Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: litteratur (sida 1 av 4)

”Steglitsan” och ”Twin Peaks” – guider till det undermedvetna #blogg100 dag 73/2

steglitsan1 steglitsan2

För 25 år sedan gick ”Twin Peaks” på TV. Jag såg varje avsnitt. På natten som sedan följde fortsatte historien i mina drömmar. Fast då var ju jag med och de människor som var betydelsefulla, oavsett jag om jag i vaket tillstånd tillskrev de den betydelsen eller inte. När jag la mig till rätta i sängen visste jag att nu var jag på väg. In i en förtrollad värld, in i en värld där jag skulle bli varse sådant jag i vaket tillstånd inte förstått och vetat. Eller bara in i en hisnande berättelse.

Nu, när jag intensivt läst ”Steglitsan” av Donna Tarrt så händer samma sak igen. Det undermedvetna triggas och drömmarna spinner loss. Att jag har varit på en mycket lugn plats och i ensamhet bidrar väl till att bilder och tankespår får helt fritt spelrum, verkligheten har inte varit så påtaglig. (Det är väl också därför man ska ut och resa ensam då och då, men det får jag skriva mer om en annan gång.)

Jag har skrivit mycket om att det är viktigt att läsa. Och, ja, läsandet i sig är viktigt. För att man ska kunna förstå andra människor, för att kunna se sig själv och inte bara säga ”det ÄR så här”, ”människor ÄR så här”, det handlar om att bygga tolerans och så vidare. MEN. Det finns vissa böcker, vissa bilder, vissa filmer, vissa konstverk, vissa TV-serier som gör mer än så. Som förser oss med symboler, myter och  bilder, så att vi kommer neråt, bakom våra stela vardagstankar och förstår oss själva och andra på en nivå som är större och närmare sanningen.

Donna Tarrt får avsluta:

Fast var är detta något? Varför är jag skapad på det sätt jag är? Varför bryr jag mig om allt som är fel och struntar i allt som är rätt? Eller för att uttrycka det på ett annan sätt: hur kan jag så tydligt se att allt jag älskar eller bryr mig om är illusion, och att det ändå är så att allt som är värt att leva för finns i den förtrollningen, åtminstone för mig?

En stor sorg och något som jag bara börja förstå: vi får inte välja våra egna hjärtan. Vi kan inte tvinga oss att välja det som är bra för oss eller det som är bra för andra. Vi får inte bestämma vilken sorts människa vi är.

Och vad menade jag med att välja just det citatet? Ingen aning. Det var vackert. Det slog an en sträng just då, när jag satt i sängen efter att ha sovit 13 timmar med massor av äventyr. När jag satt där i tystnad, i ensamhet. Nära något.

Inte flickvänsmaterial #blogg100 dag 73/1

Under min ungdomstid hette flickvännerna Helene och hade blont hår. Vi som inte hette Helene och hade andra färger på håret var harmsna och ganska avundsjuka men ändå litet lättade. För ville vi egentligen vara flickvänsmaterial? Vad innebar det att vara flickvän – konformitet, icke-autonomi, kanske blommor, gåvor, smycken, frieri förstås på någonslags plussida men sedan anpassning. Eller?

Jag tänkte på det här när jag läste ”Alltings början” av Karolina Ramqvist, ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson och ”Den högsta kasten” av Carina Rydberg.

……och här började jag skriva en gång för tre månader sedan. Litet oärligt kanske, eftersom jag då inte hade läst klart ”Den högsta kasten”. Men nu när Roy Andersson har deklarerat i ”Skavlan” att han är Hugo Rask, Mannen i Lena Anderssons bok så känns det aktuellt igen att skriva om de här böckerna. Eller om temat.

Victor Schantz, Hugo Rask, Rolf Larsson. Alla verkliga män, men bara en som fått sitt riktiga namn i romanen. De ville ha dyrkan men de ville inte ha en ledsagare. I alla fall inte den ledsagaren som gav dem dyrkan. För de som dyrkade var inte flickvänsmaterial. I några av de här romanerna beskrivs de önskade flickvännerna: helst adliga, gärna förmögna, ”groomed”. Helgjutet flickvänsmaterial med guldkant, skulle jag vilja säga.

Jag har diskuterat böckerna. På någon kafferast, över en lunch, i en scoutstuga full med 12-åringar, på Facebook. En del säger:

– Jamen, det borde hon ju ha fattat. Att han inte ville ha henne. Hur tydlig måste han vara?

Och då förstår jag, om igen, att det finns många sorters människor. Och att idéerna om kärlek och familjebildning är spretiga fast vi försöker använda samma ord och begrepp och tänka att vi menar samma saker. Det finns ju vissa människor som verkar ha ritat upp livet innan de ens fyllt tonåring och sedan gäller det bara att hitta rätt person att utföra de olika stegen tillsammans med. (Se min checklista för att få koll på hur du ska gå tillväga om du undrar hur ett perfekt liv ska konstrueras.) I det sammanhanget verkar det alldeles ofattbart att Lena, Carina och Karolina fortsätter hoppas och går tillbaka trots att de aldrig får några blommor, någon middag eller förlovningsring. Men i sammanhanget där kärlek är en stark kraft mellan två personer oavsett kön, där nyfikenheten, viljan att komma nära och den svindlande känslan av  alltings möjlighet i närheten av den älskade är något av det som definierar kärleken, då är Lenas, Carinas och Karolinas handlande helt förståeligt. Ja, tillochmed förnuftigt. För är det inte grabbhalvorna här, Roffe, Hugo och Victor som är ute och cyklar? Som tror att de ska ha flickvänner av flickvänstyp snarare än en kropps- och själsfrände.

Ibland på båten och tunnelbanan till och från den välmående villaförort där jag bor hör jag (företrädesvis) män berätta om sina liv som om de bockat av checklistan duktigt. Jag lyssnar och antecknar.

Ps. Nanna Johansson har krönikerat alldeles underbart om Roy Anderssons utspel. Läs och njut. Ds.

De tio böckerna. Del 2. #blogg100 dag 72/2

Nu är det dags för trilogierna. Och tetralogierna (fyra böcker i svit). Och pentalogierna (fem stycken). Och hexalogierna (såklart – sex böcker i rad). Och därmed sagt att jag svårt övertrasserat mitt 10-böckerskonto.

Alberteböckerna av Cora Sandel

Cora Sandels berättelse om hennes uppväxt i Norge och hur hon tillslut tar sig därifrån, fast det verkar helt omöjligt. Sedan om hennes tid i Paris. Hon fryser mest hela tiden, mest i Norge, förstås och hon är fattig och hungrig. Hon vill så mycket, har begåvning och styrka men så få människor som stöttar henne (om än några). Hon dricker hett, hett kaffe för att bli varm och för att orka.
Låter förfärligt, eller hur? Men det är det verkligen inte. Det är ömsint, sinnligt, upprörande, stöttande, mänskligt, sorgligt, sant, nära, uppriktigt, avskalat. Modernt. Väldigt modernt.

Övärldenhexalogin av Ursula K. Leguin

Jag fick de tre första böckerna på engelska av min tvilling någon gång under det tidiga 80-talet. Jag har för mig att det tog ganska lång tid för mig att börja läsa dem. Hon hade pratat så mycket om böckerna, om symboliken, om språket, om storheten. Jag tror att jag var rädd för att jag inte skulle kunna ta till mig det stora i dem, att jag inte skulle se det hon såg, inte förstå. Men tillslut läste jag dem. Och jag har inte slutat än. Jag återkommer till dem gång efter gång. Jag försöker hitta orden för att beskriva känslorna jag får, men de är svåra att få fatt i. Vilken tur att Margaret Atwood valde den första boken ”A Wizard of Earthsea” till Wall Street Journal bokklubbsbok så att jag kan citera från den presentationen:

The “Earthsea” books are “a meditation on mortality or what it means to be alive,” Ms. Atwood says. “And also, of course, a meditation on power. What does it mean to have power?”

För, ja, att läsa böckerna är som att meditera. Det handlar inte om vad som faktiskt ser ut att ske, utan vad som händer inuti och bakom. Det egentliga.

Barbro Lindgrens Hemligttrilogi

Ja, järnvägar. Den första boken fick jag och min syster (vissa presenter fick vi tillsammans, det var ju lika så bra) i julklapp eller födelsedagspresent (födda på juldagen) när vi gick i fyran. Det var som att bli rammad att läsa ”Jättehemligt”. Helt nytt. Väldigt roligt. Som ett samtal med en ny kompis som ingen annan träffat och som pratade om litet mer vuxna saker. Och då berättade ändå Barbro Lindgren om sin uppväxt, 30 år tidigare. Men det är något väldigt universellt med hennes sätt att berätta om ungdomen (och senare barndomen, i Sparvel-böckerna), något som går utanpå tiden.

Några bubblare

Bläcktrilogin av Cornelia Funke

De här tre böckerna har jag läst högt. Men någon gång måste jag läsa dem tyst för mig själv, för att verkligen få uppleva dem. Cornelia Funke skapar en värld bortom vår värld som är magisk. Skrämmande på en massa sätt. Bland annat för att den tar sig in i vår värld på ett nyckfullt sätt, så att man aldrig kan veta riktigt vilken man är i. Sådär som när man är väldigt trött och drömmarna från natten före känns lika verkliga som den töckniga ”verklighet” man befinner sig i. Och det är via orden och böckerna transporten från ena tillvaron till den andra sker. Ibland.

Signe-trilogin av Kerstin Thorvall (”När man skjuter arbetare”, ”I skuggan av oron” och ”Från Signe till Alberte – kärleksfullt och förtvivlat; en spegelroman”)

I de här böckerna åstadkom Kerstin Thorvall något enastående – hon byter perspektiv och får en ny aspekt av sin mamma som hon så kallhamrat och förståeligt mejat ner i ”Det mest förbjudna” att verka helt trovärdig. Det har ju pratats mycket om Kerstin Thorvall och hur egocentrisk och omöjlig hon var som mamma och närstående. Då är det ju lätt att omvärdera allt hon skrivit. Att misstro. Gör inte det. Det här är stora berättelser.

Härskarringen-trilogin av J J R Tolkien

Såklart. Jag har bara läst böckerna en gång. Under en lång räcka veckor, nedsjunken i Fylke, Mordor och länderna däremellan på tunnelbanan för 35 år sedan. Men sedan har jag återupplevt allting om och om och om igen via filmerna. Som jag kan sugas upp i. När som helst. Märkligt. Aldrig tråkigt.

”Den andra” och Issadissa drog till Göteborg #blogg100 dag 71/2

starstruck

Samtalsledaren (namnet flög bort, men han var bra!), Maria Sveland och Mats Strandberg

Jag skulle till Göteborg i ett familjeärende. Eftersom jag lever finansiellt ganska strikt just nu flög jag, för det var billigare än att åka tåg (helt horribelt att det kan vara så!) och så bodde jag hemma hos Malin i Majorna vars sovrum jag kunde hyra via Airb’n’b. Samma helg var det Bokmässan i Göteborg.

Issadissa hade räknat fel på timmarna på resdagen, så helt plötsligt insåg hon att hon hade ENORMT bråttom. Som tur var hade hon packat kvällen före så det var bara att springa till busshållplatsen och hoppas att det skulle komma en buss som skulle hinna med en tunnelbana som skulle ansluta till en flygbuss som skulle avgå hyfsat snart. ”Den andra” var helt oförmögen att lugna ner sig och satt som på nålar hela resan ut till Arlanda. Det var helt kört för henne, läsa var inte att tänka på, tankarna svischade förbi i turbofart och alla musklerna var i ”red alert”-läge. När kön till säkerhetskontrollen visade sig vara kort och snabb då kunde ”den andra” äntligen pusta ut.

Fredagen (resdagen) gick åt till familjeangelägenheten. Lördagen var tänkt att bli en bokmässedag. Issadissa var på väg till Bokmässan hela dagen, hon skulle haft väldigt roligt där, försökt hitta vinslattar och gratisgodis och sneglat efter idoler och pussat Grevinnan med syster och vänner på kinderna. Hon skulle ha pratat och pratat när hon träffade alla hon kände, halvkände och var bekant med. Men ”den andra” var riktigt motvalls, gjorde benen långsamma och tankarna inåtvända. Så det blev gatuloppis på Haga Nygata, besök på Kawaii Design på uppdrag av Aktivisten, stor förälskelse i butiken Karltex (inser att jag MÅSTE ha en Maria Westerlind-klänning), besök på Göteborgs Konstmuseum (Vivian Maier och skräckromantik – återkommer till båda) och smörrebröd på Helenes Smörrebröd. Det kan låta som Issadissa drog och slet och sprang runt men det var faktiskt ”den andra” som bestämde takten och den var långsam. Insvept i en pläd, lugnt andandes och på väg att äta upp det sista av smörrebrödet med pastej, inlagd gurka, bacon och stekta champinjoner fick Issadissa och ”den andra” syn på Maria Sveland som kom älgande i Dr Martens. Issadissa blev starstruck, ville ringa någon, twittra något, Facebooka eller bara störta fram. Men ”den andra” satt lugn och vuxen kvar i stolen.

Lätt kylslagen, rejält kaffetörstig och på det hela taget svårt kissnödig började ”den andra” gå tillbaka in mot sta’n. Issadissa hade givit upp – det skulle inte bli någon bokmässa den här gången heller. Stadsbiblan dök upp till höger, väldigt inbjudande. Både Issadissa och ”den andra” glömde allt vad trängande behov och koffeinbrist hette när det uppenbarade sig att det var två minuter kvar till att Maria Sveland (!) och Mats Strandberg (!) skulle vara med i ett samtal om Stephen King. !!! Både Issadissa och ”den andra” sjönk ner, helt förförda. Vilket samtal! Vilken illuster publik! Å, det var VI. Issadissa, ”den andra”, Maria Sveland, Mats Strandberg, Isobel Hadley-Kamptz, moderatorn, presentatören, några grön- och blåhåriga, tatuerade och piercade – alla vi som förstår att populärkulturen är vägen till att förstå vår samtid. Sådant som de flesta andra inte förstår. Issadissas hjärta dundrade. Hon var bländad, starstruck, tillintetgjord.

Sedan var energin slut och dagen fullbordad. Toalettbesök och koffeinintag på biblan. I och för sig var Camilla Läckberg i kafeterian med sin kampsportande muskelpojke samt PR-entourage. Hon blev fotograferad av en asiatisk fotograf. Issadissa och ”den andra” tittade bara, drack upp och tog sig hem till sovrummet hos Malin.

Det var den bokmässan det! Alla nöjda. Inget stresspåslag. Inspirationen total. God mat, gott fika. Stark känsla av inkludering, både för Issadissa och ”den andra”.

Ps. Visste ni att Maria Sveland är uppvuxen i Örebro? Precis som Issadissa och ”den andra”. Ds

Hur du sliter dina barn från skärmen. Garanterat resultat. #blogg100 dag 70/1

Ja, det var väl en rubrik som inbjöd till läsning, eller hur?

Och jag tänkte faktiskt leverera också. Men det där med garantier, det la jag till som en eftergift åt ironin.

Högläsning. Jag säger det igen – högläsning. Jag skriver det med litet större bokstäver – HÖGLÄSNING.

 

ove

Boken jag läser och andra lyssnar till just nu

 

Om du vill att dina barn ska bli kloka, läs sagor för dem. Om du vill att de ska bli ännu klokare, läs fler sagor för dem.

Så lär Albert Einstein ha sagt. Och såklart är det så. Sagorna berättar för oss om OM. Om att det finns andra sätt, om att tankarna kan få leka fritt, om att fantasin kan bygga vad som helst, om att tankarna inte har gränser som den vanliga verkligheten ofta ser ut att ha. Det är också därför jag tror att det är direkt skadligt att bara läsa Dagens Industri, ekonomisidorna och managementlitteratur. Som ju många gör. Möjligen med inslag av någon deckare.

Det är alltså ett argument för högläsning riktad till barn. Andra argument är att det är underbart roligt att dela stora upplevelser och att det är gosigt att få vara nära barn och att den gemensamma koncentrationen skapar en gemenskap och ett lugn.

Men det är klart, det går ju inte att läsa vad som helst. Det är till och med väldigt svårt att hitta bra högläsningsböcker. Aktivisten är artig och har därför plågat sig igenom en del böcker som jag absolut velat läsa högt medan Pojken bara helt plötsligt inte finns kvar i rummet om han tappat koncentrationen. De tre senaste böckerna vi givit oss på har däremot varit riktiga femettor när det gäller högläsning: ”Beskyddaren” av Harlan Coben, ”Den skrikande trappan” av Jonathan Stroud och ”En man som heter Ove” av Fredrik Backman.

Det enda jag kan säga är att ”Beskyddaren” innehåller litet för djupa kyssar för att läsa om för lättgenerade tonåringar och nästan-tonåringar och att ”En man som heter Ove” har för många påhejare – då blir jag skeptisk. Men när det gäller Ove-boken så skulle jag vilja säga att den innehåller det mesta som den perfekta högläsningsboken ska ha: humor, spänning, vänskap, en del sorg och saknad och, som sagt nolltolerans när det gäller djupa kyssar och andra intimiteter.

Jag kommer aldrig ur slukaråldern #blogg100 dag 66/2

mitt_bultande_hjärta

Omslaget till ”Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo

”För slukaråldern” kan det stå om vissa böcker. Det är en ålder i de tidiga ungdomsåren då många läser maniskt. Vissa kommer ut ur den perioden levande, andra blir kvar där.

Jag tänker att min läslust borde smitta av sig på mina barn, precis som snuva och kräksjuka gör. Men, ack nej. De älskar förvisso bra berättelser. I data- och TV-spel, i TV-serier, i filmer, men böcker och tryckta bokstäver är inte magiska för dem. Bara om jag läser högt.

När jag var i den normala slukaråldern på 70-talet plöjde jag Lotta-böcker, Susanne- och Sprakfåleserierna och naturligtvis Hans-Erik Hellberg, Kerstin Thorvall, Stig Malmberg och Sven Wernström. ”Trälarna”, ”Vart ska du gå? Ut!”, Maria-böckerna, ”Puss”, ”Kram”, ”Klass IIB” och ”Upproret”. Ungdomarna var förtryckta av skola och av föräldragenerationen. Ungdomskärlek var vacker och sann. Det var allmänt rätt att göra uppror.

Nuförtiden är det inte föräldrarna och skolan i sig som är motståndarna. Det är den egna kroppen och det inre kaoset. Och ibland skolans överklass – de lyckade.

Just sjukdom och död finns på ett helt annat sätt närvarande nu i ungdomsböckerna än när jag var tonåring. Då var ”Love Story” den enda bok som handlade om sjukdom och död och det var ju förresten en vuxenbok och egentligen mest romantisk.

Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo är en i gruppen ”ungdomsböcker som handlar om sjukdom och död”. En annan är ”Förr eller senare exploderar jag” av John Green. Ytterligare en är ”Jag går dit du går” av Nina Lacour. Medfödda hjärtproblem, dödlig cancer och självmord. Men också vänskap och kärlek. Gemensamt för de här böckerna är också att de är bra skrivna. Bättre skrivna än många av 70-talsböckerna, faktiskt. Personteckningen var ofta ganska yxig, om jag inte missminner mig.

Men varför död och sjukdom nu?

Varför läser jag det jag läser? #blogg100 dag 65/2

Just nu styrs min bokkonsumtion av två faktorer:

1. Utbudet av ljudböcker på Storytel

2. Det gemensamma biblioteket vid tvättstugan i huset där jag bor

Jag håller på att halka in i ett ljudboksberoende. Det är bara att inse det. Beroendet möjliggörs av dessa små datorer vi ständigt bär med oss och så naturligtvis av den mångfald av ljudböcker som finns tillgängliga. Det är så enkelt. Och det finns så många läsupplevelser därute som jag ännu inte varit med om.

Den senaste tiden har jag drabbats av tre böcker: ”The Curious Incident of the Dog in the Nighttime” av Marc Haddon och Maja-Maria Henrikssons böcker om Johanna (”Jag finns” och ”Inte på riktigt, inte på låtsas”).  Jag vill absolut rekommendera Marc Haddons bok som ljudbok, dessutom på engelska. Det är en helt makalös inläsning som en ung pojke gör. Jaget i boken är en pojke med Aspergers syndrom som fått i uppdrag av sin lärare, Siobhan att skriva en bok. Han berättar om sina försök att lösa ett mysterium. Samtidigt berättar han om hur världen ter sig inifrån honom och det gör han så att jag kan känna igen mig. För det blir allmänmänskligt och inte alls konstigt.

Maja-Maria Henrikssons böcker är nästan outhärdliga i sin beskrivning av en väldigt utsatt tonårstjej. Till en del ser det bra ut på ytan, hennes mamma vill desperat att allt ska se bra ut och Johanna är tyst och foglig. Men Johanna förföljs, trakasseras, misshandlas och utnyttjas av två killar i skolan. Och ingen orkar eller vill se, än mindre ingripa. Det är en berättelse om total maktlöshet, om vuxna som sviker – föräldrar, lärare, kuratorer, socialarbetare. Men det är också en berättelse om syskonskap, Johanna har en lillebror som hon älskar över allt annat och som hon också vill skydda in till döden.

Läs böckerna. Gör det. Och titta sedan litet extra omkring dig, har du någon alldeles för tyst tonårstjej i närheten? Någon som bara säger ”Allt är OK” och tittar ner i golvet. Sluta inte fråga då.

Vårt gemensamma bibliotek har fått mig att låna Popcorn-rapporten, den från 1991. Den där begreppet ”cocooning” gjordes till en trend. Och, javisst, våra hem har ju verkligen blivit våra borgar, rustade till tänderna, något som visas upp för att skrämma andra till avundsjuka. Men ”cocooning”? Köken är påkostade men så mycket matlagning pågår ju inte där. Äsch, nu blev jag litet surkärring, influerad av Roxy Musics ”In Every Dreamhome a Heartache”.

Tillbaka till Popcorn-rapporten. Som jag kommer att återvända till. Jo, jag tror att hon såg trender som vi verkligen lever i nu. Men digitaliseringen av allt, den fanns inte med.

Just nu har någon ställt ner samtliga Scarpetta-deckare av Patricia Cornwell. Jag känner igen besatthet när jag ser den. Lyckas jag hålla fingrarna i styr?

Pojkar, pojkar och böcker, böcker #blogg100 dag 63/2

Många pojkar läser en hel del. Gärna böcker om historia. Helst om andra världskriget. De läser också fantasy och science fiction. De är ofta bättre läsare än sina lärare då det gäller läsförståelsen av texter i videomanualer och dataprogram.

Så skriver Gunilla Molloy, docent i svenska vid Stockholms Universitet i en artikel i DN på kvinnodagen, den 8 mars. Det hon skriver är verkligen läsvärt, men det är ganska docerande och akademiskt, så här ger jag en snabbversion i min tappning:

  • Att vara pojke betyder bland annat att absolut inte vara flicka.
  • Att läsa skönlitteratur och att prata om skönlitteratur tillhör flicksfären.
  • Det betyder att det inte går att vara pojke och läsa och prata om skönlitteratur.
  • Att läsa skönlitteratur ger övning  i att sätta sig in i andra människors tankar, känslor och liv. Människor som lever under andra omständigheter än man själv.
  • Förmågan att leva sig in i andra människor är en viktig byggsten i en demokrati.

Gunilla Molloy avslutar:

I ett land som hävdar demokratiska värderingar måste dess medlemmar kunna lyfta sig ur invanda mönster och föreställningar. I ett sådant samhälle skulle läsning av skönlitteratur inte behöva skilja könen åt, utan i stället förena dem i samtal om hur andra människor tänker, känner och lever.

Kort sagt, pojkar, killar och män – sätt er och läs en bok så att era kompisar och barn fattar att även den manliga hälften av mänskligheten gör sådant. Prata om böcker ni gillar och ogillar. Nu vet ni ju att förutom att ha roligt gör ni en insats för demokratin och mänskligheten.

Om en samtida hjältinna, Lotta Olsson #blogg100 dag 63/1

Det går långsamt i huvudet idag. Därför får jag ta och lyfta fram en kvinna som måste läsa fortare än vi andra….. ja, just det, ta något som du gör riktigt snabbt. Inte ens en uschel metafor kunde jag få ur mig idag.

Naturligtvis pratar jag om Lotta Olsson som varje lördag i Dagens Nyheter har en hel sida till sitt förfogande, där hon helt får bestämma tema och presentera 8 läsvärda böcker. Nu senast var temat ”Familjen”. Annars har det varit deckare, skräck, science fiction, den nya sortens genre som vänder sig både till ungdomar och vuxna och en hel del annat. Varje tema, varje genre tas om hand med respekt, hur illa andra än tittar på genren eller temat. Ja, just det, en gång ägnades hela sidan åt de förkättrade Harlequin-böckerna. Som jag i min snobbism inte ens tittar åt när jag ser bokstället på Willys.

Det intressanta med Lotta Olsson är hennes respektfulla behandling av genrer som vanligtvis inte ens berörs i dagstidningarnas kulturdelar och att hon också närmar sig ”finlitteratur” med samma uppskattning och angreppssätt. Hon visar respekt samtidigt som hon kräver att böcker ska vara läsvärda och här visar hon ingen mannamån, lika för alla är det som gäller.

Vi verkar dela ett flertal läsupplevelser: Pella-böckerna, ”Väggen” av Marlen Haushofer, Övärlden-sviten av Ursula K LeGuin (med särskild vikt vid de två sista; ”Tehanu” och ”The Other Wind”) för att nämna några. Ej att förglömma den korta, korta science fiction-novell som hon refererade till för någon månad sedan – just den gav mig en ”sense of wonder”, den känsla varje hängiven science fiction-författare är ute efter att skapa hos sina läsare.

Jag tror att populärkulturen ofta har viktiga saker att berätta om oss och om vår samtid. Bara man orkar lyssna och plöja. Då är det bra att man fortfarande är i slukaråldern fastän man fyllt femtio. Som Lotta Olsson och jag.

Dags för en lista #blogg100 dag 61/2

Idag blir det en lista från mina tonår. Jag och min förlorade tvilling brukade lista tjocka och mycket läsvärda böcker. Det var viktigt att de var tjocka för det innebar en förlängd njutning.

1. ”Bara en mor” av Ivar Lo-Johansson

2. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf

3. ”Scruples” av Judith Krantz

4. ”Mästaren och Margarita” av Michail A. Bulgakov

5. ”Kvinnorummet” av Margaret French

”Å, forna tider kvinnor!”. Parat med riktigt präktigt tantsnusk om den rundhyllta Wilhelmina Winthrop som blir den slanka tjusiga Billy Ikehorn som får ligga. Bredvid Rya-Rya vars inåtpekande tår hade gjort sig bättre på en spröd överklassdam men som nu badade naken och därmed beseglade sitt öde för all framtid. Medan Mira lever Mad Men-fruliv och gör uppror mot det. Och över Moskva och resten av världen svävar trickstern djävulen. Är det inte han som skipar rättvisa?

Obs! Listan är ingen topplista. Se böckerna som sinsemellan likvärdiga. I vår tonåriga värld var de det.

 

Verifierad av MonsterInsights