Issadissas blogg

Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Meny Stäng

Kategori: spel (sida 1 av 3)

#pewdiepie och vuxenvärlden

Det här blir inte min mest välskrivna och mest genomtänkta bloggpost, men här pratar vi tidsaspekt. Efter att ha fört diskussioner kring PewDiePie kring middagsbordet efter att jag i min tur hört om honom på Ekot och kom ihåg att barnen pratat om incidenten redan förra veckan de bodde hos mig, så tänkte jag att jag kunde göra en välgärning för mina jämnåriga kompisar genom att berätta en annan sida än vuxen-medias. Vilket detta alltså är – en rapport direkt från den egentliga målgruppen.

Hur länge har diskussionen förts kring Pewdiepie och incidenten på Fiver?

– Sedan videon laddades upp (11 januari).

Vad är Fiver?

– En hemsida där folk utför många typer av uppgifter för att tjäna fem dollar (a fiver).

Vad är det Pewdiepie gjort?

– Han la ut en utmaning på Fiver: säg ”subscribe to Keemstar” och håll upp en skylt med ”Death to all jews”. Pewdiepie uttryckte tidigt att han inte trodde att någon skulle anta utmaningen. Det var också ett test för att se hur Fivers moderatorer skulle hantera den här typen av utmaningar.

(Obs! Keemstar är en annan youtuber som är mycket kontroversiell och definitivt INTE kompis med Pewdiepie)

Och vad säger du om vuxenvärldens reaktion på Pewdiepie-gate?

– Ni vet inte det hela och har heller inte satt er in i det. Ni måste vara medvetna om att det finns en anti-pk-kultur inom den yngre generationen. Till exempel så används vissa ord och uttryck som ni i vuxenvärlden ser som absolut tabu-belagda för att ta ner laddningen när det gäller de orden och uttrycken.

Hemmaexpertisen avslutade med ett citat från någon annan känd youtuber: ”I’m an act, not a role model”.

Och här kommer videon:
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=KtxXKezbQ9w]

Det är i populärkulturen samtiden analyseras #blogg100 dag 93/1

Jag tycker alltså att Dagens Industri är en sjukt ointressant tidning som egentligen skriver om extremt intressanta ämnen. Eftersom vi lever i och är ekonomin och politiken. På samma sätt kan jag tycka att vissa delar av kulturredaktionernas produkter handlar om rätt saker, men på alldeles fel sätt.

Tur då att Lotta Olsson och Jenny Lindh finns. Båda dominerar i Dagens Nyheters Boklördag. Det finns ingen anledning att läsa något annat i kulturdelen. För de två har allmänbildning, finbildning, humor, populärkulturella insikter och vassa pennor.

Till exempel förklarade Jenny Lindh i förra lördagens DN vad ett ”easter egg” är. Och efter det behöver ingen anstränga sig att förklara bättre. Där satt den:

En (..) dold överraskning kallas för ”Easter egg” och finns i oräkneliga varianter i datorspel, på webbsajter och inuti helt vanliga ordbehandlare, gömd i mjukvaran av spexiga programmerare som gillar tanken på att träiga Wordprogram plötsligt förvandlas till blippande flipperspel med hjälp av ett fiffigt kommando. ”Easter eggs” kommer alltså från datorspelsvärlden, men begreppet har kommit att bli nördarnas samlingsnamn på gömda klurigheter inom all kultur, från filmernas cameor till Playboyomslagens dolda kaninöron.

Det är i notiserna de riktiga nyheterna hittas #blogg100 dag 89/1

notch

Dagens Industris mest intressanta artikel den dagen

OK. Jag tycker att Dagens Industri är en svårt trist tidning. Den vill få oss att tro att ekonomin, politiken och företagandet lever sina egna upphöjda liv. Som inte har med våra vanliga liv att göra. Eller ens med oss vanliga människor att göra. Fast vi lever I ekonomin och GÖR ekonomin hela tiden. När vi jobbar, när vi konsumerar, när vi väljer att INTE konsumera, när vi pratar, påverkar, läser, skriver, twittrar. Och så vidare.

Vilken tur att DIs journalister ibland skakar av sig tvångströjan och tittar på tillvaron med den vanliga människans ögon. Hen som lever i ekonomin, hen som bryr sig om sina relationer eller brist på dem, hen som skojar eller tar sig själv på allvar.

Ps. Vad Minecraft har gjort för kreativiteten hos den yngsta generationen kommer det nog att skrivas avhandlingar om. Som inom tid kommer att refereras till även längre fram i DI. Ds

Och efter det här såldes Mojang för många, många miljarder. En del av det svenska undret.

Det här med zombies #blogg100 dag 88/1

zombie

Och alltid ska de attackera. Utom i ”Warm bodies”,

Varifrån kom de, alla dessa zombies? Som hyfsat intresserad av populärkultur men rejält äckelmagad såg jag länge zombies som en marginell företeelse som konstiga typer med fäbless för ruttnande kött gillar. Men nu är de överallt. De har sedan länge passerat varulvarna och de senaste två åren definitivt gått om de mer estetiskt tilltalande vampyrerna.

Jag försöker förstå. Jag analyserar. Jag tänker att förkärleken för zombiesar har att göra med att de påminner oss om oss själva där i vardagen. När vi glosögt går i gången mellan pendeltågen och tunnelbanan i underjorden på Stockholms Central. När vi pressar oss framåt i kön på Ica. När vi hänger vid bardisken efter för många öl och försöker vara charmerande men lurar ingen. När vi twittrar om Melodifestivalen och ingen hör oss. När vi maniskt renoverar våra kök och badrum och laddar upp selfies på Facebook.

MEN. Som en mer realistisk och något mindre cynisk vän sa:

– Det är bättre att skjuta ner zombies än människor. Det har med spel att göra.

Jaha. Så är det kanske. För när jag nu tittar på skärmarna när 11-årige P och kompisar spelar spel, då är det nästan alltid zombies de mejar ner. Ibland en och annan alien, men absolut flest zombies. Och de finns överallt. I Vietnam, i både Syd- och Nord-Amerika, i Nazi-Tyskland och på månen. Överallt är de, zombiesarna. De exploderar och slits sönder. Blodet skvätter och inälvorna flyger. Men vad gör det, de är ju bara zombies.

Ända till ”Warm bodies” kom. Och zombiesarna fick själar igen. Eftersom de längtade så efter att känna känslor. Går det att skjuta på dem efter detta?

 

Pisapaniken, TV-spel och ett handslag #blogg100 dag 87

”– Vi vill ha ett handslag med alla föräldrar.”

Sa Tobias Tobé, talesman i skolfrågor hos Moderaterna. Det gällde TV-spelande. Som nu har utsetts till det fenomen som slutligen kommer att ta kål på den västerländska civilisationen (eller i alla fall den svenska skolungdomen och därmed vår hela framtid som nation).

Jaja. Och när jag var ungdom var det videovåldet som skulle brutalisera hela samhället och störta oss i fördärvet. Innan dess var det rock’n’roll och dessförinnan var det jazzen.

Och nu ställs alltså TV-spelandet (och jag antar att Tobias Tobé och alla andra då inte undantar spelande på dator och i mobil och på platta) mot läxläsandet. Om bara alla föräldrar kunde slita sina barn (och sig själva?) från spelandet och få dem att traggla engelska glosor, 10-kamraterna och pluttifikationstabellen så skulle vi inte behöva skämmas som nation när resultaten av Pisa-studien kommer.

MEN. I kräng- och påverkansbranschen, särskilt i den digitala delen som jag jobbar i så har det de senaste tre åren pratats mycket om ”gamification”. Kan vi få människor att hänga på oss som varumärke/organisation/produkt genom att vi talar till deras spellust så kan vi påverka dem att gilla vårt varumärke/organisation/produkt. (En hyfsat bra artikel hittar du här)

Har du varit uppe i Vemdalen, Trysil, Åre eller Sälen på sistone? Har du laddat ner MySkiStar? Då har du gått på Skistars gamification-idé.

Tillbaka till skolan. Vad ser vi av gamification där? Borde inte det vara det första stället man testar sådana idéer? Målgruppen är väl definierad, den behöver inte vänjas vid ett nytt beteende, den består av redan upplärda och frälsta. (Inte alls som när du som digital kommunikatör ska få en medelålders organisation eller målgrupp att göra som du tycker). Men nej. Vill inte skolan möta eleverna där de befinner sig? Skulle inte inlärningen gå så mycket bättre?

Nu lär sig spelande barn en massa engelska. Kanske inte alltid den turistengelska läromedelsförfattarna tror att de behöver och kanske inte alltid med den accent lärarna i skolan tycker är prydlig, men ändå. De lär sig skämta på engelska, de lär sig svära på engelska, de lär sig tysk och rysk brytning. De umgås med engelskan. Den blir en naturlig del av tillvaron, ytterligare ett sätt att kommunicera på.

Och så ska vi inte prata om vad de som spelar Minecraft lär sig om kreativitet och samarbete.

Äsch, det finns redan några som skrivit så bra om det här, så läs Mymlans ledare och Måns Jonassons utmärkta artikel.

Så kan man ju i all stillhet fråga sig varför det mesta som har med skolan och digital kommunikation att göra känns gammalt, dåligt och okunnigt upphandlat. De konsulter som har specialiserat sig på tjänster till svenska skolväsendet gör sig nog ganska bra med pengar utan att behöva jobba ihjäl sig.

infomentor

Gullig design, eller hur? Och helt värdelöst system bakom det gulliga. Helt värdelöst. Totalt urbota urdåligt. Men svenska kommuner och skolor köper det. Och betalar säkert multum.

Jag slänger in handduken. Imorgon. #blogg100 dag 42/1

generationG

Vad generation G kännetecknas av.

(Ganska typiskt inlägg för den här tiden senhösten 2014, då jag jobbade heltid men inte kände mig i balans. Jag hade roligt men tärde på mina resurser.)

Var på dag två av Internetdagarna igår. Följde spåret ”Den digitala folkligheten”. Fick så många insikter och nya begrepp att beskriva det som händer omkring oss så att jag (särskilt Issadissa, förstås) gick i spinn. Så idag är jag trött. Och samtidigt är det ju dags att börja dra igång julenergin för några glöggmingel och julklappsinköp, sillinläggning och stjärnupphängning. Ja, ni hör ju vart det här barkar.

Dags att lägga band på Issadissa som ju helst vill blogga dagligen. Hon stirrar hätskt på ”den andra” som säger att ”det är bäst att vi skriver att det blir högst ett inlägg i veckan ett tag framåt”. Och så väser hon, Issadissa alltså, med sammanbitna käkar:

– Under tiden springer världen iväg och våra insikter bli vardagsmat och vi blir bortglömda och ingen vill någonsin mer läsa bloggen.

Jaja. Det är bara att inse att idag har jag inte samlat tankarna ordentligt, så insikterna och begreppen får anstå några dagar (en vecka!). Och med det lovar jag att ta det lugnt och att efter första advent återkomma med ett blogginlägg om Generation G – de som aldrig levt utan Internet. De som inte läser och tänker utan tittar och KÄNNER.

(Är du intresserad av att läsa om Katarina Graffmans otroligt intressanta insikter om Generation G, läs här)

Att vara en förebild #blogg100 dag 31/4

Det tänker jag på ibland. Men för det mesta inte. Fast just nu när jag känner att jag varit på väg att bli litet sjukare igen istället för som jag planerat, att bli frisk, då har tanken krupit in i medvetandet.

Helt enkelt därför att jag vet att jag borde ha skärmförbud ibland och att jag MÅSTE meditera och yoga. För att inte gå i spinn och snurra rakt in i utbrändhetsfällan.

Och egentligen slår jag två flugor i en smäll genom att sätta mig och titta i väggen och/eller lägga mig på mattan och sluta ögonen. Jag hittar botten och lugnet i mig, där jag kan vila och jag visar barnen att jag mår bra av att stänga av. Av att koppla bort mig. Av att ha litet småtråkigt. Av att inte alltid ha roligt. Av att inte alltid omedelbart leta fram svaret på frågan som poppade upp i huvudet.

Samla poäng och jaga utmärkelser!

Jag och Pojken tävlar om att få mest poäng på Khanacademy. Han pluggar matte på sin nivå och jag på min. Vi har kommit förbi 50 000 poäng båda två och har en massa utmärkelser. När han hade nått 25 000 hade vi kommit överens om att han skulle få köpa ett Star Wars-spel till Xbox360-konsolen. Det var ett spel där vi äntligen fick användning för Kinect-mojängen. Det här får jag berätta mer om, men det var ju inte det som huvudpoängen idag.

Huvudpoängerna är matte, gamification och pedagogik på riktigt. Att sitta och leka (ja, det känns så även om huvudet ibland kokar) matte med Khanacademy är som att sitta med en privatlärare.

– Jaha. Hm. Nu kan du det här. Då är det bäst att du går vidare med det här området.

– Men ojdå, det var visst litet svårt. Använd ledtrådarna här och sedan kan du titta på en video som tar dig igenom hur du ska attackera den här typen av problem.

-Testa först själv, annars finns jag här och hjälper dig.

– Men ska du verkligen öva på det där igen. Du har redan gjort det så mycket och du kan det verkligen som ett rinnande vatten. Nu är det dags att bli utmanad!

Nej. Jag förstår faktiskt inte varför vi ska fösa ihop 30 elever som först ska landa i klassrummet, sedan fås att hålla tyst, sedan försöka förklara något som en del av dem redan har fattat för längesedan och några andra inte är i närheten av att förstå, för att sedan ge dem läxor där de ska sitta hemma och plugga utan vägledning. När matteundervisningen via typ Khanacademy skulle kunna vara skräddarsydd för var och en.

Det är inte alls omöjligt att jag drar alldeles för stora växlar här. Men för egen del skulle jag kunnat göra en massa bättre saker än att ledas ihjäl i tolv år i skolan. För fy tusan, vad jag hade tråkigt! Och vad litet jag fick med mig av värdefulla kunskaper. Och vilken tur att jag lever och är nyfiken i den här spännande tiden, så jag får fortsätta lära mig. På ett roligt sätt. När och hur det passar mig.

Återuppstånden

matte

Nu slutar jag med Sudoku.

Jag slutar också med patiens på mobilen.

Korsorden ligger risigt till.

Och att jag aldrig mer ska ladda upp Candy Crush-appen, det är jag absolut på det klara med.

Varför spela bort tiden när jag med samma kickar och belöningar kan komma ihåg och lära mig mer matte?

Jag skaffade mig ett konto på Khanacademy.org för att få hjälp att väcka barnens mattefascination, men jag var den första som trillade dit. Så nu jagar jag poäng och utmärkelser i mattevärlden. Även om jag fick bra betyg i matte när jag gick i skolan kände jag alltid att jag inte tillhörde den invigda kretsen, den där som innehöll de få lyckliga för vilka matematiken sjöng. Jag kunde lära mig ett verktyg i taget, men jag fick aldrig sammanhang. Och, måste jag säga nu, det var väl inte så jävla konstigt, för de där som skrev och skriver matteläromedel verkar heller inte tillhöra dem för vilka matematiken sjunger. I alla fall är de väldigt dåliga på att förmedla det. Jag tittar i mina barns matteböcker och får akut tråkslag.

Vad är det då som gör Khanacademy.org så särskilt bra på att lära ut matte?

  1. det är roligt som ett spel
  2. jag fastnar aldrig för det finns alltid ledtrådar att ta till eller videos som förklarar
  3. jag får sammanhang genom videosnuttarna som alltid finns till hands eftersom den som visar och förklarar alltid ger mer än bara det, han resonerar och drar paralleller

Och vad är det så som är så roligt med matte för mig och just nu:

  1. jag känner att jag kan tänka ordentligt igen, jag drar upp nya, kristallklara tankefåror. Som motorvägar i hjärnan, känns det.
  2. med all den erfarenhet och alla de studier jag bedrivit så har matten blivit meningsfull, det är inte bara tomma övningar för övningarnas skull
  3. jag börjar förstå att matte är många saker: den är olika typer av verktyg för att hantera problem, den är också ett sätt att abstrahera för att kunna attackera problem på ett ekonomiskt (för hjärnan) sätt och den är ett sätt att tänka. När jag gick i skolan kändes det som om allt var en enda röra av siffror, funktioner, statistik och procenträkning. Kvittosummor blandat med skarpslipade tankeverktyg.

Nu kommer den stora utmaningen som ju egentligen var det jag började med – att få barnen att tycka matte är roligt. Men jag kanske smittar? Hoppas det.

Såklart att jag tycker det är sanslöst märkligt att det pratas så mycket Pisa och att Sverige måste ha bättre matteundervisning, men att ingen verkar göra något på riktigt. För matteundervisningen är lika tråkig som när jag var liten, matteböckerna är lika irrelevanta som då och den nya tekniken utnyttjas inte alls. Det är sorgligt. Det är som att de som bestämmer kring det här är lika rädda för matte nu som när de var små och att de inte vågar erkänna det. Istället pratar de om mer piska, mer pluttifikationstabell, mer Pisa, mer hotbild.

Jag återkommer kring matten. Jag gick visst igång på det här. 🙂

Ps. Tyvärr är Khanacademy inte vidare bra i mobilen, kanske måste börja ha med mig surfplattan på tunnelbanan.

Zombiesarna flåsar dig i nacken!

zombie

Fast det ser ju alla att det här inte är i skogen. Men det var ju inte i skogen vi var. Inte i våra huvuden, i alla fall.

 

Jag fick ett sms från Pojken:

”Ska vi ut och springa ikväll?”

Jag höll på att få dåndimpen. Pojken. Springa. Tokig?

Men nej. Inte tokig eller personlighetsförändrad. Han hade laddat ner appen Zombies. Run (som jag skrivit om förut). Och nu ville han testa. Verkligen. Sagt och gjort. Efter middagen satte vi varsina lurar i varsina öronpar och tryckte igång ”Mission One” samtidigt.

Vi hade såååååå roligt. Skogen vi gick och sprang i var egentligen en sträcka från en plats där en helikopter kraschlandat och till the township där vi skulle vara säkra. På vägen dit fanns det horder med zombies (”zoms”) som vi naturligtvis borde undvika genom att springa fort som tusan. Under vår framfart plockade vi upp diverse föremål och förnödenheter.

När jag skrev om Zombies. Run förra gången var det med en entusiasm, som ”tekniskt sett” var virtuell eftersom jag inte testat appen, men nu kan jag säga med den erfarnas emfas att ”Gör det. Spring för livet undan ”the Zoms”. Och gör det med dina barn eller andra som har fantasi.”

Pojken ville att jag skulle mejla en av gympalärarna om appen. Läraren tände på tanken och nu får Pojken springa Skolstafetten (ett av Lidingöloppets spin-offs som Lidingö-skolornas elever tvingas genomföra varje år) med zombies rusande efter sig. Och jag tror att det kommer att gå avsevärt bättre än tidigare år. Men allra bäst är att nu kommer han att tycka att det är roligt.