Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: digital kommunikation (sida 1 av 10)

Exempel på de enklaste fel de smartaste kommunikatörerna gör

Jag vet att jag var knapphändig igår (läs inlägget här), att det kanske kändes kryptiskt. Så min mission idag är att ge aha-upplevelser och i bästa fall en anledning till reflektion.

Jag börjar väl helt enkelt med ett exempel från min egen ”karriär”: Ett år in på 90-talet började jag på den snyggaste, mest medvetna svenska bildbyrån med de namnkunnigaste och intressantaste fotograferna. Bildhuset hette företaget som just flyttat till nya lokaler, ritade och inredda av dåtidens arkitekt-ikoner och under första året jag var där kom den banbrytande bildkatalogen med spiralrygg som blev stilbildande i branschen. Istället för att stapla massor av bilder på varandra var sidorna vackert formgivna och gav bilderna tyngd och utrymme. Efter ett par år involverades jag i marknadskommunikationen när vi började göra bildtidningar. Varje gång tidningarna skickades ut ökade antalet bildbeställningar. Det var ett enkelt orsakssamband som bekräftade att vi gjorde rätt. Men så passerade vi mitten av 90-talet. Vi fortsatte göra och skicka ut tidningar, vi gjorde fler inspirerande bilderböcker, men effekterna blev mindre, både kort- och långsiktigt. Vi började leta fel på det vi gjort – var vi inte roliga längre? Hade vi sett ut på ett och samma sätt för länge? Var det dags att byta rådgivare, konsulter och chef? Var vi inte väldigt dåliga på sälj? Många olika åtgärder togs men det blev inte bättre.

Om vi ändå tittat mer omkring oss. Om vi hade pratat mer med bildköparna. Då hade vi sett Internet komma stormande. Då hade vi insett att vi stod inför ett teknikskifte som krävde stora insatser, stor mental och finansiell ansträngning. Men nu gnabbades vi istället. Om vem som kunde göra snyggast reklam. Bäst placerad reklam. Första hemsidan inom branschen. Alltmedan tiden sprang om hela bildbyråbranschen och det blev konkurser, sammanslagningar, mängder av uppsägningar och med det förlorade yrkesidentiteter och framtidshopp.

Den felställda frågan: vad gör vi för fel i marknadsföring och sälj?

En bättre fråga: vad händer i omvärlden?

Nästa blir ett mer generellt exempel. App-kyrkogården. Hur många av er kollegor inom kommunikation har inte hört det från ledning och andra: vi måste/borde ha en app!! Och hur många appar har inte skapats som ganska omgående hamnat på app-kyrkogården? Jag tänker själv på SBABs förra app (jag är kund där) som handlade om värdering av bostad eller något annat sekundärt, när jag bara ville ha en bra bank-app, så att jag kunde kolla saldo och räntor. Värderings-appen ligger på kyrkogården och nu har SBAB tillslut en vanlig, fungerande bank-app som några kommunikatörer gjort väldigt inbjudande.

Den felställda frågan: hur kan vi göra en spännande app?

En bättre fråga: vad behöver vår målgrupp?

Så kommer jag till ett exempel som jag tidigare skrivit om – krisen våren 2018 med dricksvattnet på Lidingö. Kort och gott; en central vattenledning i kommunen Lidingö med 45 000 invånare går sönder. Under en veckas tid råder osäkerhet om det går att dricka vattnet. Kommunen har ingen beredskap för att nå ut till samtliga invånare när de vill berätta att vattnet bör kokas ordentligt innan det används till dricka, matlagning eller tandborstning. Kommunikationsavdelningen verkar se det som att det är en medborgerlig skyldighet att skaffa sig information, ansvaret läggs på den enskilde Lidingö-bon. Kommunen hänvisar till sin hemsida i sociala medier och säger att där kommer det hela tiden att finnas uppdaterad information. Hemsidna uppdateras bara när något nytt händer, ingenting sägs däremellan. Tillslut under veckan verkar kommunikationsavdelningen förstå att det inte kan vara medborgarnas ansvar att bli medvetandegjorda om att det föreligger en potentiellt farlig situation utan att det ansvaret faktiskt vilar på kommunen. Och då börjar kommunikationsavdelningen (eller andra) bli kreativa och involverar de olika handlarna i kommunen som sätter upp lappar vid drickahyllan, vid kassorna och vid entréerna, i de bostadsområden där det bor utrikesfödda sätts lappar på olika språk upp i trappuppgångarna, informationen på hemsidan blir fylligare och mer av frågor-och-svar än ”myndigheten informerar”, det blir mer aktivitet och dialog på kommunens Facebooksida. Som tur är var vattnet inte vid någon tidpunkt hälsofarligt, men tänk om det varit det?

Den felställda frågan: hur informerar vi i de kanaler vi har?

En bättre fråga: hur hittar vi medborgarna? Vilka kanaler använder de?

Jag börjar där. Dela gärna med dig om du har intressanta exempel.

 

 

 

Inspiration från många olika håll

Förutom att jag är inspirerad av ”Black Mirror” som jag härmed måste rekommendera alla att se, så har jag varit djupt begraven i digital kommunikation i veckan och fått kunskap, idéer och ännu mer sammanhang.

Först var det en video:

Och sedan var det en klockren, tydlig, kunnig, konsekvent genomgång av native advertising som Pontus Staunstrup höll på ett frukostseminarium arrangerat av Seenthis. En del av det han sa sammanfattas i hans blogginlägg här. Dessutom har jag läst hans väldigt roliga och skarpsynta ”11 saker du ska berätta för din vd om digital utveckling” (du kan byta ut ”din vd” mot ”din reklambyrå”, ”din make/maka”, ”din pappa” eller annat som passar), så den vill jag gärna skicka trafik till.

När jag har lagat mat, diskat och plockat i och ur diskmaskinen i helgen så har jag lyssnat på flera avsnitt av ”Digitalsnack”, en podd om sociala och digitala medier. Korta, innehållsdigra avsnitt om rörligt i sociala medier, om LinkedIn, om sökoptimering av hemsidan och annat roligt och nyttigt. Content marketing på riktigt eftersom podden görs av byrån Digitalsnack, som därmed visar att de verkligen kan och att de vågar bjuda på sin kunskap redan innan vi som lyssnar blir kunder.

Tillbaka till ”Black Mirror” – framtiden är redan här. Vi känner igen oss och inte riktigt – vi har flyttat in i en värld som är virtuell till en stor del. Och vi gjorde det nästan utan att veta om det. I ”Black Mirror” är vi i en framtid som är typ imorgon ( ja, möjligen nästa månad), det mesta ser exakt likadant ut som det vi är vana vid, men något har blivit skevt. Varje avsnitt är en helt egen berättelse och i varje avsnitt är det någon av de förändringar vi redan är med om som har gått litet, litet för långt. Välgjort, svartsynt, extremt smart, omskakande. Inget för den som bara söker tröst och feelgood.

Lördagstankar

Efter att ha varit genomtänkt senior kommunikatör i mina senaste inlägg så fick jag naturligtvis svårt att fortsätta blogga. För hur ska jag fortsätta? Är det dags för Nobelprisinlägget där jag presenterar formen för hur ett effektivt kommunikationsarbete ska bedrivas idag? Med meningsfull uppföljning, tonsäker dialog i både rörligt, skrift och stilla bild, konsekvent men flexibel hållning till den utvidgade varumärkesberättelsen och trohet mot affärsmålen.

Ja. Det går ju inte. För så långt har jag inte kommit. Hallå, jag är ju både mamma, heltidsarbetande, delningsekonom, anhörig, social varelse och trött ibland.

Så idag blir det ett vanligt blogginlägg om dagen och tiden. Just nu har jag ett halvgammalt fredagskryss från DN som kanske blir ifyllt. Kaffet har jag njutit av. Tulpanerna börjar vissna men är fortfarande vackra. Tvättmaskinerna jobbar i tvättstugan. Barnen (ungdomarna) sover. Bilen är uthyrd under halva dagen via Snappcar – jag skulle ändå inte använda den förrän senare idag. Jag hoppas att få sitta i soffan och titta på ett avsnitt av ”Don’t Trust the B—- in Apartment 23” med Valkyrian innan vi planerar något vettigt. Jag sitter i halvlotus på köksstolen för att stretcha lårens utsida eftersom jag fått konstigt ont.

Och i detta stycke om en lördagsförmiddag finns embryon till fler inlägg:

  1. delningsekonomin som är en elegant lösning på det faktum att en hel del av det vi äger är outnyttjat mesta tiden och att det finns en efterfrågan på en hel del av det. Men delningsekonomin går på tvärs mot många människors känsla av att vissa ägodelar nästan är som kroppsdelar. Jag märker också att även om intresset är stort så är det ett stort steg att ta – att ge sig in i delningsekonomin kan för vissa kännas som ett erkännande av ett prekärt ekonomiskt läge. Men nej! Gå med i delningsekonomin och se er som early adopters, som del av en framtidsrörelse. För det kommer ni att vara ett tag till innan delningsekonomin kommer att vara en självklarhet.
    OK. Jag vet att det kan finnas mentala hinder att bjuda in människor att bo i ens hem (fast jag har mängder av påtagliga bevis på att människor som vill bo i andras hem är ovanligt trevliga och intressanta människor som att berikar livet) men börja med bilen. Hur enkelt som helst. Säkert och smidigt. Kolla in Snappcar. Och använd den här länken om du tänker hyra ut eller hyra bil – det tjänar både du och jag på.
  2. Skratta är nödvändigt. Tillexempel med ”Don’t Trust the B—- in Apartment 23” på Netflix. ”Dag” är också en höjdare. Och de första säsongerna av ”Rita”.  Samt ”Brooklyn Nine-Nine” och ”Crazy Ex-Girlfriend”. (På Netflix allihop).
  3. Åldrande och träning. Halvlotusen för att stretcha utsida lår. Eftersom ärren från kejsarsnitten påverkar muskulatur och nerver fast jag inte trott det och all stress under alla år likaså, så sitter jag här med en 56-årig kropp som inte alls reagerar på träning som det står att den ska göra i träningstidningar och träningstips på nätet och i magasin. Som tur är går jag och tränar hos en extremt kunnig människa som förklarar vad som händer, hur jag ska träna, hur jag ska vila, hur jag ska stretcha och varför. Sedan är det bara att vara tålmodig och uthållig. ”Bara”.
  4. När en som kommunikatör utvärderar tidigare insatser, ställer ”kejsarens nya kläder”-frågor in i verksamheten (vad vill vi egentligen säga till vem och varför? och varför har ni gjort på detta viset?), drar slutsatser, ser till att testa nytt och på det nya får fantastiska, positiva resultat då kan en få ta helg, eller hur?

Välkommen till kommunikationschefens nya värld!

Jag önskar jag var en sådan som kunde släppa jobbet när jag stängde kontorsdörren bakom mig på kvällarna. Ibland går det och ibland går det avsevärt sämre. Men det beror ju mest på att det jag sysslar med är så roligt. Ni vet, det där med marknadsföring och kommunikation. Sånt där som alla egentligen kan. Eller i alla fall har en massa synpunkter på. Men, just det är inte det roliga med området, förstås. Det roliga är att ingenting är säkert, ingenting finns det facit för, kartan är bara halvfärdig. Det är som att vara på en ständig upptäcktsfärd. Eller vad säger ni, mina kollegor?

Egentligen har det väl alltid varit så här, men de senaste tio-femton åren är det väl helt uppenbart att kartan är inaktuell, även om allt fler försöker rita den igen. Och igen. Och igen. För – förändring är faktiskt det enda vi kan vara säkra på, eller hur?

Under jullovet, som har varit långt och lugnt, har jag träffat på en del andra kommunikatörer och då måste vi ju bara prata om vårt gemensamma arbetsområde. Jag har fått några pusselbitar till när det gäller hur olika vi hanterar förändringarna i omvärlden och i kraven på oss som jobbar med kommunikation och påverkan.

Hur mycket skiljer sig inte en kommunikations/marknadsavdelning på 90-talet från en nutida avdelning? Hur många fler aspekter är det inte att förhålla sig till? Vad är en kommunikationschefs uppgift nuförtiden? För tjugo år sedan kanske det var att kunna bäst – vara bäst på att köpa reklam och media och uppföljning och kunna sälja in sina beslut till ledningen. Och så fanns det olika personer på avdelningen som utförde det som behövdes, råddade, skrev litet, höll i tryckkontakter, godkände, korrläste, formgav, höll budget, gjorde presentationer. Men nu! Är kommunikationschefens huvudsakliga uppgift att hålla alla medarbetare ”locked on target” när det gäller varumärkets  gestaltning och verksamhetens prioriterade mål samtidigt som den ska se till att bemanna posterna med olika specialister som utför arbetsuppgifter som kommunikationschefen inte kan. Och kanske inte ens förstår.

Om det är så betyder det att kommunikationschefens främsta uppgifter är:

  1. utveckla och levandegöra varumärket så att det är förståeligt för en kompetent kommunikatör hur berättelsen och känslan ska gestaltas i alla olika medier, i alla olika kanaler. Det räcker inte på långa vägar med en grafisk manual, en vision och en pay-off. För hur hjälper det här kommunikatören när varumärket/verksamheten ska kommuniceras i bild på Instagram, berättas om via influencers på Youtube, diskuteras på Facebook, få konverteringar via Adwords, bli klickdrivande artiklar genom native advertising samt göra hemsidan relevant för besökare och högt rankad i sökmotorerna?
  2. bemanna avdelningen med specialister och coacha dem. Kommunikationschefen kommer nog aldrig mer att kunna veta bäst. För det är inte möjligt längre. Däremot måste dagens kommunikationschefer vara goda ledare, vilja sätta ihop team, vilja leda, vilja inspirera, vilja fråga, vilja utbilda och utveckla, våga erkänna det de inte kan.

Kommentera gärna!

Ps. Jag har tidigare skrivit om att jobba med kommunikation i en ny värld. Vill du läsa – börja här (och sedan läser du vad jag skrev dagen efter det och sedan följer du länkarna eller kronologin).

 

Personliga utmaningar 1 – bjuda in till fest via Facebook

Är vi robotar nu?

I veckan kom alltså årets rapport om svenskarna och Internet. Det är en stor sammanställning av data som handlar om hur ofta vi är på nätet och vad det är vi gör när vi är där. Dessutom tittar rapporten hela tiden bakåt så att det går att utläsa trender. Och för det tredje så dras det smarta slutsatser och ställs intelligenta frågor i rapporten.

Jag kommer att återkomma till rapporten i flera inlägg, för den rör områden och frågor jag umgås med hela dagarna, både i jobbet och på fritiden.

Idag tänkte jag bara ta upp några av de intressantaste punkterna från rapporten:

  • Halva befolkningen är dagligen på Facebook. Men vi ”facebookar” egentligen inte. Det vill säga postar bilder på våra luncher eller berättar vad vi gör just nu. Så, som det var i början. Nej, Facebook har alltmer kommit att bli en del av vår digitala infrastruktur – vi chattar via Messenger för att snabbt kommunicera, vi kollar i våra grupper vad som händer, om det så är en grupp för adhdbarnsföräldrar, windsurfingsentusiaster, scouter eller kommunikatörer inom offentlig sektor, vi arrangerar och blir inbjudna till födelsedagskalas och loppisar via evenamangen. Som sagt, Facebook har blivit en viktig del av infrastrukturen.
  • Vi är ett helt digitaliserat folk. I alla fall så är alla i arbetsför ålder digitala. Punkt slut.
  • Mobilt BandID och Swish har vi anammat med hull och hår. Det här var appar vi tydligen väntat på utan att veta om det. 73 procent av svenskar över 18 har Mobilt BankID och 66% har Swish.
  • Hälften av tvååringarna är dagliga Internetanvändare.
  • E-posten dör inte. E-posten lever i högsta grad. Användningen växer fortfarande. Det är den digitala tjänst som är störst. Så, e-postens död kan vi glömma. Då måste det komma ett riktigt bra alternativ.
  • Upp till 25 år tittar alla, jag upprepar, alla på Youtube. Hundra procents penetration. Ingen mannamån, lika för alla.

Är vi robotar då? Nej. Vi är likafullt människor av kött och blod och med komplicerade psyken som de flesta av oss inte har koll på. Så vi står inför enorma möjligheter och enorma behov av diskussioner, smarta samtal, inträngande analyser och reflektion. Reflektion, reflektion, reflektion. På indiividnivå och på kollektiv nivå.

 

 

Kolhydratladdar inför….

blogg100-logotype-300x256

Joho! Det är alldeles sant. Jag har laddat med tre goda brödskivor från Bröd& Salt (deras nötbröd är underbart!) och en massa havremjölk i kaffet. Nästan bara carbs, helt enkelt, inför strategiarbetet som måste utföras inför den hundra dagar långa utmaningen som börjar på onsdag.

Blogga minst en gång om dagen i mer än tre månader.

Det blir femte året i rad jag hänger på. Jag har slutfört utmaningen varje år. Jag skulle skämmas om jag inte gjorde det, på ett löjligt sätt. Som om jag trodde att några av mina strängare lärare från skolan, några av dem som jag faktiskt hade respekt för, Mörner från Norra Real och matteläraren från Engelbrektsskolan, skulle titta mig rakt i ögonen och säga: ”Men, Eva, du kan bättre än så här. Eva, vi hade hoppats på mer från dig.” Jag vet inte om ni båda två blickar ner från himlen, men OK jag kör i år igen. Och slutför i år igen.

Blogga i hundra dagar är ingen lek. Främst för att jag tröttnar på mig själv. ”Blabla och fidelidi, orka lyssna på dig!” säger jag till mig själv. Men så kommer det en kommentar eller någon säger något i ett oväntat sammanhang om något jag skrivit och så känns det plötsligt väldigt meningsfullt igen att blogga dagligen.

Jag vet att jag ofta skriver långt. Det kräver tid och energi av läsaren och jag är tacksam för att så många av er vill läsa. Men jag ska försöka fatta mig kortare hädanefter. Det är en del av de strategiska besluten jag håller på att formulera. (Får se om jag får till en snärtig PowerPoint som jag kan lägga på SlideShare…)

Eva Adeen rasist

och ”Eva Adeen sverigedemokrater”

samt ”Eva Adeen avpixlat”

har någon eller några sökt på för att hitta hit till Issadissas blogg. Till min lilla blogg som är den mest löjligt PK-mässiga bloggen i hela världen. Alltså de gånger jag tycker något om världen som inte har med populärkultur, mat, återhämtning eller åldrande att göra.

Vem var plantan som sökte på mitt namn och hemskheter i icke inloggat läge? Vilken orutin! Vilken okunnighet! (Eller så var det någon som ville att jag skulle se vad som sökts på.)

Och vad var syftet?

Någon som ville kolla om jag var möjlig att omvända till den mörka sidan?

Någon som ville kolla om jag är absolut oförvitlig? (Ja! Värva mig, alla spännande hemliga organisationer som tjänar den ljusa sidan. Kom igen, ye Skywalkers who haven’t turned!)

Någon som ville hitta…. ja, vadå?

….och genom att skriva om detta publikt så sitter jag inte själv med den väldigt obehagliga känslan av att inte förstå och av att bli misstänkliggjord på ett mycket oprecist sätt. Så nu skrattar jag med er och låter denna gråa söndag bli en allmänt trist men ändå trevlig februarisöndag.

Kom gärna med smarta kommentarer! Eller litet allmänt medkännande.

Nyårsafton är lika bra att sova sig igenom

Under mitt 55-åriga liv kan jag räkna mig till en handfull roliga nyårsaftnar. En handfull. De flesta nyårsaftnar har varit småtråkiga, obekväma och ibland tillochmed hemska.

En av de roliga inbegrep en trasig Sony Walkman (a.k.a. ”freestyle”), en oskottad Hornsgatan, Lido (salig klubb i åminnelse) och en dansant pojke från Järna. Vi pratar många decennier sedan.

En annan som hamnar bland de positiva minnena utspelades också på Hornsgatan, där gick skorna sönder men det berodde inte på sällskapet eftersom det inte dansade. Avsevärt närmare i tiden.

Men annars. OK. Litet mysigheter med kompisar (något årshoroskop är bra som konversationsstartare), rejäla mysigheter med barnen (men det är väl det fredagarna är till för, eller hur?). Men mest ångest. För att det finns en bild på näthinnan om hur det borde vara och som jag aldrig varit i närheten av. Det ska liksom glittra och bubbla om allt – maten, håret, drycken, kläderna, kavaljererna. Det ska helt enkelt vara som i en film med Fred Astaire och Ginger Rogers, typ ”Top Hat”. Kavaljerer med frack och blanka skor som aldrig tappar precisionen, vare sig i konversationen eller dansen och damer som med samma koncentration sätter fötterna rätt och håller sminket och lockarna på plats. Och människorna bakom kameran använder ett tillåtande utsmetningsfilter så att alla scener blir drömska.

Jag skulle kunna göra det här till ett enda personligt misslyckande. Och fortsätta slå på mig själv och säga till mig att ”Skärp dig och låt dig inte påverkas av medias stereotyper”. Jag är hyfsat bra på att skämmas och just det borde jag lära mig av med, men i det här fallet tänker jag ”F-ck  u, media”, jag tänker inte gå med på att det är min egen inställning som gör mig illa.

Jag ser på Facebook och Instagram att folk jobbar ganska hårt på att få det att likna damtidningarnas/mattidningarnas/inredningstidningarnas/livstilsbloggarnaa schablon av nyårsaftonsfirande. Det är smokingar och långklänningar, glas med bubbel, humrar och löjrom, köttbitar av filétyp och avancerade efterrätter. Det glittrar eftersom filter används. Och stearinljusen ger mjukt skimmer och tillåtande stämning.

Men. Vad hände sedan? Vem blev fullare än accepterat? Vem tafsade på vem? Grät någon tyst på toaletten? Hur många barn grimaserade inombords över sina småfulla eller dretfulla föräldrar? Eller lyckades uppskjutandet av fyrverkerier för många hundralappar eller (fy och usch!) tusenlappar få stopp på alla känslor för det lät så överjävligt? Fast allt såg så bra ut. Kläderna. Maten. Bubblet. Fyrverkerierna.

Vad gjorde jag själv på nyårsafton 2016? Åt en schysst middag med Pojken efter vilken vi bäddade ner oss i soffan och såg Episod 5 av Star Wars. Till minne av Carrie Fischer. Vi var litet oroliga att lånekatten skulle bli upprörd av smällarna från fyrverkerierna, men han klippte bara litet med öronen.

Nästa år? Kanske dags att fråga mig vad jag vill. Inte vad media vill. Och 2016 års firande var helt i rätt stil. Jag får låta mig inspireras av den.

 

 

Tillbaka till Lucia (-gate)

Jag vet att jag varit sträng. Jag vet att jag kanske gjort att några personer känner sig obekväma och förlägna. Då vill jag passa på att berätta att de senaste veckorna har jag pudlat ett antal gånger. Det är ganska skönt att verka i ett sammanhang där det går att säga: ”Jag hade fel. Jag har tagit bättre reda på fakta så nu har jag en annan uppfattning. ”

Och jag tror faktiskt att det går att pudla i sociala medier också. Bland sina vänner och bekanta. Men även om en är en offentlig person. Så nu tycker jag att det är dags för Katerina Janouch (se min tidigare bloggpost) och Ann Heberlein (inlägg från 7 december kl. 15.16) att tänka efter några varv och också berätta om sina reflektioner. Dessutom tycker jag att Elisabet Höglund (se min tidigare bloggpost) borde förklara varför hon skrev det hon gjorde i sin blogg. Vem vet, hennes bloggpost kanske inte alls var ett inlägg i debatten som uppstod kring Åhléns Lucia utan bara en trevlig berättelse med historiska förtecken.

Om det är så att någon av mina läsare fortfarande tror att Katerina Janouch hade rätt så är det nu dags att läsa vad Expo grävt fram. Redan en par dagar innan deras artikel så tolkade den omåttligt klartänkte Jack Werner (en av upphovspersonerna bakom Viralgranskaren) skeendet på samma sätt. Som vanligt välskrivet, lugnt förklarande. Jag citerar:

Konspirationsteorier är ett klassiskt sätt att slippa undan den hårda, oförsonliga verkligheten. Vi anar hellre onda viljor i illslugt samarbete ovanför våra huvuden än ser en enkel men vidrig sanning i vitögat. Om en hatstorm är resultatet av ett storföretags myglande tillsammans med en grupp antirasister är det för vissa paradoxalt nog lättare att acceptera än verkligheten: att det finns svenskar som inte drar sig för att hata barn för att de har fel hudfärg. Men varje gång vi unnar oss att försjunka i dessa fantasivärldar blir de lite bekvämare. Till slut blir de svåra att ta sig upp ur igen.

Om ni fortfarande tror att Katerina Janouch hade rätt så finns ett brev från reklambyrån citerat här.

Jag vill inte på något sätt banka in min sanning i någon annans huvud. Jag vill själv förstå vad hela Luciagate handlar om EGENTLIGEN. För som den kloke personen Henrik Fröjmark skriver :

Kan vi inte snälla snälla prata (min kursivering) om att vi de senaste åren har fått en organiserad rasism som livnär sig på en ökande vardagsrasism (min kursivering) och som vill ändra verkligheten som den ser ut (….) Och hur fasen vi hamnat här. Och hur fasen vi ska ta oss till något annat.
Hur blev rasismen det nya normala, det som företag och allmänheten måste anpassa sig efter?

För det är så att det finns ett EGENTLIGEN. Som i vad Luciagate egentligen handlar om. För nu om någonsin så MÅSTE vi problematisera och reflektera. Det är vår stora uppgift. Annars kommer vi att förbli verktyg i händerna på krafter vi inte själva styr. Och antagligen inte ens erkänner.