Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: kreativitet (sida 1 av 2)

Kriget om livsstilen #blogg100 dag 41/4

DSC_0576

(Det är fortfarande hösten 2014. Uppenbarligen har jag fått mer energi, men jag dras med känslan av att inte vara i balans, av att livet jag lever inte är hållbart ännu. Jag famlar och letar metoder och svar.)

Issadissa och ”den andra” ligger i fejd med varandra.

”Kom ut ikväll!” sjunger Issadissa högt och fortsätter:
– Gå på AW eller seminarium, prata med en massa människor om sociala medier, Netflix, bilder i reklam och varumärken. Sedan läser du alla roliga tidningsklipp du har i bokhyllan och efter det kommer du att ha massor av idéer till bloggen och till jobbet!

– Du vet att du inte orkar, säger ”den andra” förnuftigt. Stäng av datorn, strunta i TV:n, läs några kapitel i ”Steglitsan”, lyssna på Yoga Nidra och lägg dig tidigt.

Så där fortsätter de. Dag efter dag.

Ja, jag vet att jag får massor av idéer av att bombardera mig med intryck. MEN. Sedan måste jag gå in i mig själv och idissla allt det jag fått in i mig. Men inte bara det, jag måste gå in i mig själv för att grunda själen, för att bottna, för att landa. Och, det kostar mer att stillna än att låta sig översköljas av intressanta intryck. Det kostar tid och koncentration. Men det måste göras. Varje dag. Har jag förstått.

Meditation, djupavslappning, yogisk sömn. Långsamhetens lov. Reflektionens välsignelse.

Nu är min dagliga dos tjugo minuter. Antingen Yoga Nidra eller meditation så som jag lärde mig hos zenbuddhisterna på Erstagatan (sitt still, titta i väggen, andas och räkna till tio. Om och om igen.).

Som någon vis människa sa: ”Meditera tjugo minuter varje dag. Om du är för stressad för det, dubbla tiden.”

Förutom att det är en överlevnadsstrategi för min egen del, så funkade Yoga Nidra som insomningshjälpmedel för Pojken. I söndags hade han svårt att komma till ro (vilket skolbarn har inte det på söndagar?!). Då fick han lyssna på Yoga Nidra-spåret i min mobil. Efter tjugo minuter ropade han grötigt: ”Mamma, jag har lyssnat färdigt”. Jag hämtade mobilen, hörde honom rumstera om i sängen någon minut innan det blev alldeles lugnt och tyst i hans rum. Nästa morgon sa han att han sovit fantastiskt gott.

Två steg framåt, ett-och-ett-halvt tillbaka #blogg100 dag 40/2

blandat20102011 105

Det går inte fortare under hot

Ja, det går inte fort det här. Att tillfriskna från utmattningssyndrom och stressjuka är en ständig lektion i tålamod. Jag är inte den enda stressjuka som håller på att gå upp i limningen av att inte förstå, av att inte orka mer, av att inte kunna träna och umgås och jobba som vanligt. Vi längtar efter våra gamla liv. Efter våra gamla jag. De där jagen, inser jag nu när jag sitter och skriver, som medverkade till att vi hamnade i stressjukan. Vi längtar tillbaka till våra liv där vi stundtals var höga på att vara behövda, där själva farten i livet höll oss i rörelse så att det inte gick att sjunka.

MEN. Det var ju inget bra. Att leva för att vara behövd av någon annan eller av något annat funkar inte i längden. VI. MÅSTE. TÄNKA. OM.

Kom jag på efter mer än ett år efter Den Stora Krisreaktionen. Det vill säga efter själv kraschen. Men jag var ju på väg dit under lång tid. Hur korkad kan en smart människa vara?

Tillbaka till tänka om. För det är verkligen inte lätt. Det är riktigt jobbigt och bökigt. Det är direkt fysiskt jobbigt, skulle jag vilja säga. Det är som att försöka gå oberörd rakt fram i Lustiga Huset. Uppför alla konstiga trappor, genom alla rum som lutar och snurrar, nerför knöliga och hiskliga backar.

Tänka om. Vända på och ifrågasätta värderingar som jag trott varit fastcementerade. För att jag måste. Det rör jobbiga områden som levnadsstandard, livsstil och inte minst, självbild. Vem är jag när jag inte kan prestera och inte vara till nytta för någon annan? Kan jag leva med den människan? Har den människan ens ett existensberättigande?

(Javisst, nu börjar jag närma mig viktiga insikter. Länkar till en artikel som nu i 2016 spridits i sociala medier. Från Veckans Affärer – den gamla kapitalistblaskan!)

Lifehacks, husmorstips eller vad ska en göra med tomma toarullar?

IMG_2893

Jag bröt handleden för två veckor sedan. I veckan som gick opererades en titanplatta in och jag tror att det var först då som de lade benen rätt också. Kort sagt, det har varit två veckor av viss smärta, av trötthet och av klart funktionshinder. Nu fattar jag på allvar vad min mamma menar när hon säger att ”det tar tid att vara handikappad”. Någon gång ska jag berätta hennes historia, för den förtjänar att berättas, men det är inte idag och inte här.

För idag ska jag motionera de ömma, gipsade musklerna och senorna i vänsterhanden genom att skriva detta oviktiga, triviala men ändå användbara blogginlägget. Som handlar om återbruk och feng shui. Nästan. Litet ordning, i alla fall.

De där rullarna som finns längst inuti toa- och hushållspapperet, vad gör du med dem? Sparar till julpysslet? Tänder brasa med? Ja, det är bra. Men vad sägs om idéen att använda dem som sladdförvaring? Jag såg det tipset på Facebook häromveckan och jag tyckte det var så smart. För hur trött är jag inte på alla usb-kablar och laddarsladdar som ligger överallt och bara trasslar sig. Sladdarna liksom jäser när en vänder ryggen till och blir större och definitivt trassligare. De brer ut sig i lådorna och skåpen och ger akutångest varje gång en tittar på dem.

Så jag lindade, vindade upp sladdarna och la de prydliga härvorna i varsin rulle. Senast jag tittade i skåpet hade sladdtrasslet inte påbörjats, inte minsta lilla jäsning var på gång.

Visst var det här ett bra husmorstips? Ett bra lifehack? Vänta – det kommer fler. Men inte idag. För nu ska jag låta vänsterhandens fingrar vila, äta litet chokladglass och titta på ”Person of Interest” – jaja, det är dags att bli frisk nu, jag har sett allt som är bra på Netflix och har nu bara de mindre bra serierna kvar. Vilket gör att jag har TRÅÅÅÅÅKIGT. Snälla hand, bli bra! Nu!

Idag är det en enda röra av bra saker #blogg100

I ett inlägg för några veckor sedan (en månad?) visade jag på det fantastiskt smarta inlägg som Rockstar Dinosaur Pirate Princess gjort på sin blogg och som handlar om samtycke. När det gäller sex. Och nu har den blivit än mer viral därför att några smarta personer som ligger bakom Blue Seat Studios har gjort en ”utbildningsfilm” på den ursprungliga texten. Lysande! Och här är den:

 

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=fGoWLWS4-kU]
 

Och så måste jag bara hänvisa till Jenny Strömstedts krönika (några veckor gammal) om vad livserfarenheten gör med oss. Slutsatsen är väl att vi med viss livserfarenhet kanske är något mindre äventyrliga men att det kanske inte är så lyckat att låta världen styras av 28-åringar. Det här låter ju hur tråkigt som helst, men hennes krönika är verkligen det motsatta – jag läste med skrattet kluckande i halsen hela tiden. Jag bjuder på några citat så ni blir lässugna:

När jag var 28 år trodde jag att världen såg ut ungefär så här:

Om man arbetar hårt kommer man att få det jobb man vill ha och en bra lön, även om man är kvinna, har ett annorlunda efternamn, funktionshinder eller bara råkar ha föräldrar som aldrig brytt sig.

Det kan vara svårt att hålla ihop ett äktenskap men bara man kan PRATA med varandra löser sig allt.

Makt får den som förtjänar det.

Bara man älskar sina barn så kommer de att bli hyggliga individer.

Alla som rakar benen är förtryckta sexualobjekt.

Den som blir förälskad i någon annan under ett pågående äktenskap bör omedelbart halshuggas.

Alla kan sjunga.

Och mot slutet kommer detta:

Allt är en enda röra av å ena sidan och andra sidan och det enda som är säkert är att man måste vara hygglig och vill man hänga i länge är det bra att inte röka, dricka sprit och äta för mycket bacon.

Vilket naturligtvis får mig att börja fundera på vad jag själv vill dela med mig av för livsvisdomar. Jag återkommer i frågan. Trevlig helg! Må solen och kraften vara med er.
 

Zombies, fetma och rörelseglädje #blogg100

Jag tycker fortfarande att det är omåttligt intressant att det Tredje Världskriget som jag växte upp att tro på som trolig dystopi har ersatts av zombie-apokalysen. På samma allvarsamma sätt. Det handlar om NÄR den kommer, inte OM. Hur kom det sig? Hur blev det helt plötsligt troligt att mänsklighetens största fiende är våra döda?

MEN. Det var absolut inte det jag skulle skriva om idag. Utan jag vill fråga om ni kommer ihåg när jag i somras skrev om en finfin träningsapp där zombie-apokalypsen används som historia för att göra löpningen roligare. Gör ni inte det, klicka på länken och titta på klippet om appen.

Så läste jag för några månader sedan en krönika av utvecklaren som har gjort appen. Hon är fet, hon hatade skolgympan, hon älskar att träna. I krönikan ställer hon frågor som:

– får en fet människa göra en träningsapp?

– måste alla träningsappar handla om tävling?

Här är några utsnitt ifall du inte orkar läsa hela hennes text:

People who were always hardbodies love that competitive style of team-sports activity, they come up with timers and fitness contests and personal bests. But for the vast majority of people, competition in exercise is not fun. It’s no fun to compete if you know you can never win. It’s no fun to be on a team if you know you’re bound to let everyone else down with your performance. The rhetoric of ‘more, better, harder, feel the burn’ doesn’t work for those of us who just want to use our bodies and enjoy being in them. And, to be clear, there’s no moral component to exercise, no matter what the magazines might try to tell you. You’re not a better person for doing it or a worse person for not.

I like to think that after the inevitable zombie apocalypse, perhaps people will think more about what it is that makes life worth living and less about the rat race. Anyway, then there won’t be the luxury anymore of saying “Oh, I’m not a sporty kind of person”; every human being who’s survived will be needed, the intrinsic value of each and every person will be obvious. And whatever you can do, even if it’s only moving a bit faster than a slow shamble, the human race can use you.

Summan av kardemumman är alltså: träna för att det är roligt. När du tränar blir du och kroppen glada, ni blir kompisar och ni blir till en stark enhet som kommer att behövas den dag världen hotas. Av zombies, av Skynet, av klimathotet eller av Tredje Världskriget (blir nog på tapeten igen – litet retro sådär).

Fem podcastar du bara måste lyssna på #blogg100

blandat20102011 659

Gör tillochmed handdisken rolig.

 

1. IFL. Ett utbildningscentrum för ledarutbildning som ligger under Handelshögskolan i Stockholm. Deras podcast innehåller otroligt intressant material om personlig utveckling, personligheter, varumärken, livslångt lärande, framtidsspaningar. Och allt är fritt från mumbo-jumbo och lättköpta quick-fixes. Det är vetenskap, reflektion och kritiskt tänkande som ligger till grund för det som sägs i de här intressanta samtalen. Kan särskilt rekommendera avsnittet om ”the Core Quadrant” som är ett intressant sett att se på sin personlighet och dess utveckling, Kjell A Nordströms spänstiga tankar och ”Vikten av att bryta regler”.

2. Värvet. Jaja. Jag vet. Alla andra har redan pratat om Kristoffer Triumf och hans banbrytande samtal vid köksbordet med diverse kändisar. Men han är ju så bra – nyfiken, frågvis, lyssnande, lyhörd, befriad från egen agenda. Lyssna särskilt på hans samtal med Lena Andersson och Barbro Lindgren. Jag borde naturligtvis gå utanför min egen komfortzon och lyssna på hans samtal med Charlotte Perelli eller Isabella Löwengrip. Men jag tror att jag är för rädd om min tid. Även om jag tror att Kristoffer Triumf får ut guldkorn av dem också.

3. Lilla Drevet. Du kommer att känna dig blixtrande skarp efter att ha lyssnat på Lilla Drevet. Du kommer att känna dig i mycket gott sällskap. Här levereras råsopar och ironi som blänker. Jag kan till exempel rekommendera en lyssning på avsnittet som heter ”För varenda singel”. Det är inte för inte som jag aldrig kommer att glömma när Liv Strömquist och Lena Andersson (se punkt 2) satt i Babel tillsammans och utsåg ”det allmänna slappa tänkandet” till vår tids största fiende. Jag har mina idoler. De sitter högt. De kan falla hårt. Men de blixtrar hela vägen ner.

4. P3 Dokumentär. Kanske borde ligga först. Det är så välgjorda program, så intressanta ämnen. Allt från Brilloboxarna och Heta Linjen till Salemmordet och Estoniakatastrofen.

5. Retorikiska. Camilla Eriksson pratar med folk i kräng- och påverkansbranschen (försäljning, marknadsföring, politik, PR, kommunikation i största allmänhet). Lyssna på Pierre-Emil Chantereau (Jajja) och Günther Mårder (Nordnet) exempelvis. De delar verkligen med sig av sina insikter och kunskaper. Därmed inte sagt att jag rekommenderar Jajjas tjänster eller att lyssna på Sparpodden som Mårder pratar i. För det gör jag inte. Upprepar: INTE. Mer om det vid ett annat tillfälle.

Men lyssna inte på alla poddar. Det finns så många pladderpoddar. Folk som sitter och pratar och fnissar och garvar och hummar och tar plats och tid. Vilket för mig in på en annan post jag kommer att skriva, om det slappa tänkandets okrönta kungapar – Amelia Adamo och Adam Alsing. Jag tycker det är fint att det blir en stilig allitteration av deras namn.

Tillbaka

blandat20102011 105

Stirrat in i evigheten.

 

Att inte delta i sociala medier är som att sluta prata, sluta umgås med människor. Men det är också som en retreat, en möjlighet att hitta sitt inre samtal, de där tunna rösterna som har svårt att höras annars. Så min ”vita tid” utan sociala medier kommer jag att skriva mer om. Men idag blir det en lista för att göra det enkelt.

Saker jag insett när jag avstått från sociala medier:

  • Jag måste inte producera nya blogginlägg hela tiden för att ”tillfredsställa publiken” – jag har en jämn tillströmning av läsare.
  • MEN de inlägg som drar mycket publik är recepten. Sic! Jag som vill gå till historien för mina berättelser och insikter.
  • Murakamis triologi ”1q84” är helt makalös.
  • Det är kul att träffa folk på riktigt.
  • The invention of lying” är en riktigt, riktigt intressant film, mer som ett tankeexperiment än som en filmisk berättelse.
  • Aliens” slår det mesta. ”WWERD” kan vara bra att ständigt ha i tankarna. Närhelst en möter obehagliga typer eller situationer. (What Would Ellen Ripley Do, alltså).Det betyder inte att alla situationer och typer ska mötas med eldkastare, det kan betyda både omtanke (flickan Newt och katten Jonesy) och list (robotlastaren vs Alien).
  • Podcasts. Vilken guldgruva. Men det krävs guider för att hitta rätt. Det finns ganska mycket flamsigt trams och flåsigt innehåll utan substans, men också djup kunskap och hisnande infall.

Helt klart så har jag samlat på mig massor med inspiration för kommande inlägg. Stanna kvar för nu är jag tillbaka.

Kriget om livsstilen

DSC_0576

 

Issadissa och ”den andra” ligger i fejd med varandra.

”Kom ut ikväll!” sjunger Issadissa högt och fortsätter:
– Gå på AW eller seminarium, prata med en massa människor om sociala medier, Netflix, bilder i reklam och varumärken. Sedan läser du alla roliga tidningsklipp du har i bokhyllan och efter det kommer du att ha massor av idéer till bloggen och till jobbet!

– Du vet att du inte orkar, säger ”den andra” förnuftigt. Stäng av datorn, strunta i TV:n, läs några kapitel i ”Steglitsan”, lyssna på Yoga Nidra och lägg dig tidigt.

Så där fortsätter de. Dag efter dag.

Ja, jag vet att jag får massor av idéer av att bombardera mig med intryck. MEN. Sedan måste jag gå in i mig själv och idissla allt det jag fått in i mig. Men inte bara det, jag måste gå in i mig själv för att grunda själen, för att bottna, för att landa. Och, det kostar mer att stillna än att låta sig översköljas av intressanta intryck. Det kostar tid och koncentration. Men det måste göras. Varje dag. Har jag förstått.

Meditation, djupavslappning, yogisk sömn. Långsamhetens lov. Reflektionens välsignelse.

Nu är min dagliga dos tjugo minuter. Antingen Yoga Nidra eller meditation så som jag lärde mig hos zenbuddhisterna på Erstagatan (sitt still, titta i väggen, andas och räkna till tio. Om och om igen.).

Som någon vis människa sa: ”Meditera tjugo minuter varje dag. Om du är för stressad för det, dubbla tiden.”

Förutom att det är en överlevnadsstrategi för min egen del, så funkade Yoga Nidra som insomningshjälpmedel för Pojken. I söndags hade han svårt att komma till ro (vilket skolbarn har inte det på söndagar?!). Då fick han lyssna på Yoga Nidra-spåret i min mobil. Efter tjugo minuter ropade han grötigt: ”Mamma, jag har lyssnat färdigt”. Jag hämtade mobilen, hörde honom rumstera om i sängen någon minut innan det blev alldeles lugnt och tyst i hans rum. Nästa morgon sa han att han sovit fantastiskt gott.

Bilder – ideal eller sanning?

I de flesta artiklar, bloggar och föredrag som handlar om bildkommunikation pratas det väldigt mycket om att vara autentisk. Och mängden blogginlägg som hånfullt förklenar de mest typiska bildbyråbilderna visar också på samma längtan efter någonslags sanning (Nanna Johanssons inlägg om kvinnor som kastar löv är en höjdare i genren). Men hur ser det egentligen ut när man tittar på bildflödet som kommer upp när man skriver ”morgon” i sökrutan på en bildbyrå (i det här fallet Johnér)?

Jo. Såhär. Och då har jag valt det svenska materialet. Det som vi ser i bättre reklam och på webbplatser med viss medvetenhet.

morgonbb

Morning has broken, like the first moooooorning………….

De är så snygga på morgnarna, de där människorna på bildbyråbilderna. Rena, fräscha och utan grus i ögonvrårna. Inget kaffedreggel på muggkanten, inte. Barnen ler i sin rosighet. När de inte hoppar glatt i sängen. Ljuset fallet vackert in genom fönstret. Apelsinjuicen är solgul. Vi skrattar. Och älskar varandra.

Vad händer när jag skriver in hashtaggen #morgon på Instagram? Vad vill vi dela med oss av? Jag är väl medveten om att det fortfarande är en friserad bild av verkligheten vi oftast visar upp i sociala medier. Men jag blev glad. Lycklig. Jag kände känslor. Riktiga känslor. Blandade känslor.

morgoninsta

Morgon på Instagram.

Det är inte så att livet inte är mysigt på morgnarna runt om i Sverige. Men det är avsevärt mer diversifierat än det ser ut i bildbyråvärlden. I vissa delar är det mörkt, i andra delar har solen gått upp. Det som är morgon för mig är förmiddag för någon annan. Någon ligger i sängen och gosar med ett barn, en annan har redan varit på sin första fotbollsträning, kaffet kan njutas framför TV:n eller fönstret.

Vad kan vi lära oss av det här, vi som jobbar med kommunikation. Kanske att vi är förbiseglade av icke-proffsen. De har för längesedan sett igenom fluffigheten och ytan i reklamens bilder. Icke-proffsen (målgruppen?!?) avkodar reklamens bilder som konstgjorda (och därför icke trovärdiga?) och berörs inte så värst. Varken av bilderna eller av budskapet.

Icke-proffsen lajkar och delar det roliga, det gulliga, det riktiga, det som tar tag. De lajkar och delar bildbyråernas bilder först när de tömts på allt innehåll och blivit direkt parodiska. Då har de tillslut fått ett värde. Eller?

Två steg framåt, ett-och-ett-halvt tillbaka #bloggswe

blandat20102011 105

Det går inte fortare under hot

Ja, det går inte fort det här. Att tillfriskna från utmattningssyndrom och stressjuka är en ständig lektion i tålamod. Jag är inte den enda stressjuka som håller på att gå upp i limningen av att inte förstå, av att inte orka mer, av att inte kunna träna och umgås och jobba som vanligt. Vi längtar efter våra gamla liv. Efter våra gamla jag. De där jagen, inser jag nu när jag sitter och skriver, som medverkade till att vi hamnade i stressjukan. Vi längtar tillbaka till våra liv där vi stundtals var höga på att vara behövda, där själva farten i livet höll oss i rörelse så att det inte gick att sjunka.

MEN. Det var ju inget bra. Att leva för att vara behövd av någon annan eller av något annat funkar inte i längden. VI. MÅSTE. TÄNKA. OM.

Kom jag på efter mer än ett år efter Den Stora Krisreaktionen. Det vill säga efter själv kraschen. Men jag var ju på väg dit under lång tid. Hur korkad kan en smart människa vara?

Tillbaka till tänka om. För det är verkligen inte lätt. Det är riktigt jobbigt och bökigt. Det är direkt fysiskt jobbigt, skulle jag vilja säga. Det är som att försöka gå oberörd rakt fram i Lustiga Huset. Uppför alla konstiga trappor, genom alla rum som lutar och snurrar, nerför knöliga och hiskliga backar.

Tänka om. Vända på och ifrågasätta värderingar som jag trott varit fastcementerade. För att jag måste. Det rör jobbiga områden som levnadsstandard, livsstil och inte minst, självbild. Vem är jag när jag inte kan prestera och inte vara till nytta för någon annan? Kan jag leva med den människan? Har den människan ens ett existensberättigande?

Verifierad av MonsterInsights