Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: skrivande (sida 1 av 4)

Samtal och samvaro, inte alltid samma sak

Mycket vatten har flutit under broarna, många sandkorn har trillat ner i timglaset. Alltsedan jag skrev något här på bloggen. Ack ja.

Naturligtvis finns det anledningar. En av de bättre är att jag hittat formen för mitt större skrivprojekt. Som jag först definierade efter viss vedermöda. Jag tänkte att jag skulle skriva om det samtida arbetslivet, som ju alltför ofta har en del absurda inslag, men berättelsen om Karin och mig trängde sig emellan. Så det är där jag är just nu. Jag skriver om tvillingskapet, om att vara tvillinglös tvilling men mest inifrån det som var ”Karin och jag”. Endera dagen kommer jag också att anamma Kerstin Ekmans (jag tror det var hon) devis ”Inte en dag utan ett streck”.

För att göra denna ordrika historia kort- jag skriver på annat, alltså får bloggen stå tillbaka.

Men så satt jag på trappen och tittade ut på midsommartrafiken i Furusundsleden med en sovande pojke i huset, gräset som växer men ingen lie, blekt skinn som inte tål sol något vidare och med samtal igång i huvudet med de personer jag brukar samtala med där och så kände jag en lust att få ned orden i skrift för att se vad som händer då.

Samvaro och samtal. Två aktiviteter som kan sammanfalla om en har tur. Det hade jag häromveckan när jag satt och tittade ut över samma vatten med en vän. Vi såg hur solen höll sig precis under horisonten och målade horisonten i undersköna färger. Färgerna speglade sig i vattnet. Ibland kom en bris och vattrade ytan och det vi såg blev än mer bländande vackert. Medan naturen höll på att göra sig till på detta sätt så vindlade vårt samtal sig in mot insikter. Utan ansträngning, men i en trygghet som borde omgärda varje terapeutisk session.

Jag vet att alla samtal inte kan ha den här kvaliteten och det begär jag inte heller. När jag är allmänt stressad och full av intryck och krav, då blir jag krävande när det gäller samvaro och samtal och tänker att jag vill FÅ något, inte bara ”ha det litet trevligt”. Inte bara avrapportera senaste månaden och få detsamma tillbaka eller utbyta litet FAQs om kärleken, livet, familjen och arbetet. Ibland, när livet trängt sig på alldeles för mycket, är jag helt enkelt urusel på att bara njuta av att vara tillsammans med människor jag tycker mer eller mindre om, människor jag av någon anledning sitter ihop med och vill fortsätta sitta ihop med.

Så. Jag ska nog försöka särskilja mina krav på samtal och mitt behov av social interaktion, aka samvaro. Samtal kan uppstå på så oväntade ställen, i en chatt, på fikarasten, på en fest en gick på utan förväntningar. Ibland är samvaron det viktiga, inte det som sägs. Ibland kan det till och med vara bättre att inte prata, utan att bara idka samvaro (det här går att tolka långt, men jag menar här inte specifikt kroppsligt). Dricka det hyfsat goda kaffet, titta på samma tavla, gå tillsammans på bio och uppleva samma film samtidigt, dricka cocktails på en stimmig bar och iaktta människorna omkring.

Det är mycket möjligt att jag med mina ord idag har slagit in vidöppna dörrar och att ni, kära läsare redan hade stenkoll på det här, men för egen del behövde jag få ner det i skrift. Samt meddela resten av världen mina synpunkter.

Därmed har jag låtit denna dag bli en dag med flera streck. Och jag kan kanske ta mig an röjsågen som står och ser farlig ut i boden. Grässtrån och fästingar – expect no mercy!

Efterlysning!

Nej, det är faktiskt inte sommaren jag efterlyser ännu. Jag är helnöjd med att det är vår även om jag är något besviken på det ganska fula disiga ljuset i skärgården idag. Jag hade hoppats på knallblå himmel med små vita tottmoln. Men det kanske bör vara litet småfult, långfredag som det är. Och här skulle jag kunna hänga på något resonemang kring vår ambivalent religiösa uppväxt. Vi = Karin och jag, min tvilling och jag. Vi:et som kom före jaget. Det ambivalent religiösa kommer jag att återkomma till nu när jag äntligen börjat skriva tvillingboken.

Och det är nu jag efterlyser. Allt som har med tvillingar att göra. Myter, berättelser, minnen av mig och Karin eller av helt andra tvillingar. Just för någon halvtimme sedan läste jag klart ”Lazarus” av Kepler och hoppla! så fanns Castor och Pollux där som välberättad myt. Dessutom finns ett tvillingtema i hela boken som jag inte riktigt vet hur jag ska ställa mig till, men det är en annan historia.

Så.
Efterlysning.
Tvillingberättelser.
Tvillingmyter.
Tvillingsanningar och tvillinglögner.

I kommentarer, mejl eller på Facebook. Tja, LinkedIn går faktiskt också bra.

(Såklart att jag inte har badat idag. Även om det skulle fått fart på adrenalinet eller endorfinerna eller whatever. )

Arbetarlitteratur och tjänstemannaprosa

Jag går en skrivarkurs nu under våren. Vi får inga uppgifter utan nu ska vi ha kommit så långt att vi själva ger oss uppgifter. Vi förväntas ha ett projekt på gång. Jojo, det är ju inte så att jag inte vetat om det här. Så jag har gått runt i tillvaron och inväntat den gudomliga inspirationen, när allting bara vecklar ut sig, ämnet är glasklart, handlingen logisk och spänningen är olidlig. Jag märkte att jag umgicks mer med prestationsångesten än tangentbordet och pennan.  Men så kom jag till första kurstillfället och där i rummet fanns Graalen. I gruppen, i det gemensamma modet och i den gemensamma överenskommelsen att ta varandras ord på allvar.

Jag har flera områden jag vill skriva om, men en del av dem är så smärtsamma eller bara skitjobbiga, så de tar jag itu med senare. Däremot finner jag arbetslivet intressant och bara lagom farligt. Så jag har börjat luska. Inåt och utåt.

Jag har lyssnat på två arbetslivskildringar: ”Sista ordet” av Annika Bergson och Gertrud Dahlberg (än så länge bara utgiven som e-ljudbok, bara det är väldigt intressant) som handlar om en modetidningsredaktion under en period av förödande digital utveckling och ”Truck stop” av David Ericsson som är en novellsamling där många av berättelserna utgår från lastbilschaufförens horisont.

Och jag tänker på begreppet ”arbetarlitteratur”. Vad handlar det begreppet egentligen om? Är det maktlösheten som är det centrala, görandet av människan till ren utförare? I sådana fall är det dags att skriva kodslavarnas, kundtjänstpapegojornas och handläggarrobotarnas berättelser. För vilka är arbetare längre? Jag sökte förgäves efter statistik som visar fördelningen mellan tjänstemän och arbetare över tid. Det kanske var litet korkat eftersom begreppen verkat ha förlorat sin mening – jag läste att numera bör lägre tjänstemän betraktas som arbetare.

Så. Det jag kommer att skriva om blir nog mer tjänstemannaprosa än arbetarlitteratur. Jag hoppas knöa in massor av möten, värdeord, bullshit-bingo, härskartekniker, förvirring, omorganisationer, konsulter, generationskrockar, ledsna, rädda, glada och besjälade människor. Vi får se.

Den första text jag skickat in för att vi ska samtala om i gruppen skrev jag redan för sex år sedan, när jag tog mig igenom skrivarkursens första etapp. ”Melitta”. Läs och tyck, kära läsare. Läs och tyck.

Strävan vi delar

Samtidigt är jag helt fast i flera berättelser; i Elena Ferrantes berättelse om sitt och Lilas liv, i Twin Peaks, i berättelsen om Bålberget, i ”Stranger Things” och i avdelning Q. Några de här berättarna jobbar med symboler och annat som triggar igång det undermedvetna, men det återkommer jag till. Just nu är det viktiga berättelserna i sig.

Berättelser = sammanhang = förståelse. Håller du med? Är det inte så att när vi läser en bra berättelse eller ser en engagerande film eller tv-serie så förstår vi något om en helhet? Jag känner och tror att de flesta av oss har ett stort behov av berättelser. Och att det verkligen inte bara handlar om förströelse och underhållning. Som sagt, helhet, förståelse, mönster, mening.

Är det så att när vi blir engagerade i en berättelse så får vi för en stund känsla av mening? Är det också därför vi berättar om oss själva på sociala medier, för att vi då väver berättelsen om oss själva, berättelsen som vi själva skriver och regisserar, berättelsen som ger form till och mening åt våra liv?

 

Vad döljer sig i det mörka därunder?

Jag vet att där finns träd och vatten, även om de inte syns

Idag gör jag ett avsteg från den rutin jag hållit mig till de senaste tio dagarna (hur många dagar är det man ska hålla sig till en ny rutin för att det ska bli en vana?). Rutinen har inneburit att jag har mediterat 20 minuter och sedan skrivit mina ”morning pages” (tre sidor handskrivet som inte blivit skrivna på morgonen, dock). Resultatet var inte avsiktligt men blev extremt intressant.

Tankarna som flyter upp och drar förbi i meditationen har den senaste veckan bestått av nycklar. In i förståelsen av mig själv och omvärlden. Som jag sedan utvecklat i det ganska omedvetna skrivandet. Eftersom ”morning pages”-tanken är att få igång flödet, det handlar inte om att producera något av värde, jag bara skriver och låter pennan löpa samtidigt med tankarna.

En fascinerande effekt av meditationen (20 minuter av den sort jag lärde hos Zen-buddisterna på Erstagatan – sitt rakt med korsade ben, titta in i väggen, räkna andetagen till tio, om och om igen) är att rastlösheten försvinner och därmed också diverse begär. Effekten är relativt kortlivad, har jag insett, så daglig meditation är verkligen en bra vana. För fokus, för balansen, för de mellanmänskliga relationerna, för perspektivet på livet och tillvaron.

Imorgon (eller någon dag här framåt) kommer jag nog att utveckla ett av tankespåren som väcktes under en meditation och som jag utvecklade i det kravlösa morning pages-skrivandet. Spåret handlar om berättelser och vårt universella behov av mening.

Uppvaknanden

Autentisk bild från insjö i Värmland förra helgen

”Vad har du på hjärtat?” frågar WordPress när jag loggar in. En trevligt ställd fråga, tycker jag som inbjuder till förtroenden.

Jag delar därför av  mig av åtminstone ett tillkortakommande – jag har varit en usel människa i sociala medier de senaste månaderna. Jag har gratulerat människor slumpartat, inte systematiskt eller efter min relation till dem. Jag ber om ursäkt för det. Så har jag inte kommenterat sådant som förtjänar genomtänkt respons utan, på samma slumpartade sätt tryckt på gilla-knappen litet här och där. Har jag tryckt på den när jag suttit vid en dator har jag lyckats nyansera mitt känslouttryck via emojis men har jag scrollat på mobilen har det ju bara blivit en tumme upp, oavsett inläggets känslomässiga karaktär.  Jag ber om ursäkt för det med.

Ja, usch. Dessutom har jag bara lagt ut bilder på solnedgångar och soluppgångar. Jag har inte taggat en enda människa, det är som jag varit ensam och von oben. Har jag skrutit eller har jag delat med mig av något storslaget vackert – fan vet. En ursäkt är kanske på sin plats här också. Jag är inte helt säker eftersom jag inte riktigt har koll på min avsikt med det jag publicerat.

Och då hamnar vi där jag eventuellt skulle landa. I reflektionen. För nu, efter en turbulent vår på alla kanter så har jag:

  1. börjat sova. Och då menar jag att jag satsar på att sova. Vi pratar 11 timmar samt middagslur när jag är ledig. Det var inte så att jag inte sov förut men nu vältrar jag mig i sovandet, jag briljerar i sovandet, jag sätter guldstjärna i min egen bok när jag dragit mig länge och somnat om flera gånger på morgonen.
  2. börjat mata mig med ”Twin Peaks” och annan fantastik för att göda det undermedvetna. Så att drömmarna kommer igång och berättar saker för mig som jag nästan vetat men tryckt undan.
  3. börjat bada igen. I sjön Gapern i Värmland var det så varmt att det gick att simma länge förra helgen men i Stockholms skärgård är det fortfarande alltför friskt. Men när jag badar händer något inombords, med förhållandet till min egen kropp och jag kan leva med att vara jag, så jag hoppas på att vattnet i skärgården skärper sig och bjuder in mig till bad snarast.

Reflektionen kommer jag att återkomma till. Och sovandet. Och fantastiken. För nu nosar jag på en period i tillvaron då eftertanken kommer att regera, då jag går från görande till varande, från robot till närvarande.

Men tusan, vad jag varit effektiv!

Mer om Felicia #blogg100 dag 62/2

Jag lade upp en bild på pocketböckerna jag köpt och någon mätt kommentar om vad mysigt det skulle bli att läsa allt det där. Och det är klart att det blev.

En del av böckerna har jag skrivit om, men en av dem har vållat mig en del huvudbry. ”Felicia försvann” av Felicia Feldt. Av två anledningar har jag haft problem att skriva om den.

1. Min högsta chef skrev att hon tyckte att det skulle bli spännande att se vad jag tyckte. Då fick jag helt plötsligt tanke- och skrivstopp. Prestationsdjävulen klev in med myndiga steg.

2. Vad är det för en bok egentligen? Biografi, skönlitteratur, debattbok?

Nåja. Lika bra att ta tjuren vid hornen.

Den var lättläst.
Det mesta kändes som om jag redan läst eftersom jag läst debatten.
På några timmar var den utläst, den var ju effektivt berättad – korta, kondenserade kapitel som frös viktiga ögonblick.

Jag undrar hur det hade varit att läsa den utan all uppståndelse? Och utan att veta något om Anna Wahlgren? Det kommer jag aldrig att kunna veta.

Min egen skepsis mot Anna Wahlgren gjorde väl att jag direkt ställde mig på Felicias sida. Jag läste ”Barnaboken”, eller delar av den när mitt första barn var litet och jag kände mig ifrågasatt av boken och dessutom som en dålig kvinna och mor. Jag ställde inte ut barnvagnen på tidningspapper på altanen och lugnt satte mig vid köksbordet och skrev texter. Jag hade inte tankar på att inskränka middagarna till att bara bestå av kyckling, tomatsås och ris i små portioner. Anna Wahlgrens sätt att prata om barn att de ska in i flocken var inte i linje med mina mindre dogmatiska idéer om en bra uppväxt.

Så. Kontentan?
En intressant replik. Ett behövligt inlägg.
Läs den. Läs ”Barnaboken”, litet här och där.
Tänk själv.

Hur blev jag frisk? #blogg100 dag 56/2

DSC_0536ros

Blommor till mig!

Tyvärr. Inga quick-fixes. Inga mirakelkurer. Ingen guru.

Det tog en helvetes lång tid. Under den här tiden kände jag inte igen mig själv, jag tvivlade på mig själv, på framtiden, på allt jag någonsin trott på, ibland tog tålamodet alldeles slut och därför gjorde jag helt fel saker. Ja, järnvägar. Det har inte varit lätt.

Jag misstänker att det här bara är ett första inlägg som handlar om tillfrisknandet. Jag kommer att skriva fler i framtiden som kanske motsäger det jag basunerar ut idag. Men eftersom så få vet något säkert om den här sjukdomen och hur den kureras, så är mitt inlägg idag en del av kunskapsuppbyggnaden. Och kunskap byggs inte som en tegelmur, med sten på sten utan mer som ett kollage – ”passar det här ihop?”, ”ska jag ta en annan färg just här?”, ”nä, det där blev inte bra. Jag tar bort.”

Är ni lika otåliga som jag? Är det dags att komma till skott? Då kör vi:

  1. Vila. Jag borde vilat längre i början. Och jag borde ha lärt mig att vila i vardagen mycket, mycket tidigare. Nu fattade jag det först när jag kom till Stressmottagningen (se inlägget om randiga dagar).  Men numera kan jag vila, jag kan gå ifrån, jag kan göra en kort Yoga Nidra. Jag ska bara fortsätta minnas att det här är bra för alla, utmattade såväl som friska, att vila och återhämta sig. Det är inte bara bra, det är absolut nödvändigt.
  2. Att jag varit ensamstående. Och haft barnen hos mig varannan vecka. Så varannan vecka har jag kunnat pusta ut. Det där med ensamstående – det är klart, hade jag levt med någon som verkligen förstått och varit väldigt omtänksam, då hade det nog varit bättre att leva med den personen än att leva ensam. Men nu har jag inte behövt övertyga någon om att jag behöver stöd och hjälp och förståelse, trots att jag ser frisk ut. Jag har kunnat rasa i soffan och låta dammråttorna växa som om de var genmodifierade. Och sluppit känna dåligt samvete.
  3. Stressmottagningens program. Jag kan inte nog prisa den. De olika delarna av programmet som bildar en enhet: sömndelen, gruppdynamikdelen, medveten närvaro-övningarna, kroppskännedomsövningarna, att få smaka på olika typer av kroppsterapier. Jag dansade igen!
  4. Westninefitness och PT Erling Åkesson. Där har jag, dock plågsamt långsamt börjat återfå kopplingen mellan kropp och själ. Jaja, kroppen halkar lätt tillbaka i försvar. Andningen blir ytlig, musklerna spänns. Men för varje gång jag tränar där blir jag litet mer medveten. Samtidigt har jag förstått intellektuellt att jag i framtiden kommer att kunna ha en kropp som fungerar, där rätt muskler gör rätt saker. Och att jag någon gång kan börja jobba på att bli stark. För det vill jag.
  5. Det största genombrottet skedde i höstas när jag insåg, med stöd från Stressmottagningen att jag hade rätt till min egen berättelse. Att det inte finns en sanning därute som någon annan sitter inne med och det enda jag ska göra är att felsöka inom mig själv. Det har verkligen varit en återvändsgränd, särskilt det senaste året, att felsöka inom mig själv.
  6. Kommunikationen med andra människor som är eller varit i samma situation. Dels för känslan av att jag inte varit ensam, dels för all nyfikenhet, engagemang, erfarenhet och vilja att dela med sig som finns i grupperna. Kommunikationen och mötena har uppstått i Facebooks slutna grupper, efter att jag bloggat och då fått kontakt och så på Stressmottagningen där jag fått som en ny familj i den grupp jag träffat varje vecka.
  7. Motkraften. I mitt fall genom att blogga och att vara Airb’n’b-värd. Den förtärande känslan av att vara misslyckad, en tärande person, en simulant, en bakåtsträvare har balanserats av det gensvar jag fått av människor på nätet och i riktiga livet som läser mina inlägg och berörs och av alla de gäster jag haft från hela världen som varit nyfikna, intresserade, intressanta, vänliga, öppna och som sedan skrivit fina omdömen om mig som person.
  8. Punkterna 5,6 och 7 kan sammanfattas i en: att jag återfick tilliten. För så länge den var sargad, obefintlig, då kunde jag inte bli frisk.

Jag avslutar i populärkulturens sfär med att i tanken göra en self five med Barney från ”How I met your mother”.

barney

 

Skriv för livet! #blogg100 dag 44/2

dagbok

Några av mina dagböcker.

Jag tror att jag i någon av listorna kring utmattningssyndrom skrev Skriv! Och så har jag inte återkommit till den punkten igen. Sådana där lösa trådar som Monte Fjanton omedelbart skulle slå ner på om min blogg varit en film. Sådana utfästelser som jag själv hatar att jag låter vara oinfriade.

Men så plötsligt händer det. Just idag. Boom!!!!

Jag börjar med att skriva det igen: Skriv! Skriv! Skriv för dig själv. Blogga inte. Lägg inte ut på Facebook. Skriv för dig själv. Så klart att om du har ett stort behov av att uttrycka dig, av att få bekräftelse och att samtala ska du Facebooka och blogga, men du ska också skriva för dig själv. För det är bara då du för samtalet med dig själv framåt. Och när du har gått in i väggen är det i de flesta fall ett tydligt tecken på att det liv du har levt fram tills dess inte är långsiktigt hållbart och du måste få syn på vad du kan förändra. Du måste, hur jobbigt det än är, ifrågasätta ALLT. Inte på en gång, det går inte, det orkar du inte, men allt eftersom.

Så skriv. Hur löjligt det än känns. Skriv om hur du ser på dåtiden och framtiden och nuet. Skriv om hur det känns just idag. Skriv om hur det känns att inte orka. Skriv om varför du känner dig ledsen (om du gör det). Skriv om vad och vem som upprör dig. Skriv om när du känner dig väl behandlad och om när du känner dig orättvist eller dåligt bemött. Skriv om varför du är besviken på dig, dina närmaste eller på livet. Skriv om vad som får dig att må bra. Skriv om vad som som får din kropp att reagera med stress.

Just när du skriver kanske det känns som att du skriker i rymden (där ingen kan höra dig). Men jag lovar, redan någon vecka senare kommer du att kunna läsa det du skrev och du kommer att se något, förstå något som hjälper dig att komma vidare. En månad senare kommer du att förstå ännu litet till. Så fortsätt. Fortsätt.

När det gäller mig själv så har jag skrivit dagbok sedan jag var nio-tio år gammal. Och det är klart, det finns perioder när jag ljugit mig själv full av lögner samtidigt som det funnits mer klarsynta tider. I alla fall vet jag att om jag skrivit ”tio saker jag är tacksam för” varje dag istället för dagbok, så hade jag inte lärt mig mycket om mig själv. Med det vill jag ha sagt att självkänslo-KBT-varianter kan kanske hjälpa en bit, men tillslut måste du ändå ner i dig själv. Och ifrågasätta dina föreställningar om livet.

(Allt gäller fortfarande, ett år senare.)

Två steg framåt, ett-och-ett-halvt tillbaka #blogg100 dag 40/2

blandat20102011 105

Det går inte fortare under hot

Ja, det går inte fort det här. Att tillfriskna från utmattningssyndrom och stressjuka är en ständig lektion i tålamod. Jag är inte den enda stressjuka som håller på att gå upp i limningen av att inte förstå, av att inte orka mer, av att inte kunna träna och umgås och jobba som vanligt. Vi längtar efter våra gamla liv. Efter våra gamla jag. De där jagen, inser jag nu när jag sitter och skriver, som medverkade till att vi hamnade i stressjukan. Vi längtar tillbaka till våra liv där vi stundtals var höga på att vara behövda, där själva farten i livet höll oss i rörelse så att det inte gick att sjunka.

MEN. Det var ju inget bra. Att leva för att vara behövd av någon annan eller av något annat funkar inte i längden. VI. MÅSTE. TÄNKA. OM.

Kom jag på efter mer än ett år efter Den Stora Krisreaktionen. Det vill säga efter själv kraschen. Men jag var ju på väg dit under lång tid. Hur korkad kan en smart människa vara?

Tillbaka till tänka om. För det är verkligen inte lätt. Det är riktigt jobbigt och bökigt. Det är direkt fysiskt jobbigt, skulle jag vilja säga. Det är som att försöka gå oberörd rakt fram i Lustiga Huset. Uppför alla konstiga trappor, genom alla rum som lutar och snurrar, nerför knöliga och hiskliga backar.

Tänka om. Vända på och ifrågasätta värderingar som jag trott varit fastcementerade. För att jag måste. Det rör jobbiga områden som levnadsstandard, livsstil och inte minst, självbild. Vem är jag när jag inte kan prestera och inte vara till nytta för någon annan? Kan jag leva med den människan? Har den människan ens ett existensberättigande?

(Javisst, nu börjar jag närma mig viktiga insikter. Länkar till en artikel som nu i 2016 spridits i sociala medier. Från Veckans Affärer – den gamla kapitalistblaskan!)