Tant Strul på Grönans lilla scen (”Dansbanan”, ”Rotundan”) i juli 2012
Efter mer än tjugofem års abstinens har jag återinträtt på rockscenen. Som sådan som står eller sitter nedanför och tittar och lyssnar. Sedan i våras har jag varit på spelningar med Markus Krunegård, Timbuktu, Tant Strul, Syster Sol och Kebnekajse.
Två frågor
Varför fem spelningar på några månader nu?
Varför ett uppehåll på mer än tjugofem år då de enda livespelningar jag varit med om varit coverbandframträdanden på after-ski och hojfester?
På båda frågorna finns ett och samma svar: Livet hände. Det kom tragedier, jag skulle bli vuxen, jag var alltför sparsam. Och så hände ju det här med Grönans Gröna kort. Och en väldigt musikintresserad 13-åring.
De är så tacksamma nuförtiden!
Det är väldigt gulligt att gå på konsert nuförtiden. ”Tänk att alla ni är här för att lyssna på mig!” och handen på hjärtat och lätt bugning och ”Vilken energi!!” och ”Vilken värme!!”.
Jag tänker på om Johan Kinde* skulle utbrustit detta. Eller Andrew Eldritch*. Eller Bryan Ferry*. Det hade liksom inte klätt dem att le varmt och tacka från djupet av hjärtat. Av dem ville vi ha poser, glamour, drömmar och undergång.
Konserter jag borde ha fått betalt för att gå på
Samtidigt kommer jag att tänka på Elvis Costellos allmänna irritation över allting på Göta Lejon (typ 1979/1980). Det var som om han var på ett jobb han tvingats på, som om han var satt att utföra förhatliga uppgifter. Varför då? Göta Lejon var utsålt, vi som var där var entusiastiska, han visste att han skulle få fina recensioner på ett språk han inte kunde läsa.
Men allra värst var ju Sweet på Gröna Lund (i början av maj 1976), då när de bland annat gav Grönans artistchef ett par bajskorvar inslagna i en bordsduk. Efter den konserten förstod jag att artister som föraktar sina fans inte är värda att dyrkas. Efter den konserten förstod jag att man inte automatiskt blir en bättre människa ju äldre man blir.
Inga bajskorvar i bordsdukar här inte.
*Johan Kinde var/är(?) sångaren från Lustans Lakejer, ett Stockholmsband (nåja, Åkersbergaband) som i början på 80-talet sjöng om diamanter, champagne, begär, nattens lekar. På stort allvar. (Läs om den tiden i Annina Rabes finfina bloggpost.)
*Andrew Eldritch är förgrundsgestalt i goth-bandet Sisters of Mercy. Han iklädde sig gärna hellång svart skinnrock, solglasögon av pilotmodell samt käpp. Sjunger med mycket djup röst.
*Bryan Ferry är Bryan Ferry. Fy skäms om du inte vet!
