Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: föremål (sida 2 av 2)

Varumärke, stolthet och arkitektur #blogg100

Inlägg 73

Imorgon är sista chansen att se avsnitt nummer två av tv-serien ”Rummen formar dig” på SVTPlay. Det programmet handlar om arkitekturen och arbetslivet. Ägna 45 minuter åt tankar på din arbetsplats imorgon, även om det är lördag.

Programledaren, underbart entusiastisk på ett sådant där typiskt brittiskt David Attenborough-sätt, utsatte sig själv för en typisk kvart i ett öppet kontorslandskap samtidigt som hans hjärnaktivitet mättes. Det var inte mycket koncentration där inte.

Ett inslag var från BMWs anläggning i Leipzig, ritat av en brittisk arkitekt som heter Zaha Hadid. Det var bland det absolut häftigaste i tankeväg jag sett. Produktionslinjen gick igenom kontorsdelen! Varje controller, varje löneadministratör och varje HR-specialist kan varje dag se bil efter bil rulla fram på linjen. Varumärkesfrågorna borde inte vara så svåra att diskutera där, eller hur? Det borde inte vara svårt att känna stolthet över produkten heller.

BMW_36

Anläggningens mening och stolthet, bilarna intar en central position

Nästa arbetsplats som fick programledaren att bli alldeles förtjust var det holländska försäkringsbolaget Interpolis kontor. Varje morgon får den anställde tänka efter: ”Vad ska jag göra idag? Ha möten, behöva koncentrera mig, bli inspirerad, komma framåt i projektgruppen? Och hur mår jag idag? Behöver jag mjukt ljus och tystnad, behöver jag bli stimulerad?” Så placerar man sig i den miljö som bäst passar dagens uppgifter och dagens form. De som kom till tals var mycket stolta över sin arbetsplats.

Jag hälsade på en kompis som jobbar på Vasakronan. Hon sitter i deras nya kontor på Mäster Samuelsgatan. Det var inrett med samma tankar som Interpolis kontor. Dessutom med miljötänk. Kaffekopparna var köpta på Myrorna och Stadsmissionen, stolarna på den stora gemensamma ”piazzan” var begagnade trästolar från skiftande bakgrunder som målats i några  få olika nyanser. Jag blev alldeles upprymd av mitt besök där. Här kommer en film som berättar om kontoret. Tyvärr inte med samma entusiasm som i ”Rummet formar dig”.

[vimeo http://www.vimeo.com/62335521 w=400&h=300]

Vad är stil? #blogg100

Dag 57

Igår kastade jag en del stenar i glashus. Typ. Jag ställde mig på samma sida som Diana Vreeland och några andra stilikoner och var lätt hånfull över ett populärt samtida varumärke som gillar sin logotyp.

Det är dags att göra en pudel. Att komma ut ur garderoben och erkänna:
– Jag är total väskanalfabet.

Jag kan inte se på en väska om den är dyr eller billig, mer än på skinnkvaliteten. De väskor jag har haft har jag använt som just – väskor, på kollektiva transportmedel, på längre resor, på pakethållaren. Jag har använt väskorna att ha grejer i, för att jag har behövt att frakta dessa saker från A till B. Jag läser mycket så ofta ligger det en bok i väskan. Kort sagt, mina väskor slits. Jag förnyar inte väskgarderoben förrän det är absolut nödvändigt.

Ibland önskar jag att jag förstod litet mer om väskor. Det verkar viktigt. Men det går inte. Jag är nog inte väskanalfabet bara, jag är väskdyslektiker. Om jag vore en riktig kvinna med stil skulle jag få fladder i mellangärdet av följande bild:

kelly

Kellyväskan flankerad av Grace Kelly och furst Rainier av Monaco.

Men icke.

Å andra sidan verkar det som om de som säger sig vara väskexperter har en släng av väskanalfabetism ibland. Jag hörde att på någon auktion på Bukowskis där det såldes Chanel-väskor kunde riktiga experter se att någon av väskorna var en påtaglig kopia, vilket de unga ”experterna” på Bukowskis absolut förnekade. Och en som ville se litet bättre ut med hjälp av en Chanel-väska hade inte egen kunskap att sålla det äkta från det falska utan köpte kejsarens nya väska.

Mer om tillgång framför ägande #blogg100

Dag 23.

Sveriges, ja, världens slit-och släng-företag par excellence IKEA har förstått att de inte kan stå utanför längre och erbjuder nu en annonsplats där begagnade IKEA-möbler får nya hem: Livethemma. Annonserna läggs upp på Blocket samtidigt som de läggs upp på Livethemma. Är du IKEA Family-medlem lägger du upp annonser gratis.

Stenyxor och hår

yxa

Förvisso inte en stenyxa, men i alla fall en yxa från Länsmuseet i Örebro. I brons.

Jag minns Länsmuseet i Örebro. Det enda museet i Örebro. Efter stenyxorna som låg i låga glasmontrar till vänster kom man till ett utrymme med något roligare föremål. Jag kan komma ihåg att den gråa ledan som dels kom sig av det eviga mulengrå vädret som härskade i Örebro, dels kom sig av att vara barn och därmed tvungen till saker och dels kom sig av hopplösheten i de gråmatta stenyxorna utan historia, ersattes av litet hjärtklappning och förväntan. Jag gräver i minnet och ser några bilder flyta fram och glimtar någon allmogepryl och kanske en leksak. Men nej, minnet är flyktigt och jag kan inte berätta om det som gjorde besöket på Länsmuseet uthärdligt, för jag minns inte. Stenyxorna kan jag däremot frammana när som helst.

Under jullovet har jag gjort några museibesök. Och känt hur märkligt lugnande det kan vara att återse museer. Man kan minnas tidigare besök och prata om det. Vid föremål som betytt något kan man stanna till och försöka återskapa känslan.

Egentligen är jag ganska arg på museer. Det har antagligen att göra med mina barndomsupplevelser från Länsmuseet i Örebro. Museer som pedagogiska katastrofer där man högdraget lägger ut några föremål, möjligen med några torra fakta. Besökaren står där och ska själv utifrån årtal, material och (i bästa fall) användning dechiffrera sammanhanget. Och basta! om man inte kan sin historia, då får man minsann skylla sig själv.

Jag var på Nordiska Museet med min 13-åriga dotter. Där var det tyst och rymligt som det brukar. Plats för tankarna och för samtal. Byggnaden gör att alla utställningar känns gammaldags utan att de för den skull är det. För deras utställning om Hår var allt annat än omodern. Bara det att de väcker frågan om när hår övergår från att vara det finaste till att bli det äckligaste! Hår på knoppen kan ju vara det vackraste på en människa medan hår på kroppen kan stimulera kräkreflex och ge de värsta nättrollen enormt mycket vatten på kvarnen. Och så finns ju håret i soppan och håret i avloppsbrunnen.

Pedagogiskt och fint går utställningen igenom hårmodet (all slags hårväxt; på knopp, på kropp och i ansikte) från medeltiden och fram till idag. Med intressanta reflektioner ut mot varje samtid. För varför började kvinnorna klippa av sig sina långa hår på tjugotalet? Hur hängde det ihop med första världskriget och andra stora skeenden? Och hur bemöttes de klippta kvinnorna av sin omvärld? Varför kunde de vara modiga just under den perioden?

Hur ofta förstår man något mer om samtiden eller dåtiden när man varit på museum? Hur ofta går man inte bara därifrån och har prickat av sitt besök på den långa ”att-göra-i-livet”-listan? Fast det har blivit bättre, mycket bättre sedan 70-talets Örebro.

Jag är nära nog besatt av föremålens förmåga att prata till och om oss. Jag kommer att återkomma om föremålen. Och om museer.

Verifierad av MonsterInsights