Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: listor (sida 1 av 6)

Litteraturlista för sommarkursen i det omedvetna

Mats Strandberg:

Färjan
Hemmet” (jag har inte läst den, men tror mycket på den)
Cirkeln” (med Sara Bergmark Elfgren)

Neil Gaiman

Neverwhere
The Graveyard Book
….och alla andra, men de har jag inte läst ännu

John Ajvide Lindqvist

Människohamn
Låt den rätte komma in
Lilla stjärna
Hanteringen av odöda” (inte min favorit, men jag omfattar tanken)

Margaret Atwood

Tjänarinnans berättelse” (The Handmaid’s Tale)
…. och alla andra romaner men de platsar inte i den här listan

Marlen Haushofer

Väggen” (har antagligen inspirerat Stephen King)

Edith Nesbit

”Huset Ardens gåta

Och så tittar du på samtliga avsnitt av ”Twin Peaks” och börjar föra en drömdagbok. Den här sommarens resa kommer att bli den bästa du nånsin företett dig. Utan att kosta dig mer än ett HBO-abonnemang och några turer till biblioteket.

Guldkorn på Netflix och Viaplay

barney

Fredagsmys, lördagstrivsel och söndagsångest.

På mitt nya jobb är det Melloparty resten av våren, verkar det som. För att smälta in ska jag väl ge spektaklet några försök, det går ju att snabbspola igenom deltävlingarna på SvtPlay allt eftersom. Men annars är jag ju helt hängiven streamingtjänsterna Netflix och Viaplay (två gratismånader från Linas Matkasse). HBO måste jag ju testa också – jag måste väl tillslut ge mig in i GoT-berusningen. Den ligger där och väntar på mig, jag vet att jag kommer att bli ohjälpligt förförd, fast och besatt, så det är inget lätt beslut.

Men fram till dess letar jag godbitarna på Netflix och Viaplay. För helgen kan jag rekommendera:

Spotlight” på Viaplay. Ett välskrivet manus byggd på en berättelse från verkligheten. En film gjord av människor som älskar filmskapande och som kan hantverket. Extremt välspelat, trovärdiga karaktärer spelade av handplockade skådespelare som är valda för sitt yrkeskunnande och inte för sitt utseende eller antalet följare på Twitter. En film som fick mig att komma ihåg att jag förr i tiden oftare blev berörd och engagerad snarare än underhållen och road av letandet och hittandet av Easter Eggs. Fick jag filmen att låta tråkig med mitt pratande om ”trovärdigt” och ”hantverk”? Men nej. Den är spännande och helgjuten, du vill sitta kvar, det går knappt att pausa. Och så är ju Stanley med. Mr Tucci.
Som bonus när du tittar på filmen en gång till (för det vill du göra) kan du djupdyka i analysen kring de stora, lätt fladdriga chinos många män bär i filmen. Hade män sådana byxor i parti och minut för femton år sedan? Jag undrar.

Flaskepost fra P” (”Flaskpost från P”) också på Viaplay. Ja, du som har följt Issadissa vet att jag verkligen gillar Jussi Adler-Olsen som deckarförfattare. Historierna är väl ihopsatta, men främst är det karaktärerna jag högaktar och direkt njuter av. Särskilt när Stefan Sauk läser böckerna och levandegör Assad, Carl och Rosie. Att filmatisera böckerna kan inte vara helt enkelt. Den som gjort den här filmen har skalat bort en hel del, karaktärerna är aviga och hemlighetsfulla men inte fullt så tillskruvade som i böckerna. Och vem vet, det kanske hade blivit alldeles pajigt om Carl hade fått leva ut sitt ganska rasistiska jag och om Rosie fått bli Danmarks Lisbeth Salander. Men Fares Fares som Assad gömmer lager under lager av hemliga liv och dunkla uppdrag. Snyggt hopsatt, Danmark är smukt och det är klart spännande in i det sista!

Gone Girl”. Viaplay. En fantastisk roman av den märkliga Gillian Flynn har blivit en bra film. Snyggt gjord. Väl utförd. Borde dock kunnat bli en makalös film. I Hitchcocks anda exempelvis. Litet moln som drar över en svartvit himmel. Eller varför inte med bildspråk hämtat från Edward Hoppers målningar. Berättelsen handlar om förlorad välfärd, om förlorad förmögenhet, om spelade roller, om stor ensamhet, om manipulation, om den amerikanska drömmens mångbottnade baksidor. Och så har vi Neil Patrick Harris där. Som tur är. Med den tvetydighet som han ofta får in i sina karaktärer.

Ooops. Inget Netflix?! Får bli imorgon. #asoue och #himym. Jag säger bara Neil Patrick Harris igen.

 

Samlad visdom

Kvällsljus. Vitsippor. Backe. Träd. Vatten i bakgrunden.

Det kommer att bli vår igen. Jag lovar.

Nu jävlar ska ni få en vis, gammal kvinnas samlade klokskaper i några punkter (vi får se hur många de blir):

  1. köp aldrig kaffe och tvättmedel till ordinariepris, det är två produkter som alltid kommer till extrapris. ALLTID.
  2. en salladsslunga är ett utmärkt köksredskap
  3. hitta ett sätt att träna kroppen som får dig att älska din kropp. Inte straffa den. Inte plåga den. Jag önskar att alla kände att de ”får” dansa.
  4. skippa ”superfrukter”, ”superbär”, ”supermat”. Läs på istället. Skaffa dig egen, riktig kunskap. Skippa Amelia Adamos blaskor, Må Bra/iForm och Expressens/Aftonbladets bilagor – de är bara ute efter dina klick och dina pengar.
  5. samla på människor istället för på ägodelar.
  6. läs punkt 1 igen.

Trevlig helg önskar Issadissa!

En sommar i TV-soffan och en lista över vad som då ska tittas på #blogg100 dag 97/1

top of the lake

Den allestädes närvarande naturen i ”Top of the Lake”

Igår, den sista höstdagen den här sommaren passade det väldigt bra att ligga i soffan och klämma två avsnitt av ”Top of the Lake”. Det är kyligt och storslaget och nordiskt och ”Jägarna”-stämning och magnifikt på alla sätt. På andra sidan jordklotet dock, på Nya Zeeland. BBC-kvalitet och märkligt vindlande historia. Förresten – historier (plural). Så det får bli den första rekommendationen på listan över serier att ta sig an i sommar:

1. Top of the Lake

2. Derek, för att godheten alltid är störst och starkast. Och roligast när det är Ricky Gervais som berättar.

3. Orange is the New Black. Jaja, bara en ”must-see”.

4. Doctor Who. Vad är det här för serie egentligen? Den går inte att genrebestämma. En typisk brittisk långkörare där man lär känna karaktärerna utan och innan. Det vankas te och fula förorter. Samtidigt som Doktorn och hans följeslagare krigar överallt i hela universum och i alla tider. Vill du vara en geek är Doctor Who ett absolut måste. Så att du vet varför du behöver en tekanna i form av en blå telefonkur av den typen som man endast kan larma polisen från.  Eller varför du måste veta vad en sonic screwdriver är.

5. Breaking Bad. Å, huga. Sanslöst beroendeframkallande. Krypande hemskt. Välgjort så in i bomben. Om Top of the Lake är blå, så är Breaking Bad rödorange.

6. Homeland. Då får du lära dig allt om manipulation. Kan vara bra att kunna i vissa nära relationer och i arbetslivet. Sanslöst spännande. Och så Carrie Mathison, denna besatta och briljanta människa som slåss med inre demoner och yttre fiender.

7. Suits. För skorna, ytan och gnistrande relationer.

Om några dagar tar jag mig an en långfilmslista också. Kan det vara något?

De bästa filmerna på Netflix #blogg100 dag 96/1

(En del av de här filmerna finns säkert inte kvar på Netflix. Jag kommer med en uppdaterad lista. Den kommer definitivt INTE att innehålla ”Magic Mike XXL” – vilket sömnpiller! Utan Matthew McConaughey gick luften ur Magic Mike-idén.)

En lista som är extremt subjektiv.

Annars vore det väl inget roligt, eller hur?

IMG_2524

Min utkik idag.

Trots att jag är en riktigt duktig flicka och gör mina övningar som jag får på Stressmottagningen så får jag fortfarande ibland lättare oro av att inte vara till nytta. Som idag, när förkylningen återkommit och gör allting luddigt och rinnigt och hostigt. Så jag gav mig en uppgift – titta på filmer på Netflix för att sedan göra en lista.

Och sedan blev det mycket lättare att känna allmän lust inför dagen, koka kaffet, bre limpsmörgåsarna och sätta sig i soffhörnet med fjärrkontrollen och tittalångtbort-glasögonen. Till lunch äter jag nog glass.

Listan:

  1. The Scapegoat
    Å, så engelskt och romantiskt! Inte sentimentalt, bara välspelat, välmodulerat. Utomordentligt bra historia av mästarinnan Daphne du Maurier (titta på Hitchkocks ”Rebecca” litet senare). Moralisk feelgood på dimmiga gods och med tjänstefolk som ser allt och vill väl.
  2. Almost Famous
    Vilken rollista! Vilket tema! Bara underbart om rock’n’roll. Med Zooey från ”New Girl”, Frances från ”Fargo”, Philip från ”The Big Lebowski”. 70-tal, amerikanska Västkusten, groupies med underbara godisnamn. Roligt. Fjäderlätt.
  3. Whip It
    Har du undrat vad Roller Derby är? Se filmen och titta också in på en del av baksidan av USA, det småstadsinskränkta, begränsande. Där en liten, vilsen själ hittar sin ”tribe” och sin styrka. För alla tonåringar, oavsett kön och ålder, som inte riktigt passar in.
  4. Be Kind Rewind
    Nördig, nördigare, nördigast. Bara roligt, roligt, roligt. Jack Black i god form. Sanslös historia.
  5. Kinky Boots
    Tillbaka till England igen. Skofabrik som gått i familjens ägo i åratal. En stor kris. Kan fabriken räddas? Kanske med hjälp av extravaganta skodon till dragqueens? Kan det gå? Om hantverk, glitter, lack och massor av te.
  6. An Education
    Snyggt 60-tal. Brittiskt, brittiskt. Snyggt hantverk överallt. Sedelärande historia men en massa lagom omoral däremellan. Förpackat i snygg 60-talskostym och med hantverk, gediget som en sko från Church’s.
  7. Bröllopskaos
    I all denna samling av brittiska filmer och en och en annan amerikanske indie-film så måste jag bara rekommendera en fjäderlätt och extremt fransk komedi. Ohlala! Höjda ögonbryn och pastoral, fransk landsbygd. Gester, mimik och fransk feelgood som smakar lagrad Comté, frasiga croissanter och lättdrucket lantvin. (Få inte igång mig kring amerikansk feelgood, då stoppar jag inte. Nämn inte Lasse Hallström eller Lena Olin!)

Sju stycken är väl en alldeles lagom lista. Och har ni inte Netflix finns ju Plejmo, Viaplay eller videobutiken (än så länge).

Det här var ju mest lättsamma filmer – jag var visst på det humöret idag. Jag återkommer senare med litet tyngre artilleri. För de mer djupsinniga dagarna i oktober.

Ytterligare om kanonen, typ del tre #blogg100 dag 91/2

Ju mer jag har funderat över detta med den ultimata populärkulturella kanonen desto mer hamnar jag i dispyter med mig själv. Angående ingående kategorier och angående om det bara är jag som är nördig och vill få allmänt medhåll i min smala syn på saker och ting eller om det faktiskt finns någonslags gemensam referensbank.

Jag fortsätter att tro på att det finns en gemensam referensbank. Och jag grundar det på de referenser som görs i filmer, serier, böcker, TV-serier och musik. Eftersom jag har varit med på en och en annan workshop i mina dagar vet jag att man ska utgå ifrån en bruttolista för att sedan censurera sig ner till något man kan enas om. Eftersom jag är självtillräcklig och självutnämnd härskare över min blogg behöver jag inte censurera och jämka. Än så länge. Jag fortsätter på bruttolistan och förväntar mig synpunkter.

1. Det blir mest filmer i listan

2. Bort med böckerna

3. Till bruttolistan:

  • E.T.
  • Gudfadern 1 & 2
  • Scarface
  • Falling Down
  • Casablanca
  • Taxi Driver
  • Dr Strangelove
  • Simpsons

4. Till bruttolistan med viss reservation, så kallade wanna-bees eller hang-arounds:

  • Närkontakt av tredje graden
  • Monty Python-sketchen med papegojan

Jag avslutar med en vacker bild från den svenska sommaren så som den kan te sig utomhus.

DSC_0576

Det regnade dagen efter

Kanon, del 2. En reflektion kring kategorier. #blogg100 dag 91/1

rocky-horror-show-lips

Ett exempel på något som bör höra till allmänbildningen

Häromdagen satte jag alltså igång med att fundera på en populärkulturell kanon. Sådant man bör ha sett, hört och läst för att kunna manövrera sig runt i både höga och låga diskussioner. Livet blir litet roligare om man har koll på populärkulturens ”måsten”. Alla blinkningar i filmer till andra filmer, hänvisningar till TV-serier och musik i andra TV-serier, i annan musik och i böcker.

Om Hylands Hörna var det som fick Sverige att hänga ihop i slutet av 60-talet och början av 70-talet, så var väl ”Dallas” på 80-talet och ”Twin Peaks” på det tidiga 90-talet det som höll ihop oss som nation.

”Vem sköt J.R.?” och ”Vem mördade Laura Palmer?” var frågor som satte igång lagom hetsiga samtal som kittade ihop oss på arbetsplatser, i skolor och i familjen. Dagens första insikt handlar alltså om TV-seriernas betydelse.

Och därmed har jag kommit till dagens andra insikt: Böcker är en problematisk kategori när det gäller den populärkulturella kanonen. Däremot måste alltså kategorin TV-serier absolut med. Frågan är om kategorin Böcker ska ersättas med en kategori som innehåller barnböcker, sagor och ungdomsböcker. För visst bör man ha koll på Pippi Långstrump, Madicken, Emil-Ida-Alfred, Karlsson på taket, Bamse, Muminpappan, Muminmamman och Mårran. Ytterligare en nödvändig kategori är nog seriefigurer. Och en är TV- och dataspel.

Eller hur – visst måste man veta vem Spindelmannen är, vem Super Mario är och vad Tetris är?

En kanon #blogg100 dag 90/2

Kvar i stan. De flesta på semester. Gamla Stan har invaderats, Stortorget kantas av fullsatta uteserveringar och jag duckar för att inte förstöra de fotograferande turisternas bilder av varandra. Det finns en viss lojhet i luften. Telefonen är tyst när jag sitter ostörd på kontoret och knåpar hemsida. Det är lätt för tankarna att vandra.

Vad säger ni om att skapa en populärkulturell kanon? En måste-lista för våra barn, ungdomar och mindre bildade kollegor och bekanta. En lista för att skapa roligare fikarumssnack, vidbardiskensamtal och middagskonversationer. Det här har jag inte tänkt igenom särskilt noggrant, så  jag börjar bara och hoppas på ett stort inflöde av tips och åsikter för att utforma den ultimata populärkulturella kanonen.


Film

Apocalypse Now

The Rocky Horror Picture Show

Dirty Dancing

Easy Rider

A Clockwork Orange

Blade Runner

Borta med vinden

The Big Lebowski

Pulp Fiction

Terminator och Terminator 2 – Domedagen

Alien och Aliens (1:an och 2:an)

Musik

Ballroom Blitz Sweet

God save the queen Sex Pistols

Stairway to heaven Led Zeppelin

Smoke on the water Deep Purple

Sympathy for the Devil och litet till Rolling Stones

Strawberry Fields Forever, hela Sergeant Pepper-albumet Beatles

It’s raining men Weather Girls

Bad, Billy Jean och Thriller Michael Jackson

Money Money, Mama Mia och Gimme gimme Abba

Walk on the Wild Side Lou Reed

Daddy Cool Boney M

We will rock you, We are the Champions, Bohemian Rhapsody Queen

Born to Run Bruce Springsteen

Sweet Dreams (are made of this) Eurythmics


Böcker

Neuromancer William Gibson

 

(Och som med nästan alla inlägg denna blogg100-utmaning så är det här ett redan skrivet och publicerat inlägg. När jag läser om det nu noterar jag med intresse att jag bara la in en bok. Vad hände sen?)

De tio böckerna. Del 2. #blogg100 dag 72/2

Nu är det dags för trilogierna. Och tetralogierna (fyra böcker i svit). Och pentalogierna (fem stycken). Och hexalogierna (såklart – sex böcker i rad). Och därmed sagt att jag svårt övertrasserat mitt 10-böckerskonto.

Alberteböckerna av Cora Sandel

Cora Sandels berättelse om hennes uppväxt i Norge och hur hon tillslut tar sig därifrån, fast det verkar helt omöjligt. Sedan om hennes tid i Paris. Hon fryser mest hela tiden, mest i Norge, förstås och hon är fattig och hungrig. Hon vill så mycket, har begåvning och styrka men så få människor som stöttar henne (om än några). Hon dricker hett, hett kaffe för att bli varm och för att orka.
Låter förfärligt, eller hur? Men det är det verkligen inte. Det är ömsint, sinnligt, upprörande, stöttande, mänskligt, sorgligt, sant, nära, uppriktigt, avskalat. Modernt. Väldigt modernt.

Övärldenhexalogin av Ursula K. Leguin

Jag fick de tre första böckerna på engelska av min tvilling någon gång under det tidiga 80-talet. Jag har för mig att det tog ganska lång tid för mig att börja läsa dem. Hon hade pratat så mycket om böckerna, om symboliken, om språket, om storheten. Jag tror att jag var rädd för att jag inte skulle kunna ta till mig det stora i dem, att jag inte skulle se det hon såg, inte förstå. Men tillslut läste jag dem. Och jag har inte slutat än. Jag återkommer till dem gång efter gång. Jag försöker hitta orden för att beskriva känslorna jag får, men de är svåra att få fatt i. Vilken tur att Margaret Atwood valde den första boken ”A Wizard of Earthsea” till Wall Street Journal bokklubbsbok så att jag kan citera från den presentationen:

The “Earthsea” books are “a meditation on mortality or what it means to be alive,” Ms. Atwood says. “And also, of course, a meditation on power. What does it mean to have power?”

För, ja, att läsa böckerna är som att meditera. Det handlar inte om vad som faktiskt ser ut att ske, utan vad som händer inuti och bakom. Det egentliga.

Barbro Lindgrens Hemligttrilogi

Ja, järnvägar. Den första boken fick jag och min syster (vissa presenter fick vi tillsammans, det var ju lika så bra) i julklapp eller födelsedagspresent (födda på juldagen) när vi gick i fyran. Det var som att bli rammad att läsa ”Jättehemligt”. Helt nytt. Väldigt roligt. Som ett samtal med en ny kompis som ingen annan träffat och som pratade om litet mer vuxna saker. Och då berättade ändå Barbro Lindgren om sin uppväxt, 30 år tidigare. Men det är något väldigt universellt med hennes sätt att berätta om ungdomen (och senare barndomen, i Sparvel-böckerna), något som går utanpå tiden.

Några bubblare

Bläcktrilogin av Cornelia Funke

De här tre böckerna har jag läst högt. Men någon gång måste jag läsa dem tyst för mig själv, för att verkligen få uppleva dem. Cornelia Funke skapar en värld bortom vår värld som är magisk. Skrämmande på en massa sätt. Bland annat för att den tar sig in i vår värld på ett nyckfullt sätt, så att man aldrig kan veta riktigt vilken man är i. Sådär som när man är väldigt trött och drömmarna från natten före känns lika verkliga som den töckniga ”verklighet” man befinner sig i. Och det är via orden och böckerna transporten från ena tillvaron till den andra sker. Ibland.

Signe-trilogin av Kerstin Thorvall (”När man skjuter arbetare”, ”I skuggan av oron” och ”Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat; en spegelroman”)

I de här böckerna åstadkom Kerstin Thorvall något enastående – hon byter perspektiv och får en ny aspekt av sin mamma som hon så kallhamrat och förståeligt mejat ner i ”Det mest förbjudna” att verka helt trovärdig. Det har ju pratats mycket om Kerstin Thorvall och hur egocentrisk och omöjlig hon var som mamma och närstående. Då är det ju lätt att omvärdera allt hon skrivit. Att misstro. Gör inte det. Det här är stora berättelser.

Härskarringen-trilogin av J J R Tolkien

Såklart. Jag har bara läst böckerna en gång. Under en lång räcka veckor, nedsjunken i Fylke, Mordor och länderna däremellan på tunnelbanan för 35 år sedan. Men sedan har jag återupplevt allting om och om och om igen via filmerna. Som jag kan sugas upp i. När som helst. Märkligt. Aldrig tråkigt.

Dags för de tio böckerna. Del 1. #blogg100 dag 72/1

kvinnorummet

1. Sven Wernström ”Upproret”

Jag har nog alltid varit av den åsikten att det är rätt att göra uppror för rättvisans skull. Eller i alla fall ifrågasätta auktoriteter. Särskilt när auktoriteterna är av tvivelaktig karaktär – dåligt pålästa, uppblåsta av en eller annan anledning eller i största allmänhet rätt ut korkade.
Detta har dock gått parallellt med en stark fäbless för idoliserande av vissa personer och företeelser, så även här har jag varit motsägelsefull. Och de personerna har verkligen inte alltid varit förtjänta av den idolstatusen. Vad säger vän av ordning om Steve Priest eller om Micke Pettersson i mellanstadiet?

Men. Slut på utvikningen. ”Upproret” var den första bok som innehöll en revolutionär hjältinna. Det var min första Ellen Ripley, helt enkelt. Och boken läste jag en fyra-fem gånger.

2. Marilyn French ”Kvinnorummet

Den gick som följetong i tidningen Femina som mamma prenumererade på när jag gick i högstadiet. Jane Bark illustrerade. (Jag berättade för henne om hur stort intryck hennes illustrationer gjorde på mig då, som tretton-fjortonåring. Det var en gång när hon var inne på Bildhuset. Jag var starstruck, men kunde prata.) Senare läste jag den på engelska. Ett antal gånger. Tyvärr blev det bläddrade exemplaret en gång oavsiktligt dränkt och det var nog dödsstöten för just den boken. Men jag har på senare år köpt en med samma omslag, så det känns som samma bok. (Jag satt uppkrupen på toalettstolen och läste, min tvillingsyster låg i badet och läste. Vi läste väl högt här och där för varandra om det var någon särskilt bra passage. Och så skulle jag säga något eller göra något och plums!!! så föll boken i badvattnet. Och det var historien om hur ”The Women’s Room” blev dränkt.)

Åsa Beckman läste om ”Kvinnorummet” för några år sedan och skrev om det i Dagens Nyheter. Hon tyckte inte att den höll för en omläsning på 2000-talet. Och då hade boken verkligen betytt mycket för henne också. Så, jag vågar nog inte läsa om. Kanske bara den där mysiga beskrivningen av hemmafrutillvaron just innan Mira en dag ser sig själv sitta på golvet och skura det. Just det som hon lovat sig själv att ALDRIG göra. (Jag inser att de där två sista meningarna kan komma att hållas emot mig. Jag slutar här och övergår till nästa bok och låter frågetecknen hänga i luften.)

3. Michail Bulgakov ”Mästaren och Margarita

Fantasy när den är som bäst. Det sommarheta Moskva där Djävulen går omkring, klädd som gentleman. Boken fanns med i en kasse böcker som en lång, ung man som mest var förälskad i min tvillingsyster hade lånat ihop på biblan och lämnade till oss. Kassen innehöll mest science fiction. Och så ”Mästaren och Margarita” utan vidare kommentar. Vi var femton år då, hade nyss börjat i gymnasiet på Östra Real. Jag läste den varje år under en lång räcka av år. Bara att höra de inledande meningarna inombords förde mig in i detta heta, drömska Moskva där allting kan ske.

 

Verifierad av MonsterInsights