Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: leva tillsammans (sida 1 av 1)

Samtal och samvaro, inte alltid samma sak

Mycket vatten har flutit under broarna, många sandkorn har trillat ner i timglaset. Alltsedan jag skrev något här på bloggen. Ack ja.

Naturligtvis finns det anledningar. En av de bättre är att jag hittat formen för mitt större skrivprojekt. Som jag först definierade efter viss vedermöda. Jag tänkte att jag skulle skriva om det samtida arbetslivet, som ju alltför ofta har en del absurda inslag, men berättelsen om Karin och mig trängde sig emellan. Så det är där jag är just nu. Jag skriver om tvillingskapet, om att vara tvillinglös tvilling men mest inifrån det som var ”Karin och jag”. Endera dagen kommer jag också att anamma Kerstin Ekmans (jag tror det var hon) devis ”Inte en dag utan ett streck”.

För att göra denna ordrika historia kort- jag skriver på annat, alltså får bloggen stå tillbaka.

Men så satt jag på trappen och tittade ut på midsommartrafiken i Furusundsleden med en sovande pojke i huset, gräset som växer men ingen lie, blekt skinn som inte tål sol något vidare och med samtal igång i huvudet med de personer jag brukar samtala med där och så kände jag en lust att få ned orden i skrift för att se vad som händer då.

Samvaro och samtal. Två aktiviteter som kan sammanfalla om en har tur. Det hade jag häromveckan när jag satt och tittade ut över samma vatten med en vän. Vi såg hur solen höll sig precis under horisonten och målade horisonten i undersköna färger. Färgerna speglade sig i vattnet. Ibland kom en bris och vattrade ytan och det vi såg blev än mer bländande vackert. Medan naturen höll på att göra sig till på detta sätt så vindlade vårt samtal sig in mot insikter. Utan ansträngning, men i en trygghet som borde omgärda varje terapeutisk session.

Jag vet att alla samtal inte kan ha den här kvaliteten och det begär jag inte heller. När jag är allmänt stressad och full av intryck och krav, då blir jag krävande när det gäller samvaro och samtal och tänker att jag vill FÅ något, inte bara ”ha det litet trevligt”. Inte bara avrapportera senaste månaden och få detsamma tillbaka eller utbyta litet FAQs om kärleken, livet, familjen och arbetet. Ibland, när livet trängt sig på alldeles för mycket, är jag helt enkelt urusel på att bara njuta av att vara tillsammans med människor jag tycker mer eller mindre om, människor jag av någon anledning sitter ihop med och vill fortsätta sitta ihop med.

Så. Jag ska nog försöka särskilja mina krav på samtal och mitt behov av social interaktion, aka samvaro. Samtal kan uppstå på så oväntade ställen, i en chatt, på fikarasten, på en fest en gick på utan förväntningar. Ibland är samvaron det viktiga, inte det som sägs. Ibland kan det till och med vara bättre att inte prata, utan att bara idka samvaro (det här går att tolka långt, men jag menar här inte specifikt kroppsligt). Dricka det hyfsat goda kaffet, titta på samma tavla, gå tillsammans på bio och uppleva samma film samtidigt, dricka cocktails på en stimmig bar och iaktta människorna omkring.

Det är mycket möjligt att jag med mina ord idag har slagit in vidöppna dörrar och att ni, kära läsare redan hade stenkoll på det här, men för egen del behövde jag få ner det i skrift. Samt meddela resten av världen mina synpunkter.

Därmed har jag låtit denna dag bli en dag med flera streck. Och jag kan kanske ta mig an röjsågen som står och ser farlig ut i boden. Grässtrån och fästingar – expect no mercy!

Dumpa din kille och den stora ensamheten

Vi som bor i Stockholm kan, om vi är av den iakttagande typen, ha sett texten ”Dumpa din kille”, sprejad litet fult på ett brofäste, målad snyggt och prydligt på en parkbänk eller utformad som ett garnering, en utsmyckning. Strofen tas bort av nitiska klottersanerare och dyker upp på nya ställen. Jag började se texten för ett halvår sedan, googlade då, hittade inget och har inte blivit upplyst nu heller. Men visst retar det nyfikenheten?! Är det ett konstprojekt, en politisk manifestation, en besatt person som tycker att nu, nu är det dags att dumpa HONOM och välja MIG och kom igen! för nu står jag inte ut längre, jag skriker det över hela sta’n! Ovisst och fantasieggande, eller hur?

Vilket osökt för mig över till en bok:

Jag har just lyssnat på ”Lugnet” av Tomas Bannerhed. Jag har alltså, trots att jag sett ut som jag brukar på utsidan, inombords varit en fruktansvärt ensam, självkritisk man i 35-årsåldern som gått runt på Stockholms gator, ältande sin ensamhet, sitt utanförskap, sin oförståelse inför det faktum att han är bortvald. Han dricker Marinella, åker buss i timmar, talar med terapeuten, dyrkar kvinnor han gör till gudinnor på avstånd. Han känner sig försmådd och förorättad. Och oändligt sorgsen.

Urban, som mannen heter är en på det hela taget ganska hemsk man. Självcentrerad, helt uppslukad av livets orättvisa, redo att kasta skuld på vem som helst av kvinnokön som fångar hans uppmärksamhet. Han strider mot sin egen sexualitet och sin mammas sinnessjukdom. Han brottas både med mansrollen och tvåsamhetsnormen.

Hur orkade jag då lyssna klart på denna obehagliga mans inre berättelse? För att han gör det så bra, Tomas Bannerhed. Han gläntar på dörren in till det inre hos en människa som jag skulle springa mil från att slippa umgås med. Det känns som om jag i mina unga år lyssnat på en räcka unga män som närt en Urban i sig. Jag har lyssnat, nickat, lett och varit förstående. Velat gå iväg när de satt sig för nära, men varit trevlig och artig och suttit kvar.

Nu kunde jag lyssna på Urban utan att fysiskt ha honom nära. Jag kunde bestämma när jag skulle stänga av hans ältande och självförhärligande. Men jag är glad att jag lyssnade på allt han hade att säga. Jag tycker inte bättre om honom och alla andra Urban, jag vill slippa dem i verkligheten, men de blev människor för mig.

Och tvåsamhetsnormen, vad gör den med oss nutidsmänniskor i gemen, inte bara sådana känsliga typer som Urban? Vilken olycka drar den inte över oss? Vad vi offrar för att ingå i tvåsamhet. Vad vi uthärdar när vi står utanför för den och tror oss leva ett sämre liv. Ockockock. Ända sedan jag läste ”Nuckan” av Malin Lindroth har tvåsamhetsnormen som idé och begrepp legat och grott hos mig. Det kommer fler inlägg. Sanna mina ord.

 

 

Verifierad av MonsterInsights