Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: riter (sida 1 av 1)

Äntligen är midsommar över!

Jordgubbar som utger sig vara från Finnerödja, frostflingor med 37% socker och laktosfri mellanmjölk – smarrigt!

Dagarna efter de stora helgerna är de bästa, tycker jag. Då äntligen tillåter jag mig att slappna av och jag inser att jag har få måsten. Idag som är midsommardagen är dessutom en välsignat gråmulen och halvregnig dag. Helt enkelt som gjord för att vara inomhus, läsa, sova, fika, äta gårdagens sill och steka gårdagens potatis, titta på flugsnapparna och kanske spela litet spel.

Jag är inte hopskruvad för stora fester med i förväg uppgjorda ritualer. Men jag såg på sociala medier igår att det är många som ser ut som om de är födda till att begå midsommar enligt checklista 1.0. Jag är litet avundsjuk, jag skulle vilja vara född in i en familj med fasta traditioner med djupt och innerligt känt innehåll, där antingen alla hjälps åt att laga maten och fixa och organisera eller där det finns en kokfru eller bra cateringfirma som fixar. Jag ser alltså två problem som jag själv har här:

  • jag stressar upp mig för att det ska anordnas och bli rätt, jag vill ju tradera traditionerna vidare till mina barn. Köpt sill är B. Mamma Scan är lika med barnmisshandel, i alla fall när det gäller jul, påsk och midsommar.
  • jag känner tomheten i traditioner som jag inte känner innehållet i

Alltså, med rejält med snaps kan jag nog känna mig uppfylld av vilken tradition som helst. Ge mig Midvinterblot, Små grodorna kring stång eller gran, jubiléer med sånghäften – jag är på. Men är jag närvarande och nykter vill jag ha riktiga samtal, uppriktig mänsklig gemenskap och meningsfulla traditioner.

Mitt enda bidrag till midsommarhetsen i sociala medier var bilden här ovan. Den visar den lätta lunch som lämnade oss allmänt sockerhöga efter att ha åkt båt genom den vackraste skärgårdsdagen och premiärhandlat på närmaste ICA på fastlandet. Husen var röda, himlen klarblå med vita molnpuffar, svenska flaggan vajade på ett otal tomter, björkarna och ängarna var klargröna, gässens ungar var duniga och förtjusande. (Och härmed fyller jag på romantiseringen av skärgården. Om du läst ”Människohamn” så förstår du vad jag avser.)

Men, utan helghetsen ingen dagen-efter-avslappning. Så jag är ytterst glad, trots allt, att midsommar existerar. Ikväll går jag ut i den magiska kvällen, luktar på nattviolerna och inhämtar inspiration till mina kommande inlägg som ska handla om magi och overkligheten som ligger snubblande nära hela tiden.

Nyårsafton är lika bra att sova sig igenom

Under mitt 55-åriga liv kan jag räkna mig till en handfull roliga nyårsaftnar. En handfull. De flesta nyårsaftnar har varit småtråkiga, obekväma och ibland tillochmed hemska.

En av de roliga inbegrep en trasig Sony Walkman (a.k.a. ”freestyle”), en oskottad Hornsgatan, Lido (salig klubb i åminnelse) och en dansant pojke från Järna. Vi pratar många decennier sedan.

En annan som hamnar bland de positiva minnena utspelades också på Hornsgatan, där gick skorna sönder men det berodde inte på sällskapet eftersom det inte dansade. Avsevärt närmare i tiden.

Men annars. OK. Litet mysigheter med kompisar (något årshoroskop är bra som konversationsstartare), rejäla mysigheter med barnen (men det är väl det fredagarna är till för, eller hur?). Men mest ångest. För att det finns en bild på näthinnan om hur det borde vara och som jag aldrig varit i närheten av. Det ska liksom glittra och bubbla om allt – maten, håret, drycken, kläderna, kavaljererna. Det ska helt enkelt vara som i en film med Fred Astaire och Ginger Rogers, typ ”Top Hat”. Kavaljerer med frack och blanka skor som aldrig tappar precisionen, vare sig i konversationen eller dansen och damer som med samma koncentration sätter fötterna rätt och håller sminket och lockarna på plats. Och människorna bakom kameran använder ett tillåtande utsmetningsfilter så att alla scener blir drömska.

Jag skulle kunna göra det här till ett enda personligt misslyckande. Och fortsätta slå på mig själv och säga till mig att ”Skärp dig och låt dig inte påverkas av medias stereotyper”. Jag är hyfsat bra på att skämmas och just det borde jag lära mig av med, men i det här fallet tänker jag ”F-ck  u, media”, jag tänker inte gå med på att det är min egen inställning som gör mig illa.

Jag ser på Facebook och Instagram att folk jobbar ganska hårt på att få det att likna damtidningarnas/mattidningarnas/inredningstidningarnas/livstilsbloggarnaa schablon av nyårsaftonsfirande. Det är smokingar och långklänningar, glas med bubbel, humrar och löjrom, köttbitar av filétyp och avancerade efterrätter. Det glittrar eftersom filter används. Och stearinljusen ger mjukt skimmer och tillåtande stämning.

Men. Vad hände sedan? Vem blev fullare än accepterat? Vem tafsade på vem? Grät någon tyst på toaletten? Hur många barn grimaserade inombords över sina småfulla eller dretfulla föräldrar? Eller lyckades uppskjutandet av fyrverkerier för många hundralappar eller (fy och usch!) tusenlappar få stopp på alla känslor för det lät så överjävligt? Fast allt såg så bra ut. Kläderna. Maten. Bubblet. Fyrverkerierna.

Vad gjorde jag själv på nyårsafton 2016? Åt en schysst middag med Pojken efter vilken vi bäddade ner oss i soffan och såg Episod 5 av Star Wars. Till minne av Carrie Fischer. Vi var litet oroliga att lånekatten skulle bli upprörd av smällarna från fyrverkerierna, men han klippte bara litet med öronen.

Nästa år? Kanske dags att fråga mig vad jag vill. Inte vad media vill. Och 2016 års firande var helt i rätt stil. Jag får låta mig inspireras av den.

 

 

Verifierad av MonsterInsights