Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: kvinnokroppen (sida 2 av 7)

Kärt barn har många namn #blogg100 dag 49/1

vågor

(Det här inlägget skulle jag behöva läsa varje dag fortfarande. Som en morgonbön. Det är bland det bästa och klokaste jag skrivit. Till mig själv och andra. Jag skrev det i oktober 2015.)

Energibalansering, pacing, randiga dagar. Konstiga ord för många, men ett bra sätt att tänka för oss utmattade. Och, andra, skulle jag tro. Därför skriver jag om det. Kan nog hjälpa en och annan.

Vad handlar det om?

Utmattningen har skapat totalkaos i våra kroppar. Det är en enda röra av hormoner som drar igång vid fel tillfällen och som sparas på när vi behöver dem som bäst. Vi kan inte lita på våra stressignaler, inte på våra hungerkänslor, inte heller på vår kropps andra behov. Av exempelvis vila. Vi har ignorerat vår kropps signaler så länge att alla alarmsystem har slutat funka. Larmen tjöt och tjöt, vi lyssnade inte och nu är larmen hesa och batterierna nästan döda. Det goda i den här eländeshistorien är att det går att få ordning på det hela. Men att ett tag behöver vi sluta lyssna på våra kroppar.

”Va!” säger ni. ”Men det var ju just det som ställde till det”.

Ja. Det var det. Och nu har våra kroppar ställt in sig på total vila bara för att ge våra hjärnor möjlighet att återhämta sig. Men efter den totala utmattningen, då när vi bara låg så kommer en ny fas när vi alltså måste gå emot våra kroppar en del och absolut emot våra hjärnor. Särskilt de senare. Hjärnorna som säger så fort det blir en dag då vi vaknar och känner hos hyfsat pigga: ”Nu kör vi! Nu gör vi allt vi inte orkat på två veckor. Det gäller att passa på när vi känner oss så här energiska!”.

Ack nej. Det går inte, kära hjärna. För då kommer bakslaget som ett brev på posten. Vi har ju själva upplevt det, vi som träffas på Stressmottagningen, men det är först nu när vi hör varandra berätta om det och vi hör våra ”lärare” bekräfta att det är så det funkar, som våra hjärnor långsamt går med på det.

Det vi övar på nu är att portionera ut energin. Att låta varje aktivitet omslutas av vila, så att dagarna blir ”randiga”: vila-aktivitet-vila-aktivitet-vila-aktivitet………. Vi övar på att känna själva vad som är aktivitet just nu och vad som ger just mig vila. Just nu. I början av utmattningen är ju allting en aktivitet – gå upp ur sängen, göra kaffe, titta på TV, äta. Sådant som normalt är mer eller mindre vilsamt. Nu har jag kommit dithän att det finns en hel del aktiviteter som åkt in i vila-sfären, men det är en fin balans och det finns inga självklarheter. Dessutom är det bara jag som vet vad som är vila respektive aktivitet för mig. Det vet inte min doktor, inte min mamma, inte mina barn, inte några andra som tycker att de kan tycka.

En viktig övning är att stycka upp aktiviteterna så att de inte blir för stora och krävande. Dammsug ett eller två rum istället för hela huset eller lägenheten. Vila sedan. Ta nästa rum i eftermiddag eller imorgon. Storhandla inte. Gör det på nätet istället eller (det här är en utmaning!) gå in på Willys och köp bara tre grejer.

Det vi också övar på är att hitta en energinivå som vi kan hålla. En nivå på aktivitet som funkar både bra och dåliga dagar. Som antagligen känns för lätt de goda dagarna men som känns jobbig de dåliga dagarna. Den energinivån utgör en baslinje som på sikt ska kunna höjas.

Vi övar också på att göra aktiviteterna mer vilsamma genom att försöka vara närvarande i det vi gör istället för att tänka på nästa dag eller nästa aktivitet eller grubbla över Försäkringskassan eller oroa oss för vädret. För är vi närvarande i det vi gör ödslar vi inte på samma sätt av vår lilla energireserv.

Det är inte lätt att bli frisk från utmattning. Det kräver arbete, stöd och tankeverksamhet.

Är jag frisk eller sjuk?
Ja.

 

Nu vet jag vad som händer! #blogg100 dag 48/3

(En del av processen är naturligtvis reflektionen. Uppenbarligen är i alla fall skadeglädjen påkopplad under hösten 2015. Och iakttagelseförmågan.)

Jag har ju studerat och noterat. Bedrivit fältarbete i den välbeställda villaförorten jag bor i. Närstuderat bloggar och glansiga magasin.  För att kunna göra Checklistan för livet.

Men vad händer sedan? Efter punkterna 18 och 19 som var surdeg och ny rolig boytoy (alltså bil till mannen, inte något annat).

Jag tror att jag vet.

20. någon av de vuxna går all-in på träning, springer maraton, gör Klassikern, köper cyklar i 100 000-kronorsklassen, kör med LCHF, kvarg och pulsklocka. Ständigt.

21. familjen skaffar hund

22. kvinnan blir antingen utbränd eller yogalärare

23. de vuxna separerar

Det här är vad som händer om man köpt in sig för mycket på Checklistan för livet.
Men det finns hopp. Om man ibland ägnar sig åt litet självständigt tänkande.

Vad tror du, kära läsare?

Jag gör min Stella Gibson och ser en bra film #blogg100 dag 47/3

IMG_2452

(Okej. Det här inlägget har inte så mycket med själva utmattningen att göra. Jo. Det handlar om hur jag lär mig att hantera stress, hur jag lär mig att röra på mig igen, hur jag håller intrycken på en hanterbar nivå. Nu har det blivit tidig höst 2015. Vi närmar oss nutid.)

Igår upptäckte jag två saker:

  1. att det inte är jobbigt att simma två kilometer, vilket får mig att undra hur långt jag kan simma innan jag ger upp. Efter 800 meter är det heller inte tråkigt utan då kommer jag in i ett meditativt tillstånd – rörelserna och andningen är ett, tankarna är tomma, jag upprepar bassänglängdens nummer i ordningen. Eftersom jag simmade i Eriksdalsbadets underbara 50-metersbassäng blev det inte larvigt många längder att hålla reda på.Jag undrar hur Stella Gibson gör när hon simmar i den fjuttiga hotellbassängen i ”The Fall”, hon tar högst två andetag per längd. Hon kan omöjligt räkna, då går ju all energi åt till det och inte till att lösa Fallet.
  2. Med hjälp av house/techno/electronica så kan jag fokusera och koncentrera mig. Jag antar att musiken funkar som visst brusljud kan hjälpa dem med tinnitus. För min del stänger musiken ute så pass mycket yttre stimuli att min nyfikna och överaktiva Issadissa-hjärna får ro att jobba. Det här skulle någon berättat för mig tidigare! Och jag ska ta med mig detta makalösa rön till gruppen på Stressmottagningen och se om någon annan gjort samma upptäckt.Klassisk musik kan fungera ibland. Popmusik funkar inte alls, särskilt om det är texter som är värda att lyssna på eller som har ätit sig in i hjärnan. Roxy Music, Bowie, diverse synt och disco och andra favoriter blir jag bara bortförd till minnen och tidigare åldrar, så det går inte alls. Drone av typen Black Angels och Kebnekajse går fint.

Jag återkommer om en massa saker – min tvilling, utmattningen och Stressmottagningen, mer om Airb’n’b och annat som just jag måste skriva om. Men jag slutar för idag med en rekommendation, en film jag såg av en slump, en indiefilm med feel-good-faktor (toppen – du känner dig hyfsat intellektuell samtidigt som du blir glad).
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=OwNo1i3jkCo?rel=0&w=560&h=315]

 

Ps. Armar och ben är inte photoshoppade i filmen. Inte ens fjortisarna är inte perfekt släta och kvinnorna, trots att de semestrar i the Hamptons, får ha frasiga överarmar. Ds

Korkade människa! #blogg100 dag 45/1

Kommer ni ihåg att jag skrev träningsdagbok förra året?

Eftersom allt som publiceras finns kvar därute i all evighet även om man raderar eländet, så är det lika bra att säga såhär: Nej. Det var dumt. På alla sätt.

Vad ville jag bevisa med träningsdagboken? Trodde jag verkligen att den mängden rörelse var nyttig för mig som var på väg ut ur utmattning? Som tur är vet jag numera att vi vuxna egentligen bara kan lära oss genom reflektion. Och även om jag är korkad och envis ibland så har jag i alla fall insett att jag kan reflektera, det är väl en av fördelarna med att aldrig sluta fråga varför.

Så. Både min kropp och min själ håller på att ställa om. Genom tålmodigt arbete och ledning från PT Erling på Westninefitness så gör jag framsteg – musklerna börjar arbeta på rätt sätt. Men det tar tid. Tid av inaktivitet, väntan, tålamod, vila. Svårt.

För det är ju absolut lättast att springa och lyfta tungt och lyssna på alla som springer långt, längre, längst och lyfter tungt, tyngre, tyngst och tro att det är det jag också ska göra för att nå lugn och salighet. För när jag springer och lyfter och hoppar och har mig, då försvinner oron och de inre frågorna drunknar i mitt eget flåsande.

Men oron ska jag lära mig känna igen och jag ska andas igenom den. Och de inre frågorna handlar ju faktiskt om livet och vad jag vill med det. Jag hade ju inte tänkt att springa förbi livet, jag hade ju tänkt att leva det.

(Nu när jag är frisk, så kan jag nog dra igång med jobbig träning igen. Då är det bara det inre motståndet som begränsar.)

Utmattningssyndrom, vår tids farsot? #blogg100 dag 43/3

(Nu, 2016 blir jag stolt över mig själv från 2015. För här visste jag redan någonting som jag sedan skulle få bekräftat på Stressmottagningens program – det är mycket lättare att bli utmattad om en inte lever enligt sin inre kompass. Det krävs inte mindre än en rejäl internrevision för att börja leva i ”värderad riktning” som de benämner det på Stressmottagningen. Och en sådan känns. Ouch!)

Jag har varit på det förut, att utmattningssyndrom i många fall kan ses som en existentiell kris. Jag tänker på att det handlar om en tydlig signal om att det liv vi levt hittills inte går att fortsätta. Vi som råkar ut för utmattningen måste sätta hela vårt liv under lupp. Det är inget som görs på en kafferast.  Det är dessutom inte lätt. Det gör ont att sätta strålkastaren på allt. På ALLT.

Det finns ju de lätta ställena att titta på först. I vissa fall är det jobbet som är så solklart boven, i andra fall är det någon anhörig som tar all energi. ”Lätta” här betyder att de är uppenbara, men det betyder inte alls att de är lätta att åtgärda.

Men det räcker ju inte med att leta på de lätta ställena. För det handlar om hela livet. Tyvärr. Inte mindre än så. Även om det är en sjuk anhörig, en ohållbar arbetssituation, en kronisk sjukdom. en köksrenovering som fått oss på fall så är det summan av många saker som fått oss att trilla över gränsen, som fått vår kropp att skrika ”Stopp!!!!!!”.

Jag vet för egen del att det finns vissa entiteter i mitt liv som jag håller för okränkbara och definitivt inte möjliga att ifrågasätta som jag måste, måste sätta under lupp. Det handlar om föreställningar om mig själv och om livet. Föreställningar som utgör själva fundamenten för det som jag anser utgöra tillvaron och ett värdigt liv.

Flummade jag loss nu? Blev jag väldigt otydlig? Ja, jag vet. För det här är jobbigt. Det kan till exempel handla om att jag ser jobbet som centralt för mitt liv, mitt värde, min existens. Jag har försökt förhandla med mig själv några gånger i livet, tagit snedsteg och avsteg men ändå återkommit till att definiera mig mycket genom jobbet. Och nu när jag inte klarar av att prestera, vad är jag då?  Hur bygger jag mitt jag då?

När jag varit som tröttast har jag inte räckt till för någon. Inte för mina barn, inte för mina bästa vänner, inte för min mamma. Och har jag inte kunnat hjälpa eller serva eller stötta någon annan eller underlätta för någon, vem är jag då? Har jag då något existensberättigande?

Vad ska världen med denna människospillra till? Till slut kokas det ner till den frågan.

Jag antar att vi alla borde ställa oss den här frågan. Gärna långt innan vi dör så att vi gör något vettigt med den tid vi lever och med de insikter och kunskaper vi samlar på oss under åren. Men jag vet hur lätt det är att låta andra definiera vårt värde och hur lätt det är att vi själva bygger upp murar av prestationer och prylar och aktiviteter så att den där jobbiga, pockande frågan inte tar sig fram. Ett bullrande socialt liv, adrenalinkickar via träning och äventyr, mycket mat och alkohol är också bra sätt att hålla det existentiella tvivlet på avstånd.

Vad var det hon sa, Francoise Sagan? Jo:

Rikedom ger inget skydd mot olyckor, men jag gråter hellre i en Jaguar än i en buss.

Ja. Det gråts i Jaguarer och Audis och Ferrarris och i bussar och på tunnelbanor, i både slitna och nyrenoverade badrum. Bäst vore ju om det inte gräts så mycket.

Sju sätt att undvika stressjuka #blogg100 dag 36/1

1. Börja lyssna mer på din kropp och din själ än på andra människor.

2. Yoga och/eller meditera och/eller lär dig mindfulness.

3. Andas med magen.

4. Börja säga ”nej” och fortsätt säga ”nej”.

5. Om du känner att du stressas av ljud, ljus och intryck, börja använd hörselkåpor, öronproppar, ta bort alla pling från mejl och sociala medier, stäng ute bruset med hjälp av bra musik. Skippa reklamradion. SKIPPA REKLAMRADION!

6. Inse att dina behov av att vara till lags, till nytta, till behov och till behag inte är framgångsfaktorer i den värld vi lever i nu. Särskilt inte om du vill undvika stressjuka.

7. Lär dig leva med det hem du har, de barn du har eller inte har, den familj du har eller inte har, den kropp du har.

Det svåra här, förutom att stava till mindfulness, är att de här sju sätten inte är quick-fixes. Inte det minsta. Det handlar om ganska livsomstörtande förändringar. Förutom det där med reklamradion. Just bara det.

(Nu, 2016 skulle jag nog skriva en något annorlunda lista. Men det här är en bra utgångspunkt. Och den speglar vad jag trodde var tillräckligt då, sommaren 2014.)

Kroppen är inte min fiende #blogg100 dag 35/2

Kroppen sa till mig att jag måste vila.

Nej, vänta. Jag skriver om det:

Min kropp sa till mitt medvetande att det var dags att vila.

För:
Kroppen är inte något annat än jag.
Min kropp är en del av det som är jag. Det är dags att fatta det.

Inte behandla min kropp som något som jag släpar runt på och som ska tuktas på olika sätt.
Som jag blir arg på när den är sugen på godis, fet mat och vin.
Som jag blir irriterad på den när den är trött.
Som jag kör över när den helst vill vila.
Som jag tittar på med kritiska ögon och bara ser det som är ”fel”.
Som jag inte visar respekt, omtänksamhet och tacksamhet.

Om jag skriver det här på bloggen så skriver jag det också till mig själv. Och för varje dag lär jag mig kanske litet, litet mer.

DSC_0080_red

När kroppen, knoppen och själen fortfarande satt ihop. Och alltihop var jag och mitt.

(Jag har nu, 2016, börjat närma mig i känslan det tioåriga barnets närvaro i tillvaron. Det var ju då i början av 70-talet ingen skillnad på Eva, Evas kropp, Evas förnuft eller Evas själ. Allt var ett. Det var jag som tänkte, kände, rörde mig och fanns.)

Kroppen, knoppen och andra krångligheter #blogg100 dag 35/1

yogi

Här är jag. Just nu.

Att komma ihåg:

  • jag gick in i väggen för ett år sedan
  • jag är kvinna, inte man
  • jag är 52 år, inte 25, inte 38, inte 15

De här omständigheterna betyder att jag har erfarenheter och en hel del bagage.

Att jag håller på att komma ur utmattningsstadiet innebär att jag måste lyssna extra noga på kroppens signaler för att inte hamna i utmattning igen.

Att jag är kvinna innebär att jag har väldigt lätt att se min kropp utifrån istället för att uppleva den inifrån.

Att jag är 52 år gammal betyder att jag har har en organism som reagerar på en massa automatiska sätt. Sätt som inte alltid är bra. Spänningar har en tendens att sätta sig i kroppen. Tankarna snurrar gärna på i loopar. Jag kompenserar för ömheter i kroppen med att röra mig fel.

Men nu har jag tänkt att jag långsiktigt ska få ordning på mig. Uppnå balans. Hitta vardagsrutiner. Överleva och leva. Om jag dessutom skriver om det här i bloggen så finns ju du, bästa läsare som vittne och virtuell påminnare.

Jag såg ”Vetenskapens värld”, det inslag som handlade om Mindfulness. Intressant, tyckte jag och började googla för att få reda på mer. Tillslut kom jag fram till själva ursprunget och insåg att Mindfulness är en metod som består av flera delar – meditation på olika sätt, yoga-övningar och kroppsskanning. I en formel som verkade litet hemlig. Och då blev jag sur – måste jag köpa in mig på en kurs eller på en Internet-utbildning eller en packe cd-skivor för att få tillgång till det här? Som tur var träffade jag två som kunde mycket på en middag häromdagen. De kunde klä av kejsaren en smula och vi pratade om vad som egentligen var kärnan i Mindfulness. Målet är medveten närvaro men vägen dit är sammansatt. Och behöver inte gås enligt Jon Kabat-Zinns formel.

Jag tror att jag ska göra så här:

  1. meditera varannan dag (20 minuter)
  2. köra den korta yoga nidra som jag har som ljudspår i mobilen varannan dag (20 minuter)
  3. ett kort yoga-program för rörligheten, ett par dagar i veckan (15 minuter)
  4. cykla/simma/promenera för hjärtat och energin
  5. se om jag kan få med mig några av de enklaste övningarna från min PT, nu under sommaren

Min förhoppning och min strävan är att börja uppleva mer inifrån kroppen, att försöka frikoppla mig från både prestation och tankarna på utseende och att vara vaksam på när jag går upp i energinivå så att jag spinner loss och förlorar förankringen i kroppen och knoppen. Flummigt? Inte det minsta. Att ge sig ut i elljusspåret med löparskorna på när man håller på att gå under av stress – det är däremot riktigt flummigt.

(Nutida kommentar över inlägget från sommaren 2014 – nu börjar jag fatta litet mer. Men kroppen var fortfarande tröttare än jag ville gå med på.)

Dagsform, en nyckfull historia #blogg100 dag 34/2

balkongsitta

Det var varmare än de sagt på väderprognosen.

Idag blir det kort.

Jag vaknade med att nacken och axlarna satt ihop i ett stelt och värkande paket. Att jag inte lär mig! Jag ska inte sova på mage, hur mysigt det än känns just när jag kramar kudden och vänder världen ryggen. Så dagen har gått åt till att lösa upp eländet i rygg, nacke och axlar.

Imorgon kanske jag förstår varför det här onda kom just nu. Jag har en känsla av att det inte bara har att göra med magsovning och fönsterdrag. Imorgon kanske jag skriver om utmattningssyndrom och konstigheter i kroppen, sömnen som allt vilar på, det här med att vara frisk och att det tar på krafterna att vara mamma.

(Det gick upp och det gick ner. Kroppen och knoppen samverkade för att få mig på rätt väg. Även om vägen var krokig. Och full av dikeskörningar. Dessutom var det en rejäl omväg som tog så mycket längre tid än jag kunnat tro.)

Träningsdagboken som kom av sig #blogg100 dag 32/1

(Det här inlägget handlar ju inte så mycket om utmattning, men speglar den inre strid jag utkämpade allt som oftast. Mellan viljan att vara normal NU och känslan av att allt fortfarande inte var i balans.)

Epic fail.

Jojo. jag tränar på.
Cyklar fram och tillbaka till jobbet.
Svettas och känner pulsen gå upp.
Stretchar alldeles för litet.
Yogar. Inte.
Går på lunchpass på jobbet. Sist jag var där leddes passet av en fruktansvärt spänstig norrman som hoppade och gjorde knäböj hela tiden. Dagarna efter kunde ingen av oss deltagande försäkringstjänstemän gå i interntrapporna utan grimaser.

Och så tränar jag varannan vecka med en PT (Erling på Westnine Fitness). För att hitta tillbaka till kroppen som den borde vara. Själva träningen är jobbig men inte övermäktig. Men de kroppsliga reaktionerna efteråt är massiva – illamående, totalpaj på kroppstermostaten, sorg och leda. Som tur är går reaktionerna över efter en natts sömn och rikligt med vatten.

Men alltså. Träningsdagbok. Går. Inte. Lägga upp bilder på mig där jag lyfter tunga vikter eller gör en snygg brygga eller så? Begränsat underhållningsvärde.

Målen, då?

1. inte i närheten av förbättring när det gäller att komma ner i spagat. FAIL.

2. jag sprang 2.7 kilometer i helgen. Men gick 200 meter. Så, FAIL på den också.

3. jag har inte ont i kroppen. Och snart jobbar jag 100% igen. LOCKED ON TARGET!!

4. falukorven har blivit mindre medan gäddhänget är konstant. Dagsformen avgör om jag kan leva med dessa fakta. Halv-FAIL och halv-LOCKED ON TARGET!

Vad jag refererade till här är fyra mål jag satt upp för träningen.

 

Verifierad av MonsterInsights