Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: scouting (sida 1 av 2)

Livet i fel ordning #blogg100 dag 69/1

regntunga skyar

Regntunga skyar – perfekt dag för inomhushäng

Det som räddade min nacke, axlar, rygg och huvud igår var Yoga Nidra. Jag är litet förundrad. Jag hade masserat och lagt flera lager fleece och en smula cashmere över det värkande paketet, jag satt med ryggen mot solen för att få värme, jag knådade och tryckte. Men det som hjälpte var att slappna av. De där korta tjugo minutrarna med Yoga Nidra i öronen. Märkligt. Och idag när någonting hände som fick ontpaketet att aktiveras igen, in med Yoga Nidra i öronen, själen och kroppen så blev livet OK igen.

Idag regnar det i Stockholm. Tack och lov. Alldeles skönt att vara utmattad och få sitta och läsa och lyssna på när Pojken skjuter zombies. Jag ville läsa men det som fanns i hyllan kändes för tungt. Jag asade mig ner till trappuppgångsbiblioteket och insåg att jag läst det mesta. Tog Björn Hellbergs ”Sankte Per”. Förstod att den skulle vara av mysdeckarvarianten, men tänkte att det kanske är alldeles vad jag behöver. Trots att jag nu mest läser svartare typer av deckare är jag väl bevandrad i mysgenren också. Miss Marple, Krister Homan och hans katt har varit mina följeslagare tidigare. Alldeles för tidigt. För det kan jag väl lugnt säga, jag har gjort det mesta i fel ordning och vid fel tillfällen. Åtminstone om man tänker att livet ska gå enligt checklistan för livet.

1. som tonåring satt jag gärna inne och läste mysdeckare
2. alkohol blev intressant först när jag var rejält över tjugo
3. jag började jobba deltid för att ta hand om min sjuka mamma när jag var 25
4. jag var gammal när jag blev mamma
5. sociala medier har genomgripande förändrat mitt medelålders liv
6. förlovad och gift har jag aldrig varit
7. jag hoppade av ”karriären” redan vid 27 och startade på nytt tjugo år senare
8. jag blev scout när jag var medelålders

Det här gör att jag är väldigt nyfiken på resten av livet. Bara jag orkar. En av mina bästa vänner som också är Stenbock tror jag skulle säga att vi Stenbockar blommar sent eller åldras vackert eller något annat trösterikt. Vi håller oss till den versionen. Nu tillbaka till mysfarbrorn Björn Hellberg.

Hur mås det? #blogg100 dag 31/2

DSC_0475

Litet halleluja, sådär.

Om en månad är jag tillbaka på 100% arbete. Heltid. Tio månader efter hopklappningen.

Och hur känner jag mig?

Klokare.

Starkare.

Tacksam.

Stöttad.

Allt jämfört med i juli förra året. Då allt var på minus.

Vad är det viktigaste som har hänt?

Gryende insikter om hur kroppen och själen hänger ihop.

Att jag börjar lära känna mig själv. Jag var inte riktigt den person jag tidigare målat upp för mig.

Gryende insikter om värdet av kriser. De behövs ibland för att utveckling ska ske.

Jag har fått kontakt med många människor, både nya vänner och gamla vänner som har visat sig besitta omtanke, klokhet och kärlek. Vi har kunnat dela erfarenheter, en del av oss, som har givit både stöd och aha-upplevelser.

Hur känns det inför framtiden?

Jag hoppas kunna hålla mig till det jag lärt mig. Att inte dras in i en massa måsten igen. Särskilt måsten som inte har med mig att göra. Fortsätta lära mig lyssna på vad kroppen säger mig. Att se varningstecknen i tid. Det måste jag skriva en gång till, för det är nog det viktigaste: att se varningstecknen i tid.

Och att våga be om hjälp tidigt. Inte sträva på duktigt. Våga be om hjälp när det gäller allt, så fort det känns övermäktigt. Det är bättre att känna sig som Wonder Woman på cykeln till jobbet än att låtsas vara Stålmannen när man jonglerar dead-lines på jobbet, föräldraplikter, dotterplikter och pengatrassel. Den jonglerande Stålmannen lyckas ibland ta alla fallande bollar men då är det i sista sekunden och tillfredsställelsen är lika med noll. Och när bollarna kaotiskt studsar runt fötterna, då handlar känslorna bara om förlust, utsatthet och noll-kontroll.

Nu när jag har energi igen då har jag glömt att jag behöver meditera. Vad lätt det var att tappa bort det. I och med att jag skriver detta så ger jag mig ett löfte om att det är dags att ta upp meditationen igen. Jag får börja i liten skala, kanske varannan dag. Tjugo minuter om dagen. Titta in i väggen och andas. Så enkelt.

(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)

Att våga lita på #blogg100 dag 28/3

DSC_0650

Målet: lunch!*

(Usch, den där skammen. Det är egentligen det viktiga innehållet i den här posten. Skammen. Men också insikten om hur mycket enklare livet blir med tydliga, gemensamma och engagerande mål. 2016 års kommentar på 2013 års inlägg.)

Punkt fyra på listan över viktiga ingredienser i mitt återtåg till livet.

Utan den rutin som finns på HR-avdelningen på min arbetsplats undrar jag hur mitt tillfrisknande skulle ha sett ut. Eftersom jag skämdes så över mina tillkortakommanden och överhuvudtaget över att vara till besvär så var det nödvändigt att någon annan sa till mig vad jag skulle göra. Det handlade om rak ordergivning:

1. Stanna hemma! Först.

2. Börja närvara på arbetsplatsen! Efter ett tag.

3. Kom långsamt in i ”vanliga” arbetsuppgifter.

4. Inga dead-lines. På ett bra tag.

Att släppa taget och våga lita på, det var stort för mig. Det är inte för inte som utmattningssyndrom och många andra psykiska besvär kallas för ”tillitsbristsjukdomar”.

*Tänk om arbetslivet alltid var som på bilden: ett tydligt mål och en självklar arbetsgrupp som tillsammans tar sig dit. Det är enklare i Scouterna än i resten av verkligheten. Att åka på scoutläger var det första stora steget mot tillfrisknande, som jag skrev om i en tidigare post.

När det vände (Varning för total präktighetschock!) #blogg100 dag 19/4

DSC_0465

I love the smell of kokkaffe in the morning.
It smells like….like….scoutläger

Jo. Då hade jag alltså lagt mig i sängen och sovit i tio dagar. För trött för att göra någonting. Men jag hade ju planerat att göra saker med barnen och det gick inte att ställa in. Då hade jag skämts och våndats och inte kunnat leva med mig själv. En av de sakerna vi skulle göra ihop var att åka på scoutläger. Jag hade anmält mig som ledare/funktionär. Det ena barnet skulle segla till lägret och  komma dit i mitten av lägerveckan, det andra barnet skulle vara där hela veckan.

Hur skulle detta gå?

Jag förvarnade mina ledarkompisar om att jag inte var i prima form, men min närvaro och insats var ändå välkomna.

Men ändå. Tänk om jag skulle bryta ihop eller svimma eller bara bli liggande i tältet.

Det märkliga var att den veckan var precis vad jag behövde. Förutom sådant som kokkaffe på morgonen, överdoser av frisk luft, dagliga morgondopp från brygga i Stockholms skärgård, mat på bestämda tider och en massa barnenergi (gladenergi, ledsenenergi, stökenergi, hemlängtanenergi, allmän livsglädje) så var det arbete jag utförde och på vilket sätt det gjordes och hur jag kände tillfredsställelse över det som stakade ut vägen tillbaka från utmattningen.

Varje kväll planerade vi nästa dag. Mellan 80 och 110 personer skulle bygga, samarbeta, äta, ha roligt, uppleva tillsammans. Det skulle lagas mat, diskas, tömmas dass, seglas, hämtas och värmas vatten (mängder), pysslas, tändas lyktor och lägerbål, byggas utsiktstorn, karusell och gunga. Och till varje aktivitet krävdes det frivilliga insatser. Det blev en del kökstjänst för min del.

Vad var det som var läkande? Naturligtvis att jag faktiskt var till nytta, jag kunde arbeta och jag kunde utföra något meningsfullt. Men om jag ska försöka vara litet mer analytisk – vad var det specifikt i hur ”arbetslivet” på lägret organiserades som gjorde att det var början på vägen tillbaka? Jag tror att några av svaren finns här:

  • Arbetsuppgifterna var väl definierade.
  • Målen var solklara.
  • Vi arbetade i grupp med ständig kommunikation för att tillsammans nå målet.
  • När målet var nått (exempelvis 110 personer mätta och belåtna, disken färdig) var det dags för paus, vila och nöjdhet.
  • Återkopplingen var tydlig och omedelbar.
  • Återkopplingen var också direkt kopplad till arbetsinsatsen.
DSC_0609

Inte alla, men nästan.

Scouterna i mitt hjärta #blogg100

IMG_1805

För det mesta tror jag på det. Även om jag ibland har blivit rejält motbevisad. Men jag fortsätter tänka att det hör till ytterligheterna, att de allra flesta ändå vill väl och tänker fortsätta att agera därefter.

Som när några fantastiska människor på Scouterna öppnar sina famnar och sin arbetsplats för att ta emot Aktivisten som PRAO-elev. Hon får både göra nytta och får ha roligt. Aktivisten är scout och hon har varit det sedan hon var åtta år. Ibland har det varit ett kärleksförhållande som bara varit smeksamt och gosigt, ibland har det varit rejäla känslostormar och oenighet. Men i och med att Aktivisten är en modig människa som ofta tar sig förbi sina rädslor så har hon seglat skuta veckovis med okända människor på Östersjön och på skärgårdshavet och nu öppnar sig världen för henne när hon och nästan tvåtusen svenska scouter ytterligare ska till Japan i sommar.

Som jag har skrivit förut så var jag själv en ovillig men ändå pysselsugen scout i unga år och min mamma var ännu tveksammare. Till uniform och honnör. Men det jag ser att Scouterna ger idag är något helt annat. ”Scouterna gör unga redo för livet” har det stått på deras hemsida. ”Vi har ingen avbytarbänk” står det bland annat nu. Jag läser de fina orden, ser att det numera finns en t-shirt med scoutmärket med liljorna i regnbågsfärgerna, hör Aktivisten berätta om sin PRAO, sina scoutmöten som utmanarscout (då styr och planerar 15-18-åringarna mycket själva) och om de nya kompisar hon fått genom förberedelserna inför Japanresan. Och jag fortsätter att tro på människan som i grunden snäll.

 

Livet i fel ordning #blogg100 dag 92

regntunga skyar

Regntunga skyar – perfekt dag för inomhushäng

Det som räddade min nacke, axlar, rygg och huvud igår var Yoga Nidra. Jag är litet förundrad. Jag hade masserat och lagt flera lager fleece och en smula cashmere över det värkande paketet, jag satt med ryggen mot solen för att få värme, jag knådade och tryckte. Men det som hjälpte var att slappna av. De där korta tjugo minutrarna med Yoga Nidra i öronen. Märkligt. Och idag när någonting hände som fick ontpaketet att aktiveras igen, in med Yoga Nidra i öronen, själen och kroppen så blev livet OK igen.

Idag regnar det i Stockholm. Tack och lov. Alldeles skönt att vara utmattad och få sitta och läsa och lyssna på när Pojken skjuter zombies. Jag ville läsa men det som fanns i hyllan kändes för tungt. Jag asade mig ner till trappuppgångsbiblioteket och insåg att jag läst det mesta. Tog Björn Hellbergs ”Sankte Per”. Förstod att den skulle vara av mysdeckarvarianten, men tänkte att det kanske är alldeles vad jag behöver. Trots att jag nu mest läser svartare typer av deckare är jag väl bevandrad i mysgenren också. Miss Marple, Krister Homan och hans katt har varit mina följeslagare tidigare. Alldeles för tidigt. För det kan jag väl lugnt säga, jag har gjort det mesta i fel ordning och vid fel tillfällen. Åtminstone om man tänker att livet ska gå enligt checklistan för livet.

1. som tonåring satt jag gärna inne och läste mysdeckare
2. alkohol blev intressant först när jag var rejält över tjugo
3. jag började jobba deltid för att ta hand om min sjuka mamma när jag var 25
4. jag var gammal när jag blev mamma
5. sociala medier har genomgripande förändrat mitt medelålders liv
6. förlovad och gift har jag aldrig varit
7. jag hoppade av ”karriären” redan vid 27 och startade på nytt tjugo år senare
8. jag blev scout när jag var medelålders

Det här gör att jag är väldigt nyfiken på resten av livet. Bara jag orkar. En av mina bästa vänner som också är Stenbock tror jag skulle säga att vi Stenbockar blommar sent eller åldras vackert eller något annat trösterikt. Vi håller oss till den versionen. Nu tillbaka till mysfarbrorn Björn Hellberg.

Det är längst bak i tidningen det viktiga står #blogg100 dag 57

IMG_0183

Det är inte kaffe som kokar

Det enda vettiga jag läste i Metro förra veckan var att det hetaste kaffet just nu är kokkaffe. Javisst. Så är det ju. Det är skållhett, syrligt, smakrikt och extremt bra för livsandarna.

Det är därför det är så ljuvligt med morgnarna på scoutläger. Skållhett kaffe med Skogaholmslimpa med ost. Samt grötslafsande småscouter och skärgårdsutsikt.

PICT0593

Det är ju torsdag – dags för ThrowbackThursday. Och vad står på bordet om inte Kaffekannan!

Kommentarer om bilden:

– jag skulle ljuga om jag påstod att det är kokkaffe i kannan. Å, nej. Mina föräldrar var moderna och bryggde sitt kaffe.

– bilden är tagen den andra augusti. Vilket år? 1969 eller 1970. Men andra augusti,  i alla fall. För det är Karins namnsdag.

– Kaffekannan är inte samma som jag nu har i mitt kök. Tror jag. Den jag har nu är inköpt på Kupan i Hemse på Gotland. Kan det vara samma kanna som vandrat runt i Sverige de senaste 35 åren och tillslut hamnat hos mig igen? Vilken tanke!

Hur mås det? #blogg100 dag 32

DSC_0475

Litet halleluja, sådär.

Om en månad är jag tillbaka på 100% arbete. Heltid. Tio månader efter hopklappningen.

Och hur känner jag mig?

Klokare.

Starkare.

Tacksam.

Stöttad.

Allt jämfört med i juli förra året. Då allt var på minus.

Vad är det viktigaste som har hänt?

Gryende insikter om hur kroppen och själen hänger ihop.

Att jag börjar lära känna mig själv. Jag var inte riktigt den person jag tidigare målat upp för mig.

Gryende insikter om värdet av kriser. De behövs ibland för att utveckling ska ske.

Jag har fått kontakt med många människor, både nya vänner och gamla vänner som har visat sig besitta omtanke, klokhet och kärlek. Vi har kunnat dela erfarenheter, en del av oss, som har givit både stöd och aha-upplevelser.

Hur känns det inför framtiden?

Jag hoppas kunna hålla mig till det jag lärt mig. Att inte dras in i en massa måsten igen. Särskilt måsten som inte har med mig att göra. Fortsätta lära mig lyssna på vad kroppen säger mig. Att se varningstecknen i tid. Det måste jag skriva en gång till, för det är nog det viktigaste: att se varningstecknen i tid.

Och att våga be om hjälp tidigt. Inte sträva på duktigt. Våga be om hjälp när det gäller allt, så fort det känns övermäktigt. Det är bättre att känna sig som Wonder Woman på cykeln till jobbet än att låtsas vara Stålmannen när man jonglerar dead-lines på jobbet, föräldraplikter, dotterplikter och pengatrassel. Den jonglerande Stålmannen lyckas ibland ta alla fallande bollar men då är det i sista sekunden och tillfredsställelsen är lika med noll. Och när bollarna kaotiskt studsar runt fötterna, då handlar känslorna bara om förlust, utsatthet och noll-kontroll.

Nu när jag har energi igen då har jag glömt att jag behöver meditera. Vad lätt det var att tappa bort det. I och med att jag skriver detta så ger jag mig ett löfte om att det är dags att ta upp meditationen igen. Jag får börja i liten skala, kanske varannan dag. Tjugo minuter om dagen. Titta in i väggen och andas. Så enkelt.

 

Att våga lita på

DSC_0650

Målet: lunch!*

Punkt fyra på listan över viktiga ingredienser i mitt återtåg till livet.

Utan den rutin som finns på HR-avdelningen på min arbetsplats undrar jag hur mitt tillfrisknande skulle ha sett ut. Eftersom jag skämdes så över mina tillkortakommanden och överhuvudtaget över att vara till besvär så var det nödvändigt att någon annan sa till mig vad jag skulle göra. Det handlade om rak ordergivning:

1. Stanna hemma! Först.

2. Börja närvara på arbetsplatsen! Efter ett tag.

3. Kom långsamt in i ”vanliga” arbetsuppgifter.

4. Inga dead-lines. På ett bra tag.

Att släppa taget och våga lita på, det var stort för mig. Det är inte för inte som utmattningssyndrom och många andra psykiska besvär kallas för ”tillitsbristsjukdomar”.

*Tänk om arbetslivet alltid var som på bilden: ett tydligt mål och en självklar arbetsgrupp som tillsammans tar sig dit. Det är enklare i Scouterna än i resten av verkligheten. Att åka på scoutläger var det första stora steget mot tillfrisknande, som jag skrev om i en tidigare post.

Verifierad av MonsterInsights