Kategori: samtiden (sida 2 av 28)
Japp. Det är dags att skryta. Freudian Slip gjorde det igen – en spetsfundig och klockren samtidskommentar. Och det handlade om det område jag sysslar med som löntagare och anställd. Och det var jag som beställde! Eftersom sketchen är så bra, har sån hög igenkänningsfaktor, är så allmänt smart, i tiden och välproducerad, så har den fortsatt att tittas på. Långt, långt utanför de beställda visningarna.
Ibland överlevererar jag en smula på jobbet. Det känns fint.
Det finns perioder då det är dags för eftertanke och reflektioner. Och då är det som att trycka på stoppknappen för kreativiteten på sociala medier. Inte en enda schysst bild på Instagram, inga hyfsat intressanta inspel på Facebook om samtiden eller ens någon liten skrytgrej om whatever det finns det att brösta sig med.
Då infinner sig frågan om sociala medier bara är för oss när vi är styrda av våra monkey minds, av våra neuroser och känslor av underlägsenhet och maktlöshet som vi hanterar med hjälp av prestationer och ägodelar (inkluderar duktiga barn, putslustiga småbarn, snygga partners och påtagligt leende vänner)?
Jag vet att jag kan upplevas som gravt orättvis nu, men jag vill påpeka att jag reflektionen utgick ifrån mitt eget beteende. Mina egna snyggbilder på mitt hyrda sommarhus, mitt strategiska urval av gilla-markeringar, min brist på selfies (jag ser aldrig ut som jag hoppas)…. Ja, du fattar.
Jag frågar mig helt enkelt om mitt användande av sociala medier är som störst när jag är småttigast som människa. När jag bottnar som minst, när jag är som mest utanförstyrd, när själen tror att allt den törstar efter är bekräftelse.
Å, nu känner jag att den här bloggposten håller på att kantra. Jag som hade tänkt att den skulle bli tänkvärd. Men jag känner att den håller på att falla ner i gnällhålet. Fast jag kanske måste ner där för att komma vidare?
De senaste veckorna har jag varit en arbetande anställd i huvudet nästan dygnet om. Det har varit väldigt roligt men det tär på det inre livet. Som tur är började jag meditera vanemässigt på semestern och hade den rutinen med mig in i arbetsperioden, så en del av mig har utforskat min botten och gjort själen mer förankrad. En del av turboveckorna på jobbet har inneburit ett större engagemang på LinkedIn än jag nånsin tidigare haft. Och jag misstänker att det är därifrån jag hämtat en del av dagens reflektion.
För LinkedIn – det är platsen för alla ihåliga peppgummor och -gubbar i hela världen. Det finns inte en motgång som inte går att vända till framgång. Tänk positivt, träna inte på att ifrågasätta (”klaga” heter det på LinkedIn-språk) för då fastnar du i negativa tankar, allt går bara du vill själv. Ja, det är som 80-talets naiva tro på jaget och säljarkollektivets jargong tillsammans skapat den livsåskådning som är förhärskande i LinkedIn-världen. Eller har jag bara blivit kompis med fel människor?
Hur ska jag knyta ihop det här? Jo. Jag längtar nog. Efter ett flöde i de sociala medierna där vi diskuterar vårt ansvar att utvecklas som människor och hur vi ska gå tillväga. Jag tror ju inte att nästa steg på behovstrappan efter att vi fått våra behov av mat, skydd och trygghet går via nya kök, längre semesterresor, mer tuppfäktande på parmiddagar kring bonusar, fastighetspriser och soffköp, fler leende selfies med blekta tänder, mer press på våra barn att vara duktiga och snygga och allmänt lyckade. Jag tror att vårt ansvar gentemot oss själva och resten av mänskligheten består av att bli bättre människor. Och det blir vi inte genom att bara reagera.
Reflektera mera!
Meditera mer!
Det absolut bästa jag läst de senaste tio åren är Martina Montelius text i ETC häromveckan. Som handlade om den amorösa kärleken. Om längtan och verkligheten. Om drömmarnas absoluta nödvändighet. Och det är skrivet så roligt att jag gapflabbade. I alla fall inombords.
Jag inser att jag saknat Kristina Lugn. För Martina Montelius skriver i sin mammas anda. Den förlåtande, alltför vardagsnära, köksbänkshumoristiska romantikerns depressiva tonart. Det är ”Family living – the true story” och ”Wuthering Heights” tillsammans.
Jo, jag är säker på att lyckan och den äkta kärleken kan bo i nyfunkisvillor med dyra kök och tre barn med höga betyg, men den kan lika gärna vara litet anfrätt och skakig. Det kan gråtas i Lexington-örngottet. I Hästen-sängen kan drömmarna om den stora, stora kärleken näras. Och det är okej. Vi är alla människor med drömmar och tankar. Vi är förlåtna. Vi får vara mänskliga. Och det borde vi ge varandra – tillåtelse att vara både små och stora, både storslagna och småskurna, både brusande romantiska och petimeteraktigt vardagsrättvisa.
Nu har jag säkert inte gjort Martina Montelius text rättvisa alls, så jag tar några citat:
Ska vi fullständigt avromantisera hela tillvaron, och såsom jägarfolket på Tinder eller i det spännande tv-programmet ”Gift vid första ögonkastet” helt enkelt försöka organisera en situation som intill förväxling liknar den vi trängtar efter?
Ska vi stå för våra totalt irrationella känslor och skriva översvallande kärleksbrev till den vi verkligen älskar, om det så är vår tandläkare, en arborist med överbett och social fobi, en satansdyrkande lajvare och bleckblåsare (främst oboe) i Vänersborg?
Äsch. Läs hennes text. Hela. Klappa dig själv på kinden och säg: ”Sch, sch, du är bara människa. Dröm vidare.”
Jag är inte särskilt förtjust i att shoppa. Utom på Uniqlo. Det mesta jag har på mig kommer från Uniqlo. Jag älskar Uniqlo. Lika mycket som jag nu hatar Cubus.
Det finns en Cubus på väg till jobbet. I julas handlade jag luddiga strumpor till Valkyrian där som hon uppskattade. Nu i våras hade de ett fempack med korta, pastellfärgade strumpor som också var perfekta för henne. Det var trevliga erfarenheter som gjorde att jag när jag kände att jag behövde uppgradera min magra sommargarderob så tänkte jag att jag släntrar in på Cubus.
En kvart senare kom jag utspringande därifrån med ett ansiktsuttryck värdigt Colonel Kurtz, ”The horror. The horror.” Ja, inombords var detta vad som hände. Men utifrån syntes knappt den lätt åldrade kvinnan som med lätt stela anletsdrag och utan att titta sig om som snabbade på sina steg för att så fort som möjligt lägga avstånd mellan sig och självhatet som götts i omklädningsrummet på Cubus.
- Storlekarna är alldeles åt helvete på Cubus. Utom när det gäller strumpor. Deras Large sitter som korvskinn på en 38/40. Fy skäms!
- Dessa snett nedåtriktade ljuskällor. Ljuset smeker den med åren alltmer avslappnade huden och avslöjar varenda ojämnhet därunder.
Det tog några dagar av inre kristerapi. Men nu har jag shoppat sommargarderoben på marksandspencer.com (finfina linnebyxor), sportamore.se (Timberland-sandaler som levererades direkt till dörren för 29 kronor extra) och intressanta kläder från dyr-kollektionerna på hm.com (här blev det litet wild and crazy, vi får väl se om allting sitter som en smäck eller om det blir någon retur).
Så. Aldrig mera Cubus.
Häromdagen ställde jag en fråga på Facebook:
Hur många månader till ger vi överdimensionerade lösögonfransar och perfekta ögonbryn?
Det var ju inte direkt så att mitt nätverk svarade något av typen ”Hvergang!” vilket i det här sammanhanget skulle kunna tydas som att extremt täta och långa ögonfransar alltid kommer att vara rätt. Nej, tvärtom så verkade nätverket allmänt trött på dessa tunga gardiner av hårstrån runt diverse ögon.
När det gäller mode och utseende är jag definitivt ingen trendspanare, men som alltid tycker jag att det är roligt att iaktta trender när det är sista chansen att dra sig ur. Som nu med täta ögonfransar.
”Abort! Abort!” ropar jag virtuellt och hänvisar till att Google-sökningar på ögonfransförlängning peakade i slutet av 2013 (nästan fyra år sedan!!!!).
…eller hur ”Skam” och ”Melrose Place” är samma lika. Ska-de-få-varandra——-nej!-det-blev-ett-missförstånd- —-älskar-han-henne-inte?——varför-gör-hon-så?—–JA!-äntligen-de-kysser-varandra-och-är-de-inte-vackra-och-ömma.
Jo. Jag har också hetstittat på ”Skam”. Säsong ett och två klippte jag på ett par veckor. (Jag skulle ju jobba och umgås med mina barn också!). Jag har ju läst alla positiva omdömen. Om trovärdighet. Om autenticitet.
Jovisst. Det finns lysande ögonblick. Särskilt innan Noora blev för mycket flickvänsmaterial och så Sana, förstås. Blickarna. De korta kommentarerna fulla av mening och klarsyn.
Men. Blir det mer höjt till skyarna för att homosexuell kärlek får plats samt en tjej i hijab? Litet känns det som bildbyråbilder med ”en vit, en svart, en gul och en kvinna”.
Jag har dock lärt mig en del nynorska. Hooking. Och dritseck (kanske helt felstavat). Och haft väldigt roligt. Men nytt och fräscht – inte helt säker. Titta på ”Spung” istället (SVT, Öppet arkiv).
Jordgubbar som utger sig vara från Finnerödja, frostflingor med 37% socker och laktosfri mellanmjölk – smarrigt!
Dagarna efter de stora helgerna är de bästa, tycker jag. Då äntligen tillåter jag mig att slappna av och jag inser att jag har få måsten. Idag som är midsommardagen är dessutom en välsignat gråmulen och halvregnig dag. Helt enkelt som gjord för att vara inomhus, läsa, sova, fika, äta gårdagens sill och steka gårdagens potatis, titta på flugsnapparna och kanske spela litet spel.
Jag är inte hopskruvad för stora fester med i förväg uppgjorda ritualer. Men jag såg på sociala medier igår att det är många som ser ut som om de är födda till att begå midsommar enligt checklista 1.0. Jag är litet avundsjuk, jag skulle vilja vara född in i en familj med fasta traditioner med djupt och innerligt känt innehåll, där antingen alla hjälps åt att laga maten och fixa och organisera eller där det finns en kokfru eller bra cateringfirma som fixar. Jag ser alltså två problem som jag själv har här:
- jag stressar upp mig för att det ska anordnas och bli rätt, jag vill ju tradera traditionerna vidare till mina barn. Köpt sill är B. Mamma Scan är lika med barnmisshandel, i alla fall när det gäller jul, påsk och midsommar.
- jag känner tomheten i traditioner som jag inte känner innehållet i
Alltså, med rejält med snaps kan jag nog känna mig uppfylld av vilken tradition som helst. Ge mig Midvinterblot, Små grodorna kring stång eller gran, jubiléer med sånghäften – jag är på. Men är jag närvarande och nykter vill jag ha riktiga samtal, uppriktig mänsklig gemenskap och meningsfulla traditioner.
Mitt enda bidrag till midsommarhetsen i sociala medier var bilden här ovan. Den visar den lätta lunch som lämnade oss allmänt sockerhöga efter att ha åkt båt genom den vackraste skärgårdsdagen och premiärhandlat på närmaste ICA på fastlandet. Husen var röda, himlen klarblå med vita molnpuffar, svenska flaggan vajade på ett otal tomter, björkarna och ängarna var klargröna, gässens ungar var duniga och förtjusande. (Och härmed fyller jag på romantiseringen av skärgården. Om du läst ”Människohamn” så förstår du vad jag avser.)
Men, utan helghetsen ingen dagen-efter-avslappning. Så jag är ytterst glad, trots allt, att midsommar existerar. Ikväll går jag ut i den magiska kvällen, luktar på nattviolerna och inhämtar inspiration till mina kommande inlägg som ska handla om magi och overkligheten som ligger snubblande nära hela tiden.
Obs! Rubriken dryper av ironi och sarkasm. Det vill jag påpeka på en gång.
Är det någon som missat att Blondin-Bella, alltså Isabella Löwengrip har separerat? Eftersom jag på jobbet har browsern Edge som förvald webbläsare dyker skräpnyheterna från MSN upp så fort jag vill öppna en ny flik. Och, det är klart, det händer att jag klickar på dem. Större än så är jag inte. Och en av nyheterna för några veckor sedan hade med Blondin-Bellas familjeliv, eller brist på, att göra.
Jag har ingenting att säga om själva händelsen men jag funderar över hur Isabella själv hanterat det i sin blogg. Om det intill själva separationen varit hunky dory i gullegulliga familjelivet enligt bloggen eller om det som lett fram till inlämnandet av skilsmässopapperen har avspeglats där.
Vad jag egentligen mest funderar över är vad läsarna och följarna känner och tycker. Jag tänker på hur vi på sjuttiotalet följde kändisar i vecko- och kvällspress. Ibland visade de upp sina hus men mest läste vi om deras stormande romanser och uppslitande skilsmässor. Jag minns med kärlek Elizabeth Taylor med diverse äkta män men med en livslång passion för Richard Burton, Lill-Babs med en räcka män, ett beteende som numera går under namnet seriell monogami och som hon verkligen utvecklade till fulländning, Caroline och Stephanie av Monaco som var tragiska och glamorösa prinsessor som aldrig fann lyckan.
Och vad har Blondin-Bella med det här att göra? Och Issadissa? Jo, livsstilsbloggandet som går ut på att skriva en saga med utgångspunkt i de mer synliga yttringarna av tillvaron, en saga med starka inslag av verklighet, blir problematiskt när livet inte bara går framåt och när händelser sker som får sagan att krackelera.
För livet händer. Det visste vi redan som snorungar med näsan ned i veckotidningarna. För det hade Elizabeth Taylor och Lill-Babs lärt oss. För att inte prata om Anita Lindblom och Monaco-sessorna.
Men vad lär sig följarna och läsarna av de slätkammade livsstilsbloggarna? Där livet går på räls enligt Checklistan för livet. Byggdes inte framgången och illusionen av den livslånga lyckan med hjälp av Dyrberg Kern-smycken, spa-dagar på Yasuragi och Sturebadet samt söndagmiddagar på Brillo? Eller vilka som tillfälligtvis ville betala för närvaro i livsstilsbloggen?
Tills en dag livet händer. Fortsätter läsare och följare att tro eller har ett litet frö av tvivel såtts? Jag har ingen aning. Jag bara undrar.
Ja. Ni som följer mig regelbundet vet att jag gillar en bra rubrik. Och jag önskar verkligen att jag kunde backa på den jag nyss skrev. Men tyvärr. Den innehåller alldeles för mycket sanning.
Det är inte specifikt mina egna upplevelser som jag pratar om. Det är förtroenden jag fått, historier jag hört, samtal jag lyssnat på. Och den korta sammanfattning jag fick av en organisationskonsult jag råkade sitta bredvid på ett intressant seminarium som handlade om helt andra, och mycket roligare saker. Hon sa:
Det genomgående i de organisationer som jag kallas in i att få ordning på är att människor är rädda. Särskilt mellancheferna. Deras rädsla är speciell eftersom den ofta är diffus. Men allmänt är att rädsla styr och genomsyrar de här organisationerna.
Jag skriver inte det här inlägget för att döma eller peka finger. Jag skriver det för att det är dags att titta närmare på det här. För jag kan ju inte påstå att det kom som någon överraskning det hon sa, organisationskonsulten. Hon hjälpte mig att göra en iakttagelse jag redan gjort mer generell. Jag säger inte att rädsla präglar alla organisationer, absolut inte, men att det är något som påverkar alldeles för många människor i deras vardagliga arbetsliv för att inte rikta strålkastarljuset på.
Vad är vi rädda för? Är det att förlora jobbet, hamna på undantag, exkluderas från sammanhang?
Och varför? Är det för att förändringens vindar blåser överallt? Och om den inte blåser så används den som argument för maktutövning av sådana som gillar sådant, tänker jag. Så i förändringens namn kan nästan allt ske.
Som vanligt tror jag att det enda som kan få oss att göra något är att först benämna demonen. Hur mycket styr rädslan i din organisation? Ärligt. Hämta inte fram värdegrunden och Powerpointarna nu. Var brutalt ärlig. Inför dig själv i alla fall. Konsekvenserna behöver du inte tänka på just nu, nu är det bara analysen som gäller. Försök att hämta in iakttagelser, försök att pröva hypotesen ”rädsla” när du försöker förstå märkliga konflikter och konstiga organisationsförändringar.
Och om demonen ”rädslan” inte finns i organisationen – var glad och jobba på.
Men är den där och sticker upp sitt fula huvud litet då och då, tänk att det inte är så överallt, tänk att rädslan antagligen påverkat hur du ser på dig själv och din egen kompetens. Och nu kan du agera utifrån din nyvunna insikt. Är du riktigt modig försöker du påverka din organisation, är du bara vanlig modig söker du dig bort.
Jag tänker fortsätta skriva om det här. Och en hel massa om förändring. Jag gillar förändring. När jag förstår mig på den. Och det gör jag för det mesta eftersom jag är nyfiken och därför läser, analyserar och diskuterar. Och läser, analyserar och diskuterar. Igen. Det här inlägget är en del av diskussionen. Berätta vad du har sett och upplevt och tycker!
