Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: digitala kanaler (sida 2 av 9)

Nu vet jag vad som händer! #blogg100 dag 48/3

(En del av processen är naturligtvis reflektionen. Uppenbarligen är i alla fall skadeglädjen påkopplad under hösten 2015. Och iakttagelseförmågan.)

Jag har ju studerat och noterat. Bedrivit fältarbete i den välbeställda villaförorten jag bor i. Närstuderat bloggar och glansiga magasin.  För att kunna göra Checklistan för livet.

Men vad händer sedan? Efter punkterna 18 och 19 som var surdeg och ny rolig boytoy (alltså bil till mannen, inte något annat).

Jag tror att jag vet.

20. någon av de vuxna går all-in på träning, springer maraton, gör Klassikern, köper cyklar i 100 000-kronorsklassen, kör med LCHF, kvarg och pulsklocka. Ständigt.

21. familjen skaffar hund

22. kvinnan blir antingen utbränd eller yogalärare

23. de vuxna separerar

Det här är vad som händer om man köpt in sig för mycket på Checklistan för livet.
Men det finns hopp. Om man ibland ägnar sig åt litet självständigt tänkande.

Vad tror du, kära läsare?

Vi säger NEJ! #blogg100 dag 43/4

(Tänk om det fanns en manual för doktorn och en liten broschyr för den utmattade, vad mycket enklare allt skulle vara. Jag skrev det här inlägget för ett år sedan och jag kan inte se att det har hänt så jättemycket. De flesta verkar få sporadisk och dåligt systematiserad vård, dessutom får de väldigt litet information. Inte konstigt att det finns en uppsjö av teorier, piller och dekokter, coacher, diverse terapeuter och dieter som lovar stort.)

Vi säger: ”OK, vi är trötta och det är skitjobbigt”.

Vi säger: ”OK, jag testar väl avslappning”.

Vi säger: ”NEJ! Jag vägrar ta tabletter”.

Vi säger: ”NEJ! Jag tror inte på psykologer”.

Vi säger: ”NEJ! Tafsa inte på mina bergfasta uppfattningar om tillvaron”.

Vi har många gemensamheter vi som är eller varit utmattade. Men vi är också väldigt olika. Vi säger NEJ till olika saker. Bestämda NEJ. Piller och terapi ses av många som farliga, obehagliga metoder. Hos en del av dem som är skeptiska finns en tanke om att hälsopreparat och kostomläggning är räddningen. Så det finns en marknad för hokuspokus-människor, helt klart.

Det finns flera som förespråkar glutenfri kost och andra som har blivit hjälpta av LCHF. På något vis undrar jag om det inte handlar om ångestlindring. Så som anorexia är ångestdämpande. Och träningsmani. Att själva kontrollen över matintaget dämpar ångesten och på det viset blir livet lättare för den utmattade.

Vad vill jag ha sagt med det här? Jo:

  • det är fortfarande stigmatiserande att må psykiskt dålig. Därför ses SSRI-preparat och liknande och terapi som farliga saker av många människor.
  • ”jag är inte deprimerad” är en vanligt förekommande sentens i de forum jag deltar i, där vi som har erfarenhet av utmattning träffas på nätet. Det verkar väldigt viktigt att göra utmattningen rent kroppslig.
  • kontroll är det vi förlorat när kroppen lagt sig ner och sagt att ”Nu orkar vi (du och jag) inte mer!”. Förlusten av kontroll ger ångest. Alltså kan viss kontroll, genom kosthållning exempelvis, kännas lindrande.
  • för oss som fått värde genom prestation och som vant oss att köra över våra kroppsliga signaler har svårt att slappna av. Därför är det jobbigt att lära sig och att inrätta rutiner kring meditation, kroppsskanning och avslappning. Är det därför många av oss förlöjligar metoderna? Eller går det emot idén om att ”jag presterar, alltså finns jag”?
  • när vi hittar något som funkar, vill vi gärna missionera. Kostomläggning, kosttillskott, hormonteorier.
  • var vanliga vården kunnigare och bättre på att bemöta utmattade så skulle det se annorlunda ut. Nu är fältet fritt för mirakelkurer och quick-fixes. Eftersom doktorerna sällan har svaren kan andra tvärsäkra ta sig in och tjäna pengar/skaffa sig inflytande/bli experter.

Två steg framåt, ett-och-ett-halvt tillbaka #blogg100 dag 40/2

blandat20102011 105

Det går inte fortare under hot

Ja, det går inte fort det här. Att tillfriskna från utmattningssyndrom och stressjuka är en ständig lektion i tålamod. Jag är inte den enda stressjuka som håller på att gå upp i limningen av att inte förstå, av att inte orka mer, av att inte kunna träna och umgås och jobba som vanligt. Vi längtar efter våra gamla liv. Efter våra gamla jag. De där jagen, inser jag nu när jag sitter och skriver, som medverkade till att vi hamnade i stressjukan. Vi längtar tillbaka till våra liv där vi stundtals var höga på att vara behövda, där själva farten i livet höll oss i rörelse så att det inte gick att sjunka.

MEN. Det var ju inget bra. Att leva för att vara behövd av någon annan eller av något annat funkar inte i längden. VI. MÅSTE. TÄNKA. OM.

Kom jag på efter mer än ett år efter Den Stora Krisreaktionen. Det vill säga efter själv kraschen. Men jag var ju på väg dit under lång tid. Hur korkad kan en smart människa vara?

Tillbaka till tänka om. För det är verkligen inte lätt. Det är riktigt jobbigt och bökigt. Det är direkt fysiskt jobbigt, skulle jag vilja säga. Det är som att försöka gå oberörd rakt fram i Lustiga Huset. Uppför alla konstiga trappor, genom alla rum som lutar och snurrar, nerför knöliga och hiskliga backar.

Tänka om. Vända på och ifrågasätta värderingar som jag trott varit fastcementerade. För att jag måste. Det rör jobbiga områden som levnadsstandard, livsstil och inte minst, självbild. Vem är jag när jag inte kan prestera och inte vara till nytta för någon annan? Kan jag leva med den människan? Har den människan ens ett existensberättigande?

(Javisst, nu börjar jag närma mig viktiga insikter. Länkar till en artikel som nu i 2016 spridits i sociala medier. Från Veckans Affärer – den gamla kapitalistblaskan!)

Vägrar att gå upp ur sängen #blogg100 dag 40/1

huset

Kommentarer överflödiga. Skämmer bara. Ja, ni ser!

Det är så perfekt under täcket. Lagom varmt för både fötter och mage. Huvudet har behagligt svalt omkring sig. Klockan är nästan ett på dagen och det är lördag. Solen skiner.

Det är en dag som gjord för svampplockning, sista-doppet-för-året, dammsugning, vedhuggning, litet yoga i solskenet.

Men – nej, tack. Det går inte. Eller – jo, det skulle nog gå men jag vet att på lång sikt så mår jag allra bäst av att fortsätta ligga eller sitta i sängen. Läsa en krönika till i Caitlin Morans ”morantologi” och skratta, ha kontakt med omvärlden via Facebook och Instagram, låta tankarna flyta runt – jag har en massa spännande input som vill vridas och vändas på samt titta ut på den vidunderliga naturen jag har utanför sovrumsfönstren.

Så, även om jag ofta tänker på Ingmar Bergmans ord; ”Demonerna tycker inte om frisk luft. De vill hellre att man ligger kvar i sängen med kalla fötter.”, så vet jag med bestämdhet att demonerna just idag bor långt, långt härifrån och att mina fötter inte är det minsta kalla. Och svischandet i huvudet och brännkänslan innanför pannhuden är tydliga tecken på att jag inte är frisk ännu och att jag kanske måste justera en del saker. DET kan jag också tänka på. Medan jag ligger här, perfekt tempererad med den vidunderliga utsikten ett ögonkast bort.

Jag länkar till en debattartikel i Aftonbladet som handlar om den Kafka-artade tillvaro en svårt sjuk men samtidigt arbetande människa kan hamna i på grund av socialförsäkringssystemet som det ser ut just nu. Skäms politiker och tjänstemän som skapat detta märkliga system, som fortsätter reproducera det och som dessutom försvarar det, både i tal och handling. Vem köpte upp allt civilkurage?

(Jag vet att jag är sanslöst priviligierad som har den här utsikten till mitt förfogande just nu. Jag är djupt tacksam för att jag fått möjligheten att få komma tillbaka till detta hus, till denna plats. Även här spelade Internet och sociala medier sin roll. Halleluja Internet!)

(Arg och trött, som sagt. Arg och trött. Och litet skamsen över att i allt elände få förmånen att ligga i en säng och titta ut på vattnet. Så var det 2014.)

Ett år efter kraschen #blogg100 dag 37/1

bliss

Det blir mjukt och lugnt när det är mulet om det bara är en paus i det soliga

Ska jag försöka mig på att börja summera det här året som gått efter att jag bara la mig och sov?

Eftersom insikterna fortfarande kommer trillande så kommer jag säkert att backa på några punkter inom ett halvår och uppvärdera andra. För det här året har varit ett år av insikter, utvärdering, fasansfull oförmögenhet, plötsliga skov av makalös energi som följts av bakslag så tunga att jag trott mig vara tillbaka på ruta ett samt bättre självkännedom. Till att börja med.

1. Kroppen och själen är tillsammans ett fantastiskt och för det mesta robust och självreglerande system.

2. Stress och utmattning tär på systemet under lång tid och skapar obalanser som inte fixar sig fort. Litet KBT räcker inte. Litet SSRI-preparat räcker inte. Litet mindfulness räcker inte. Litet anpassade arbetsuppgifter räcker inte. Dagliga promenader räcker inte. Litet magnesium, järn och b-vitaminer räcker inte. Litet mer jämställdhet hemma räcker inte. Litet mindre slimmade arbetsorganisationer räcker inte. Men kanske att alla, ALLA insatser tillsammans hjälper. Det är ett helt system som är i olag.

3. OK. Jag kanske har en sådan personlighet att jag är mer i riskzonen för utmattning än andra. OK, då. Jag får väl gå med på det och träna på det där med ”nej”. Jag får väl gå med på det och lägga entusiasmen på sådant där jag får utdelning istället för att alltid bli engagerad i och intresserad av allt. Förändra det som går att förändra och strunta i det andra.

4. Kroppen och själen kräver vila och återhämtning för att kunna orka och prestera. Jag är uppvuxen med att människor med litet sömnbehov och stor arbetskapacitet i timmar räknade beundrades. Vilka dumheter! Hädanefter ska här sovas och drömmas och dagdrömmas och vila med blicken riktad mot molnens framfart. Med vetskapen om att jag gör mig och världen gott.

Nänä. Det får räcka för idag.

(Japp. Skriver under på allt nu när jag läser om det här inlägget från augusti 2014.)

Stressjuka och utmattningssyndrom – är det mitt bidrag till världshistorien? #blogg100 dag 30/4

IMG_0101

Vågar jag mig upp på bron?

(2016 års kommentar: varför började jag cykelpendla igen så snart efter kollapsen? Fast jag vet ju svaret: jag ville ju bara att allt skulle bli som vanligt. Att vara utmattad var allt jag inte definierade mig som.)

När jag cyklade in till jobbet häromdagen fick jag sällskap med en grannfru. Före detta grannfru ska tilläggas. För drygt ett år sedan flyttade jag ifrån villagatan till det lokala centrumet. Vi har inte setts så mycket det senaste året. Men nu cyklade vi hänsynslöst i bredd och pratade oss igenom viktiga saker. Som stressjuka. Eftersom jag bestämde mig för att det var bättre att skämmas i offentligheten än i min egen inpyrda sjuksäng så skrev jag ganska tidigt i sjukdomsskedet om att jag gått in i väggen/blivit stressjuk/bränt ut mig. På bloggen som sedan skjuts ut både på Facebook, på Twitter och på LinkedIn.

Så hon visste och vi kunde direkt börja prata väsentligheter. Det är ju inte så att mina erfarenheter på något vis är väsensskilda från de som lever ett vanligt medelklassliv med barn, belånade bostäder och engagerande jobb. Många befinner sig i perioder nära gränsen för när stressen tar över både kropp och själ. De flesta klarar sig. En del av oss däckar.

Det vore bra om mina erfarenheter kunde vara till nytta för andra. Bara det att jag varit hyfsat öppenhjärtig har gjort att andra människor har öppnat sig gentemot mig. Vetskapen om att jag inte är ensam är makalöst läkande. Jag har fått ta del av andras berättelser och fått råd och tips om allt från hanteringen av myndighetskontakter till listor över ”att göra” och ”att inte göra”.

När jag nu antagit utmaningen #blogg100 har jag hittills sett att de inlägg jag skrivit som lästs mest är de som handlat om stressjuka. Så jag fortsätter mitt uppdrag, för det är så det känns. Uppdraget att förstå, berätta och sprida vidare.

 

 

Hemligheter kan döda #blogg100 dag 28/2

DSC_0329

Skammen kan äta upp en inifrån

(Nu 2016 känner jag mig ganska stolt över att jag 2013 hade fattat en hel del. Men som sagt – annat hade jag fått helt om bakfoten. Det kommer, kära läsare, det kommer.)

Punkt tre på listan – att våga berätta. Och ta emot andras berättelser.

När jag började blogga om stressjukan, då var det som att öppna en dammlucka. Istället för att jag satt hemma i min ömklighet och kände mig ensam och skämdes för att jag inte orkade delta i det vanliga livet, så upptäckte jag att det fanns många som jag. Ja, vi var tillochmed en egen och ganska stor gemenskap. Var och en med sin unika berättelse men samtidigt fanns det många likheter. Det fanns stöd att få. Råd att få och dela med sig av. Insikten om att det här var ju verkligen inte en samling förlorare. Tvärtom.

Men så länge vi satt utspridda, isolerade, begravda i trötthet och skam, då hade vi inte mycket att komma med och inte så mycket energi att ta oss upp från eländet heller. Som tur är finns Internet. Som tur är finns Facebook. Som tur är finns LinkedIn. Som tur är vågade jag yppa litet om mitt trista tillstånd. Som tur är finns goda vänner och kontaktnät som kunde berätta att ”prata med henne” och ”med henne”, ”hon har också….”. Väldigt många ”hon”. Bara en ”han” än så länge. Men det förtjänar egna, långa bloggposter.

Du är inte ensam.

Försök hitta några andra. Det är från dem du kommer att få bästa hjälpen.

För det handlar inte bara om att hitta sätt att hantera stressen eller att vila sig frisk eller ”sluta-med-listor”, det handlar mycket om att ha koll på sina rättigheter (inte alltid så lätt när skammen styr) och på sina skyldigheter, det handlar om att få praktisk hjälp från arbetsgivare, Försäkringskassan, vårdapparaten, facket, det handlar om att veta vad man ska göra när någon av de instanser som bör ställa upp inte gör det. Här kan andras berättelser och erfarenheter vara till stor nytta, de kan vara ovärderliga. För det är mycket att hålla reda på och ingen annan sköter det åt dig. Trots att det egentligen är det du behöver.

Så – våga berätta.

Ps. En mycket bra artikel i Svenska Dagbladet om den vanligt förekommande oförmågan hos män att tala om att de mår dåligt. Och vilka katastrofala konsekvenser det kan få. Ds.

Energi i november – är det möjligt? #blogg100 dag 27/2

DSC_0332

Skeppsholmen i Stockholm. 9:e november förra året.

(Vissa dagar var ju bättre än andra, det är klart. Jag ville så gärna känna mig normal, jag villevilleville att allt skulle bli som förut. Skriver jag nu, 2016 om inlägget från senhösten 2013,  fem månader in i utmattningen och tänker ”ha, skönt att jag inte visste hur det skulle bli!”)

Dagarna är inte långa, det är ljust mellan 8 och 4 på eftermiddagen. Det börjar bli kallt. Jag är fortfarande sjukskriven på halvtid.

MEN. Jag orkar igen. Det är en makalös känsla. Och jag skrattar ganska ofta. Och trivs när jag är på jobbet. Särskilt igår när kunde bjuda på kardemummakaka (å, vad enkelt det var att baka den!) och idag när fnissen inte kunde hejdas när de virala spin-off-filmerna efter Volvo Trucks Van Damme-reklamfilm började komma. Nota bene, det var inte bara mina fniss, det kom från alla på avdelningen, inklusive konsulten.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10&w=560&h=315]
Det var originalet. Och här kommer en variant från TV-seriernas värld:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=EMlpiey20b8&w=560&h=315]
En norrländsk variant:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=hc6qakzCE4k&w=560&h=315]
Och från en webbyrå eller liknande som hade litet tid över och kände att DET HÄR, det var bara att hoppa på:

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=wltWAcuXV_I&w=560&h=315]
Upp och stretcha allihop, är detta den nya Harlem Shake?

Jag är inte ensam, visade det sig #blogg100 dag 21/1

DSC_0452

En morgon i juni. Den dagen kände jag för första gången att stressen höll på att ta mig i besittning.

Jag skrev om att jag blivit utmattad bortom den vanliga tröttheten. Jag skrev så att fler än jag och mina närmaste kunde läsa. Då fick jag veta att jag inte är ensam. ”Jag med” skrev någon. ”Jag har också varit där” skrev en annan. ”När jag var där var det bästa för mig att….” skickade en tredje.

Hittills bara kvinnor. Nu har jag ju läst mig till att majoriteten som drabbas av utmattningssyndrom är kvinnor. Siffran verkar ligga kring 60-65 procent. Men då är det ändå en hel del män också. Men än så länge har dock ingen man i bekantskapskretsen klivit fram.

Jag har alltså många samtal på gång. Jag försöker samla på mig kunskap. Men så har jag träffat på ett riktigt stolpskott till doktor – honom fick jag berätta för vad jag trodde var bäst för mig. Men HR-avdelningen på jobbet har koll – tackochlov för det.
Som alltid när man har med vården att göra är det bäst att vara frisk och drivande för annars är det risk att man får ett slapphänt och rutinmässigt omhändertagande. Därför är det bäst att läsa på och att prata med andra om hur deras tillfrisknande har gått till.

Jag funderar ju mycket på vad som definierar ”frisk”.
När kommer jag att vara o-sjuk?
Ska jag trivas med precis allt i livet?
Ska jag aldrig känna stress?
Eller hur ska det vara för att jag ska veta att nu, NU är jag återhämtad?
Jag hittade i en rapport följande:

”Behandlingsmål 

  • En patient som har återhämtat krafterna fysiskt och psykiskt och som har kunskap om sin sjukdom och tillit till sin förmåga
  • En patient som har återgått i arbete i tidigare omfattning men med en rimligare belastning såväl på arbetet som privat”

Det kanske jag kan uppnå.
Jag är inte ensam. Det finns sådana som jag kan känna igen mig i som varit där jag är nu. Och som kommit tillbaka till ett normalt liv, men med litet mer eftertanke och vidare perspektiv. Andra som är på samma resa som jag, vi som inte kommit fram ännu, vi som försöker tyda kartan och ta oss framåt.

Vill du veta mer om utmattningssyndrom, stress och behandling av stressrelaterade besvär gå till Stressmottagningens hemsida.

(Intressant att jag här, hösten 2013 hänvisar till Stressmottagningen utan att jag själv då tänkte att jag skulle söka mig dit. Jag tror att jag inte vågade känna hur sjuk jag var, jag väntade kanske på att någon annan skulle säga det till mig och remittera mig dit. Två år senare gick jag tillslut programmet. Och jag är nu frisk. Faktiskt.)

Hur blev jag frisk?

DSC_0536ros

Blommor till mig!

Tyvärr. Inga quick-fixes. Inga mirakelkurer. Ingen guru.

Det tog en helvetes lång tid. Under den här tiden kände jag inte igen mig själv, jag tvivlade på mig själv, på framtiden, på allt jag någonsin trott på, ibland tog tålamodet alldeles slut och därför gjorde jag helt fel saker. Ja, järnvägar. Det har inte varit lätt.

Jag misstänker att det här bara är ett första inlägg som handlar om tillfrisknandet. Jag kommer att skriva fler i framtiden som kanske motsäger det jag basunerar ut idag. Men eftersom så få vet något säkert om den här sjukdomen och hur den kureras, så är mitt inlägg idag en del av kunskapsuppbyggnaden. Och kunskap byggs inte som en tegelmur, med sten på sten utan mer som ett kollage – ”passar det här ihop?”, ”ska jag ta en annan färg just här?”, ”nä, det där blev inte bra. Jag tar bort.”

Är ni lika otåliga som jag? Är det dags att komma till skott? Då kör vi:

  1. Vila. Jag borde vilat längre i början. Och jag borde ha lärt mig att vila i vardagen mycket, mycket tidigare. Nu fattade jag det först när jag kom till Stressmottagningen (se inlägget om randiga dagar).  Men numera kan jag vila, jag kan gå ifrån, jag kan göra en kort Yoga Nidra. Jag ska bara fortsätta minnas att det här är bra för alla, utmattade såväl som friska, att vila och återhämta sig. Det är inte bara bra, det är absolut nödvändigt.
  2. Att jag varit ensamstående. Och haft barnen hos mig varannan vecka. Så varannan vecka har jag kunnat pusta ut. Det där med ensamstående – det är klart, hade jag levt med någon som verkligen förstått och varit väldigt omtänksam, då hade det nog varit bättre att leva med den personen än att leva ensam. Men nu har jag inte behövt övertyga någon om att jag behöver stöd och hjälp och förståelse, trots att jag ser frisk ut. Jag har kunnat rasa i soffan och låta dammråttorna växa som om de var genmodifierade. Och sluppit känna dåligt samvete.
  3. Stressmottagningens program. Jag kan inte nog prisa den. De olika delarna av programmet som bildar en enhet: sömndelen, gruppdynamikdelen, medveten närvaro-övningarna, kroppskännedomsövningarna, att få smaka på olika typer av kroppsterapier. Jag dansade igen!
  4. Westninefitness och PT Erling Åkesson. Där har jag, dock plågsamt långsamt börjat återfå kopplingen mellan kropp och själ. Jaja, kroppen halkar lätt tillbaka i försvar. Andningen blir ytlig, musklerna spänns. Men för varje gång jag tränar där blir jag litet mer medveten. Samtidigt har jag förstått intellektuellt att jag i framtiden kommer att kunna ha en kropp som fungerar, där rätt muskler gör rätt saker. Och att jag någon gång kan börja jobba på att bli stark. För det vill jag.
  5. Det största genombrottet skedde i höstas när jag insåg, med stöd från Stressmottagningen att jag hade rätt till min egen berättelse. Att det inte finns en sanning därute som någon annan sitter inne med och det enda jag ska göra är att felsöka inom mig själv. Det har verkligen varit en återvändsgränd, särskilt det senaste året, att felsöka inom mig själv.
  6. Kommunikationen med andra människor som är eller varit i samma situation. Dels för känslan av att jag inte varit ensam, dels för all nyfikenhet, engagemang, erfarenhet och vilja att dela med sig som finns i grupperna. Kommunikationen och mötena har uppstått i Facebooks slutna grupper, efter att jag bloggat och då fått kontakt och så på Stressmottagningen där jag fått som en ny familj i den grupp jag träffat varje vecka.
  7. Motkraften. I mitt fall genom att blogga och att vara Airb’n’b-värd. Den förtärande känslan av att vara misslyckad, en tärande person, en simulant, en bakåtsträvare har balanserats av det gensvar jag fått av människor på nätet och i riktiga livet som läser mina inlägg och berörs och av alla de gäster jag haft från hela världen som varit nyfikna, intresserade, intressanta, vänliga, öppna och som sedan skrivit fina omdömen om mig som person.
  8. Punkterna 5,6 och 7 kan sammanfattas i en: att jag återfick tilliten. För så länge den var sargad, obefintlig, då kunde jag inte bli frisk.

Jag avslutar i populärkulturens sfär med att i tanken göra en self five med Barney från ”How I met your mother”.

barney

 

Verifierad av MonsterInsights