Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: programmering (sida 1 av 1)

Programmering för alla, del 4

Som jag har sagt tidigare, så handlar programmering väldigt mycket om problemlösning. Och dessutom den typ av problemlösning vi ägnar oss åt dagligen. Nu har jag lärt mig något som heter pseudokod, som helt enkelt handlar om att man beskriver ett program med vanlig text. Man beskriver med vanligt språk det som sedan ska översättas till programmeringsspråk. Det viktiga här att man har tagit ett problem och kör det igenom en första process, så att säga. Man spjälkar upp problemet och beskriver det i en ordning som passar maskinernas sätt att tänka. Det intressanta är att processen kan bli riktigt rolig.

Tänk själv på nätdejting. Något jag inte ägnar mig åt eftersom min självkänsla är så bräcklig. Om någon skulle komma med en kommentar av typen ”du är pikant ful” eller ”du har i alla fall hyfsad bh-storlek” så skulle jag försvinna ner i ett svart hål för att inte komma upp förrän det är dags att slutgiltigt bli nergrävd.

Men jag förstår principen. Man svajpar hit eller dit från ett urval som sajten har vaskat fram åt en beroende på de kriterier man själv satt och beroende på kriterierna som de andra satt. Men sen? När det är dags att ta kontakt på riktigt, skriva och kanske ses. Då tror jag att processen kan skrivas så här:

Jag börjar med ett urval på 10 stycken.

  • Jag skickar samma text till allihop. Litet om mig själv och några frågor till personen.
  •  OM jag får en dick pic eller motsvarande tillbaka avslutas relationen omedelbart.
  • ANNARS OM personen bara pratar om sig själv och inte skickar tillbaka någon intressant fråga får personen en sista chans när jag skickar en slags kuggfråga.
  • ANNARS kan vi fortsätta skriva.

Med det antal som nu är kvar går jag in i nästa kodblock.

  • Jag föreslår att ses på ett trevligt men litet opersonligt fik under dagtid.
  • OM personen skriver ”nej, jag vill inte” avslutas relationen omedelbart.
  • ANNARS OM personen skriver ”jag vill ju ligga” så skickar jag tillbaka en fråga om hur processen fram dit ska se ut. Och OM (nu är vi inne i ett kodblock inom kodblocket) personen har ett kreativt förslag på det så kan vi fortsätta ha kontakt. ANNARS avslutas relationen omedelbart.
  • ANNARS ses vi.

OK. Så har du nätdejtat kan du programmera. Så det så.

 

 

Programmering för alla, del 3

”Tyvärr, det går inte.”

”Det går inte att göra så.”

”Hemskt ledsen. Men systemet tillåter inte det.”

och i värsta fall:

”Lilla gumman/jävla käring, det här förstår du dig inte på.”

Fast det sista har jag aldrig hört utsagt, bara känt att det var den exakta andemeningen av vad som sades hövligt och mycket, mycket nedlåtande.

Och nu när jag börjat få struktur, termer, ett språk och en förståelse för det grundläggande när det gäller hur program är uppbyggda, hur en dator funkar, vad databaser är och hur de hanteras, då börjar jag inse att det som sagts mig och många andra egentligen betyder:

”Sluta fråga. Vi kan inte göra mer än så här.”

För att kunskapen inte finns. Eller pengarna. Eller orken. Eller fantasin. Eller för att det system som är upphandlat är dåligt eller avtalet som slutits med någon leverantör är skämmigt och ingen vill visa hur illa det ser ut.

Så. Då är det så mycket lättare att säga att det inte går. Och så kan man slänga sig med litet termer, några byte hit och någon server dit och kanske en databas och API och ett ärendehanteringssystem och prioriteringar som inte rås på och tabeller och queries och gränssnitt och whatever.

Men sällan finns det i IT-sammanhang något som heter ”Nej, det går inte.”

Utan det är någons prestige som är hotad. Någons okunskap som kanske blir blottad.

Just därför ska vi som står på användarens sida, vi kommunikatörer, lära oss om programmering, system och databaser, så att vi nästa gång inte tystnar när någon för att slippa oss, försöker klappa oss på huvudet och säga ”Nej, det går inte, förstår du.”

Programmering för alla. Del 2.

Att jag äntligen kunde få tid och ro att hämningslöst dyka ner in i programmeringens värld beror på att jag är emellan jobb. Vi benämner det så. Det känns mer hoppfullt.

I och med att jag har kunnat koncentrera mig på lärandet, ibland avbrutet av någon intervju eller något test på nätet, så har jag fått inträde till en värld som jag trott varit stängd för mig. Men, det var ju bara ett tunt förhänge jag skulle skjuta åt sidan och sedan var jag inne i världen. Nu vill jag ge vidare det jag fått och kommer att fortsätta skaffa mig. För det finns där, så nära, så tillgängligt när jag väl fått de första vägvisarna.

Jag började med en AMNI-kurs på Folkuniversitetet, en fyra veckors kurs med undervisning varje dag. I snabb takt gick vi igenom HTML, Javascript, C# och databaser. Övningar i olika editors hela tiden. Självklart är jag ingen programmerare efter de här fyra veckorna, men jag har koll. Jag vet skillnader och likheter. Jag har fått strukturer och relationer.

Nu går jag på Programmering 1 på Komvux. NTI-skolan. Distans. Grunderna i C#. Inga lärarledda lektioner. Allt utgår från en vältänkt kursplan och bra läromedel. Och ”sharing is caring” – om det redan finns bra lektioner på nätet, då är det väl lika bra att använda dem, eller hur? Så Bob Tabor är min lärare med mängder av bra lektioner. Och Code.org där jag verkligen förstått programmeringens idé. Utan att skriva en rad kod. För kodskrivandet är faktiskt inte själva kärnan. Det är, som jag skrev i förra inlägget, problemlösningsförmågan och logiken. Metoden. Men kodskrivandet i sig är också viktigt. Det förtjänar ett antal inlägg i sig.

Jag tänker fortsätta att hävda att alla kan (och bör) lära sig programmering.

  1. Det är roligt. Det är direkt buskul. Om dina fritidsaktiviteter inkluderar Sudoku och korsord – utöka med programmering.
  2. Om fler lär sig programmering blir vi mer klarsynta beställare och mer krävande och självsäkra användare och det gör att de system vi umgås med blir bättre och hjälper oss istället för att skapa stress och känsla av maktlöshet.
  3. Vi får en bättre diskussion kring IT i samhället om vi är allt fler som förstår istället för att många är osäkra och rädda.

Så.

  • Komvux. Programmering 1 och 2. Gratis.
  • Om du är mellan jobb så kan du googla på AMNI-kurser, du kan också kolla upp om du har någon omställningshjälp att få genom kollektivavtalet, om du kan få någon kurs betald.
  • Om du har jobb och sysslar med kommunikation eller jobbar nära system men inte är utbildad inom IT – be om kompetensutveckling, att få en kurs betald.
  • Code.org.
  • Bob Tabors lektioner på Youtube, Channel9 eller på hans egen hemsida. Hans sätt att lära ut passade mig alldeles perfekt och eftersom han säger i något klipp att han lärt mer än en miljon människor att programmera, så tro jag att hans sätt passar många fler än mig.  (De samlade lektionerna för C# finns på Youtube, tryck här för att hitta dem.)

Programmering för alla. Del 1

När jag kom ut i arbetslivet som nationalekonom var programmerare manliga personer som satt nära Gud. De pratade nästan direkt med maskinerna. De kodade i Fortran och APL. Ju kortare koden var desta snajsigare var programmeraren. Att ingen annan kunde läsa koden var bara bra. Då fick programmeraren guldstjärnor i IT-himlen.

Inte konstigt att jag hyst en viss rädsla och förundran inför IT-människor sedan dess.

Med åren har jag bytt professionell sfär och brukar numera titulera mig kommunikatör, fortfarande samhällsintresserad. Ju mer digitala vi har (tvingats?) blivit, vi kommunikatörer, desto mer har vi kommit att behöva prata med IT-människor. Numera jobbar vi på hemsidor och på intranät. Våra texter, bilder och filmer ska samsas med inloggade system och webbapplikationer. Vårt huvudansvar är (ofta) att användaren ska förstå något, hitta svar på något, bli medlem/köpa något – ja, reagera och konvertera.

Vi kommunikatörer och IT-människorna borde ju vara bästa kompisar. Vi borde förstå varandra som om vi vore i ett lyckligt äktenskap. Men så är det inte alltid. Och det är en av anledningarna till att jag börjat lära mig programmering. Jag vill kunna ha meningsfulla och konstruktiva samarbeten som präglas av ömsesidig respekt. Både med interna IT-avdelningar, med digitala leverantörer och i branschnätverk.

Och nu kan jag säga:

  1. programmering nu för tiden är inte svårt. Var och en som kan följa en stickbeskrivning eller ett recept kan lära sig om programmering.
  2. att lära sig om programmering handlar om två saker; problemlösning och språk
  3. problemlösning håller de flesta på med. Antingen i sitt yrkesliv, sitt hemmaliv eller i sin hobby. Det handlar om använda en metod (vilket vi ofta gör utan att tänka på det); att dela upp problemet i hanterbara bitar som man löser en i taget och i en ordning som är logisk. Kommunikatörer gör det ofta genom projektledning eller genom att få/ta en uppgift av typen ”marknadsför produkten/tjänsten X” eller ”få våra kunder/medlemmar att börja använda det här systemet/betalningssättet”. Och som sagt, de flesta av oss jobbar dagligen med problemlösning – stopp i avloppet, laga mat av resterna i kylen, göra familjeschemat för veckan, få igång skrivaren, snygga upp teakbordet.
  4. språk. Som med andra språk och överhuvudtaget metoder gäller det att lära känna sina verktyg. Med språk så handlar det om grammatik. Och vi lär oss på olika sätt. Jag lär mig bäst genom att använda språket – läsa, läsa, läsa, höra. Andra gillar den mer teoretiska vägen. Men vi kan alla något annat språk, vi har lärt oss det på något sätt. Och på samma sätt är det med programmeringsspråken. Det handlar om syntax, om vilka beståndsdelar språket består av och hur de används och sätts ihop.
  5. det finns inget hokus-pokus med programmering. Du behöver inte gå igenom någon initiationsrit för att förstå, det går med några timmar framför datorn (Bob Tabor som syns på bilden härovan är en begåvad pedagog som gör programmering till något lustfyllt och möjligt för de flesta). Jag själv trodde länge att jag saknade programmeringsmöjligheten i hjärnan, så som jag länge trodde att jag saknade franska-möjligheten. Men det handlade om självbedrägeri. I båda fallen.
  6. att gilla eller i alla fall respektera logik är bra. Att vara relativist kan vara bra i antropologiska sammanhang men lägg den benägenheten åt sidan när du vill prata med en dator. Den är värre än en nyexad jurist – antingen är det si eller så är det så. Det finns inga gråskalor, inget utrymme för diskussion. Gå med på det och umgänget med datorerna blir lättare. Och logik här handlar mest om; väljs ”a” så händer ”b”, väljs ”c” så händer ”d”.

Nästa gång jag bloggar om programmering blir det kanske kortare. Jag tänker ge källor där du kan börja för att utan smärta ge dig in i programmeringens värld. Så att du lättare kan prata med IT-människorna.

Verifierad av MonsterInsights