Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: samtiden (sida 1 av 27)

Vår fåniga samtid

Någon som trodde att ”shabby chic” och bohemisk inredningsstil skulle få leva för alltid? Nejnej. Nu är det en trend som möjligen är intressant i Värmland och i vissa delar av Norrland.

Jag vill inte hänga ut er som tyckte att det här var (och är?) en förtjusande stil som ni egentligen alltid bekänt er till utan jag vill bara resonera litet kring moden kring möbler, hus och inredning. Tanken började bubbla i huvudet när jag i kön till skärgårdsbåten började samtala med en kvinna i min ålder som det visade sig att jag budat emot för sju år sedan om en sommarstuga. Hon berättade om hur de gjort om och redan innan hon öppnade munnen tänkte jag: mängder med trädäck, öppet till nock, slå ut väggarna, stora glasskjutdörrar. Javisst, jag hade rätt på alla punkter.

Inte för att jag är synsk på något vis utan för att det är så folk med hyfsat med pengar gör nu på 10-talet när de har köpt ett ställe i skärgården. Alla gör likadant. Så är det bara.

Och då började jag fundera på hur moden kommer att åldras? Avlutade möbler – kommer ni ihåg 70- och 80-talets hajp? Möbler inköpta på auktion eller hittade hos äldre släktingar skulle lutas av, berövas på all individualitet och proveniens. Och back-lashen som sedan kom – allt hån från kännare som grät krokodiltårar över den skatt i form av allmogemålningar som gått förlorad.

Hur många lever fortfarande med badrum från sena 80-talet och tidiga 90-talet? I aprikos eller lätt turkos, med struktur i kaklet, med bård, såklart, med bubbelbadkar. Någon som inom närmaste tiden kommer att minnas sådana med en positiv känsla av nostalgi. Nja, snarare med lätt skam, eller hur?

Jag har rantat på om köksrenoveringar förut. Och ja, jag tycker att det är ungefär det töntigaste en kan ägna sig åt. Det tär på jordens resurser, sätter familjelivet på outhärdliga prov, skapar UMS (utmattningssyndrom) och håller folk borta från riktigt skapande och reell personlig utveckling.

Samtidigt vet jag av erfarenhet att genuint god arkitektur är en viktig ingrediens i ett gott liv och i ett gott samhälle. Så jag är inne och tassar på minerat område här. Fast vad jag egentligen skulle vilja diskutera är hållbarhet, arkitektur och konsumismen. Men just nu får det här räcka som inlägg för idag. Jag hoppas jag skapat litet oro, några frågor, några invändningar. Och att du, som är som jag, nöjt tittar dig omkring och tänker: vad skön sängen är och soffan med! Med betoning på skön som i bekväm och hållbar, inte som i snygg att se på.

Don Quijote och KPI:erna

Förutom att jag är ute efter den perfekta teorin för kommunikation så är jag också ute på en skattjakt där jag hoppas hitta några få ultimata KPI:er som gör att alla kommunikationsinsatser blir jämförbara.

Ja, just det. Jag känner mig som Don Quijote eller Blues Brothers – ”on a mission from God” där jag allt som oftast mest möter väderkvarnar. Men ibland kommer det hjälp, som när en av mina bästa inspiratörer skriver om Erik Modigs bok ”Bang for the Buck” i ett forum på Facebook och jag inser att det finns någon som försöker ge sig på marknadsföringens utmaningar i nutiden. Utan att förenkla och utan att vika för svårigheterna.

Vad jag sitter med just nu är annars ett gigantiskt sammanställningsarbete där jag försöker hitta gemensamma nämnare för att utvärdera vitt skilda insatser. Det blir ju inte lättare av att olika leverantörer av samma typ av tjänst förser mig som beställare med olika sätt att redovisa resultat.

Vad jag tittar på är exempelvis annonser i mobilversionen av stora mediasajter jämfört med content marketing-kampanjer jämfört med mässdeltagande jämfört med vanliga annonser i facktidningar jämfört med Google Adwords jämfört med influencer marketing jämfört med postal DM jämfört med digitala nyhetsbrev. Allt i syfte att beställa rätt insatser i framtiden. Ja, ni fattar, får jag ihop det här kommer jag att få Nobelpris.

Vad jag kommit fram till hittills är:

  • varumärkeskännedom och affärs- eller verksamhetsmål bör gå att mäta mot och de målen är ju överordnade allt annat men de går inte alltid att mäta enstaka insatser mot
  • fördelningen mellan varumärkesbyggande kommunikation och konverterande kommunikation kommer nog inte att kunna lösas ”vetenskapligt” inom närmaste tiden heller
  • vi som beställare måste bli bättre på att kräva bättre avrapporteringar och mer standardiserade mått från våra leverantörer
  • att använda sig av för många KPI:er leder ingenstans, det skapar bara förvirring
  • vi behöver vissa mått för att utvärdera och vissa mått för att planera framtida kommunikation. Det vore fantastiskt om en del av de här kunde vara desamma, eller hur?
  • gammelmediabyråernas ”räckvidd” och digitalbyråernas ”visningar” och ”impressions” – hur gifter vi ihop de här? Som beställare vill vi ju kunna prognosticera hyfsat, eller hur?
  • och koefficienten för bra kommunikation, det vill säga det kreativa utförandet som faktiskt göra att människor ser det vi vill att de ska se, tycka det vi vill att de ska tycka, göra det vi vill att de ska göra – den koefficienten är ju som den heliga Graal, den kanske finns. Eller inte. Men jakten måste fortsätta.

Ja. Det jag kommit fram till är flera frågor än svar. Men jag sitter med mina sammanställningar där jag är nere på KPI:er som ”kostnad per läsare”, ”kostnad per besökare på vår hemsida”, ”tid lagd på att läsa” och hoppas att jag kan ställa dem bredvid ”kontaktkostnad” och få fram ett vettigt beslutsunderlag inför framtida insatser. Men då måste jag ju också ha fått fram den där koefficienten för ”kreativ höjd” samt koefficienterna för varumärkesbyggande respektive konverterande insatser (många insatser är ju både ock).

Och om någon kommunikatör nu tänkte att det här gäller inte mig eftersom jag inte jobbar i en kommersiell verksamhet, så vill jag påstå att då tänker den snett. För kommunikationen har alltid ett mål och på något sätt går det alltid att försöka mäta. Men att ge upp från början eller att försöka svära sig fri från att bli mätt, det funkar inte nu.

Samtidigt vet jag att den dagen jag kan säga ”Heureka, jag har hittat Modellen och de ultimata KPI:erna” så har allting förändrats för sådan är vår tillvaro nu – i ständig förändring.

 

 

Kris och panik för kommunikatörerna i samtiden

I förra veckan var det kris och panik i den välbeställda förorten utanför Stockholm där jag bor. Det uppstod en stor vattenläcka i de centrala delarna av orten. Jag fick reda på det via Facebook, någon hade delat en nyhet om det och människor började spekulera om utifall vi skulle bli utan vatten. Men så verkade det inte behöva bli. Och eftersom jag bor en bra bit från den här centrala delen med ett annat vattentorn som försörjer närområdet så tänkte jag inte så mycket mer på det.

MEN. Ett par dagar senare såg jag något som nån i grannskapet delat – en rekommendation från vår kommun om att vi alla skulle koka vattnet. Från och med gårdagen!!! Kris och panik och vad hade jag utsatt mina barn för i över ett dygn – kommer de att dö i någon hemsk parasitsjukdom under vådliga plågor?! För det stod i kommunens texter att vi skulle koka allt vatten som vi skulle använda till dryck, matlagning och tandborstning eftersom det skulle omintegöra parasiter och bakterier. Parasiter. Urk.

Så det är klart. Nu började vattenkokaren jobba mest hela tiden och vi hade dricksvattenreserv i kastruller på balkongen. Att koka vatten blev vardag ganska omgående. Och med det så kopplade kommunikatören i mig in. För hur hade det egentligen gått till med informationen?

  1. Kommunen hade såklart ”lagt ut information på hemsidan” (och det vet vi väl alla hur ofta vi går in på vår kommuns hemsidas startsida)
  2. Kommunen hade skickat ut människor till vissa områden med mer mångkulturell befolkning att berätta om läget på andra språk än svenska
  3. Kommunen lagt ut information på sin Facebook-sida

Och därmed verkade kommunens kommunikatörer tycka att de gjort sitt jobb. Några dagar. Sedan verkade de drabbas av insikt om samtiden. Då gjorde de följande:

  1.  Började sponsra inlägg på Facebook om rekommendationen att koka vatten. Klokt – eftersom det är enkelt att träffa den geografiskt begränsade målgruppen där.
  2. Började kommunicera med livsmedelshandlare som satte upp lappar om situationen, både på dörrar och vid kassan och i vissa kluriga fall, vid dryckeshyllorna.
  3. Tillslut hittade kommunen också fram till de informationsanslagstavlor (fysiska, av trä) som finns litet här och där. Men det var först när faran var avblåst och det visade sig att vi kunde dricka vattnet och om vi hade gjort det under perioden så var det heller ingen fara – vattnet hade varit rent och fint helt tiden.

Men det här ställer ju frågan om hur uppdaterad och genomtänkt den här kommunens kommunikationsavdelning är. För uppenbarligen är de inte övade i kriskommunikation. Dessutom verkar de inte ha frågat sig de senaste fem åren hur de faktiskt ska nå kommunens samtliga invånare om det behövs. ”Att lägga upp information” är verkligen inte samma sak som att nå människor med ett budskap, i det här fallet ett extremt viktigt, ja tillochmed livsviktigt, budskap . Det här måste vi kommunikatörer upprepa som ett mantra, varje dag, resten av våra yrkesverksamma liv.

Behöver jag säga att kommunikationen på hemsidan var knapphändig. Den syftade inte till att ge människor ordentligt med fakta utan var mer inriktad på att ”bättre att inte säga för mycket, för annars kan vi åka på pisk om vi säger något som kan tolkas som det minsta missledande”.

Och då hade vi för några månader sedan fått en storstilad broschyr i brevlådan som heter ”Om krisen kommer”. Jojo.

(Jag har skrivit mer om att vara kommunikatör i samtiden. Läs det här och det här till att börja med. )

 

Välkommen till kommunikationschefens nya värld!

Jag önskar jag var en sådan som kunde släppa jobbet när jag stängde kontorsdörren bakom mig på kvällarna. Ibland går det och ibland går det avsevärt sämre. Men det beror ju mest på att det jag sysslar med är så roligt. Ni vet, det där med marknadsföring och kommunikation. Sånt där som alla egentligen kan. Eller i alla fall har en massa synpunkter på. Men, just det är inte det roliga med området, förstås. Det roliga är att ingenting är säkert, ingenting finns det facit för, kartan är bara halvfärdig. Det är som att vara på en ständig upptäcktsfärd. Eller vad säger ni, mina kollegor?

Egentligen har det väl alltid varit så här, men de senaste tio-femton åren är det väl helt uppenbart att kartan är inaktuell, även om allt fler försöker rita den igen. Och igen. Och igen. För – förändring är faktiskt det enda vi kan vara säkra på, eller hur?

Under jullovet, som har varit långt och lugnt, har jag träffat på en del andra kommunikatörer och då måste vi ju bara prata om vårt gemensamma arbetsområde. Jag har fått några pusselbitar till när det gäller hur olika vi hanterar förändringarna i omvärlden och i kraven på oss som jobbar med kommunikation och påverkan.

Hur mycket skiljer sig inte en kommunikations/marknadsavdelning på 90-talet från en nutida avdelning? Hur många fler aspekter är det inte att förhålla sig till? Vad är en kommunikationschefs uppgift nuförtiden? För tjugo år sedan kanske det var att kunna bäst – vara bäst på att köpa reklam och media och uppföljning och kunna sälja in sina beslut till ledningen. Och så fanns det olika personer på avdelningen som utförde det som behövdes, råddade, skrev litet, höll i tryckkontakter, godkände, korrläste, formgav, höll budget, gjorde presentationer. Men nu! Är kommunikationschefens huvudsakliga uppgift att hålla alla medarbetare ”locked on target” när det gäller varumärkets  gestaltning och verksamhetens prioriterade mål samtidigt som den ska se till att bemanna posterna med olika specialister som utför arbetsuppgifter som kommunikationschefen inte kan. Och kanske inte ens förstår.

Om det är så betyder det att kommunikationschefens främsta uppgifter är:

  1. utveckla och levandegöra varumärket så att det är förståeligt för en kompetent kommunikatör hur berättelsen och känslan ska gestaltas i alla olika medier, i alla olika kanaler. Det räcker inte på långa vägar med en grafisk manual, en vision och en pay-off. För hur hjälper det här kommunikatören när varumärket/verksamheten ska kommuniceras i bild på Instagram, berättas om via influencers på Youtube, diskuteras på Facebook, få konverteringar via Adwords, bli klickdrivande artiklar genom native advertising samt göra hemsidan relevant för besökare och högt rankad i sökmotorerna?
  2. bemanna avdelningen med specialister och coacha dem. Kommunikationschefen kommer nog aldrig mer att kunna veta bäst. För det är inte möjligt längre. Däremot måste dagens kommunikationschefer vara goda ledare, vilja sätta ihop team, vilja leda, vilja inspirera, vilja fråga, vilja utbilda och utveckla, våga erkänna det de inte kan.

Kommentera gärna!

Ps. Jag har tidigare skrivit om att jobba med kommunikation i en ny värld. Vill du läsa – börja här (och sedan läser du vad jag skrev dagen efter det och sedan följer du länkarna eller kronologin).

 

Personliga utmaningar 1 – bjuda in till fest via Facebook

Content + influencers + varumärket = perfect match

Japp. Det är dags att skryta. Freudian Slip gjorde det igen – en spetsfundig och klockren samtidskommentar. Och det handlade om det område jag sysslar med som löntagare och anställd. Och det var jag som beställde! Eftersom sketchen är så bra, har sån hög igenkänningsfaktor, är så allmänt smart, i tiden och välproducerad, så har den fortsatt att tittas på. Långt, långt utanför de beställda visningarna.

Ibland överlevererar jag en smula på jobbet. Det känns fint.

 

Sociala medier för buddhister

Det finns perioder då det är dags för eftertanke och reflektioner. Och då är det som att trycka på stoppknappen för kreativiteten på sociala medier. Inte en enda schysst bild på Instagram, inga hyfsat intressanta inspel på Facebook om samtiden eller ens någon liten skrytgrej om whatever det finns det att brösta sig med.

Då infinner sig frågan om sociala medier bara är för oss när vi är styrda av våra monkey minds, av våra neuroser och känslor av underlägsenhet och maktlöshet som vi hanterar med hjälp av prestationer och ägodelar (inkluderar duktiga barn, putslustiga småbarn, snygga partners och påtagligt leende vänner)?

Jag vet att jag kan upplevas som gravt orättvis nu, men jag vill påpeka att jag reflektionen utgick ifrån mitt eget beteende. Mina egna snyggbilder på mitt hyrda sommarhus, mitt strategiska urval av gilla-markeringar, min brist på selfies (jag ser aldrig ut som jag hoppas)…. Ja, du fattar.

Jag frågar mig helt enkelt om mitt användande av sociala medier är som störst när jag är småttigast som människa. När jag bottnar som minst, när jag är som mest utanförstyrd, när själen tror att allt den törstar efter är bekräftelse.

Å, nu känner jag att den här bloggposten håller på att kantra. Jag som hade tänkt att den skulle bli tänkvärd. Men jag känner att den håller på att falla ner i gnällhålet. Fast jag kanske måste ner där för att komma vidare?

De senaste veckorna har jag varit en arbetande anställd i huvudet nästan dygnet om. Det har varit väldigt roligt men det tär på det inre livet. Som tur är började jag meditera vanemässigt på semestern och hade den rutinen med mig in i arbetsperioden, så en del av mig har utforskat min botten och gjort själen mer förankrad. En del av turboveckorna på jobbet har inneburit ett större engagemang på LinkedIn än jag nånsin tidigare haft. Och jag misstänker att det är därifrån jag hämtat en del av dagens reflektion.

För LinkedIn – det är platsen för alla ihåliga peppgummor och -gubbar i hela världen. Det finns inte en motgång som inte går att vända till framgång. Tänk positivt, träna inte på att ifrågasätta (”klaga” heter det på LinkedIn-språk) för då fastnar du i negativa tankar, allt går bara du vill själv. Ja, det är som 80-talets naiva tro på jaget och säljarkollektivets jargong tillsammans skapat den livsåskådning som är förhärskande i LinkedIn-världen. Eller har jag bara blivit kompis med fel människor?

Hur ska jag knyta ihop det här? Jo. Jag längtar nog. Efter ett flöde i de sociala medierna där vi diskuterar vårt ansvar att utvecklas som människor och hur vi ska gå tillväga. Jag tror ju inte att nästa steg på behovstrappan efter att vi fått våra behov av mat, skydd och trygghet går via nya kök, längre semesterresor, mer tuppfäktande på parmiddagar kring bonusar, fastighetspriser och soffköp, fler leende selfies med blekta tänder, mer press på våra barn att vara duktiga och snygga och allmänt lyckade. Jag tror att vårt ansvar gentemot oss själva och resten av mänskligheten består av att bli bättre människor. Och det blir vi inte genom att bara reagera.

Reflektera mera!

Meditera mer!

Den obotliga romantikern

Det absolut bästa jag läst de senaste tio åren är Martina Montelius text i ETC häromveckan. Som handlade om den amorösa kärleken. Om längtan och verkligheten. Om drömmarnas absoluta nödvändighet. Och det är skrivet så roligt att jag gapflabbade. I alla fall inombords.

Jag inser att jag saknat Kristina Lugn. För Martina Montelius skriver i sin mammas anda. Den förlåtande, alltför vardagsnära, köksbänkshumoristiska romantikerns depressiva tonart. Det är ”Family living – the true story” och ”Wuthering Heights” tillsammans.

Jo, jag är säker på att lyckan och den äkta kärleken kan bo i nyfunkisvillor med dyra kök och tre barn med höga betyg, men den kan lika gärna vara litet anfrätt och skakig. Det kan gråtas i Lexington-örngottet. I Hästen-sängen kan drömmarna om den stora, stora kärleken näras. Och det är okej. Vi är alla människor med drömmar och tankar. Vi är förlåtna. Vi får vara mänskliga. Och det borde vi ge varandra – tillåtelse att vara både små och stora, både storslagna och småskurna, både brusande romantiska och petimeteraktigt vardagsrättvisa.

Nu har jag säkert inte gjort Martina Montelius text rättvisa alls, så jag tar några citat:

Ska vi fullständigt avromantisera hela tillvaron, och såsom jägarfolket på Tinder eller i det spännande tv-programmet ”Gift vid första ögonkastet” helt enkelt försöka organisera en situation som intill förväxling liknar den vi trängtar efter?

Ska vi stå för våra totalt irrationella känslor och skriva översvallande kärleksbrev till den vi verkligen älskar, om det så är vår tandläkare, en arborist med överbett och social fobi, en satansdyrkande lajvare och bleckblåsare (främst oboe) i Vänersborg?

Äsch. Läs hennes text. Hela. Klappa dig själv på kinden och säg: ”Sch, sch, du är bara människa. Dröm vidare.”

Cubus, storlekar samt skrämselhicka i omklädningsrummet

Jag är inte särskilt förtjust i att shoppa. Utom på Uniqlo. Det mesta jag har på mig kommer från Uniqlo. Jag älskar Uniqlo. Lika mycket som jag nu hatar Cubus.

Det finns en Cubus på väg till jobbet. I julas handlade jag luddiga strumpor till Valkyrian där som hon uppskattade. Nu i våras hade de ett fempack med korta, pastellfärgade strumpor som  också var perfekta för henne. Det var trevliga erfarenheter som gjorde att jag när jag kände att jag behövde uppgradera min magra sommargarderob så tänkte jag att jag släntrar in på Cubus.

En kvart senare kom jag utspringande därifrån med ett ansiktsuttryck värdigt Colonel Kurtz, ”The horror. The horror.” Ja, inombords var detta vad som hände. Men utifrån syntes knappt den lätt åldrade kvinnan som med lätt stela anletsdrag och utan att titta sig om som snabbade på sina steg för att så fort som möjligt lägga avstånd mellan sig och självhatet som götts i omklädningsrummet på Cubus.

  1. Storlekarna är alldeles åt helvete på Cubus. Utom när det gäller strumpor. Deras Large sitter som korvskinn på en 38/40. Fy skäms!
  2. Dessa snett nedåtriktade ljuskällor. Ljuset smeker den med åren alltmer avslappnade huden och avslöjar varenda ojämnhet därunder.

Det tog några dagar av inre kristerapi. Men nu har jag shoppat sommargarderoben på marksandspencer.com (finfina linnebyxor), sportamore.se (Timberland-sandaler som levererades direkt till dörren för 29 kronor extra) och intressanta kläder från dyr-kollektionerna på hm.com (här blev det litet wild and crazy, vi får väl se om allting sitter som en smäck eller om det blir någon retur).

Så. Aldrig mera Cubus.

What’s hot and what is not

Häromdagen ställde jag en fråga på Facebook:

Hur många månader till ger vi överdimensionerade lösögonfransar och perfekta ögonbryn?

Det var ju inte direkt så att mitt nätverk svarade något av typen ”Hvergang!” vilket i det här sammanhanget skulle kunna tydas som att extremt täta och långa ögonfransar alltid kommer att vara rätt. Nej, tvärtom så verkade nätverket allmänt trött på dessa tunga gardiner av hårstrån runt diverse ögon.

När det gäller mode och utseende är jag definitivt ingen trendspanare, men som alltid tycker jag att det är roligt att iaktta trender när det är sista chansen att dra sig ur. Som nu med täta ögonfransar.

”Abort! Abort!” ropar jag virtuellt och hänvisar till att Google-sökningar på ögonfransförlängning peakade i slutet av 2013 (nästan fyra år sedan!!!!).