Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: resor (sida 2 av 3)

Ibland är det enda rätta att ge upp #blogg100 dag 63

…..”but it is not this day” som Aragorn säger i sitt berömda tal framför porten till Mordor. Så jag fortsätter blogga, om än långsamt, om än haltande. Och idag är det torsdag, vilket gör att det blir ett kort. ThrowBackThursday, tbt.

PICT0715

Florens. Antar att det är sig likt.

Mitt livs första charterresa. Två veckor till Rimini 1971 med min mamma och tvillingsyster. Helpension. Kommer fortfarande ihåg lukten av panerad zucchini och timjan. Dagsutflykter till Florens, Venedig och San Marino. Mamma hittade en gymnasiekompis på strandpromenaden i Rimini. Vi umgicks med henne och hennes 3-åriga dotter en del. Vi var på grisfest. Vi badade i havet. Jag var magsjuk en hel dag. Jag och Karin hade med oss alldeles för få böcker, så jag läste en och samma Lotta-bok tre gånger.

Rädd att flyga #blogg100 dag 47

lilla stjärna

Jag flög hem från Paris i söndags. Under vissa perioder av mitt liv har jag verkligen hatat att flyga. Så jag har undvikit att göra det. Det är ju ingenting som handikappar en människa, att undvika flygresor, alltså. Även om det känns så i den ängsliga medelklassen. Man bör resa så långt bort att man måste flyga. Så enkelt är det. För att behålla sin position.

Nåja. Nu reste jag. Flög. Och kände av min gamla flygoro. Eftersom jag åkte reguljärt kunde jag inte bara beställa in ”Stora semestermenyn” som jag har förstått att Fritidsresor har på sina flygningar: en rejäl aperitif av den spritstinna sorten, öl-eller-vin och så en ordentlig avec på det. Litet mat är visst också inkluderat. Jag tog det litet försiktigare och begravde mig i ”Lilla stjärna” av John Ajvide Lindqvist.

De dryga två timmarna i kabinen bekom mig inte. Jag var i Sverige, med Theres och Teresa. I utanförskap och gemenskap. John Ajvide Lindqvist är en makalös gestaltare av barn och tonåringar i känslomässigt utanförskap. Jag tycker att det är ett genidrag att lägga till den orealistiska, magiska dimensionen. För den som är fast i känslan av cementerat utanförskap finns bara ritualerna, magin, det rättmätiga våldet som tänkta utvägar. Eller den gudomliga interventionen.

Nu är det dymmelonsdag och jag känner en konstig förkylning vandra runt i utkanterna. Som ett rovdjur som väntar på en svaghetstecken. Bäst att lägga sig och vila, alltså. Jag har skrivit om känslan av utanförskap förut men inte något just om flygrädsla.

 

 

Gotland, jakten på stranden och några deckare

DSC_0895

Kunde platsa i vilken broschyr som helst. Om Gotland, mindfulness eller demens.

Jag var på Gotland för första gången i hela mitt långa liv i somras. Jojo, det var ju vackert. Och javisst fanns där raukar, men inte så många. Saffranspannkakan var riktigt, riktigt smarrig och sylten till – mums! MEN

Visby var det närmaste Benidorm jag varit i på många år. Trångt, turistigt, lättklädda människor på jakt efter ragg, doft av frityrolja.

Det var riktigt svårt att hitta bra badställen. Jag trodde att det var som i Stockholms skärgård där man kan hoppa i från vilken klippa som helst men med den skillnaden att här skulle det vara STRÄNDER. Men jag fick tillochmed blåmärken under hålfoten, så litet ville Gotland att jag skulle bada där.

Och stockholmare överallt. Med designhus och dyra bilar eller med shabby chic-charmiga hus och skrotbilar. Gärna med stråhatt och utanpåskjorta.

När jag kom hem ville jag ge mig ut i det gotländska landskapet igen. Så jag började läsa deckare som utspelar sig där. Jag läste Den farliga leken” av Mari Jungstedt till att börja med och det var ju inte så mycket att hänga i julgranen. Det karga Fårö var kargt. Modevärlden är kall och hemsk och kan få unga flickor att dö. Kort sagt, Mari Jungstedt fick bara en chans. 

Men så hittade jag Anna Jansson. ”Först när givaren är död” och ”Pojke försvunnen” läste jag först. Jag blev glad över alla bifigurer som var så fint tecknade och som levde alldeles egna liv. Efter det tog jag mig an ”Främmande fågel” och ”När skönheten kom till Bro” och då var polisen Maria Wern alldeles för närvarande. För hur kul är hon?

Gotland – Stockholms skärgård  0 – 1 

Mari Jungstedt – Anna Jansson  0 – 1

 

Det här med Finland – nära och långt borta

finland

Vacker solnedgång, granar och vatten.

Jag har varit i Monika Fagerholm-land. Typ. I finska skärgården utanför Helsingfors. Nu tror jag att hennes böcker utspelar sig på västra sidan av Helsingfors-skärgården och jag var på östra. Men jag föreställer mig att omgivningarna påminner om varandra.

För. Hela upplägget var ju påtagligt likt Sverige. Björkar, granar, tallar, lingonris, blåbärsris och vattenspeglar. Blå himmel, färgstarka septemberlöv och vita moln. Grusvägar som vindlar in i skogen. Som ”hemma”, var nu det är.

Men. Så skulle vi handla mat. Och då insåg jag att vi lika gärna hade kunnat vara i Istanbul eller Ulan Bator. Jag fattade ingenting. Varumärkena var helt okända och språket gav inte en enda ledtråd. I de flesta europeiska länder har jag ledsyn, jag kan gissa mig till innehåll genom litet kunskaper i spanska, franska, tyska och engelska. Men finska – inga ledtrådar! Jag fick gå på utseende. Vilket också visade sig svårt eftersom varumärkena var helt nya. Och förpackningsdesignestetiken kändes annorlunda.

Vilken tur att jag tillslut hamnade framför godishyllan. Fazer, Haribo och Malaco. Tutti Frutti, Gott & Blandat, Piratos. Hemma!

Jag återkommer till Finland eftersom jag sedan läste en roman av Kjell Westö som heter ”Lang”. Den fanns i bostadsrättsföreningens gemensamma bibliotek och verkade som menad för mig när jag kom från Finlandsfärjan med en kasse full med godis, en Mumin-mugg och en Marimekko-mugg.

En finfin sallad #blogg100

Dag 86 och inlägg 88

En gång för länge länge sedan var jag i New York. Det var innan…….allt. Då åt jag en otroligt god grönsaksförrätt på den då ganska nyöppnade restaurangen Lucky Strike. Restaurangen finns kvar och verkar servera trivsam mat, men just denna fänkålssallad kunde jag inte hitta på menyn. Här kommer den.

Ansa en fänkål så den inte har några träiga eller bruna delar kvar.

Skiva fänkålen tunt, tunt.

Sprid ut de tunna skivorna på tallrikar.

Hyvla tunna flak parmesan och lägg över fänkålen.

Stänk en god vinägrett över. Bara stänk.

Ät.

 

Om fyra år blir det total solförmörkelse #blogg100

Bilder från Shoshone Lodge & Guest Ranch, Cody
Den här bilden på Shoshone Lodge & Guest Ranch används med tillstånd av TripAdvisor

Dag 15.

2017, mer bestämt den 21:a augusti kommer det att bli total solförmörkelse som kan ses i USA. Eller i alla fall på en del väl valda ställen i USA.

Det här har jag fått lära mig via en sajt jag hamnade på efter ett tips. På nätet, såklart. Sajten är ganska ful men full av intressanta fakta. Det finns kartor som visar hur smalt bandet är där man ska befinna sig för att uppleva den totala förmörkelsen. Jag förväntar mig inget mindre än något liknande den fasa som sprider sig i ”Solens tempel” (när Tintin är i Latinamerika, oklart vilket land) när solen försvinner.

Kanske är det dags att börja spara pengar, att boka rum på Shoshone Lodge utanför Yellowstone National Park för att bila genom parken den där måndagen i augusti om fyra och ett halvt år för att framåt eftermiddagen se till att vara i det område där det blir mörkt.

Via sajten hittade jag en karta som är kopplad till Google Maps så att det går att närstudera det område man planerar att befinna sig i. Just där jag hade tänkt mig att vara är det mest berg och en del skog. Inte så mycket byggnader. Bäst att äta en rejäl frukost på Shoshone Lodge, helt enkelt. Vilket verkar lätt gjort, om man kollar in deras meny.

Verifierad av MonsterInsights