jag också lärt mig om mig själv att jag är otålig. Jo, det vore ju jätteroligt om jag kunde räkna bokstäver och tänka många, många steg in i framtiden och då ha koll på vilka bokstäver den andra har. Men nej, jag funkar tydligen inte så. Jag vill har många matcher igång samtidigt och bli underhållen av motståndarnas idérikedom och kvickhet. Schack och långsam-Wordfeud får jag visst lära mig sedan, när jag blir ännu äldre.

The summer of ’16 – the summer of Pokemon Go?

Två veckor sedan Sverige släpptes in i Pokemon Go-gemenskapen. Två veckor av en del larm men mest av milda glädjetjut från föräldrar som sett sina ibland alltför innesittande barn ge sig ut i grannskapet. Och i större och större cirklar utanför det. På sina jakter träffar de andra som är ute på samma sorts jakt och i ett svep blir barnen synligt mer sociala (för när de sitter inne i synbar ensamhet är de ju ofta väldigt sociala, men vi avkodar inte deras aktiviteter som sociala eftersom vi vuxna ofta sätter likhetstecken mellan social samvaro och relativ fysisk närhet. Det verkar som många vuxna tror att barnen umgås med själva mobilen eller datorn eftersom det är så det ser ut) .

Men det är ju inte bara de yngre som kommit ut. Det handlar ju om att hela familjer fått något att samlas kring. Där alla är lika intresserade av att ge sig ut och ge sig in. Det behövs inga stora planer, bokningar och köp av utrustningar för att tillsammans komma ut i naturen. Det behövs bara varsin smartphone och surf kvar den här månaden.

Jag kommer att återkomma till att vi inte har Hylands Hörna längre som binder oss samman som folk. Jag har skrivit om det tidigare också, men det fenomenet förtjänar än mer resonemang, ännu flera ord. Men den här sommaren har vi en gång till förenats kring något gemensamt. Det blev inte allsången på Skansen, det höll på att bli Emil Jensens sommarprogram men det blev en app som använder GPS:en i mobilen och som skapar ett lager ovanpå vår ”vanliga” verklighet.

Och ja, anledningen till att jag sitter och skriver istället för att vara ute på Pokemon-jakt är att jag har slut på Poke-bollar. På ön där jag semestrar finns det Pokemons att fånga, men det finns inga Poke-stops att ladda hem flera bollar på. Vilket gör att vi imorgon måste åka till Vaxholm. DÄR finns det Poke-stops.

Det är i notiserna de riktiga nyheterna hittas #blogg100 dag 89/1

notch

Dagens Industris mest intressanta artikel den dagen

OK. Jag tycker att Dagens Industri är en svårt trist tidning. Den vill få oss att tro att ekonomin, politiken och företagandet lever sina egna upphöjda liv. Som inte har med våra vanliga liv att göra. Eller ens med oss vanliga människor att göra. Fast vi lever I ekonomin och GÖR ekonomin hela tiden. När vi jobbar, när vi konsumerar, när vi väljer att INTE konsumera, när vi pratar, påverkar, läser, skriver, twittrar. Och så vidare.

Vilken tur att DIs journalister ibland skakar av sig tvångströjan och tittar på tillvaron med den vanliga människans ögon. Hen som lever i ekonomin, hen som bryr sig om sina relationer eller brist på dem, hen som skojar eller tar sig själv på allvar.

Ps. Vad Minecraft har gjort för kreativiteten hos den yngsta generationen kommer det nog att skrivas avhandlingar om. Som inom tid kommer att refereras till även längre fram i DI. Ds

Och efter det här såldes Mojang för många, många miljarder. En del av det svenska undret.

Det här med zombies #blogg100 dag 88/1

zombie

Och alltid ska de attackera. Utom i ”Warm bodies”,

Varifrån kom de, alla dessa zombies? Som hyfsat intresserad av populärkultur men rejält äckelmagad såg jag länge zombies som en marginell företeelse som konstiga typer med fäbless för ruttnande kött gillar. Men nu är de överallt. De har sedan länge passerat varulvarna och de senaste två åren definitivt gått om de mer estetiskt tilltalande vampyrerna.

Jag försöker förstå. Jag analyserar. Jag tänker att förkärleken för zombiesar har att göra med att de påminner oss om oss själva där i vardagen. När vi glosögt går i gången mellan pendeltågen och tunnelbanan i underjorden på Stockholms Central. När vi pressar oss framåt i kön på Ica. När vi hänger vid bardisken efter för många öl och försöker vara charmerande men lurar ingen. När vi twittrar om Melodifestivalen och ingen hör oss. När vi maniskt renoverar våra kök och badrum och laddar upp selfies på Facebook.

MEN. Som en mer realistisk och något mindre cynisk vän sa:

– Det är bättre att skjuta ner zombies än människor. Det har med spel att göra.

Jaha. Så är det kanske. För när jag nu tittar på skärmarna när 11-årige P och kompisar spelar spel, då är det nästan alltid zombies de mejar ner. Ibland en och annan alien, men absolut flest zombies. Och de finns överallt. I Vietnam, i både Syd- och Nord-Amerika, i Nazi-Tyskland och på månen. Överallt är de, zombiesarna. De exploderar och slits sönder. Blodet skvätter och inälvorna flyger. Men vad gör det, de är ju bara zombies.

Ända till ”Warm bodies” kom. Och zombiesarna fick själar igen. Eftersom de längtade så efter att känna känslor. Går det att skjuta på dem efter detta?

 

Pisapaniken, TV-spel och ett handslag #blogg100 dag 87

”– Vi vill ha ett handslag med alla föräldrar.”

Sa Tobias Tobé, talesman i skolfrågor hos Moderaterna. Det gällde TV-spelande. Som nu har utsetts till det fenomen som slutligen kommer att ta kål på den västerländska civilisationen (eller i alla fall den svenska skolungdomen och därmed vår hela framtid som nation).

Jaja. Och när jag var ungdom var det videovåldet som skulle brutalisera hela samhället och störta oss i fördärvet. Innan dess var det rock’n’roll och dessförinnan var det jazzen.

Och nu ställs alltså TV-spelandet (och jag antar att Tobias Tobé och alla andra då inte undantar spelande på dator och i mobil och på platta) mot läxläsandet. Om bara alla föräldrar kunde slita sina barn (och sig själva?) från spelandet och få dem att traggla engelska glosor, 10-kamraterna och pluttifikationstabellen så skulle vi inte behöva skämmas som nation när resultaten av Pisa-studien kommer.

MEN. I kräng- och påverkansbranschen, särskilt i den digitala delen som jag jobbar i så har det de senaste tre åren pratats mycket om ”gamification”. Kan vi få människor att hänga på oss som varumärke/organisation/produkt genom att vi talar till deras spellust så kan vi påverka dem att gilla vårt varumärke/organisation/produkt. (En hyfsat bra artikel hittar du här)

Har du varit uppe i Vemdalen, Trysil, Åre eller Sälen på sistone? Har du laddat ner MySkiStar? Då har du gått på Skistars gamification-idé.

Tillbaka till skolan. Vad ser vi av gamification där? Borde inte det vara det första stället man testar sådana idéer? Målgruppen är väl definierad, den behöver inte vänjas vid ett nytt beteende, den består av redan upplärda och frälsta. (Inte alls som när du som digital kommunikatör ska få en medelålders organisation eller målgrupp att göra som du tycker). Men nej. Vill inte skolan möta eleverna där de befinner sig? Skulle inte inlärningen gå så mycket bättre?

Nu lär sig spelande barn en massa engelska. Kanske inte alltid den turistengelska läromedelsförfattarna tror att de behöver och kanske inte alltid med den accent lärarna i skolan tycker är prydlig, men ändå. De lär sig skämta på engelska, de lär sig svära på engelska, de lär sig tysk och rysk brytning. De umgås med engelskan. Den blir en naturlig del av tillvaron, ytterligare ett sätt att kommunicera på.

Och så ska vi inte prata om vad de som spelar Minecraft lär sig om kreativitet och samarbete.

Äsch, det finns redan några som skrivit så bra om det här, så läs Mymlans ledare och Måns Jonassons utmärkta artikel.

Så kan man ju i all stillhet fråga sig varför det mesta som har med skolan och digital kommunikation att göra känns gammalt, dåligt och okunnigt upphandlat. De konsulter som har specialiserat sig på tjänster till svenska skolväsendet gör sig nog ganska bra med pengar utan att behöva jobba ihjäl sig.

infomentor

Gullig design, eller hur? Och helt värdelöst system bakom det gulliga. Helt värdelöst. Totalt urbota urdåligt. Men svenska kommuner och skolor köper det. Och betalar säkert multum.

Samla poäng och jaga utmärkelser!

Jag och Pojken tävlar om att få mest poäng på Khanacademy. Han pluggar matte på sin nivå och jag på min. Vi har kommit förbi 50 000 poäng båda två och har en massa utmärkelser. När han hade nått 25 000 hade vi kommit överens om att han skulle få köpa ett Star Wars-spel till Xbox360-konsolen. Det var ett spel där vi äntligen fick användning för Kinect-mojängen. Det här får jag berätta mer om, men det var ju inte det som huvudpoängen idag.

Huvudpoängerna är matte, gamification och pedagogik på riktigt. Att sitta och leka (ja, det känns så även om huvudet ibland kokar) matte med Khanacademy är som att sitta med en privatlärare.

– Jaha. Hm. Nu kan du det här. Då är det bäst att du går vidare med det här området.

– Men ojdå, det var visst litet svårt. Använd ledtrådarna här och sedan kan du titta på en video som tar dig igenom hur du ska attackera den här typen av problem.

-Testa först själv, annars finns jag här och hjälper dig.

– Men ska du verkligen öva på det där igen. Du har redan gjort det så mycket och du kan det verkligen som ett rinnande vatten. Nu är det dags att bli utmanad!

Nej. Jag förstår faktiskt inte varför vi ska fösa ihop 30 elever som först ska landa i klassrummet, sedan fås att hålla tyst, sedan försöka förklara något som en del av dem redan har fattat för längesedan och några andra inte är i närheten av att förstå, för att sedan ge dem läxor där de ska sitta hemma och plugga utan vägledning. När matteundervisningen via typ Khanacademy skulle kunna vara skräddarsydd för var och en.

Det är inte alls omöjligt att jag drar alldeles för stora växlar här. Men för egen del skulle jag kunnat göra en massa bättre saker än att ledas ihjäl i tolv år i skolan. För fy tusan, vad jag hade tråkigt! Och vad litet jag fick med mig av värdefulla kunskaper. Och vilken tur att jag lever och är nyfiken i den här spännande tiden, så jag får fortsätta lära mig. På ett roligt sätt. När och hur det passar mig.

Zombiesarna flåsar dig i nacken!

zombie

Fast det ser ju alla att det här inte är i skogen. Men det var ju inte i skogen vi var. Inte i våra huvuden, i alla fall.

 

Jag fick ett sms från Pojken:

”Ska vi ut och springa ikväll?”

Jag höll på att få dåndimpen. Pojken. Springa. Tokig?

Men nej. Inte tokig eller personlighetsförändrad. Han hade laddat ner appen Zombies. Run (som jag skrivit om förut). Och nu ville han testa. Verkligen. Sagt och gjort. Efter middagen satte vi varsina lurar i varsina öronpar och tryckte igång ”Mission One” samtidigt.

Vi hade såååååå roligt. Skogen vi gick och sprang i var egentligen en sträcka från en plats där en helikopter kraschlandat och till the township där vi skulle vara säkra. På vägen dit fanns det horder med zombies (”zoms”) som vi naturligtvis borde undvika genom att springa fort som tusan. Under vår framfart plockade vi upp diverse föremål och förnödenheter.

När jag skrev om Zombies. Run förra gången var det med en entusiasm, som ”tekniskt sett” var virtuell eftersom jag inte testat appen, men nu kan jag säga med den erfarnas emfas att ”Gör det. Spring för livet undan ”the Zoms”. Och gör det med dina barn eller andra som har fantasi.”

Pojken ville att jag skulle mejla en av gympalärarna om appen. Läraren tände på tanken och nu får Pojken springa Skolstafetten (ett av Lidingöloppets spin-offs som Lidingö-skolornas elever tvingas genomföra varje år) med zombies rusande efter sig. Och jag tror att det kommer att gå avsevärt bättre än tidigare år. Men allra bäst är att nu kommer han att tycka att det är roligt.

Hur du lyckas på Instagram och litet annat #bloggswe

roy andersson

En av mina Insta-bilder som fick en del likes.

morgonmän

Samma dimmiga kaj någon dag senare.

 

Dags att lägga upp en lista över det jag ska skriva om i veckan eller nästa vecka eller i framtiden:

1. hur du som varumärke knäcker Instagram-koden

2. den första boken i min lista över böcker som påverkat mitt liv kommer alltid att förbli ”Gentlemen”. Alltid. Alltid. Alltid.

3. social valuta – utan vilken vi är rökta! Utan Facebook-nätverk och rekommendationer kommer du aldrig att få hyra ett hotellrum, du kommer inte att få köpa försäkring till hyfsat pris och glöm att låna från bank!

4. ”gilla”-knappens makt. Hur du utan att anstränga dig ökar ditt sociala värde bara genom att veta om en grundregel. Allt enligt Cialdini.

5. så kommer jag nog att skriva något om IHR. Om året där. Om nätverket som finns. Om oss som tog oss igenom ”the boot camp” och kom ut som DIHR. Med risk för att bli intern. Och navelskådande.

 

 

Det är i notiserna de riktiga nyheterna hittas #blogg100 dag 57

notch

Dagens Industris mest intressanta artikel den dagen

OK. Jag tycker att Dagens Industri är en svårt trist tidning. Den vill få oss att tro att ekonomin, politiken och företagandet lever sina egna upphöjda liv. Som inte har med våra vanliga liv att göra. Eller ens med oss vanliga människor att göra. Fast vi lever I ekonomin och GÖR ekonomin hela tiden. När vi jobbar, när vi konsumerar, när vi väljer att INTE konsumera, när vi pratar, påverkar, läser, skriver, twittrar. Och så vidare.

Vilken tur att DIs journalister ibland skakar av sig tvångströjan och tittar på tillvaron med den vanliga människans ögon. Hen som lever i ekonomin, hen som bryr sig om sina relationer eller brist på dem, hen som skojar eller tar sig själv på allvar.

Ps. Vad Minecraft har gjort för kreativiteten hos den yngsta generationen kommer det nog att skrivas avhandlingar om. Som inom tid kommer att refereras till även längre fram i DI. Ds

Det här med zombies #blogg100 dag 23

zombie

Och alltid ska de attackera. Utom i ”Warm bodies”,

Varifrån kom de, alla dessa zombies? Som hyfsat intresserad av populärkultur men rejält äckelmagad såg jag länge zombies som en marginell företeelse som konstiga typer med fäbless för ruttnande kött gillar. Men nu är de överallt. De har sedan länge passerat varulvarna och de senaste två åren definitivt gått om de mer estetiskt tilltalande vampyrerna.

Jag försöker förstå. Jag analyserar. Jag tänker att förkärleken för zombiesar har att göra med att de påminner oss om oss själva där i vardagen. När vi glosögt går i gången mellan pendeltågen och tunnelbanan i underjorden på Stockholms Central. När vi pressar oss framåt i kön på Ica. När vi hänger vid bardisken efter för många öl och försöker vara charmerande men lurar ingen. När vi twittrar om Melodifestivalen och ingen hör oss. När vi maniskt renoverar våra kök och badrum och laddar upp selfies på Facebook.

MEN. Som en mer realistisk och något mindre cynisk vän sa:

– Det är bättre att skjuta ner zombies än människor. Det har med spel att göra.

Jaha. Så är det kanske. För när jag nu tittar på skärmarna när 11-årige P och kompisar spelar spel, då är det nästan alltid zombies de mejar ner. Ibland en och annan alien, men absolut flest zombies. Och de finns överallt. I Vietnam, i både Syd- och Nord-Amerika, i Nazi-Tyskland och på månen. Överallt är de, zombiesarna. De exploderar och slits sönder. Blodet skvätter och inälvorna flyger. Men vad gör det, de är ju bara zombies.

Ända till ”Warm bodies” kom. Och zombiesarna fick själar igen. Eftersom de längtade så efter att känna känslor. Går det att skjuta på dem efter detta?

Ps. Under Kulturnatten den 26:e april kommer det att ske en zombieattack på Armémuseum i Stockholm. Ds.