Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: livsstil (sida 1 av 18)

En Lidnersk knäpp

img_3878

Allt annat än träning

Problemlösning är bland det roligaste som finns. Inte alltid när själva lösningsprocessen pågår, det kan ju tillochmed vara riktigt plågsamt, men när väl vittringen av lösningen är där, DÅ! Det märkliga är att det ofta är något sagt i en bisats eller något skrivet i en artikel som handlar om något helt annat som katalysatorn finns. Den lilla utlösande faktorn som får det att klicka till i huvudet och jag får en känsla av uppklarnande, av snar upplysning och frälsning. (För att använda ett gammalt uttryck inom sci-fi – ”sense of wonder”.)

Ett tag har jag då alltså varit upptagen av frågan kring träning. Och jag inser nu att jag ställt en för bred fråga. Jag har slarvat, jag har formulerat den alldeles för allmänt. I mitt huvud har den ungefär låtit såhär:

vilken träning kommer att frälsa Västvärlden från ohälsa?

Jojo. Det vore väl fantastiskt om jag i min blogg kunde leverera svaret på det. Då bleve bloggen en viral succé och jag själv bleve rik.

Men. Hur kom jag då lösningen på spåren?
Jo. Så här var det: Jag var ute på en dagstur i skärgården med en av mina bästa kompisar. Våra samtal är alltid intressanta. Jag försökte förklara vad jag söker när det gäller träning, men jag lyckades lika litet som tidigare.

Så hon sa: ”men gör det som känns bra.” (och la nog till i sitt still sinne ”människa!!”)

I och med att hon sa det. I och med att jag reagerade med protest inombords så föll frågan och svaren in i en struktur, i en matris och jag insåg att frågan inte bara är en fråga precis som svaret inte är ett utan många.

Jag insåg att jag är ute efter många saker:

  1. ökad mental styrka
  2. ökad fysisk styrka
  3. god sömn
  4. enkla övergångar mellan anspänning och avslappning som jag styr själv
  5. bibehållen eller ökad rörlighet
  6. ett åldrande utan alltför stora begränsningar i kroppen
  7. njutning (jag gillar ju att bli genomvarm och KÄNNA)
  8. blir jag snyggare är det ett plus

Ser ni en gemensam faktor?

Tillslut, tillslut såg jag den. Jag är ute efter förändring. Efter stor förändring. Jag vill till ett annat läge. För mig behövdes det skrivas i neonbokstäver framför ögonen för att jag skulle fatta det.

Varför är det då så viktigt med förändring för min del när det gäller träning?

Jo, jag vore väl dum i huvudet om jag inte skulle behandla upplevelsen av utmattningen som mindre än en rejäl livskris. Det här är ju min chans att vända på alla stenar, att ifrågasätta allt, att ompröva allt. Och när det gäller just fysisk träning så har ju kroppen ställt allt på ända. Jag mådde ju fysiskt fint på något märkligt vis ända tills jag blev liggande. Jag hade mitt livs bästa kondition, jag var stark. Ändå blev jag liggande. Kunde inte röra mig. Kunde inte göra annat än vila. Så. Konditionen och styrkan var inga tecken på att jag mådde bra, konditionen och styrkan var inte till någon hjälp. Kanske var det tillochmed så att konditionen och styrkan gjort att jag kunnat rusa allt längre in i återvändsgränden där väggen stod, som jag med hjälp av styrkan och konditionen sprang in i med hög fart och full kraft.

Och sedan, när jag efter något år skulle börja träna igen, så signalerade kroppen fel hela tiden. När jag fick upp pulsen för att jag cyklade eller gjorde ett gympapass så tolkade kroppen det som att det var fara å färde – stort stresspåslag och jag hamnade i utmattningsbakslag som kunde vara månadslångt. Så fortsatte det ett bra tag. Jag kan lugnt säga att inga träningstips varken från kolorerade månadsmagasin, aftonpress, Folkhälsoinstitutet, läkarkollektivet eller mer specialiserad media har varit till någon som helst hjälp, de har varit av ondo tillochmed. Så egentligen är det väl inte det minsta konstigt att jag fortsätter att försöka förstå, att jag fortsätter att försöka få ordning på både frågorna och svaren.

 

Det här med yoga. Del ett av många.

Som jag skrev för ett tag sedan inser jag att en stor fråga i mitt liv är den om den perfekta träningen. Jag vill så gärna vakna upp på morgonen och direkt bege mig till träningsmattan och göra ett perfekt litet pass som gör att välmåendet är på topp hela dagen. Och som garanterar ett långt, friskt liv.

Jo. Ett kort, jag upprepar k.o.r.t. Kundaliniyoga-inspirerat program kan jag orka med. Men är det någon mening med den träningen? Eller så kan jag orka med några asanas (ställningar) jag lärde mig på den ”klassiska” yogan jag gick under några år. Samt några Hatha Yoga-solhälsningar i bästa fall. MEN. Vid tanken på att ta mig från sängen till kaffebryggaren via ett Ashtanga-pass, hur litet det än är, det går inte. Det. Går. Bara. Inte. Och därför har jag blivit arg på Ashtanga.

Men nu är det dags att ta den fysiska yogan vid hornen. För det är ändå dit jag måste bege mig med en del av frågorna, tror jag.

Tror jag.

I alla fall beslöt jag mig för att ge mig på litet konsumentupplysning. Genom att intervjua tre yogalärare. Tre mycket genomtänkta och erfarna lärare. Jag har intervjuat dem. Jag har skrivit ner vad de svarat. Och jag har fått några svar men också ännu fler frågor. Vilket gör att den här ”artikelserien” känns mer som en följetong än som konsumentupplysning.

De här tre berättade om sitt förhållande till yoga och vad de lärt sig och vill lära ut:

Marika från Yogashala

Lisa från Yogena

Erling från Westninefitness

 

 

 

 

Hashtag livingthedream

Ja, det kan jag ju säga på en gång. Jag har jätteproblem med hashtaggarna livingmydream och livingthedream.

Det kunde ju vara riktigt intressant eftersom jag verkligen vill veta vad människor innerst inne drömmer om. Men tyvärr blir det ett ganska likriktat resultat:

  1. Rent ekonomiskt skryt – kolla mina bilar, mitt snygga kök, min häftiga båt, min läckra fru. Yada, yada, ni fattar.
  2. Yoga på olika sätt. Gärna i solnedgång/uppgång. Gärna vid vatten.
  3. Eller, och här är det litet mer intressant, bilder som handlar om att välja en ny livsstil. Men ofta känns det som ”pilutta dig” och den som blir piluttad är ospecifik. Dessa bilder kan visa något väldigt vardagligt eller något riktigt äventyrligt. För den utomstående blir det kryptiskt. För det vardagliga är vardagligt och det äventyrliga är oftast litet häftigt i sig, men inte hårresande.

Så.
Jag längtar efter de riktiga livingmydream-bilderna. Inspirerade av Luke Rhinehart eller Carl Jung. Eller av Louise Bourgeois eller Yoko Ono. Riktigt modiga, riktigt konstiga. Där människor insisterat på sin dröm, no matter what, eller där de inte kunnat kompromissa för att då hade de gått sönder.

Ursäkta. Men jag tror inte att någon enda människas inre, sanna dröm kan vara ett nytt kök. Eller en bil. För i sådana fall, då förtjänar denna värld Donald Trump.

Vad chiapuddingen egentligen handlar om

IMG_3691

Grodägg?

Nej. ”Chiapudding” låter som en god efterrätt. Litet snygg, sådär. Nejnej. Det är halkigt, litet mysigt slemmigt (om en gillar kräm) och passar fint ihop med blåbär. Men det är inget jag skulle servera efter en trevlig middag. Inte ens efter en normal middag.

MEN. Den gör magen glad och fin. Det är därför alla pratar (pratade?) om chiapudding. Fast ingen säger egentligen något om varför. Chiapudding, litet kundalini-yoga och rejält med kaffe – det är allt som behövs för att en tantmage ska vara glad.

För det har jag förstått – efter sömn (som är det nya svarta) så är magens funktion det tanter över femtio gärna pratar om. Allt enligt Agneta Sandström. Så då drar jag mitt strå till stacken.

Och allt du behöver veta om chiapudding är detta: 1.5 msk chiafrön i 1 dl vätska. Rör runt ett par gånger under första kvarten. Sedan kan du låta det hela stå i kylen över natten. Häll på litet bär, hackad frukt, några nötter och annat som gör det hela mer aptitligt.

Tomma sommarstugor och längtande människor

Jag åkte hem från ön en söndag i december med taxibåten och en annan kvardröjande sommargäst. Komplett med julgran från egna tomten. Tror jag.

Jag frågade den andra sommargästen om jag kunde lifta med honom in till stan. Jo, det gick bra. Så vi satt där och pratade under de trekvart som det tar att komma in till Stockholm. Han berättade om vad som hänt de senaste 15 åren ute på ön, de femton år jag inte varit där. Han berättade om den nya sortens sommargäster som köper ställen i skärgården för att det är det man ska ha (ytterligare en punkt till Checklistan för livet, alltså). Eftersom de har barn som är så upptagna med alla typer av aktiviteter och eftersom den här sortens människor också måste utnyttja de ynkapynka semesterveckorna till utlandsvistelser så är ön mer folktom än någonsin på somrarna. Antingen är den nya sortens sommargäster i sitt hus på midsommar och har fest eller så kommer de någon vecka i augusti och har kräftfest.
Resten av året står husen ekande tomma.

Delningsekonomimänniskan i mig blir som tokig. Tokig av litet ilska men mest tokig över att det finns så stora möjligheter. I och med att jag själv kommunicerar mycket kring min glädje över att få ha kommit tillbaka till mitt paradis och att jag är där så mycket jag bara kan, så har jag fått en del frågor från vänner och bekanta om hur man hittar ställen att hyra. Och ja, det finns ställen som inte används. Ja, det finns skötsamma människor som vill hyra sommarställen. Men det verkar svårt att hitta en marknadsplats. Där agenterna på samma sätt som med Airb’n’b är försedda med trovärdighetsbetyg. För självklart är det förtroende som är den springande punkten här.

Även om den nya sommargästtypen är en som inte behöver bry sig om ökande räntor eller amorteringskrav så vill den nog gärna ha in en extra slant till nya Ralph Lauren-kuddar i marint mönster eller en ny Michael Kors-väska till tonåringen. Så varför finns inte marknadsplatsen? Eller gör den det men den är dåligt kommunicerad? Enlighten me, please!

Tid för reflektion

gryning

Jag trodde jag haft semester.

Men det var nog inte så.

Särskilt som jag åkte på bil”semester” med barnen. Med stopp på tre ställen på fem dagar.

Särskilt som jag hade några extraspännande Air’n’b-gäster som i ett fall gav mig ett spännande uppdrag och i ett annat fall påminde mig om resor och drömmar för trettio år sedan.

Särskilt som barnen var i Nice fjortonde juli och räddades i sista minuten från den framrusande lastbilen av sin pappa.

Så det där med reflektion fick visst bli nu. När barnen och jag varit på landet nästan en vecka. Kylen och frysen full med mat. Vattnet vid klipporna är äntligen riktigt njutningsfullt badbart. Våra aphjärnor (återkommer till det uttycket) har börjat lugna ner sig.

Jag sover mycket. Och drömmer tydliga drömmar. Det är som om jag skickar ut själen i drömvärlden när jag somnar. Och själen kommer tillbaka med meddelanden till mig. Jag har haft några riktigt obehagliga upplevelser i drömvärlden. Så obehagliga att jag behövt ligga kvar i sängen och låta själen komma ihåg att allt är lugnt, det finns ingen farlig människa här, inga mobbar som trycker på, bara vi tre, solen, träden, vattnet och en massa tid. Sedan har jag kunnat stiga upp och vara här och nu.

Tid för reflektion. Reflektion behöver tid. Reflektion kan inte stressas fram, då blir det bara förnuftigt tänkande.

Vi måste tala mer om skor #blogg100 dag 97/2

tumblr_n1097325JP1qhehguo5_250

Eller egentligen om att jag kanske kommer att börja titta på gammel-tv igen. Några fredagar framåt. Jag insåg (woooooo!!!!!) att tredje säsongen av ”Suits” dragit igång igen på svt. Hur kunde jag missat detta? Jag har bloggat om ”Suits” och säkert skrivit om ”Suits” på Facebook, så hur kom det sig att jag inte fick någon påa om att ”Suits” har börjat? När jag alltid får upp annonser om böckerna jag bloggar om eller får ”likes” på Instagram från herrskräddare och -stylister i New York när jag skriver om ”Suits” eller får mejl från Netflix när mina favoritserier fått nya avsnitt.

De två första avsnitten av säsong tre var ganska sega. Men tredje avsnittet – nu börjar både de och jag komma till mig. Kläderna. Relationerna. Dialogen. Manipulationerna. Maktförhållandena.

Tankar så här långt:

Alla kvinnor i serien är väldigt magra. De har små bröst som inte exponeras. De har väldefinierade armmuskler utan att på något sätt kännas starka. De har långt hår med fall, bara en har Jennifer Aniston-rakt (och hon är i Louis Litt-klass, det vill säga en trickster). Och kvinnornas ålder får synas, det är riktigt, riktigt intressant. Ett ansikte med fåror och vackert sminkat får synas i närgången närbild, lätt skrynkliga halsar döljs inte med scarves utan exponeras. Tål att analyseras vidare.

Karaktärerna är väldigt ofysiska. Det viktiga är hur de ter sig med kläder på. Att få se Harvey Specter med blottat bröst vore direkt oanständigt.

Kläderna och damskorna spelar lika stora roller som huvudkaraktärerna. Damskorna är alltid högklackade, smaltåade och spetsklackade. Gärna med röd sula. Det finns inte en damblus, en damkavaj eller en kjol som bara är. De är under av skärningar, detaljer och draperingar.
När det gäller herrkläderna sitter de som Batmans dräkt. Åtminstone på Harvey Specter. Och hur hans kläder lyfts fram! Kameran smeker över slipsknut, manschetter och skjortkrage.

Har ni tänkt på att brittisk engelska tar större och större plats i amerikanske filmer? Den spänst som skillnaden mellan det amerikanska och det brittiska för med sig har lagts in i ”Suits” genom att två advokatbyråer på varsin sida om Atlanten har gått ihop. Kulturkrocken kommer att vara en motor i serien, helt klart. Redan nu har en fixare med lika stort ego som Harvey Specter dykt upp från den brittiska sidan. Han älskar bilar, förstår symbolvärdet i en Porsche Speedster från  1956 lika bra som Harvey Specter och dessutom är hans brittiska engelska mer av fixarkaraktär (underklass) än av Eton-karaktär.

Och Uni-ball gjorde en finfin produktplacering när Louis Litt skriker:
– Where are my Uni-balls? I can’t live without my Uni-balls!
Och där insåg jag, såsom varande ständigt på jakt efter den perfekta pennan, att jag måste intressera mig litet för Uni-balls.

Och nu är det dags för muskler! Del 1. #blogg100 dag 94/1

Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.

Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.

Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.

Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.

Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.

Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.

Min nya karriär #blogg100 dag 84

airbnb

Jaha. Då har jag blivit värdinna.

Jag har öppnat vårt hem för världen.

Jag har blivit en del av världens största hotellkedja.

Jag är med i Airb’n’b.

Jag lär mig av varje gäst.

Om Meron Estefanos som bor i Bagarmossen och därifrån arbetar dygnet runt för eritreanska flyktingar.

Om hur det är att vara halvung i Italien och inte längre tro att det är realistiskt att bygga livet så som man trodde före krisen.

Om att Wallander är STOR utanför Sverige och allt dubbas till tyska i de filmerna utom ”Hej”. Vilket har till följd att tyskar och österrikare har lärt sig detta enda svenska ord.

Om tillit och generositet och reciprocitet.

(Ni ser – jag kunde inte hålla mig från att blogga. Det går bara inte.)

”Överflöd” – ett tänjbart begrepp? #blogg100 dag 82

IMG_0399

Såklart att du är värd ett nytt kök, älskling!

 

Jag har den senaste veckan haft anledning att fundera över begreppet ”överflöd”. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det var något jag skulle behöva argumentera för, att vi lever i ett överflödssamhälle. Jodå, jag har en del människor i mitt Facebookflöde som har det knappt, på grund av sjukdom, utförsäkring, arbetslöshet eller funktionshinder, men det är inte från det hållet jag fått mothugg. Kan vi inte bara titta runt omkring oss och enas om att de allra flesta i vårt land lever i överflöd. Hur svårt kan det vara?

Men då inser jag att allt beror på vad och vem man jämför sig med. Det är klart, jämför man sig med Paris Hilton eller Kim Kardashian, javisst, då lever vi alla i armod. Kanske är det så att vi utsätter oss så mycket för de überrikas livsstil att en del av oss börjar tro att det är vår rättighet att äga inte bara en utan tio Prada-väskor, att det är en självklarhet att ha en walk-in-closet som är full av kläder ”en vogue”. I det perspektivet är vi alla fattiga, såklart. Och överflödet tillhör endast Kim, Kanye, Paris och Hollywood-fruarna.

Som jag berättat är jag nationalekonom från början. Jag pluggade nationalekonomi och jobbade med det på 80-talet. På den tiden lärde vi oss att den privata konsumtionen måste stävjas. Och, håll i er nu, det hade absolut INGENTING kommunistiskt över sig. Det hörde till makroekonomins grundteser på den tiden. Anledningen till att den privata konsumtionen skulle hållas på mattan var att den driver inflation och inflation var det värsta nationalekonomerna visste på den här tiden. Recession, tillbakagång hade inte inträffat på många årtionden, så deflation (motsatsen till inflation och som på den här tiden var en följd av tillbakagång) kunde man knappt stava till. Medan inflationen inte bara spökade utan gjorde pengarna allt mindre värda, år från år.

Men så hände detta – att köpandet, shoppandet, konsumerandet har blivit gott. Tillochmed aktningsvärt. Vi SKA konsumera. Det är den privata konsumtionen som sägs vara motorn i ekonomin.

Jag är ingen bitter gammal nationalekonom. Jag är bara måttlöst förundrad. För det hände sig också i veckan att jag insåg att även människor på vänsterkanten har helt köpt in sig i den nya konsumtionsideologin. De behöver lyssna på Fredrik Lindström och Henrik Schyffert i ”Ägd” för att ögonen ska öppnas.

Vad jag alltså har lärt mig senaste veckan:

  • överflöd är ett extremt relativt begrepp
  • konsumismen omfattas av de flesta, från vänster till höger
  • historielöshet är farligt, farligt

”Överflöd” är ett begrepp som alltså kan diskuteras. Tycker vissa. På samma sätt vill jag också hävda att ”fattigdom” kan diskuteras. Eller i alla fall begreppet ”relativ fattigdom”. För det är ju det som en del mer eller mindre välbärgade människor upplever sig leva i när de jämför sig med de überrika. Ursäkta att jag skriver det, men de vuxna människor som känner så borde skämmas. Nej förresten, skam är ingen konstruktiv känsla. De borde istället för att skämmas börja reflektera och sluta med sitt slappa tänkande.

Och med det sagt, vill jag bara avsluta med ett presenttips – boken ”Jämlikhetsanden” som handlar om hur mycket bättre människor mår i mer jämlika samhällen. Och ett mer jämlikt samhälle betyder här ett samhälle som har mindre inkomstklyftor. Ju mindre skillnader mellan låg- och höginkomsttagare desto bättre hälsa och välbefinnande på i princip alla sätt.

Ps. Jag kommer ihåg vad Susan, min amerikanska kompis berättade för länge, länge sedan. Hon hyrde övervåningen på ett hus som ägdes av ett par. En gång hörde hon dem diskutera om det inte var dags att skaffa barn nu. Mannen var inte helt med på noterna, tillslut hade han levererat alla sina argument MOT att skaffa barn just då varvid han skrek hjärtskärande ”I want my toys” och stormade ut på gräsmattan där hans åkgräsklippare stod bredvid allt annat som definierade honom. Ds.

Pps. Sitter jag i glashus? Jajamensan. Men det återkommer jag till. Vänligen edra, Issadissa et. al.