Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: fotografi (sida 1 av 3)

Selfies och porträtt. Eller vem är jag?

Jag hatar selfies. För på 9 av 10 ser jag hemsk ut. Eller, jag ser inte ut som jag hoppas att jag presenterar mig för världen. Jag hoppar några decimeter baklänges och tänker att den där människan vill jag inte umgås med.

Jag förstår heller inte selfies. Alltså andras selfies. Varför måste berättarens ansikte vara med? Gör det vyn eller sevärdheten mer rättvisa? Eller är det för att verkligen poängtera ”Jag. Var. Där.” OK. Jag fattar. Du var där. Så? (Som ni märker har jag inte några kompisar som gör duck-face-selfies flera gånger dagligen utan vi pratar om den typ av selfies medelålders människor gör.)

Eller handlar det om en vankelmodig hållning gentemot verkligheten: existerar den? Existerar jag i den? Om både jag och verkligheten finns i bilderna så kanske allting existerar – hoppas, hoppas! Om jag dessutom finns där med den jag antar att jag har ett meningsfullt förhållande till så kanske förhållandet är verkligt också?

Jag vet inte. Det här är bara teorier.

Som jag leker med. För jag fattar inte.

Däremot har jag några gånger blivit porträtterad av andra. Och i de bilderna finns jag. Min tvilling tecknade och målade mig, jag fastnade i en skissbok av Bianca Maria Barmen och det finns några bra fotografiska porträtt av mig. Men alla de här är från mina yngre år. Så hur framstår jag nu?

I väntan på att finna någon som vill porträttera mig så gör jag en selfie-exploration light.  Jag tar en selfie i ljuset från den nedgående solen. Jag ser sur ut. Väldigt sträng. Kraftfull men inte så trevlig. Vem vet. Det är kanske jag.

Men så höjde jag kameran och då tittar jag uppåt, som om jag skulle titta upp på en längre man. Jag ser litet förväntansfull, litet undergiven och litet mild ut. Det är kanske jag.

Jag blev inte så mycket klokare. Och känner inte heller att jag gillar selfies mera.

IMG_3747 tIMG_3748

 

 

Lördagsvälsignelse #blogg100 dag 94/2

bild(4)

Några inspel på inspirationsplanen

(Och kära läsare – som ni snart märker så är det här en drygt ett år gammal post. Från en vintrigare tid. Från en tid då vi ännu inte visste vem Furiosa var. Tänk bara!)

Den där känslan av fulländning som inträder när man sakta kommer till sig efter att ha sovit elva timmar. Som knappt kan toppas med en rejäl kaffedosis och två dagstidningar och ett glatt barn som håller på att tillfriskna efter förkylning, men som ändå gör det. Att sedan ett av Sudokuna trilskas och det hyfsat nyopererade ögat rinner och gör mig mer skumögd än vanligt lyckas inte alls ta ner känslan av allmänt helgjubel.

Gå ut?
Varför det? Snön är så vacker att titta på från ett varmt hem.

Jag håller på att ladda inför årets Blogg100-utmaning. Jag vet att jag kan blogga i hundra dagar, det är inte det svåra i utmaningen. Det svåra för min del är att inte bli för upptagen av bloggandet. Så nu har jag tagit min blåa sida till hjälp (läs om det här med personligheter här) och skapat ett excel-dokument där jag planerar de hundra dagarna, lägger in teman och skriver in frön till inlägg. Som de två som jag klippt ur dagens DN: Hanna Fahls krönika om tjänsten ”Invisible Boyfriend” och den lilla notisen om att två fotoskolor tappar bidrag eftersom de utbildar till arbetslöshet.

Så funderar jag, väldigt inspirerad av diverse podcasts samt Frank (Francesco) Scavullos böcker att börja intervjua kvinnor i min egen ålder om vad livet lärt dem, om åldrande som fenomen, om deras bästa plagg, läppstift samt köksredskap och om vad de skulle säga till sig själva som 15-åring och som 30-åring. Och annat som de vill säga.

En sak till jag kommer att utbreda mig om är Mad Max. Tillsammans med Pojken såg jag tvåan igår. Jag såg till att han blev än mer utbildad i populärkultur genom att ge honom trilogin i julklapp. Det var längesedan jag såg filmerna, men de ligger lätt tillgängliga i huvudet. Att utbreda sig om: musiken som är så mycket som filmmusik alltid lät under 50-60-70-80-talen. Där ”Midnight Express”, ”American Gigolo”, ”Blade Runner”, ”Apocalypse Now”  och ”Triumfens ögonblick” banade vägen för filmljuden nuförtiden. (Vangelis och Giorgio Moroder kan jag alltså orda om.) Förutom musiken som tidsmarkör så är frånvaron av nakenhet också en. Det är bara Humungus (den svenske bodybuildern Kjell Nilsson) som är ganska avklädd. De få kvinnor som är med är påklädda. Intressant.

Så. Jag förhåller mig ganska oproduktiv ett tag i bloggen för att samla material till de hundra dagarna. Vi hörs!

Var finns din hembygd? #blogg100 dag 60/1

hembygd

Om att känna sig hemma, på både gott och ont

”My home is where my heart is” sjunger Erasure i en låt. ”Wherever I lay my hat, that’s my home” sjöng den sammetsögde Paul Young på 80-talet.

Hemma är inte alltid hembygd. Vi rör på oss, vi flyttar, vi flyr, vi söker nya omständigheter.
Hembygd. En slags botten. Något som definierar den man är.  Är hembygd en längtan? Är hembygd alltid en plats?

När jag läste ”Hembygd. Någonstans i Sverige” av Annica Carlsson Bergdahl som är en samling texter och bilder, unga människors egna berättelser om hembygden, så satte naturligtvis mina egna tankar igång. Vilken är min hembygd?

Uppvuxen i studentområden först i Uppsala och senare i Örebro där ingen annan släkt bodde. Längtade kollektivt bort därifrån hela högstadiet. Kom till villaområde i södra Stockholm. Flyttade runt i andrahandslägenheter i innerstan under många år. Blev bofast först i Midsommarkransen och sedan på Lidingö.  Trots allt är Örebro en viktig plats. Jag har inte varit tillbaka där på 20 år, men jag kan fortfarande gatunamnen och i minnet kan jag gå runt i stan. Örebro är ristat i mig, vare sig jag vill eller inte. Längtan bort därifrån är en viktig del av mig.

Lidingö. Min egen småstad. Hälften så stort som Örebro, inga slott men många dyra hus, inga torg men skridskoisar och cykelbanor vid vatten. Jag känner många människor, jag har slagit rot där eftersom mina barn är födda där. Jag är både väldigt hemma och riktigt obekväm där.

Vad får mig att längta? Vad får mitt inre att brusa högt? Lukten av insjö en tidig morgon. Ensamheten på en klippa i skärgården. Innesluten i skogen. Stockholm, för att jag känner gatorna och busslinjerna i innerstan, för soplukten på morgnarna, för alla minnen som finns lagrade i hus och på gator. Hembygden har utvidgats. Den är inte statisk. Men i mitt fall är hembygden svensk så att det skvätter om det. Det inser jag.

”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson. Miira bor först i Gårdsten och sedan i Bergsjön, båda är förorter till Göteborg. Hon har hamnat där eftersom hon är barn. Hennes föräldrar flyttade från Finland, bär med sig Finland och längtar till Finland. Miira går i hemspråksklass och lär sig inte den svenska hon vill kunna. Hon ser tydligt det osynliga taket ovanför sitt och sina kompisars huvuden. Hon tilltalas nedlåtande ”Einstein” av sin lärare för att hon ibland visar att hon kan. Hon är fånge i Gårdsten men främmande överallt annars. Hon är arg. På att hennes mamma måste ha ont i ryggen, på att hennes pappa framhärdar i att vara finne, på att ingen väntar sig något av henne, på snobbarna, på lärarna som inte vill undervisa i hennes klass.

Skulle Eija Hetekivi Olsson benämna Gårdsten hembygd?

Gör du inget, finns du inte #blogg100 dag 45/4

(Här är jag på det som verkligen varit ett viktigt steg – att inse vad vila är. Under 2015 hösten kom jag att lära mig mer. Och nu, 2016 ska jag fortsätta praktisera det jag lärt.)

Liv Strömquist har gjort det igen – sagt precis det jag behövde höra! I en av poddarna sa hon i en bisats att hon inte förstod sig på sådana som fotograferar. Att det nog är sådana människor som inte kan sluta jobba. Som alltid måste arbeta. På ett eller annat vis.

Det sa inte bara ”Klick” i mitt huvud. Det sa ”Kaboooommmm!!”

Javisst. Om jag fotograferar då gör jag något som lägger sig till det som kommer att finnas efter mig, det som visar vem jag var och är. På samma sätt som när jag skriver dagbok eller bloggar eller skriver på Facebook. Eftersom jag är långt bortom akutfasen i utmattningen så är det ju numera så att även om jag ligger och tittar på tre avsnitt i rad av ”Blacklist”, ”Luther” eller ”Ripper Street” så är ju metatänkandet påkopplat hela tiden:

– Vad betyder det att psykopaten får en hjälteroll i vår populärkultur?

– Vad gör vi när vi Netflix-bingear? EGENTLIGEN.

– Vad står SCA-krisen för? Är det samma groupthink som i fjortiskretsar fast utan Hollisterhoodies och med andra gummistövlar än Hunter?

– Varför har de sex mot väggen hela tiden?

OK. Jag måste helt enkelt ställa mig frågan om min egen självbild och mitt självvärde. Är de så oupplösligt förbundna med vad jag gör att även när kroppen säger NEJ och STOPP så måste hjärnan fortsätta arbeta för att jag ska ha någotsomhelst existensberättigande.

Jag tror att jag är så obildad att jag inte har en aning om hur jag ska gå tillväga när jag vilar. På riktigt.

Gör du inget, finns du inte #blogg100

Liv Strömquist har gjort det igen – sagt precis det jag behövde höra! I en av poddarna sa hon i en bisats att hon inte förstod sig på sådana som fotograferar. Att det nog är sådana människor som inte kan sluta jobba. Som alltid måste arbeta. På ett eller annat vis.

Det sa inte bara ”Klick” i mitt huvud. Det sa ”Kaboooommmm!!”

Javisst. Om jag fotograferar då gör jag något som lägger sig till det som kommer att finnas efter mig, det som visar vem jag var och är. På samma sätt som när jag skriver dagbok eller bloggar eller skriver på Facebook. Eftersom jag är långt bortom akutfasen i utmattningen så är det ju numera så att även om jag ligger och tittar på tre avsnitt i rad av ”Blacklist”, ”Luther” eller ”Ripper Street” så är ju metatänkandet påkopplat hela tiden:

– Vad betyder det att psykopaten får en hjälteroll i vår populärkultur?

– Vad gör vi när vi Netflix-bingear? EGENTLIGEN.

– Vad står SCA-krisen för? Är det samma groupthink som i fjortiskretsar fast utan Hollisterhoodies och med andra gummistövlar än Hunter?

– Varför har de sex mot väggen hela tiden?

OK. Jag måste helt enkelt ställa mig frågan om min egen självbild och mitt självvärde. Är de så oupplösligt förbundna med vad jag gör att även när kroppen säger NEJ och STOPP så måste hjärnan fortsätta arbeta för att jag ska ha någotsomhelst existensberättigande.

Jag tror att jag är så obildad att jag inte har en aning om hur jag ska gå tillväga när jag vilar. På riktigt.

Dags att skärpa sig! #blogg100

Nejnej, jag menar inte dig. Och inte mig själv heller. Jag säger åt naturen. Eftersom jag blivit utmanad att lägga upp naturbilder fem dagar i rad. Då vill jag ju att naturen visar upp sig från en fördelaktig sida. Inte det här gråtrista, bleksiktiga ljuset som silar genom kala grenar ner på det fjolårsvissna rufsiga gräset.

IMG_1753

Och blåsippan vill inte bli skarp.

IMG_1750

Jag tillochmed lyckas att få med tummen.

Vilken tur att naturen skärpte sig och solen började skina. Vinden mojnade och allt blev bara vackert. Och jag kunde ta några kort som förtjänar att delas. För visst vill vi att naturen ska förse oss med skönhet snarare än verklighet?

IMG_1755

Med detta inlägg har jag passerat halvtid i blogg100-utmaningen.

Apropå bilder #blogg100

Ja, det är mina bilder i min blogg. Något undantag och då försöker jag beskriva var jag hittat bilden. Men annars – bara mina bilder. Om du tycker de är fina blir jag glad och kan bara säga att jag haft de bästa lärarna. I många, många år har jag tittat på bilder, tolkat bilder, försökt para ihop bilder med kommunikativa syften – kort sagt, jag har varit bildredaktör. Jag hade turen (och skickligheten) att jobba på Sveriges bästa bildbyrå, Bildhuset och i arkivlådorna fanns bilder av Tuija Lindström, Gunnar Smoliansky, JH Engström, Dawid, Björn Keller, Åke E:son Lindman, Jonas Karlsson och många andra vars namn inte är lika kända men som försett oss med makalösa bilder.

Det är så. Det enda sättet att lära sig göra bra bilder är att titta på andra bra bilder. Och så tänka litet. Kameran spelar faktiskt ingen roll. Datorn spelar ingen roll. En hyfsad mobil är allt som behövs i utrustningsväg. Sedan är det ditt seende som avgör.

Här kommer några av mina bilder som jag gillar:

roy andersson

Från mitt Instagramflöde

DSC_0741

RImfrost. Jag hade med kameran.

DSC_0536ros

Skåne, i närheten av Höör.

broninsta

Ännu en bild från Instagramflödet – telefonen är ju alltid med

tulpaninsta

Instagram. Jag var litet närgången.

 

 

Berättande i bild – kris eller utveckling #blogg100

newyorktimesinsta

Det var inte tidningens egna fotografer som bidrog till förstasidan, utan läsarbilder från Instagram

Spridda iakttagelser om det här med bilder och kommunikation:

  • Många unga tjejer har två Instagram-konton – ett snyggkonto (offentligt) och ett fulkonto (för kompiskretsen)
  • Ett par fotografutbildningar i Sverige får inte längre statsbidrag eftersom ”de utbildar till arbetslöshet”
  • Mer regel än undantag – interna presentationer som görs inom företag och organisationer innehåller ”gratis” bilder, ”hittade” på nätet
  • När den stora (?) snöstormen drog in över New York i januari valde den anrika tidningen The New York Times att illustrera snöovädret med hjälp av Instagrambilder som vanliga människor lagt upp
  • Kvalificerad gissning: bildbyråverksamhet är ingen strålande affär och bildbudgetar är inget som ökar år från år
  • MEN, vi producerar själva bilder i en mängd som är hisnande, bara på Instagram läggs det upp över 70 miljoner bilder dagligen. Dagligen.

Kort sagt. Det är krisläge för den traditionella bildbranschen men vi kommunicerar med mer bilder än vi någonsin har gjort tidigare. Bildkommunikationen har blivit extremt viktig i våra vardagsliv, men det är få förunnat att kunna leva på att skapa bilder och utveckla bildkommunikationen. Om det är bra eller dåligt, det kan nog ingen säga ännu. Klart är i alla fall att vi översköljs med mer autentiska bilder, även om det är plutmuns-selfies och skinny-arms-gruppbilder. Klart är också att utbudet av kommersiella bilder sett till antal har ökat via globaliseringen men möjligheten att hitta svenska, bra bilder som beskriver specifikt svenska förhållanden på ett berättande sätt har krympt till ett nästan ingenting.

Nu när vi lever mitt i den här stora omdaningen kommer vi att fortsätta se:

  • mycket sämre bildmaterial i våra barns läroböcker på grund av krympande bildbudgetar och allt sämre utbud av bra bilder
  • hemsidor, broschyrer, annonser som är in till förväxling lika eftersom samma bilder används om och om igen av olika avsändare

Men det här går ju inte. Det kan vi ju inte leva med. Så hur kommer vi att agera? Och framförallt, hur kommer våra barn reagera? Med ännu mer reklamaversion?

Din egen coffee-table-bok #blogg100

fotobok2

Två av förra årets böcker – en från Gotland, en från barndomen

De senaste fem åren har jag förvanskat sanningen genom att göra fotoböcker. Eller vad det nu är jag sysslar med. Fint, blir det i alla fall. Jag tar mina bästa bilder (jag knäpper ju många så det finns att välja från) och de bästa av de bästa får breda ut sig över en hel sida (utfallande) och resten av bilderna lägger jag så att de pratar med varandra. Jag fogar ihop berättelser om lycka och värme och glädje och avslappning och njutning.

Det är nästan så jag tror på det själv. Jag tar fram bilderböckerna då och då och förstärker bilden för mig själv om DEN resan och DEN veckan då barnen var så glada och DÅ när vädret var så makalöst och DÄR utsikten var himmelsk.

Fast ibland så är det ju faktiskt så att det finns stunder jag aldrig, aldrig vill glömma smaken, känslan och lukten av och då är det tur att en del av det fastnade på bild och att jag kunde väva berättelsen om minnet i en bok.

Jag använder Fujidirekt för att

1. de har 50%-kampanjer regelbundet och då beställer jag böckerna

2. jag har lärt mig deras ganska dåliga hemsida och halvtaskiga verktyg och orkar inte lära mig ett nytt

3. deras böcker är snygga. Enkla och snygga. Går att få till riktigt, riktigt bra.

 

Det är många fler som bloggar i hundra dagar #blogg100

Det vore ju jobbigt att behöva tycka om ALLTING själv. Tur att det finns andra som skriver roligt, vettigt, upprörande, intressant, konstigt, tramsigt. Det blir roligare tillsammans. Roligare när vi är fler.

Här är några inlägg och hela bloggar som jag just nu vill rekommendera fler att läsa:

Erika Åberg skriver om tiggeriet på ett väldigt engagerande, lugnt och tänkvärt sätt.

Om jag någon gång åker till Wien (vilket jag nu blir sugen på) ska jag läsa igenom hela familjen Scharffenbergs blogg där de recenserar matställen i Wien. Med kärlek, intresse och bra bilder.

Fem fotoappar i mobilen. Hittade jag tips på flera stycken som jag måste ladda ner. Eftersom bilder är så roligt. Precis som ord. Måste jag välja, förresten?

Det här med HSP är intressant. Läs mer på Marie-Louise blogg.

Ett tryckeri med gamla fina typer som också jobbar med sociala medier och webb. De åker på WebCoast i helgen. I mitt huvud spinner tankarna loss.

 

Verifierad av MonsterInsights