Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: delningsekonomi (sida 1 av 1)

Vad hände?

Livet hände. Det är väl så det brukar heta.

Jag behövde pausa, andas in, hämta andan, omorientera mig, reflektera. Efter att ha flyttat. För det var nog ändå det stora. Själva flytten. Men nu bor jag på ett nytt ställe, har hittat promenadvägar och närmsta livsmedelsaffär, har hittat ny prisnivå för varannan-veckas-uthyrningen på Airbnb och förstått att jag bor typ tjugo minuter från allt – däckhotell, Plantagen, IKEA, mamma, jobbet, Bio Rio, Skandinavisk Yoga och Meditationsskola, WestNineFitness och närmaste Clas Ohlson.

Men nu är det fullt i huvudet av tankar som måste formuleras för att bli tydliga. Klimatet kan jag inte förbigå med tystnad men jag kan höja rösten litet mer optimistiskt om delningsekonomin – titta bara på frågan som Icabanken frågade mig när jag skulle logga in för några månader sedan. Jag tror att jag också måste skriva om Jens Lapidus som en av våra bästa skildrare av det nya svenska klassamhället. Det blir nog en del om majonnäsens renässans också. Och Bhagwan får väl åka med på ett hörn.

Kan det bli ett inlägg i veckan, kanske?

Tack för att just du har väntat in mig. Puss och kram.

Delningsekonomi, gig-ekonomi och funktionell dumhet

Nu fick jag med tre buzzwords i en rubrik. Det är jag på det hela taget ganska nöjd med. Att jag dessutom tänker leverera ett inlägg som binder ihop de här ”snackisarna” (använder någon det ordet längre eller är det sååååååå 2014) gör mig ännu malligare.

OK. Delningsekonomi har jag skrivit mycket om. Gig-ekonomi, inte lika mycket. Det som avses med det är en ekonomi som är byggd på frilansare där människor säljer sin kompetens och tid i uppdragsform. Det pratas om att den här ekonomin har växt enormt i USA (jag har sett siffror på att gig-ekonomin nu utgör hälften av …..någonting) och att vi kan se att det sättet att organisera arbetsmarknaden växer stort i Sverige också. Tidningen Chef har skrivit ett antal artiklar i ämnet som kan ge en fördjupad förståelse för begreppet.

Så kommer vi till nästa företeelse – funktionell dumhet. Det är en organisationsforskare från Lund, Mats Alvesson som lanserade begreppet för ett par år sedan. Under sommaren har han och den funktionella dumheten dykt upp i media och påkallat min och andras uppmärksamhet. Det handlar bland annat om att förstå finanskrisen 2008 (som jag är rejält fascinerad av), där ju en massa intelligenta och välutbildade människor betedde sig som en skock får rakt in i undergången. Det handlar helt enkelt om auktoritetstro, brist på civilkurage, karriärskåthet, brist på perspektiv, långsiktighet och omvärldsintresse samt litet allmän lat- och flathet. Det är ju verkligen inte alltid den funktionella dumheten kör oss in i världsomspännande kriser, men de flesta av oss har nog mött den både på egna arbetsplatser och när vi själva är kunder, brukare, medborgare, användare. Och i längden skadar den alltid även om det i det korta perspektivet kan vara mysigt och lugnt att vara omgiven av den – då flyter allt bara på.

Men hur ska hon få ihop det här, undrar nu naturligtvis vän av ordning.

Jo. I delningsekonomin finns även plattformar där en kan sälja sin arbetsförmåga och kompetens. Då blir ju delningsekonomin också en del av gig-ekonomin, eller hur? MEN. Hur kommer det att gå med människor vars egentliga spetskompetens är att göra vad någon annan säger åt dem att göra utan att fråga varför och att fixa och trixa sig framåtuppåt i internpolitiskt styrda företag och organisationer? Vad skriver en sådan på sin cv? Hur säljer en sådan sin kompetens?

Som jag skrivit om tidigare på olika sätt har jag i mitt professionella liv varit med om en strukturomvandling som var värre än varvskrisen (för yngre läsare som vill läsa på om svenska varven rekommenderar jag Wikipedias artikel) och det har väl inte alltid gått på räls varken före eller efter det, så jag har flera gånger haft anledning att inventera min kompetens och försöka beskriva vad som gör den unik och hur jag kan bidra på olika sätt. Och, kära läsare, att göra det är inte smärtfritt, varken första eller femte gången. Men i vår framtid tror jag att var och en måste göra den här inventeringen till en återkommande syssla.

Blev det här rörigt och spretigt? Tålamod, kära läsare, tålamod, jag kommer att återkomma till alla tre begreppen. Delningsekonomi för att jag ser det som en av de möjliga lösningarna på en hel del samhälleliga problem, gig-ekonomin eftersom den är här, vare sig vi vill eller inte och vi måste som samhälle se om våra system kan omfatta de nya frågor som kommer upp på grund av den och funktionell dumhet för att jag sett det så ofta och blev så glad när jag äntligen fick ett namn på och en problematisering av fenomenet.

Airbnb – det nya NATO?

Såklart att jag vet att Airbnb har givit ”smarta” människor nya sätt att göra pengar i samhällets gråzoner. Ibland hyrs lägenheter ut till porrfilmsinspelning, ibland som tillfällig bordell, vissa köper lägenheter enbart i syfte att hyra ut dem till turister. Men de ”smarta” människorna finns nästan alltid därute, redo att använda de strukturer vi som samhälle har byggt upp, för sina egna syften. Och nej, de ”smarta” människorna är inte bättre nu än förut, varken med eller utan Airbnb. Jovisst, Airbnb, Facebook och Google har med tiden blivit så stora och starka att de nu måste ta stort ansvar för vad användarna gör. Men ändå. Det är inte verktygen, plattformarna i sig som är onda. Det är inte verktygen, plattformarna i sig som ska fördömas.

I flödet dök en fin debattartikel från New York Times upp med titeln – ”Airbnb is the new NATO” Jag citerar:

Perhaps Airbnb is the new NATO. I started thinking about this in Hungary earlier this year. Viktor Orban, the prime minister, promotes an illiberal model based on xenophobic nationalism. He is prospering. Yet just about every Hungarian I met was renting out apartments or rooms to strangers through Airbnb or other platforms. A woman I got to know had just rented her place to a Kazakh. Connected to each other, individuals organize the self-defense that is cross-border community. It is closed systems that kill.

Jag brukar berätta för mina gäster och för andra som vill höra att jag ser mitt Airbnb-värdskap som politiskt i det lilla. Jag vill visa för mina barn och mig själv att det går att lita på människor. Och hittills har jag blivit överbevisad. De människor jag välkomnat i vårt hem har också varit modiga nog att tänka sig bo i någon annans hem, kom ihåg det, så det är ett delat förtroende. Vi har mötts i samtal, i frågor om varandras länder, i samtal om intressen vi delar fast vi bor på skilda kontinenter och har decennier emellan oss i ålder, i reflektioner kring livet, världen och framtiden.  Jag, som är människa i världen, har mött andra människor i världen och vi har delat vår mänsklighet. Var vi kommer ifrån har varit helt sekundärt, det har gjort att vi haft olika saker att berätta, olika perspektiv, men det har inte skilt oss åt, gjort oss främmande för varandra, fientliga mot varandra. Jag har lärt mig att människor är människor var de än bor och att det är möjligt att mötas. Och i det tänker jag sträva på.

En annan aspekt som ibland kommer upp ger den här frågan: Är det omoraliskt att tjäna pengar på sina outnyttjade ytor, sin bil när den inte används, sin borrhammare när en själv inte gör hål, sin tid utanför sitt vanliga jobb (om det inte inkräktar på det vanliga arbetet, såklart), sina färdigheter som inte kommer till bruk i det vanliga heltidsjobbet? Nej, det skulle väl ingen säga att det är. Däremot har vi ett skattesystem som kanske står inför en omställning för att kunna omfatta delningsekonomin. Och precis som Skatteverket har koll på att jag är Airbnb-värd och därför frågat mig om mina inkomster därifrån, så tror jag också att de snart kommer att kontakta Snappcar/Hygglo/TaskRunner för att få med skatteinformation ordentligt på Snappcars/Hygglos/TaskRunners sajter.

I de sista skälvande veckorna av den här sommaren som visat oss försmaken av vad klimatförändringarna kan innebära, så kanske det är fler än vanligt som funderar över hur vi kan begränsa våra klimatavtryck. Jag kan inte annat än se att delningsekonomin kan bidra till att vi utnyttjar de resurser vi redan har bättre.  Vi kommer nog att se fler och fler plattformar som hjälper oss att dela på det som redan finns. Ibland kommer de att vara perfekta från början, ibland kommer de att behöva utvecklas, vissa kommer att överleva, andra kommer att begravs på Internet-kyrkogården. Och våra respektive nationella strukturer kommer att behöva förhålla sig delningsekonomin. Det är min övertygelse. Det finns andra förändringar som vi också kommer att behöva förhålla oss till, exempelvis ”gig-ekonomin”, tanken på ett livslångt lärande för att kunna vara användbar och så vidare. Jag återkommer.

Den stora kampen om delningsekonomin

Jag puffade för mitt inlägg om Airbnb och Snappcar i mitt Facebook-flöde och det gav upphov till en intressant diskussion med starka känslor involverade. Jag har mött liknande nivå på känslorna när jag diskuterat delningsekonomi i andra sammanhang också. Jag tänkte att jag idag ska försöka koka ner känslorna till några punkter – vad är det som upprör, förskräcker och förför? Om min hjärn- och skrivkapacitet räcker till ska jag också försöka beskriva mer kring delningsekonomi och vad det kan betyda.

Men först känslorna. Rädsla och ilska är väl de stora framträdande känslorna på den negativa skalan. Ofta handlar det då om delar och aktörer inom delningsekonomin, inte egentligen om delningsekonomin som större företeelse. Rädsla och ängslan inför dem som kan bruka ens ägodelar eller kunskap – går det att lita på andra människor? Ilska när det gäller exempelvis Airnb som ju gör mycket pengar på att tillhandahålla plattformen och eftersom de är störst, också har satt reglerna och då också bör ha ansvar för vad effekterna blir.

Medan förförelsen, nu pratar jag i egen sak, handlar om en vacker lösning på några av vårt konsumtionssamhälles problem.  Jag möter den nya medelklassen från hela världen genom att vara Airbnb-värd. Den nya medelklassen som vuxit fram rasande fort de senaste 25 åren. De kommer bland annat från världens folkrikaste länder som Kina och Indien. Det är en medelklass som vill ha samma saker som den svenska, den europeiska och den amerikanska medelklassen. Och hörni, det går inte. Det vet vi ju allihop. Jordens resurser räcker inte till. Vi kommer att förstöra förutsättningarna för liv under tiden. Vi måste tänka om. Vi kan inte längre definiera vårt värde och berätta om oss själva genom vad vi äger och vad vi konsumerar. Vi måste börja dela på det vi har. Och nu finns det plattformar. Svårare än så är det inte.

Nu hoppar jag tillbaka till mig själv och mina upplevelser av att bo i privatrum. Det har jag gjort när jag rest under en stor del av mitt liv. För att det varit billigt, för att det varit det enda tillgängliga, för att det varit intressant att få bo hemma hos någon. I Benidorm, i Berlin, i en värmländsk håla, i norska ödemarken, i trevliga villaområden utanför Köpenhamn, på Österlen. Ibland har det varit väldigt välkomnande upplevelser, ibland har handdukarna luktat surt och allt utanför själva sovandet har kostat extra. Vad Airbnb (och andra aktörer inom delningsekonomin) lägger till som lager är förtroende genom rekommendationer. Tanten i Torsby skulle sovit lugnt om hon läst rekommendationerna om mig och sällskapet istället för att bara se på våra skinnkläder och den tunga motorcykeln och sedan döma. Nu var hon så rädd att hon gjorde oss obekväma och upplevelsen för både henne och oss var klart negativ. En valuta som handlas med i delningsekonomin är förtroende, ”trust” och den delen tycker jag tillför en dimension i sig.

Jag inser nu när jag sitter här i soffan och skriver att jag kan skriva om delningsekonomi i många kapitel. En aspekt jag tar med mig till ett annat inlägg är ägandet. Och för att puffa för det inlägget för mig själv så minns jag den pensionerade men fortfarande mycket aktive mannen som var positiv till Airbnb men väldigt tveksam till Snappcar – ”hyra ut MIN bil?!?!?!”. Med extrem emfas på MIN.

PS. Jag har hämtat bilden ovanför från Rachel Botsman. Hon är en av förespråkarna för delningsekonomi som också har försökt att beskriva den. Jag tar det mer teoretiska i ett senare inlägg. Samt moraltävlingen. Ds

 

Sommar + delningsekonomi = klirr + lycka

Som sagt. Jag har flyttat. Från byn i den välbeställda villaförorten en bro bort från stan till ett gammalt-industriområde-som-nu-är-gentrifierat-bostadsområde i stan. Det är ett litet steg utifrån sett men själen behöver några månader till att vänja sig.  Alltså, jag är ju lika tossigt glad som den 15-åring som flyttade till Stockholm från Örebro en gång på 70-talet. Men jag är också så erfaren att jag vet att förändringar tar mer plats i själen än vad jag förut nånsin kunnat tro.

Men kolla på bilden härovanför! Så ser det ut denna tropiska sommar några minuters promenad hemifrån mig. Det går att bada! Det går att dansa salsa! Det går att äta god glass! Allt på en gång!

Vad som har blivit klart för mig är att det går mycket bättre att hyra ut bilen via Snappcar när jag bor i stan än när jag bodde i den välbeställda villaförorten. Och det är ju inte så konstigt. Här bor så många fler människor utan bil. Då blir Snappcar-idéen så mycket smartare. Helgen som har gått fick jag fem förfrågningar om att hyra ut bilen. Någon skulle till Kolmården med sina barn,  en skulle till Dalhalla och se Björk och en skulle åka med sin kompis till Rosenhill. Tillslut var det Rosenhill-besökaren som betalade först och fick förmånen att använda bilen under helgen. Jag fick litet pengar, en recension av Rosenhill (hippie-aktigt, bra café, vackert), ett möte med två unga nyblivna Stockholmskor och den glädje som finns  i att dela.

Jag kommer att fortsätta hyra ut ett rum i min lägenhet, litet då och då. För tredje året eller 12:e kvartalet är jag bedömd som Superhost av Airb’n’b. Och det är klart, det är ju för att jag tycker det är roligt att se människor från olika delar av världen komma till Stockholm och få uppleva staden. Bland annat med hjälp av mig, för att jag hjälper dem att känna sig trygga och välkomna, för att jag delar med mig av min kunskap och kärlek till stan. Det är en bra känsla att få dela med sig och att få så mycket tillbaka, nya vinklar, nya frågor, förtroende, förstahandsberättelser från andra delar av världen.

Och nu ska jag alltså få dela med mig av en ny stadsdel! Eftersom lägenheten fortfarande är under möblering så marknadsför jag mest boendet med hjälp av bilder från omgivningarna. Kolla här på annonsen.

Som vanligt när jag skriver och pratar om den delningsekonomi som jag är en del av, den där pengar och förmedlingsplattformar är inblandade så vill jag slå ett slag för de intressanta kärnidéerna som gör att jag vill fortsätta:

  1. Konceptet förtroendekapital kommer vi att prata mycket om i framtiden
  2. Hyr ut resurser som annars står oanvända – bättre resursutnyttjande
  3. Du möter människor som är annorlunda men lika mänskliga- bygger tilltro

Vill du få min hjälp att bygga upp ditt eget Airb’n’b-ande, använd den här länken och kontakta mig så ger jag av min kunskap och samlade erfarenheter. Testa friggeboden, sommarstugan, gästrummet några dagar eller så. Det är inget åtagande för resten av livet. Se inte på det du har att erbjuda med kritiska ögon, föreställ dig möjligheterna som ditt krypin eller palats har att erbjuda människor som är nyfikna på Sverige. Ofta är det naturen, kulturen, tystnaden och/eller moderniteten de är nyfikna på och vill uppleva på närmare håll än genom hotellkonformiteten. Du har det bara genom att du bor här – jag lovar!

 

Lördagstankar

Efter att ha varit genomtänkt senior kommunikatör i mina senaste inlägg så fick jag naturligtvis svårt att fortsätta blogga. För hur ska jag fortsätta? Är det dags för Nobelprisinlägget där jag presenterar formen för hur ett effektivt kommunikationsarbete ska bedrivas idag? Med meningsfull uppföljning, tonsäker dialog i både rörligt, skrift och stilla bild, konsekvent men flexibel hållning till den utvidgade varumärkesberättelsen och trohet mot affärsmålen.

Ja. Det går ju inte. För så långt har jag inte kommit. Hallå, jag är ju både mamma, heltidsarbetande, delningsekonom, anhörig, social varelse och trött ibland.

Så idag blir det ett vanligt blogginlägg om dagen och tiden. Just nu har jag ett halvgammalt fredagskryss från DN som kanske blir ifyllt. Kaffet har jag njutit av. Tulpanerna börjar vissna men är fortfarande vackra. Tvättmaskinerna jobbar i tvättstugan. Barnen (ungdomarna) sover. Bilen är uthyrd under halva dagen via Snappcar – jag skulle ändå inte använda den förrän senare idag. Jag hoppas att få sitta i soffan och titta på ett avsnitt av ”Don’t Trust the B—- in Apartment 23” med Valkyrian innan vi planerar något vettigt. Jag sitter i halvlotus på köksstolen för att stretcha lårens utsida eftersom jag fått konstigt ont.

Och i detta stycke om en lördagsförmiddag finns embryon till fler inlägg:

  1. delningsekonomin som är en elegant lösning på det faktum att en hel del av det vi äger är outnyttjat mesta tiden och att det finns en efterfrågan på en hel del av det. Men delningsekonomin går på tvärs mot många människors känsla av att vissa ägodelar nästan är som kroppsdelar. Jag märker också att även om intresset är stort så är det ett stort steg att ta – att ge sig in i delningsekonomin kan för vissa kännas som ett erkännande av ett prekärt ekonomiskt läge. Men nej! Gå med i delningsekonomin och se er som early adopters, som del av en framtidsrörelse. För det kommer ni att vara ett tag till innan delningsekonomin kommer att vara en självklarhet.
    OK. Jag vet att det kan finnas mentala hinder att bjuda in människor att bo i ens hem (fast jag har mängder av påtagliga bevis på att människor som vill bo i andras hem är ovanligt trevliga och intressanta människor som att berikar livet) men börja med bilen. Hur enkelt som helst. Säkert och smidigt. Kolla in Snappcar. Och använd den här länken om du tänker hyra ut eller hyra bil – det tjänar både du och jag på.
  2. Skratta är nödvändigt. Tillexempel med ”Don’t Trust the B—- in Apartment 23” på Netflix. ”Dag” är också en höjdare. Och de första säsongerna av ”Rita”.  Samt ”Brooklyn Nine-Nine” och ”Crazy Ex-Girlfriend”. (På Netflix allihop).
  3. Åldrande och träning. Halvlotusen för att stretcha utsida lår. Eftersom ärren från kejsarsnitten påverkar muskulatur och nerver fast jag inte trott det och all stress under alla år likaså, så sitter jag här med en 56-årig kropp som inte alls reagerar på träning som det står att den ska göra i träningstidningar och träningstips på nätet och i magasin. Som tur är går jag och tränar hos en extremt kunnig människa som förklarar vad som händer, hur jag ska träna, hur jag ska vila, hur jag ska stretcha och varför. Sedan är det bara att vara tålmodig och uthållig. ”Bara”.
  4. När en som kommunikatör utvärderar tidigare insatser, ställer ”kejsarens nya kläder”-frågor in i verksamheten (vad vill vi egentligen säga till vem och varför? och varför har ni gjort på detta viset?), drar slutsatser, ser till att testa nytt och på det nya får fantastiska, positiva resultat då kan en få ta helg, eller hur?

In bland kulturmännen

Jag har vissa teman som jag tänkt skriva om, men idag är en sådan dag när tankarna inte riktigt orkar samla sig. I alla fall inte i skrift.

Så kanske ska jag våga mig på någonslags här-och-nu-bloggande. Det känns väldigt läskigt.

Jag skulle ju kunna göra en James Joyce eller en Knausgård och berätta ALLT som farit genom huvudet. Men kära nån, det skulle bli rörigt och ganska tråkigt, tror jag. Det är ju mycket ”oj, nu blev jag visst kissnödig igen” och ”det vore ju gott med en kopp te, men jag har nyligen borstat tänderna, så jag kanske ska vänta en halvtimme i alla fall” och ”undrar hur kallt det är i vattnet” och ”hur ska jag komma tillrätta med att jag inte har något lagringsutrymme i telefonen – vad jobbigt, hur ska jag göra med iCloud och Dropbox och externa hårddisken – nej, nu lägger jag ner, det här blev för stora beslut” och ”är Katarina Wennstam bra?”.

Så. Åt frukost i sängen medan jag tittade ut över farleden men mest läste ”Dödergök” av Katarina Wennstam. Eftersom solen tillslut sken satte jag mig en solstol med hastigt lagade solbrillor (Odd Molly som jag som tur var köpte på utförsäljning, nu lagade med ståltråd), läste mera ”Dödergök” och fick litet för mycket UV-strålning. Förtjustes över att jag hade en hyfsat solig söndag alldeles för mig själv och att jag dessutom var på mitt hyrda sommarställe. Jag var så förtjust att jag drog på mig mina storstövlar (Tretorn) och kände hur jag fick godsägarfeeling. Klamp, tramp, stå brebent och stadigt. Min flaggstång, mina klippor, mitt trädäck. (Ack, bara lånat. Bara lånat.)

Efter litet mer trampande och en härlig lunch på rester av midsommarsillen, kokt ägg och färskpotatis och en promenad runt ön så kastade jag mig inte i sjön. Men jag sänkte mig däremot något räddhågset ner i det 17-gradiga Östersjövattnet.

Och i och med denna allmänt hedonistiska dag och ett uppfriskande bad som påminde mig om kroppen som njutningsmedel så fick jag perspektiv på det självhat jag skrev om för några dagar sedan. Så pass att jag nog snart kan få ihop något med viss analytisk skärpa som rör detta sorgliga faktum att en 55-årig kvinna som jag inte alltid kan leva som vän med kroppen.

Jag är fattig och trött

DSC_0804

Samma vatten som de som köpt de dyraste villorna ser

Click bait. Joråsåatt.

Fast inte egentligen. Jag kommer att hämta hem både fattigdomen och tröttheten.

Igår öppnade jag tidningen Mitt i Lidingö eftersom den låg där på hallgolvet när jag kom hem och jag behövde något att titta i när jag satt på toaletten (too much info – jag vet…). Fastnade i artikeln ”Ön håller greppet. Dyraste villorna på Lidingö”. Jag bor ju här. Vet vilken villa som såldes för mest pengar i hela Sverige (50 miljoner). Och det är klart, så länge människor som kan köpa hus för de pengarna bor i faggorna då är det inte konstigt att en ibland känner sig mindre bemedlad. Folk har många ägodelar rent generellt häromkring, de reser långt när de reser (och det händer ganska ofta), barnen håller på med dyra aktiviteter, det är allmänt viktigt med märkeskläder.

Men. Känslan av fattigdom gick över ganska fort. Jag la Mitt i-tidningen där den hör hemma, i återvinningen och gick vidare i livet.

Tröttheten är bara vanlig. Det är så härligt, att få vara vanligt trött. Inte färdig. Inte bortom-allt-trött. Inte bottenlöst-hål-trött*. Bara skönt efter-arbetsveckan-på-fredag-trött. Och vissa dagar – mysigt sömnig och trött efter danspass på Friskis. Jag håller min egen monkey mind i schack genom dagliga mindfulness-övningar. Jag har hittat en app som är gjord för amerikanske veteraner med PTSD. Det är en ful app. Den innehåller ingen mysig yoga-musik. Men den är gratis. (Mindfulness Coach heter den). Den har en sju-åtta övningar att välja på. Jag kör en av dem varje morgon när jag tar spårvagnen in till sta’n. Knappt tio minuter och själen går ner i sval och stilla skogstjärn, känns det som. Vissa dagar när jag har mer tid och större behov tar jag en Yoga Nidra-paus.

Så. Fattig och trött. Jovars. Men allt är relativt.

* vad jag refererar till här är att jag varit sjuk i utmattning. Jag har skrivit massor om det här i bloggen. Men nu är jag frisk. Riktigt frisk.

Tomma sommarstugor och längtande människor

Jag åkte hem från ön en söndag i december med taxibåten och en annan kvardröjande sommargäst. Komplett med julgran från egna tomten. Tror jag.

Jag frågade den andra sommargästen om jag kunde lifta med honom in till stan. Jo, det gick bra. Så vi satt där och pratade under de trekvart som det tar att komma in till Stockholm. Han berättade om vad som hänt de senaste 15 åren ute på ön, de femton år jag inte varit där. Han berättade om den nya sortens sommargäster som köper ställen i skärgården för att det är det man ska ha (ytterligare en punkt till Checklistan för livet, alltså). Eftersom de har barn som är så upptagna med alla typer av aktiviteter och eftersom den här sortens människor också måste utnyttja de ynkapynka semesterveckorna till utlandsvistelser så är ön mer folktom än någonsin på somrarna. Antingen är den nya sortens sommargäster i sitt hus på midsommar och har fest eller så kommer de någon vecka i augusti och har kräftfest.
Resten av året står husen ekande tomma.

Delningsekonomimänniskan i mig blir som tokig. Tokig av litet ilska men mest tokig över att det finns så stora möjligheter. I och med att jag själv kommunicerar mycket kring min glädje över att få ha kommit tillbaka till mitt paradis och att jag är där så mycket jag bara kan, så har jag fått en del frågor från vänner och bekanta om hur man hittar ställen att hyra. Och ja, det finns ställen som inte används. Ja, det finns skötsamma människor som vill hyra sommarställen. Men det verkar svårt att hitta en marknadsplats. Där agenterna på samma sätt som med Airb’n’b är försedda med trovärdighetsbetyg. För självklart är det förtroende som är den springande punkten här.

Även om den nya sommargästtypen är en som inte behöver bry sig om ökande räntor eller amorteringskrav så vill den nog gärna ha in en extra slant till nya Ralph Lauren-kuddar i marint mönster eller en ny Michael Kors-väska till tonåringen. Så varför finns inte marknadsplatsen? Eller gör den det men den är dåligt kommunicerad? Enlighten me, please!

Verifierad av MonsterInsights