Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: populärkultur (sida 1 av 12)

Den fulaste tiden

Men det bryr sig inte fåglarna om, de kvittrar som om vi redan är inne i ”den mest koketta tiden”, om jag får använda Leo Morgans ord (ni som känner er Klas Östergren vet precis vad jag menar).

Efter den här vintern är det inte mycket som är snyggt utomhus. Grus överallt. Skitiga gamla snöhögar som vägrar ge upp. Leriga gångvägar i skogen. Översvämmade, träskliknande områden där det i vanliga fall finns trevliga små bäckar och åar. Inte ett litet ljusgrönt knoppliknande någonstans. Och så detta kalla, avslöjande, obarmhärtiga ljus när solen väl skiner.

Struntsamma. Jag lyssnar på fåglarna och tänker att de vet vad som snart ska komma, vilken tid full av hänryckning vi är på väg in i.

Jag gläds också åt specifika populärkulturella inslag i tillvaron. Del fyra av ”The Defenders”. Del nio av tredje säsongen av ”The Magicians”. ”Dubbla slag” av Malin Persson Giolito. Ni vet, en tittar på en serie som en omsorgsfullt har valt eller läser en deckare som verkar lovande, ”det här ska bli roligt och spännande” och så PANG! blir det något mer. En viktig känsla väcks eller en hiskeligt bra tanke eller en stor igenkänning. De båda serieavsnitten jag just refererade till handlar om lagarbete, vänskap och solidaritet. Jag blev plötsligt och våldsamt hjärtnupen, tårögd, fylld av längtan och hopp. Och insåg något om min egen tillvaro just nu.

Men det är väl inte precis de känslorna som väcks när jag läser ”Dubbla slag”. Nu, till hälften in i boken så gläds jag åt den briljanta dissektionen av vår samtid som MPG ägnar sig åt. Med stor kärlek och förståelse beskriver hon samtiden inifrån en gravid advokat vars karriär är på väg åt helskotta på grund av hennes naiva tro att hon skulle kunna ha allt. De stora advokatbyråerna får sig rejäla slängar av sleven och vår kollektiva benägenhet att ägna oss åt ”retail therapy”, påhejade av livsstilsmagasin och bloggare, likaså. Det finns en fantastisk skildring av Hannas julstök som borde gå till den populärkulturella historien jämte julhistorierna i ”Gentlemen”, ”Sömnen” och ”Nya hyss av Emil i Lönneberga”. Det intressanta med Hannas jul är att den berättas inifrån en kvinna.

Så. Kära läsare och vänner. Våren kommer, för det vet redan fåglarna. Under tiden, titta på och läs välvald populärkultur, för här och där finns ledtrådarna till din egen utveckling.

Låt 2018 bli ett reflektionens år. Med hjälp av HBO.

Vad är det som skiljer oss människor från djuren?

Sa någon lärare häromåret när jag vidareutbildade mig. Det gissades på kommunikation, matvanor, gångstil, verktygsanvändande och annat. Men det som vår lärare var ute efter var ”förmågan att se på sig själv”. Ja, vi har möjlighet att reflektera. Och, som ni som följer mig vet, tycker jag att gemene man tar förfärligt illa vara på den här gåvan. Den gåvan som gör att vi är människor och inte apor. Eller grisar.

För att få litet hjälp på traven med att reflektera kan en ju börja med en av årets absoluta höjdarserier – ”Westworld” som går på HBO. Den handlar om ett vuxen-Disneyland där människor betalar bra för att lajva Vilda Västern. De personer som turisterna dödar samt har sex med är androider som kan repareras och vars minnen kan återställas så att de slipper trauman efter ha våldtagits, sålt sig eller blivit dödade.

Handlar om och handlar om, förresten. Westworld är spelplanen för den här smarta serien. Det är lager på lager av handlingar. Berättelsen vecklas ut som en rosknopp. Vill du se den som en extremt existentiell saga – japp, du hittar metafysiska frågor i varje avsnitt att ta upp vid parmiddagarna eller Tinder-dejterna. Vill du se den som en allmänt spännande serie med mycket blod och en hel del sex i – vassego! Jag skulle rekommendera att se den flera gånger, gärna tillsammans med dina egna eller andras ungdomar. Och prata om den sedan.

Gör det nu på jullovet – för ”Westworld” kräver ett vaket sinne annars är risken stor att du förlorar dig själv i metanivåerna.

Jag är berusad

Jag är berusad av berättelser.

Jag badar i sagor.

”Verkligheten är irrelevant” kommer jag ihåg ett citat. När jag upprepar det tyst för mig själv ser jag en glamorös kvinna av 70-talstyp – långt hår, stora solglasögon, lätt bortvänd, hes röst, fladdrande sjal. Carly Simon, Charlotte Rampling – ja, ni fattar genren.

Så långt skulle jag väl inte sträcka mig som att verkligheten är irrelevant, men helt klart har jag ibland roligare inombords än med den absoluta omvärlden. Och helt klart bidrar ljudböckerna till det. De där som är riktigt bra – väl inlästa och så naturligtvis att det är bra böcker.

Just nu befinner jag mig i Neapel på 60-talet. Inuti Elena Ferrantes tonåriga jag. Jag kan inte annat än sälla mig till hyllningskören – här pratar vi autenticitet, sanningslidelse, psykologisk insikt och glasklart språk. Upplevelserna av könsroller, det allerstädes närvarande våldet mot kvinnor, klassidentitet och klassresa – allting finns där i berättelsen utan att det blir plakatlitteratur. Det personliga är politiskt, det politiska är personligt. Utvecklingen far fram med oss och vi driver den samtidigt.

Det är en ynnest att få ta del av en annan människas liv på det sättet. Precis som vi har fått gå in i Majs liv (Kristina Sandberg). Och då påminns jag också om Kerstin Thorvalls Signe-böcker.

Men mitt i all verklighet som inte är min, blott lånad, så hänger jag mig åt min allra mest verklighetsfrånvända sida och sugs in i ”The Magicians” på HBO. Jag har läst första delen, men nu struntar jag i läsandet och bara tittar på serien. Som någon beskrivit den – Harry Potter fast med sex. Fast inte. Mera en Harry Potter utan den hjältemodiga Kristus-gestalt som Harry Potter faktiskt är. ”The Magicians” är skitigare, både närmare och längre ifrån verkligheten, karaktärerna har fler lager och tyngre botten. Jag är mycket förälskad i Harry Potter-böckerna men jag långtittar hellre på ”The Magicians” än på Potter-filmerna.

 

Äntligen får de varandra!

…eller hur ”Skam” och ”Melrose Place” är samma lika. Ska-de-få-varandra——-nej!-det-blev-ett-missförstånd- —-älskar-han-henne-inte?——varför-gör-hon-så?—–JA!-äntligen-de-kysser-varandra-och-är-de-inte-vackra-och-ömma.

Jo. Jag har också hetstittat på ”Skam”. Säsong ett och två klippte jag på ett par veckor. (Jag skulle ju jobba och umgås med mina barn också!). Jag har ju läst alla positiva omdömen. Om trovärdighet. Om autenticitet.

Jovisst. Det finns lysande ögonblick. Särskilt innan Noora blev för mycket flickvänsmaterial och så Sana, förstås. Blickarna. De korta kommentarerna fulla av mening och klarsyn.

Men. Blir det mer höjt till skyarna för att homosexuell kärlek får plats samt en tjej i hijab? Litet känns det som bildbyråbilder med ”en vit, en svart, en gul och en kvinna”.

Jag har dock lärt mig en del nynorska. Hooking. Och dritseck (kanske helt felstavat). Och haft väldigt roligt. Men nytt och fräscht – inte helt säker. Titta på ”Spung” istället (SVT, Öppet arkiv).

Mycket att skriva om

Så blev det grönt tillslut

De närmaste veckorna har jag tänkt att jag ska skriva. Hur det faktiskt blir med den saken, det återstår att se. Men det jag längtar att dela med mig av är tankar kring:

  1. Skam. Ja, ”Skam”, alltså.
  2. ”The Handmaid’s Tale” och andra böcker om instängdhet.
  3. Den tunna linjen mellan verklighet och saga. Om John Ajvide Lindqvist, Mats Strandberg och Margaret Atwood (se punkt 2).
  4. ”Twin Peaks” 25 år senare. Göder drömmarna fortfarande.
  5. Tankar på en proffsblogg om kommunikation.

Trevlig helg allihop!

Guldkorn på Netflix och Viaplay

barney

Fredagsmys, lördagstrivsel och söndagsångest.

På mitt nya jobb är det Melloparty resten av våren, verkar det som. För att smälta in ska jag väl ge spektaklet några försök, det går ju att snabbspola igenom deltävlingarna på SvtPlay allt eftersom. Men annars är jag ju helt hängiven streamingtjänsterna Netflix och Viaplay (två gratismånader från Linas Matkasse). HBO måste jag ju testa också – jag måste väl tillslut ge mig in i GoT-berusningen. Den ligger där och väntar på mig, jag vet att jag kommer att bli ohjälpligt förförd, fast och besatt, så det är inget lätt beslut.

Men fram till dess letar jag godbitarna på Netflix och Viaplay. För helgen kan jag rekommendera:

Spotlight” på Viaplay. Ett välskrivet manus byggd på en berättelse från verkligheten. En film gjord av människor som älskar filmskapande och som kan hantverket. Extremt välspelat, trovärdiga karaktärer spelade av handplockade skådespelare som är valda för sitt yrkeskunnande och inte för sitt utseende eller antalet följare på Twitter. En film som fick mig att komma ihåg att jag förr i tiden oftare blev berörd och engagerad snarare än underhållen och road av letandet och hittandet av Easter Eggs. Fick jag filmen att låta tråkig med mitt pratande om ”trovärdigt” och ”hantverk”? Men nej. Den är spännande och helgjuten, du vill sitta kvar, det går knappt att pausa. Och så är ju Stanley med. Mr Tucci.
Som bonus när du tittar på filmen en gång till (för det vill du göra) kan du djupdyka i analysen kring de stora, lätt fladdriga chinos många män bär i filmen. Hade män sådana byxor i parti och minut för femton år sedan? Jag undrar.

Flaskepost fra P” (”Flaskpost från P”) också på Viaplay. Ja, du som har följt Issadissa vet att jag verkligen gillar Jussi Adler-Olsen som deckarförfattare. Historierna är väl ihopsatta, men främst är det karaktärerna jag högaktar och direkt njuter av. Särskilt när Stefan Sauk läser böckerna och levandegör Assad, Carl och Rosie. Att filmatisera böckerna kan inte vara helt enkelt. Den som gjort den här filmen har skalat bort en hel del, karaktärerna är aviga och hemlighetsfulla men inte fullt så tillskruvade som i böckerna. Och vem vet, det kanske hade blivit alldeles pajigt om Carl hade fått leva ut sitt ganska rasistiska jag och om Rosie fått bli Danmarks Lisbeth Salander. Men Fares Fares som Assad gömmer lager under lager av hemliga liv och dunkla uppdrag. Snyggt hopsatt, Danmark är smukt och det är klart spännande in i det sista!

Gone Girl”. Viaplay. En fantastisk roman av den märkliga Gillian Flynn har blivit en bra film. Snyggt gjord. Väl utförd. Borde dock kunnat bli en makalös film. I Hitchcocks anda exempelvis. Litet moln som drar över en svartvit himmel. Eller varför inte med bildspråk hämtat från Edward Hoppers målningar. Berättelsen handlar om förlorad välfärd, om förlorad förmögenhet, om spelade roller, om stor ensamhet, om manipulation, om den amerikanska drömmens mångbottnade baksidor. Och så har vi Neil Patrick Harris där. Som tur är. Med den tvetydighet som han ofta får in i sina karaktärer.

Ooops. Inget Netflix?! Får bli imorgon. #asoue och #himym. Jag säger bara Neil Patrick Harris igen.

 

Bästa tv-serier och filmer på Netflix

Nej. Jag tänker inte skriva någonting om skitåret 2016. Det återkommer jag till. (Fast för egen del har 2016 varit ett extremt intressant och utvecklande år. Samt jobbigt. Det kanske jag återkommer till.) Så idag blir det några listor över godbitar på Netflix. Olika listor beroende på vilket behov som just för stunden är mest pockande.

Lista 1. När själen måste lyftas eller bäddas in.

  • ”A Christmas Carol” från 80-talet med Stora Brittiska Karaktärsskådespelare, underbara viktorianska London-miljöer, en massa fin och snäll moral. En underbar julsuck! (film)
  • ”Vägg mot vägg”, en liten fransk romantisk bagatell med parisiska takåsar och bonne-rum (film)
  • ”Singing in the Rain” för nostalgin, dansen, dansen, DANSEN och den allmänna lättheten i allt handlag (film)
  • ”Call the Midwife” (”Barnmorskan i East End”, alltså), som en svensk 40-talsfilm med klämmiga flickor och vattenkammade pojkar men så oändligt mycket mer trovärdigt. Ja, ja, JA, jag tror på människors medfödda godhet när jag ser barnmorskorna och nunnorna i Nonnatus House. (serie)
  • ”The Unbreakable Kimmie Schmidt” Hur knasig som helst! Och upplyftande. Märklig. En kvinna räddad från en undergångssekt kommer till nutida New York. Men ingenting av det en skulle kunna tro händer. Bara en massa annat. (serie)
  • ”The Secret Garden”, en sådan där makalös engelsk barnbok som blivit en ljuvlig film. En gammal herrgård, en föräldralös flicka, en sjuk pojke, en sörjande vuxen, en hemlig trädgård, människor som inte får nämnas. Och så godheten, nyfikenheten, viljan att göra bra som överbryggar de svåra känslorna och öppnar upp livet. För alla. (film)
  • ”Välkommen till Marly-Gomont”, ännu en läkande film om misstro som vänds till vänskap och solidaritet. Genom barnafödande och fotboll. Det är franskt så calvadosen stänker. (film)

Lista 2. Ner i själens mörker.

  • ”The Fall”. Så välgjort så det gör ont. Inte en enda karaktär är slarvigt utmejslad. Inte ett ord sagt i onödan. (serie)
  • ”Dag”. Och i själens mörker sitter humorn och har det bra. Så skrocka och sätt i halsen. (serie)
  • ”Luther”, säsong 1 och 2. Och möjligen 3, men undvik säsong 4. (serie)

Lista 3. Stora känslor och överdådiga kostymer.

  • ”Borta med vinden”, klassikern över alla klassiker. Komplett med liten paus med musik. (film)
  • ”Dangerous Beauty”, Venedig, 1500-tal, passion, pest, klass och inkvisition. Samt märklig översättning om du kör svensk text. (film)

Lista 4. För anglofiler.

  • ”Sherlock”. Vänskapen mellan Sherlock och Watson. Den intressanta relationen mellan Sherlock och brorsan Mycroft. Alla sidokaraktärer som bygger ihop illusionen. Sherlock är nästan en ”metahuman”, en supermänniska. Fast bara nästan. Han har John Watson som sin ende vän som ser honom, tolererar honom och uppskattar honom. Är Sherlock kanske ”Marvel möter barnmorskan i East End”? Typ. (serie)
  • ”Hinterland”. Wales är gudomligt vacker och dramatiskt och gör sig fantastiskt bra som back-drop till en välspelad, välförfattad thriller med mörka undertoner. (serie)
  • ”Broadchurch”. En annan dramatisk del av det brittiska landskapet som likaledes harmonierar med en likaledes mörk thriller. Som naturligtvis är välspelad, välgjord och, och…alldeles underbar. Den deppigaste Doctor Who-versionen med mest synt-utseende, David Tennant spelar huvudrollen. (serie)
  • ”Happy Valley”. Ojoj. Vilken serie. Det engelska landskapet är helt underordnat de finfina karaktärerna – den kvinnliga polisen och hennes syster står i centrum. Svårt att säga så mycket mer än att SE DEN! (serie)
  • ”The Fall” (igen)

Lista 5. Hoppa över.

  • ”Taken 3”. Jag har inte ens sett den. (film)
  • ”Luther”, säsong 4. Vem bryr sig om Luther – han är bara intressant i förhållande till psykopaten Alice Morgan.

ruth-wilson

Att vara en Leonard Cohen-kvinna

cohen

Marianne, enligt källor. The Marianne.

Jahapp. Så dog även Leonard Cohen detta märkliga upp-och-ner-år 2016. (Jag kommer att skriva mycket om Donald Trump och allt kring det, men just idag behövde jag lägga mig på ytan.)

En sak är klar: Leonard Cohen var en av de gubbar som i mina och mina närmastes unga år satte ”den mystiska och fascinerande, ja, GÅTFULLA Kvinnan” på kartan.

Alltid med långt hår.
Alltid med sotade ögon.
Alltid med impulsivt beteende.
Alltid boende på något udda sätt eller udda ställe. Båt. Gammalt hus i Grekland. Någon miljonärs uthyrda hus. Rivningskåk.
Alltid med levande ljus.
Alltid med det implicita löftet att aldrig stanna, att aldrig kunna fångas.
Alltid med passionerade kärlekshistorier från avlägsna platser på jorden: kamelskötare i Mongoliet eller schaman i Sibirien.

Vi växte upp med henne bredvid oss. Ibland tog hon tillfälligt boning i någon medial person – Suzanne Brögger låg bra till. Marianne Ahrne med sina drömska, sotade ögon, stora lockar och avlägsna passioner likaså.

Å, vad vi ville vara mystiska, fascinerande, gåtfulla.

Men. Vi var fjorton. Extremt verkliga. Kanske någons våta dröm bara för att vi hade bröst, men definitivt ingens illusion, ingens längtan.

Så, kära Leonard Cohen som är i himmelen, ha det så bra däruppe med änglarna. De passar bättre i skyn än i tonåriga tjejers komplexfyllda värld. Sjung för dem och låt oss andra vara människor.

(Och därmed tänker jag bara lyssna på ”First we take Manhattan” idag.)

En stilla stund i samtiden

fil-2016-10-07-20-15-48

Mediterar?

Det är i populärkulturen samtiden kan avläsas med störst precision. Fortsätter jag att hävda. Så när jag började titta på ”Billions” blev jag inte besviken. I de två första avsnitten förekommer två fenomen som känns intressanta att ta upp:

1. De båda huvudkombattanterna, två riktiga alfa-hannar använder båda två mindfulness/meditation. Dessutom gör de det via appar i sina smartphones. På kontoret. Läs det sista igen – de sitter där och gör det, på kontoret.

2.  BDSM-sex används inom ett jämställt, trevligt äktenskap där båda har viktiga jobb. Ingenting av det vanliga ”stackars-man-som-gick-på-internatskola-enda-möjligheten-att-inte-gå-sönder-och-att-fortsätta-vara-framgångsrik-är-att-gå-till-dominatrixen-varannan-vecka”.

Det var veckans spaning det. Fortsätt gärna diskutera på familjemiddagen imorgon eller parmiddagen ikväll.

fil-2016-10-07-20-15-28

Mindfulness

Jag kommer inte att vara den sista

Jag har precis trotsat högsommaren och sett de åtta avsnitten av ”Stranger Things” på Netflix. Jag lovar att ni kommer att höra mer om den serien. Den släpptes 15 juli och har redan etiketterats som en kultserie. Vilket jag såg i en artikel i Variety som jag fick fram när jag googlade på serien. Och då måste ju det vara sant. Det var Aktivistvalkyrian som sett några minuter på första delen och frågade om jag också ville se. Sen var jag fast, totalt fast bara efter några scener.

Det är en mash-up gjord av människor som älskar populärkultur. Av människor som har sett och älskat ”Alien” och ”Aliens” (vi struntar i 3:an och 4:an), som har sett och älskat ”E.T.”, som förhåller sig till 80-talet som det årtionde då mycket började växa, då förändringar påbörjades. Som förhåller sig till amerikanska hålor i mellanvästern som om det är där AMERIKA finns. Som återberättar den eviga sagan om hierarkierna i high school, om nördarna, om fotbollskillarna, om cheerleader-tjejerna och om hur viktigt det är att agera inom den roll du tilldelats. Den roll du fått baserat på ditt utseende, din fallenhet för sport eller naturvetenskap, hur anpassade dina föräldrar är.

Utan ”Alien”, ingen ”Stranger Things”. Ingen ”E.T.”, ingen ”Stranger Things”. Utan 80-talsfilmerna, ingen ”Stranger Things”. Det är referenser (”easter eggs”) hela tiden. Som ju är enormt roliga att försöka hitta först – bara det är ju som ett sällskapsspel i sig. Referenserna finns i allt – vad karaktärerna gör, vad de har på sig, vad de säger, vilka skådespelare som valts och så naturligtvis – hela historien i sig.

Men även om en nu inte uppskattar sällskapsspelet ”Hitta Easter Eggs” så är ”Stranger Things” en njutbar serie som förhöjer livskänslan. Dra för gardinerna (om solen nu fortfarande skiner), fixa litet godis eller snacks, sätt dig på något mjukt ställe, sätt mobilen på ljudlöst.